Sidor

tisdag 10 december 2019

Midsommar (2019) recension


AWESOME!


Christians flickväns (Danis) familj dör i en självmordsolycka vilket gör henne skör och ledsen. Räddningen för henne kan bli att följa med Christian och hans kompisar till Sverige för att fira midsommar med vännen Pelle. Christians vänner ser fram emot att komma till Sverige för att få träffa fina svenska tjejer under sommaren. De vet dock inte hur traditionsenligt det hela ska bli..












Midsommar känns på namnet som att det ska vara en klämkäck svensk komedi med Peter Magnusson, Robert Gustafsson och Per Andersson men riktigt så är inte fallet. Filmen är regisserad utav Ari Aster (Hereditary, 2018, The strange thing about the Johnsons, 2011) och är snarare en blandning utav drama, skräck och komedi med en stor gnutta tragedikomik men också bara komik då den ibland är något överdriven i sin framtoning. Det är dock en hel del fina naturscener och fotot från naturen är magiskt snyggt. I dem flummigare delarna utav filmen är det också schysst gjort med nya saker att upptäcka för varje gång man ser filmen. Något som dem som kan svenska kommer att upptäcka när dem ser filmen är att det på sina håll är en riktig citatskatt och jag hade oerhört kul åt en hel del repliker. Tänker dock inte bjuda på någon eftersom jag troligtvis kommer att citera fel och det tänker jag skona er från. Filmen är för den som inte vet det dubbelspråkig och det utnyttjas på ett bra sätt och det är roligt att engelskan på en del svenskar i filmen är så dålig och stel som den brukar vara.

Skådespelarinsatserna är bra så väl från huvudrolls-innehavarna till alla statister som är med i filmen och dem är en hel del och mycket behövliga i denna film. De är mycket bärande då det krävs många i flera scener och dem är mycket synkade. Filmens bästa skådisar är Florence Pugh (Fighting with my Family, 2019, The Falling, 2014), Jack Reynor (Glassland, 2014, Macbeth, 2015), Vilhelm Blomgren (Gösta, 2019) och William Jackson Harper (All good things, 2010, Paterson, 2016). Florence gör en övertygande roll som den sköra och bräckliga samt kärlekstörstande Dani som lider av förlusten utav sin familj. Det levereras med bravur och inlevelsen i varje scen känns näst intill tveklöst äkta ut. Jack gör den nonchalanta, obekväma och oerhört osäkra snyltaren Christian med finess och stil. Det finns få som kan leverera brist på att vara brydd som han. Bra levererat. Vilhelm ingjuter respekt i rollen som den stilla och harmoniske samt andligt självsäkre Pelle så att man nästan tror att han var född in i rollen. William spelar filmens normalaste och självsäkraste person i Josh. Lugn, artig och trevlig samt ärlig och naturlig med mänskliga reaktioner. Många utav dem svenska skådisarna i övriga roller gör också ett bra jobb så skådespeleriet är bra på flera fronter.

Det här är en film som handlar om traditioner och om man tar dem till sin yttersta spets. Den handlar också om vad som händer när andra får ta del utav dem när dem i själva verket kanske skulle bevarats i sin hemlighet eller försvunnit för länge sen. Isolation och sekter är också gångbart som ämnen samt manipulation kontra vad som är normalt och inte. Inavel och släkt- och familjeband är också en del utav filmen. Konkurrens och urval samt skörhet och styrka får vi också ta del utav.

Tycker definitivt du ska se filmen om du vill se en annorlunda film som är otroligt stämningsfull tack vare musiken, som jag glömt att nämna. Den gör otroligt mycket. Du ska också se den för att den innehåller tragikomisk skräck med drama men framför allt om du vill se och ta del utav ättestupan.
AWESOME!


Förra året kom Ari Aster ut med sin långfilmsdebut Hereditary. Det var en av de otäckaste filmerna jag hade sett på mycket länge. Jag blev verkligen intresserad av att se kommande filmer från regissören. Då jag läste att hans nästa film skulle heta Midsommar så tänkte jag genast att det kanske var en remake på den dansk-svenska Midsommar (2003) med Tuva Novotny. Det visade sig sen att den här filmen har ett helt eget manus (även om jag kan se likheter med den äldre filmen) och att Florence Pugh som var helt fantastisk som Paige i Fighting with My Family (som ni kan läsa recensioner av här) hade en av huvudrollerna.












Collagestudenten Dani (Florence Pugh) är orolig över sin syster som är bipolär. En dag tar systern livet av sig och samtidigt hittas deras föräldrar döda. Dani är helt förskräckt och söker tröst hos sin pojkvän Christian (Jack Reynor). Han har planerat en resa till Sverige tillsammans med sina vänner Josh (William Jackson Harper), Mark (Will Poulter) och Pelle (Vilhelm Blomgren). De vill uppleva ett riktigt svenskt Midsommarfirande i Pelles hemby Horga i Hälsingland. Kompisgänget hade från början inte bjudit med Dani men hon följde motvilligt med för att försöka glömma allt tragiskt som har hänt på senaste. Synerna och upplevelserna i Horga kommer att chocka henne. Väl på plats i Horga så introduceras gänget till Pelles bror Ingemar (Hampus Hallberg) och ett par från London. Istället för en välkomstdrink bjuds det på hallucinerande svampar. Dagen efter ankomst ska de nämligen få uppleva vad det innebär att medverka i traditionen ättestupan.

Känslan filmen frambringar för mig är någon konstig mix av drama, skräck och komedi. Händelser som är hemska men som är intressanta att se hur det amerikanska gänget reagerar på, som nästan ofrivilligt blir komiskt. Tragikomedi i sin fulla bemärkelse. Jag vet inte om det var Ari Asters intentioner, men jag skulle våga gissa på det. Att han vill få en att leva sig in i gängets situationer som de konstigt nog inte försöker att lämna fort som satan. Det är väldigt kul att se så många svenskar i filmen, bland andra Gunnel Fred som byns "taleskvinna", Liv Mjönes, Lennart R. Svensson och Anna Åström. Vilhelm som spelar Pelle gör en riktigt bra roll. Han som till en början känns så varmhjärtad, snäll och andlig ser jag senare som väldigt manipulativ, men som samtidigt inte vet bättre. Det var väldigt kul att se honom i en till roll efter den fantastiska tv-serien Gösta (2019). Samtliga svenskar som vi får se gör trovärdiga sektmedlemmar som känns creepy. Filmens stjärna är dock Florence som presterar fenomenalt i rollen som den sköre Dani som växer och blir starkare mentalt genom filmens gång samtidigt som hon nästan blir okännbar.

Liknelser vid filmer som The Wicker Man (1973) går det inte att bortse ifrån, men på ett positivt sätt. Filmer och dokumentärer om sekter har alltid fascinerat mig och känslan av sektlivet har Midsommar verkligen lyckats fånga. Små visuella CGI-effekter som symboliserar hallucinationer är väldigt snygga och bidrar mycket till den olustiga känslan man får som tittare och fotot överlag i filmen är något av det snyggaste jag sett i år. Man får verkligen inte ha en svag mage då filmen även bjuder på en del äckliga splatterscener. The Haxan Cloak som har komponerat musiken sätter också en stämning som både passar de mer harmoniska scenerna likaså de otäckare och olustiga. Jag ser fram emot att se vad Ari kommer med för filmer härnäst, precis som med Jordan Peele (ni kan läsa min recension av Us här). Det behövs verkligen mera unika skräckfilmer och det tycker jag verkligen att dessa män bjuder på.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY