Sidor

tisdag 21 januari 2020

Rebel (1973) recension




Jerry Savage är en lösdrivande student som söker efter förändring under rådande Vietnam-krig. Han går med i en terror-grupp i USA som via bombdåd vill göra skillnad och få ett stopp på kriget hemifrån. Han möter en dag den fridfulla Laurie som bor i ett kollektiv på landet. Hans tankar sätts på sin spets. Finns det verkligen nått sätt att finna frid på?

Denna film är regisserad utav Robert Allan Schnitzer (The Prominition, 1976, Kandyland, 1988) och ställer djupa filosofiska frågor på sin spets. Vi får se Sylvester Stallone (lång lista men Rambo-filmerna, Rocky-filmerna och Expendables-filmerna bl.a.) i en utav sina första filmroller. Han gör det bra som en ganska släpig tillintetsägande Jerry Savage som mest vill hitta någonstans att rota sig men inte riktigt fäster någonstans. Lite som att han har svårt att slå sig till ro och söker spänning och förändring. Kan tänka mig att dem fann Sylvesters släpande röst som klippt och skuren för rollen och han levererar den med bravur. Dennis Tate (Shaft, 1971, Coriolanus, 1979) gör rollen som den misstänksamme och paranoida samt näst intill rasistiske Ray Brown och gör även han ett bra jobb. Rebecca Grimes (Winter Kills, 1979) gör en bra roll som den drömska och fridfulla samt verklighetsfrånvända och naiva Laurie Fisher och också hon gör det bra med nästan drömsk precision. Vickie Lancaster (A man called…Rainbo, 1990) är helt ok som den trötta, bestämda och närvarotörstande Estelle Ferguson. Filmens näst bästa roll görs utav Tony Page som den framfusigt planerande och försiktigt coole Tommy Trafler (Prince of the City, 1981, Family Honor, 1973) som lyckas leverera sin roll i hur han för sig och rör sig samt i minspel och dialog. 
AWESOME!


Värt att nämna är att gamla baseboll-spelaren Roy White (The Premonition, 1976) gör en ok roll som F.B.I. agenten William Decker.

Filmen bjuder på en del snygga scener men framför allt är den som snyggast när det filmas runt bygg-arbetsplatser och på landet. Det finns dock en grumlig och mörk samt skitig ton över hela filmen vilket gör att den trots det tunga temat känns lättsam och närvarande. Gillar att det är bilder på demonstranter och från Vietnam-kriget för att vidare förmedla allvaret men också för att egentligen inte visa något mer än vad krig gör med människor åt alla håll. Parkscenerna med journalisten och Decker är också snyggt filmade med en mystisk nivå. Dock ser oftast sådana här scener genomskådliga ut och denna inte ett undantag. Sättningen är snygg men utförandet ser misstänksamt ut.

Filmens originaltitel ”No Place to Hide” syftar på att det inte går att gömma sig från konflikt och vill man något så måste man strida för det varje sekund. Du kan helt enkelt inte fly från livet eftersom livet innebär konflikt. Även i dem lugnaste vatten kommer livet och konflikten ifatt en och ställer till det. Därför är det viktigt att lära sig ta sådana var evigaste dag. Tycker det gestaltas bra så väl i Estelle som har egna bekymmer och öden hon varit med om som kan ifrågasätta om hon ska klassificeras som en så kallad ”God”- människa. Eller slutets öde och Jerrys. Mål och motiv och slump sätt mot varandra och vissa skulle väl säga att ibland handlar det enbart vart man är förtillfället som räknas men det är inte alltid sant då vi människor har allt i oss. Dock måste vi handla i nuet och om vi då har ett sätt att vara på så bör vi inte dömas utav vårt förflutna även om det delvis alltid kommer att vara så också eftersom det tillhör det mänskliga i vår natur. Jag tycker att filmen är klart sevärd och det inte bara för att det är en utav Sylvester Stallones först utan också för temat och att den dessutom är rätt så spännande. Den får en också att tänka en del vilket aldrig är fel.