Sidor

onsdag 15 januari 2020

Youth in Revolt (2009) recension




Nick Twisp (Michael Cera) är 16 år och har ett problem. Han är oskuld. Då ingen tjej i hans hemstad Oakland är intresserad av en kille som har Frank Sinatra som sin största idol, så kommer det som en lättnad för honom då han åker på en kampingsemester min sin white trash-morsa Estelle (Jean Smart) och hennes lastbilsförare till pojkvän (Zach Galifianakis).



”I filmen är det alltid den goda killen som får tjejen. I verkligheten är det den onda”. Med dessa orden börjar filmen. Då Nick och hans familj lämnar kampingen och Sheeni kan han inte tänka på annat än henne. Han blir då uppmanad av Sheeni att försöka bli utslängd från hemmet så dem kan vara tillsammans. Detta får Nick att skapa ett alter ego vid namn Francois Dillinger (även här Michael Cera), som vågar göra dumdristiga saker.
YES IS DEAD!


På kamping-semestern träffar Nick Sheeni Saunders (Portia Doubleday) som även hon gillar lite ”udda” musiksmak och litteratur som endast består av franska artister från 70-talet. Nick blir så klart störtförälskad i henne, men hon ser allt bara som en sommarflört. Dessutom har hon redan en pojkvän.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på filmen, för mig är den mer en drama än en komedi. Eller kanske en dramakomedi i vissa fall. Humorn är annorlunda och väldigt indie för att vara en ”ungdomskomedi”. Det går väl inte hem hos alla, men jag gillade det. Michael Cera är som skriven för rollen (filmen är baserad på böckerna Youth in Revolt: The Journals of Nick Twisp). Han får spela den där pinsamma killen som mest står tyst, men även vara lite tuffare och se jäkligt creepy ut som Francois. Det finns inte många gånger då jag skrattar rakt ut, utan sitter mest och fnissar åt den finurliga dialogen. Kan nog vara en sådan där film som man gillar bättre andra och tredje gången man ser den. Att sätta Zach Galifianakis och Steve Buscemi som säljande affischnamn känns lite tråkigt, skulle gärna ha sett deras karaktärer mer i filmen.

torsdag 2 januari 2020

Once Upon a Time in Hollywood (2019) recension


YES! YES! YES!


Rick Dalton jobbar ihop med sin stuntman Cliff Booth, som också gör andra sysslor åt honom, på flera olika produktioner i Hollywood på slutet av 1960-talet. Rick är orolig för sin karriär och upplever att den är på nedgång. Olika vägar kommer att korsa dem båda och kommer ha konsekvenser för fortsättningen om en den mer otippade än den andra och vart går deras karriärer då?












Denna Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, 1992, Pulp Fiction, 1994, Kill Bill: Vol.1 o 2 , 2003, 2004) regisserade film skulle kunna ses som en oerhört stor hyllning till filmskapandet och film överlag. Den är oerhört snygg och alla scener får en att känna att man är där på slutet utav 60-talet och är mycket autentiskt gjord och mycket trovärdig på så vis. Det finns många snygga scener med bra ljus och skärpa och dessutom Tarantinos förmåga att fixa bra kameravinklar är något man märker att han lekt en hel del med. Från så väl när Cliff häller ned mat till hunden till att en karaktär liftar alternativt fixar en TV-antenn eller ger info om personer på en fest till brytningen mellan inspelningsscener och filmensscener som gör att det känns som en film i en film. Andra saker som gör att man får den känslan är att det är som att filmen går in i en annan film och nästan gör en våldtäkt på filmen Chalie Says (2018) (som handlar om Charles Mansons ranch och några av flickorna där, ni kan läsa våra recensioner här) då dem överlappar varandra tidsmässigt och med lite handling. Några utav mina favoritscener är utöver hela slutet (som i sig är en hyllning till filmskapandet och att man kan styra utgångar med filmens kraft), husvagns-nedbrytningspeppen med Rick, trösten från oväntat håll, filminspelning med brutna scener och däckbytarscenen för att nämna några.

Leonardo DiCaprio (Titanic, 1997, The Departed, 2006, Inception, 2010) och Brad Pitt (De 12 apornas armé, 1995, Mr & Mrs Smith, 2005, Snatch, 2000) gör sina roller mycket trovärdigt, var utav den förstnämndas skådespeleri jag började gilla i och med The Departed och Inception. Man vet vad man får utav dem och det är mer än valuta. Leonardo som den något mer sköra och ängsliga Rick som gärna vill synas framför kameran men också göra ett bra jobb till Brad som den något mer hårdnackade Cliff som gärna söker trubbel men ändå skötsam och omtänksam och fungerar lite som en storebror till Rick. Deras kemi är mycket bra och man skulle egentligen vilja att filmen skulle vara ännu längre än vad den är fast den är rätt lång. Andra skådisar som jag vill lyfta fram är Margaret Qualley (The Leftovers 2014-2017, Death Note, 2017) som den till synes mycket vackra frisläppta och gränslösa Pussycat och Julia Butters (Criminal Minds, 2014, Transparent, 2015-16) som den skarpa, lillgamla barnskådisen Trudi Fraser som för övrigt är med i en utav filmens finaste scener. Det bör också nämnas att Kurt Russell (Flykten från L.A., 1996, Tango & Cash, 1989) är med och gör det han ska, samt att Mike Moah (Inhumans, 2017, Empire, 2015-17) spelar Bruce Lee och ser läskigt och verkligt lik ut. Ingen skådis är direkt dålig utan det känns snarare som att Tarantino lyckats få fram det bästa ur dem som är med.

