Sidor

fredag 31 januari 2020

Jay and Silent Bob Reboot (2019) recension


AWESOME!


Jay och Silent Bob har hängt utanför samma affär i hela sina liv. Det är bara gånger som världen velat dra med dem på äventyr som dem då fått annat att göra. När det nu ska göras en uppföljare på Bluntman and Chronic, vars föregångare också var baserad på dem, och dem blivit listigt lurade på sina namn så måste även denna film stoppas till varje pris. På vägen till Hollywood får dem sällskap utav ett gäng tonåringar och det bästa dem vet är Bluntman and Chronic.












Denna uppföljare till Jay and Silent Bob Strike Back (2001) är även den regisserad utav Kevin Smith som även spelar Silent Bob i båda filmerna och i denna film gör han även rollen som sig själv. Vi får också återigen se Jason Mewes som Jay. Det märks att dem kan de här rollerna utan och innan och filmen är kryddad med en hel del kopplingar till tidigare filmer samt föregångaren till just denna. Övriga filmer som karaktärerna figurerat i är Clerks (1994), Clerks 2 (2006), Mallrats (1995) och Dogma (1999). Det är absolut inget fel på tempot i denna film och det är som vanligt en skön glidarstämning som rör sig genom filmen. Den är snyggt filmad och attityden filmen har verkar genom hur kameran används då det inte alltid är för avancerat utan snarare något mer smartare filmat.

Jag tänker rätt ofta på hur svårt det egentligen måste vara att spela Silent Bob men den rollen verkar vara som gjord för Kevin Smith som är bra på att förmedla vad han vill med bra minspel och närvaro i scenerna. I Jason Mewes fall blir hans roll mer ansvarstagande i denna film vilket han lyckas leverera på ett bra sätt. Det kan säkert ha att göra med att han kan karaktären till punkt och pricka och förstår hur han då ska leverera ett ansvar på Jay. En rätt så stor roll har även Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith som Milly. Hon gör sin roll trovärdigt och har även hon ett skapligt bra minspel och det syns att hon är en Smith. I övrigt får vi återse skådisar som Ben Affleck (Good Will Hunting, 1997, Gone Girl, 2014), Matt Damon (Good Will Hunting, 1997, The Departed, 2006), Chris Hemsworth (Thor, 2011, Avengers, 2012), Val Kilmer (The Doors, 1991, Saint, 1997), Jason Biggs (American Pie, 1999, Loser, 2000), Shannon Elizabeth (American Pie, 1999, Thirteen Ghosts, 2001) med flera. Ingen gör en dålig insats och när några utav dem dyker upp i filmen så får man ett litet leende och kanske förhoppningsvis ett gott skratt.

Filmen handlar bland annat om föräldraskap och om att ta ansvar. Men utöver det handlar den lika mycket om att vara tonåring och börja lära sig utav livet. En stor del utav filmen handlar om integritet och upphovsrätt och vad händer egentligen när man inte längre existerar. Humorn i filmen är som vanligt mycket bred och jag gillar att det skämtas om det mesta och särskilt skämtet om terrorister. Filmen var klart bättre än vad man kunde vänta efter 18 år mellan dem två. Den är klart sevärd och mycket underhållande och seriösare än väntat vilket inte gjorde någonting.




KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
AWESOME!


Efter några finansiella floppar och med kritik från både recensenter och fans med skräckfilmerna Red State (2011), Tusk (2014) och Yoga Hosers (2016) så återgick nu Kevin Smith till sitt älskade View Askewniverse som senast fick en film med Clerks II (2006). Det här är uppföljaren på Jay and Silent Bob Strike Back (2001) där vi får se vad som hände med stoner-radarparet efter slutet på filmen.












18 år har gått sedan vi såg Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (Kevin Smith) i en Kevin Smith-film. Då skulle de stoppa en film som var baserad på deras alteregon Bluntman och Chronic att göras. Dessa karaktärer av serieskaparen Banky Edwards (Jason Lee) introducerades i Chasing Amy (1997). Det visade sig att Jay och Silent Bob ej har fått några pengar för filmen, så i Jay and Silent Bob Strike Back beger de sig till Hollywood för att sabotera filminspelningen. På resan stötte de på diamanttjuven Justice (Shannon Elizabeth) som nu återkommer i den här filmen. Det visade sig att hon blev gravid men ej har informerat Jay om detta, utan detta är någonting han får reda på då han träffar Justice igen för första gången på 18 år. Justice anledning var att hon ansåg att Jay inte verkade kapabel till att ta hand om en dotter då han helst av allt hängde utanför Quick-Stop med sin bästa vän och sålde gräs. Dottern Millenium Falcon (Harley Quinn Smith) vill åka till Chronic-Con i Hollywood med sina vänner för att se en förhandsvisning på Bluntman V Chronic på mässan. Mässan som även Jay och Silent Bob är på väg till. Under resan håller Jay sitt ord till Justice som ville att han skulle hålla faderskapet hemligt.

