Sidor

torsdag 5 december 2019

Earthquake Bird (2019) recension




Den här Ridley Scott-producerade Netflix-filmen bygger på novellen The Earthquake Bird av Susanna Jones som gavs ut 2001. Bakom regin ligger Wash Westmoreland som gjorde sitt genombrott med Still Alice (2014) efter att tidigare har regisserat en hel drös med direkt-till-video-filmer. Hur sköter sig svenska Alicia Vikander och Elvis Presleys barnbarn Riley Keough i denna psyk-ologiska dramathrillern som utspelar sig i 1980-talets Tokyo?

Utvandraren Lucy Fly (Alicia Vikander) jobbar som översättare från engelska till japanska och vi får se henne jobba på en översättning till Michael Douglas-filmen Black Rain (1989) i inledningsscenen. En dag på väg hem från jobbet stöter Lucy på fotografen Teiji Matsuda (Naoki Kobayashi) som hon ifrågasätter varför han fotade henne när hon kom gåendes på trotoaren. Han säger dock att han fotade byggnaden bakom henne. Lucy och Teiji finner ett tycke för varandra där och då och Teiji bjuder upp Lucy till sitt fotolabb.
YES IS DEAD!


Ungefär vid den här stunden i filmen börjar den bli lite rörig och hoppar mycket i tiden. Lucy sitter och blir intervjuad av två detektiver som undrar om hon vet vart hennes vän Lily Bridges (Riley Keough) har tagit vägen, även hon bosatt i Japan. Flashbacks visar då scener där vi ser alla tre umgås och där det blir lite av ett triangel-drama. Lucy blir svartsjuk då Teiji flörtar smått med Lily på dansgolvet där de dansar med varandra. Lily börjar även hon falla för denna långa mystiska kameraman.

I vissa scener ifrågasätter man om allt händer på riktigt eller i Lucys huvud, så även där blir allt lite smått rörigt att hålla reda på när man dessutom måste veta i vilken tidsaspekt allt utspelar sig i. Något som imponerar på mig är att Vikander pratar så mycket japanska i filmen. Hon spelar den förvirrande och självständiga Lucy med övertygelse. Kobayashi som den enigmatiska fotografen gör också en övertygande roll och likaså Keough som Lily, den spänningssökande, vågar jag säga, lite smått korkade tjejen. Storyn förvirrande mig en del och lyckades inte riktigt greppa tag i mig. Däremot njöt jag väldigt mycket av det proffsiga fotot. Till tonerna av synthwave-musik visas mitt drömresemål Tokyos gator, arkitektur och även fina naturlandskap. Earthquake Birds foto, ljud och skådespelarinsatser kan jag inte klaga på men jag tror att handlingen fungerar mycket bättre i sitt ursprungliga novellformat.