Filmen är en hyllning till filmkonsten som jag skrev tidigare och något om att göra film och tidsandan runt omkring handlingen. Frigörelse, karriärer, fredssökande hippierörelser och pengar och makt är ämnen och substanser att ta på genom filmen. Det sistnämnda märks inte så mycket men det finns där och smyger med vad framgång genererar. Filmen handlar också och kanske också främst om trogna vänskapsband och hur självklart man kan vara vänner utan att det finns ömma tår att trampa på. Det speglas både mellan Rick och Cliff men också mellan Cliff och hans hund. Även Trudi Fraser och Pussycat och i den sistnämndas fall så blir lojalitet något som handskas. Filmen handlar också om att tvivla på sig själv samt att hitta att stå upp för sig själv och att det finns vägar att komma vidare på. Jag tycker det är en mycket sevärd film och utan att ha sett några utav dem senaste med Tarantino så är det gärna för hans skull du ska se den men också för Leonardo och Brad samt Margaret och Julia som nästan stjäl showen lika mycket som dem första två fast dem är med betydligt mindre.







KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD
YES! YES! YES!


Quentin Tarantino har uttalat sig om att Once Upon a Time in Hollywood blev hans sista film innan han går i pension. Det är hans 9:e film och den första att inte vara producerad av Weinstein-bröderna efter att Harvey Weinstein-rubrikerna om sexualbrott började hamna på löpsedlarna. Det är ett värdigt avslut i Tarantinos karriär där han hyllat olika filmgenrer och tidsepoker.












Året är 1969 och det är guldåldern för Hollywood-filmer. Några som har haft svårt att hänga med i förändringen under slutet av 60-talet är Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton har haft en lysande karriär som den renrakade och rakryggade cowboyen i tv-serien Bounty Law som blev populär på 50-talet. Dessa typer av cowboys började försvinna mer och mer och Rick blir rekommenderad av Marvin Schwarz (Al Pacino) att hoppa över till filmer istället, och då göra en skitigare karaktär i de under 60-talet populära italienska spaghetti-western-filmerna. Dalton tyckte å andra sidan att det var under hans värdighet. Han beger sig då ut på vägarna med sin bästa vän och stuntman för att leta efter roller vilket inte alltid är lätt då Dalton allt för ofta är nedsupen.

I detta Los Angeles som målas upp för oss får vi både stöta på påhittade och riktiga personer från tidseran, som bland annat Bruce Lee (Mike Moah) som kaxar sig och vill slåss med stuntmännen vid inspelnings-platserna. Som granne till Dalton bor Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och Sharon Tate (Margot Robbie). Just 1969 blev Tate mördad av Manson-familjen. Det är något som vävs in som en sidostory, och där filmen för mig blir som mest spännande då Booth flörtar med Manson-anhängaren Pussycat (Margaret Qualley) och skjutsar henne till Mansons ranch som tidigare har varit en inspelningsplats där Booth har jobbat. Detta segment med Manson-familjen var riktigt snyggt filmat och byggde upp en spänning och stämning i filmen som saknades i tidigare scener, där det egentligen inte händer så mycket. Det är mycket alldagligt snack mellan Booth och Dalton, och det är även mycket av behållningen då Tarantino som vanligt levererat bra och levande dialog som flyter på bra. Att se deras dagliga bestyr och hur de handskas med folk omkring sig i filmbranschen är en stor del av charmen i Once Upon a Time in Hollywood, men de där spännande ögonblicken är få och sticker ut mycket när de väl händer. 

För folk som inte är speciellt insatta i vem Sharon Tate är så kan jag tänka mig att scenerna då hon är med blir smått förvirrande. Robbie levererar med sitt minspel en charmig Tate, men hon kan bli lite väl platt då hennes repliker nästan kan räknas på en hand. Man får nog ut mest av filmen om man har lite koll på historien och karaktärerna så att säga trots att mycket är påhittat för filmen även om mycket är inspirerat av verkligheten, så som huvudrollerna som inspirerades av Steve McQueen och hans stuntman han jobbade tillsammans med i 20 år. DiCaprio och Pitt känns och ser otroligt ungdomliga ut i sina rollkaraktärer som passar dem perfekt. Det var skoj att se dessa två få huvudrollerna i Tarantinos sista film då båda har varit fantastiska i tidigare filmer från regissören. Tarantino smyger in små referenser från sina tidigare filmer, bland annat en eldkastarscen från en WWII-film Dalton var med i som påminner om en scen i Inglourious Basterds (2009). Hyllningen till 50- och 60-talsfilm är fantastiskt gjord då vi får se scener från Daltons filmer och så även posters från dessa tidsepoker som är både hyllningar till riktiga filmer såväl som påhittade, och alla ser otroligt snygga och tidsenliga ut. Det är sådana detaljer jag verkligen älskar.

Soundtracket i form av låtar från bland andra Deep Purple, Simon & Garfunkel och Neil Diamond sätter även den stämningen till de snyggt filmade miljöerna som lika gärna kunde ha varit filmade året filmen utspelar sig i, från stadsmiljöerna till Playboy Mansion. Bra skådespel överlag från samtliga inblandade skulle jag vilja säga, från mindre roller som Jay Sebring (Emile Hirsch), Squeaky Fromme (Dakota Fanning) och Trudi Fraser (Julia Butters) till de större rollerna. Once Upon a Time in Hollywood är nog inte för alla då tempot är så där skönt långsamt där det inte alltid händer speciellt mycket. Men dialogen och karaktärernas jargong är spännande nog ibland. Filmen bjuder även på några fina splatterscener och att inte förglömma Tarantinos återkommande fotfetisch där kvinnornas fötter är i fokus.