Jay and Silent Bob Reboot visar en mognare och fin sida av Jay, som vanligtvis är högljudd, svär och röker braj. Han vill ej visa den sidan för Milly och hennes vänner som alla tycker att han och Silent Bob är tråkiga gamla gubbar. Hon påminner mera om honom, och dessutom har hon mått dåligt över att aldrig ha träffat sin biologiska far. Som ni kanske har förstått så tittade vi på Strike Back innan den här filmen och det var mycket kul att återbesöka den efter många år. Dessutom att man såg kontrasten mellan filmerna. Där förra filmen är mest en rak komedi i stil med Cheech and Chong-filmerna är denna något mera seriös, men vågar också skämta om jämställdhet osv. då Millys vänner är från spritt skiljda världsdelar och den närmsta vännen dessutom är döv. En av de galnaste scenerna är då gänget ska stoppa ett KKK-möte där wrestlaren Chris Jericho spelat klanledaren. I den här scenen öppnar Silent Bob munnen och håller ett tal för första gången i filmen. Han är en karaktär som i varje film han varit med i kommunicerat med ansiktsuttryck, och alltid haft en lång och smart monolog. Komedi blir det i form av att han numera också kommunicerar via emojis på sin smartphone.

Det finns många referenser till tidigare filmer i Smith filmuniversum som startade med Clerks (1994). Vi får stöta på många karaktärer och en av de finaste scenerna är då Holden McNeil (Ben Affleck) har en monolog om sin dotter Amy. Det blev en sluten cirkel. Kevin Smith dotter Harley Quinn gillade jag redan i Yoga Hosers och jag tycker nog att hon har utvecklats ännu mera som en skådespelerska nu. Hon förmedlar sina känslor mycket väl och vissa scener kan bli väldigt gripande. Man märker verkligen kärleken och vänskapen mellan henne och Jason Mewes som varit en stor del av hennes liv i verkligheten. Visst får man pruttskämt i vanlig ordning i Jay and Silent Bob Reboot, men även hjärta och hjärna vilket var lite förvånande och välkommet. Vänskapsband och relationer med mycket självinsikt och självironi bjuder Smith på den här gången och det var verkligen ett kärt återseende av många karaktärer som jag älskat sedan tonåren. 





tisdag 21 januari 2020

Rebel (1973) recension




Jerry Savage är en lösdrivande student som söker efter förändring under rådande Vietnam-krig. Han går med i en terror-grupp i USA som via bombdåd vill göra skillnad och få ett stopp på kriget hemifrån. Han möter en dag den fridfulla Laurie som bor i ett kollektiv på landet. Hans tankar sätts på sin spets. Finns det verkligen nått sätt att finna frid på?

Denna film är regisserad utav Robert Allan Schnitzer (The Prominition, 1976, Kandyland, 1988) och ställer djupa filosofiska frågor på sin spets. Vi får se Sylvester Stallone (lång lista men Rambo-filmerna, Rocky-filmerna och Expendables-filmerna bl.a.) i en utav sina första filmroller. Han gör det bra som en ganska släpig tillintetsägande Jerry Savage som mest vill hitta någonstans att rota sig men inte riktigt fäster någonstans. Lite som att han har svårt att slå sig till ro och söker spänning och förändring. Kan tänka mig att dem fann Sylvesters släpande röst som klippt och skuren för rollen och han levererar den med bravur. Dennis Tate (Shaft, 1971, Coriolanus, 1979) gör rollen som den misstänksamme och paranoida samt näst intill rasistiske Ray Brown och gör även han ett bra jobb. Rebecca Grimes (Winter Kills, 1979) gör en bra roll som den drömska och fridfulla samt verklighetsfrånvända och naiva Laurie Fisher och också hon gör det bra med nästan drömsk precision. Vickie Lancaster (A man called…Rainbo, 1990) är helt ok som den trötta, bestämda och närvarotörstande Estelle Ferguson. Filmens näst bästa roll görs utav Tony Page som den framfusigt planerande och försiktigt coole Tommy Trafler (Prince of the City, 1981, Family Honor, 1973) som lyckas leverera sin roll i hur han för sig och rör sig samt i minspel och dialog. 
AWESOME!


Värt att nämna är att gamla baseboll-spelaren Roy White (The Premonition, 1976) gör en ok roll som F.B.I. agenten William Decker.

Filmen bjuder på en del snygga scener men framför allt är den som snyggast när det filmas runt bygg-arbetsplatser och på landet. Det finns dock en grumlig och mörk samt skitig ton över hela filmen vilket gör att den trots det tunga temat känns lättsam och närvarande. Gillar att det är bilder på demonstranter och från Vietnam-kriget för att vidare förmedla allvaret men också för att egentligen inte visa något mer än vad krig gör med människor åt alla håll. Parkscenerna med journalisten och Decker är också snyggt filmade med en mystisk nivå. Dock ser oftast sådana här scener genomskådliga ut och denna inte ett undantag. Sättningen är snygg men utförandet ser misstänksamt ut.

Filmens originaltitel ”No Place to Hide” syftar på att det inte går att gömma sig från konflikt och vill man något så måste man strida för det varje sekund. Du kan helt enkelt inte fly från livet eftersom livet innebär konflikt. Även i dem lugnaste vatten kommer livet och konflikten ifatt en och ställer till det. Därför är det viktigt att lära sig ta sådana var evigaste dag. Tycker det gestaltas bra så väl i Estelle som har egna bekymmer och öden hon varit med om som kan ifrågasätta om hon ska klassificeras som en så kallad ”God”- människa. Eller slutets öde och Jerrys. Mål och motiv och slump sätt mot varandra och vissa skulle väl säga att ibland handlar det enbart vart man är förtillfället som räknas men det är inte alltid sant då vi människor har allt i oss. Dock måste vi handla i nuet och om vi då har ett sätt att vara på så bör vi inte dömas utav vårt förflutna även om det delvis alltid kommer att vara så också eftersom det tillhör det mänskliga i vår natur. Jag tycker att filmen är klart sevärd och det inte bara för att det är en utav Sylvester Stallones först utan också för temat och att den dessutom är rätt så spännande. Den får en också att tänka en del vilket aldrig är fel.

onsdag 15 januari 2020

Youth in Revolt (2009) recension




Nick Twisp (Michael Cera) är 16 år och har ett problem. Han är oskuld. Då ingen tjej i hans hemstad Oakland är intresserad av en kille som har Frank Sinatra som sin största idol, så kommer det som en lättnad för honom då han åker på en kampingsemester min sin white trash-morsa Estelle (Jean Smart) och hennes lastbilsförare till pojkvän (Zach Galifianakis).



”I filmen är det alltid den goda killen som får tjejen. I verkligheten är det den onda”. Med dessa orden börjar filmen. Då Nick och hans familj lämnar kampingen och Sheeni kan han inte tänka på annat än henne. Han blir då uppmanad av Sheeni att försöka bli utslängd från hemmet så dem kan vara tillsammans. Detta får Nick att skapa ett alter ego vid namn Francois Dillinger (även här Michael Cera), som vågar göra dumdristiga saker.
YES IS DEAD!


På kamping-semestern träffar Nick Sheeni Saunders (Portia Doubleday) som även hon gillar lite ”udda” musiksmak och litteratur som endast består av franska artister från 70-talet. Nick blir så klart störtförälskad i henne, men hon ser allt bara som en sommarflört. Dessutom har hon redan en pojkvän.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på filmen, för mig är den mer en drama än en komedi. Eller kanske en dramakomedi i vissa fall. Humorn är annorlunda och väldigt indie för att vara en ”ungdomskomedi”. Det går väl inte hem hos alla, men jag gillade det. Michael Cera är som skriven för rollen (filmen är baserad på böckerna Youth in Revolt: The Journals of Nick Twisp). Han får spela den där pinsamma killen som mest står tyst, men även vara lite tuffare och se jäkligt creepy ut som Francois. Det finns inte många gånger då jag skrattar rakt ut, utan sitter mest och fnissar åt den finurliga dialogen. Kan nog vara en sådan där film som man gillar bättre andra och tredje gången man ser den. Att sätta Zach Galifianakis och Steve Buscemi som säljande affischnamn känns lite tråkigt, skulle gärna ha sett deras karaktärer mer i filmen.

torsdag 2 januari 2020

Once Upon a Time in Hollywood (2019) recension


YES! YES! YES!


Rick Dalton jobbar ihop med sin stuntman Cliff Booth, som också gör andra sysslor åt honom, på flera olika produktioner i Hollywood på slutet av 1960-talet. Rick är orolig för sin karriär och upplever att den är på nedgång. Olika vägar kommer att korsa dem båda och kommer ha konsekvenser för fortsättningen om en den mer otippade än den andra och vart går deras karriärer då?












Denna Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, 1992, Pulp Fiction, 1994, Kill Bill: Vol.1 o 2 , 2003, 2004) regisserade film skulle kunna ses som en oerhört stor hyllning till filmskapandet och film överlag. Den är oerhört snygg och alla scener får en att känna att man är där på slutet utav 60-talet och är mycket autentiskt gjord och mycket trovärdig på så vis. Det finns många snygga scener med bra ljus och skärpa och dessutom Tarantinos förmåga att fixa bra kameravinklar är något man märker att han lekt en hel del med. Från så väl när Cliff häller ned mat till hunden till att en karaktär liftar alternativt fixar en TV-antenn eller ger info om personer på en fest till brytningen mellan inspelningsscener och filmensscener som gör att det känns som en film i en film. Andra saker som gör att man får den känslan är att det är som att filmen går in i en annan film och nästan gör en våldtäkt på filmen Chalie Says (2018) (som handlar om Charles Mansons ranch och några av flickorna där, ni kan läsa våra recensioner här) då dem överlappar varandra tidsmässigt och med lite handling. Några utav mina favoritscener är utöver hela slutet (som i sig är en hyllning till filmskapandet och att man kan styra utgångar med filmens kraft), husvagns-nedbrytningspeppen med Rick, trösten från oväntat håll, filminspelning med brutna scener och däckbytarscenen för att nämna några.

Leonardo DiCaprio (Titanic, 1997, The Departed, 2006, Inception, 2010) och Brad Pitt (De 12 apornas armé, 1995, Mr & Mrs Smith, 2005, Snatch, 2000) gör sina roller mycket trovärdigt, var utav den förstnämndas skådespeleri jag började gilla i och med The Departed och Inception. Man vet vad man får utav dem och det är mer än valuta. Leonardo som den något mer sköra och ängsliga Rick som gärna vill synas framför kameran men också göra ett bra jobb till Brad som den något mer hårdnackade Cliff som gärna söker trubbel men ändå skötsam och omtänksam och fungerar lite som en storebror till Rick. Deras kemi är mycket bra och man skulle egentligen vilja att filmen skulle vara ännu längre än vad den är fast den är rätt lång. Andra skådisar som jag vill lyfta fram är Margaret Qualley (The Leftovers 2014-2017, Death Note, 2017) som den till synes mycket vackra frisläppta och gränslösa Pussycat och Julia Butters (Criminal Minds, 2014, Transparent, 2015-16) som den skarpa, lillgamla barnskådisen Trudi Fraser som för övrigt är med i en utav filmens finaste scener. Det bör också nämnas att Kurt Russell (Flykten från L.A., 1996, Tango & Cash, 1989) är med och gör det han ska, samt att Mike Moah (Inhumans, 2017, Empire, 2015-17) spelar Bruce Lee och ser läskigt och verkligt lik ut. Ingen skådis är direkt dålig utan det känns snarare som att Tarantino lyckats få fram det bästa ur dem som är med.

Filmen är en hyllning till filmkonsten som jag skrev tidigare och något om att göra film och tidsandan runt omkring handlingen. Frigörelse, karriärer, fredssökande hippierörelser och pengar och makt är ämnen och substanser att ta på genom filmen. Det sistnämnda märks inte så mycket men det finns där och smyger med vad framgång genererar. Filmen handlar också och kanske också främst om trogna vänskapsband och hur självklart man kan vara vänner utan att det finns ömma tår att trampa på. Det speglas både mellan Rick och Cliff men också mellan Cliff och hans hund. Även Trudi Fraser och Pussycat och i den sistnämndas fall så blir lojalitet något som handskas. Filmen handlar också om att tvivla på sig själv samt att hitta att stå upp för sig själv och att det finns vägar att komma vidare på. Jag tycker det är en mycket sevärd film och utan att ha sett några utav dem senaste med Tarantino så är det gärna för hans skull du ska se den men också för Leonardo och Brad samt Margaret och Julia som nästan stjäl showen lika mycket som dem första två fast dem är med betydligt mindre.







KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD
YES! YES! YES!


Quentin Tarantino har uttalat sig om att Once Upon a Time in Hollywood blev hans sista film innan han går i pension. Det är hans 9:e film och den första att inte vara producerad av Weinstein-bröderna efter att Harvey Weinstein-rubrikerna om sexualbrott började hamna på löpsedlarna. Det är ett värdigt avslut i Tarantinos karriär där han hyllat olika filmgenrer och tidsepoker.












Året är 1969 och det är guldåldern för Hollywood-filmer. Några som har haft svårt att hänga med i förändringen under slutet av 60-talet är Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton har haft en lysande karriär som den renrakade och rakryggade cowboyen i tv-serien Bounty Law som blev populär på 50-talet. Dessa typer av cowboys började försvinna mer och mer och Rick blir rekommenderad av Marvin Schwarz (Al Pacino) att hoppa över till filmer istället, och då göra en skitigare karaktär i de under 60-talet populära italienska spaghetti-western-filmerna. Dalton tyckte å andra sidan att det var under hans värdighet. Han beger sig då ut på vägarna med sin bästa vän och stuntman för att leta efter roller vilket inte alltid är lätt då Dalton allt för ofta är nedsupen.

I detta Los Angeles som målas upp för oss får vi både stöta på påhittade och riktiga personer från tidseran, som bland annat Bruce Lee (Mike Moah) som kaxar sig och vill slåss med stuntmännen vid inspelnings-platserna. Som granne till Dalton bor Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och Sharon Tate (Margot Robbie). Just 1969 blev Tate mördad av Manson-familjen. Det är något som vävs in som en sidostory, och där filmen för mig blir som mest spännande då Booth flörtar med Manson-anhängaren Pussycat (Margaret Qualley) och skjutsar henne till Mansons ranch som tidigare har varit en inspelningsplats där Booth har jobbat. Detta segment med Manson-familjen var riktigt snyggt filmat och byggde upp en spänning och stämning i filmen som saknades i tidigare scener, där det egentligen inte händer så mycket. Det är mycket alldagligt snack mellan Booth och Dalton, och det är även mycket av behållningen då Tarantino som vanligt levererat bra och levande dialog som flyter på bra. Att se deras dagliga bestyr och hur de handskas med folk omkring sig i filmbranschen är en stor del av charmen i Once Upon a Time in Hollywood, men de där spännande ögonblicken är få och sticker ut mycket när de väl händer. 

För folk som inte är speciellt insatta i vem Sharon Tate är så kan jag tänka mig att scenerna då hon är med blir smått förvirrande. Robbie levererar med sitt minspel en charmig Tate, men hon kan bli lite väl platt då hennes repliker nästan kan räknas på en hand. Man får nog ut mest av filmen om man har lite koll på historien och karaktärerna så att säga trots att mycket är påhittat för filmen även om mycket är inspirerat av verkligheten, så som huvudrollerna som inspirerades av Steve McQueen och hans stuntman han jobbade tillsammans med i 20 år. DiCaprio och Pitt känns och ser otroligt ungdomliga ut i sina rollkaraktärer som passar dem perfekt. Det var skoj att se dessa två få huvudrollerna i Tarantinos sista film då båda har varit fantastiska i tidigare filmer från regissören. Tarantino smyger in små referenser från sina tidigare filmer, bland annat en eldkastarscen från en WWII-film Dalton var med i som påminner om en scen i Inglourious Basterds (2009). Hyllningen till 50- och 60-talsfilm är fantastiskt gjord då vi får se scener från Daltons filmer och så även posters från dessa tidsepoker som är både hyllningar till riktiga filmer såväl som påhittade, och alla ser otroligt snygga och tidsenliga ut. Det är sådana detaljer jag verkligen älskar.

Soundtracket i form av låtar från bland andra Deep Purple, Simon & Garfunkel och Neil Diamond sätter även den stämningen till de snyggt filmade miljöerna som lika gärna kunde ha varit filmade året filmen utspelar sig i, från stadsmiljöerna till Playboy Mansion. Bra skådespel överlag från samtliga inblandade skulle jag vilja säga, från mindre roller som Jay Sebring (Emile Hirsch), Squeaky Fromme (Dakota Fanning) och Trudi Fraser (Julia Butters) till de större rollerna. Once Upon a Time in Hollywood är nog inte för alla då tempot är så där skönt långsamt där det inte alltid händer speciellt mycket. Men dialogen och karaktärernas jargong är spännande nog ibland. Filmen bjuder även på några fina splatterscener och att inte förglömma Tarantinos återkommande fotfetisch där kvinnornas fötter är i fokus.