Sidor

måndag 23 december 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019) recension


AWESOME!


Hobbs och Shaw kallas in för ett specialuppdrag då ett virus har stulits från Eteon. Grejen med viruset är att det gör människor till supersoldater och kan lätt användas till väldigt förödande saker i fel händer. Det blir nu Hobbs och Shaws uppgift att försöka samarbeta och ställa allt till rätta.












Denna film bygger på ”The Fast and Furious”-franchisen och är regisserad utav David Leitch (Deadpool 2, 2018, Atomic Blonde, 2017, John Wick, 2014) och eftersom jag inte sett en ända film tidigare i serien förutom några delar utav antingen 3:an eller fyran så visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig förutom en massa action och skönt skådespeleri från Jason Statham (Crank, 2006, Spy, 2014, The Bank Job, 2008) och Dwayne ”The Rock” Johnson (Jumanji: Welcome to the Jungle, 2017, Vaiana, 2016, The Scorpion King, 2002). Man kan verkligen säga att man fick action och humor med för den delen. Jag älskar splitscenerna när man får följa både Hobbs och Shaw från när dem vaknar till hetluften då de förstås alltid har nått uppdrag på gång och att ta itu med. Många miljöer i filmen är snygga men industrierna i Ukraina samt naturen på Samoa är oslagbara. Mycket snyggt på Samoa och även snyggt med den otroligt humoristiska jeep-jakten.

Skådisarna är bra och sköter sitt. Gillar verkligen de hårdnackade Statham och The Rocks kemi. Mycket skönt tuggande dem emellan. Vanessa Kirby (About Time, 2013, Mission: Impossible - Fallout, 2018) är också bra som Jasons syster Hattie som får personen att verka varm och iskall samtidigt. Idris Elba (The Losers, 2010, Thor: Ragnarök, 2017) som Brixton är så där kaxigt dominant som man vill att en skurk ska vara. Både djup och naiv samt halvkänslig samtidigt. Egentligen behövs det inte sägas så mycket mer om resten utav skådisarna. Ryan Reynolds (Deadpool, 2016, Buried 2010) är med som Locke och gör det så klart på sitt sätt. Det bör också nämnas att utöver wrestlare som The Rock så är även
Roman Reigns med i en statistroll. Han får säga ”Oooahh” samt att han får bjuda på lite slagsmål och bland annat några wrestlingmoves. Vi får till exempel se ett Spear.

Det är roligt att leka med tanken hur mycket man skulle kunna göra människan till en robot eller övernaturlig eller någon sorts kombination? Hur skulle det gå till? Detta är lite utav filmens djupare ämnen men det går också att ta fram rätt så mycket familj och dess betydelse i filmen. Lojalitet samt samarbete ett annat. Forskning och framsteg alternativt bakslag kan också tänkas diskuteras och funderas utöver. Det hör ihop med dem första frågorna. Överlag så väljer jag att se denna som en riktigt skön och varm actionrulle med en hel del humor och action. Dessutom en mycket bra sådan. Ta och se den och det gärna om du vill se ”The Big Dog” i en film.










KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY, 4K ULTRA HD
AWESOME!


Stuntmannen och stuntkoordinatorn David Leitch regisserade de populära actionfilmerna Atomic Blonde (2017) med Charlize Theron och Deadpool 2 (2018) med Ryan Reynolds och kom i år ut med spin-offen med Hobbs och Shaw från Fast & Furious-franschisen. Karaktärerna introducerades i Fast & Furious 5 (2011) och Fast & Furious 6 (2013).












Det omaka paret Luke Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckard Shaw (Jason Statham) måste än en gång samarbeta för att försöka stoppa ett virus som cyborgen Brixton (Idris Elba) vill sprida till mänskligheten. Han vill utveckla mänskligheten genom att göra folk till supersoldater med övernaturliga krafter som gör dem både starkare, snabbare och dessutom kan förutse sina fienders slag och sparkar. I öppningsscenen får vi följa Shaws syster Hattie (Vanessa Kirby) där hon är i ett uppdrag och sprutar i sig Brixtons virus. I ett snyggt och roligt collage där skärmen delas på mitten får vi se Hobbs och Shaws dagliga rutiner från när de vaknar i sina sängar i Los Angeles och London till att de stoppar sina respektive skurkar. Hobbs kör på snabba och hårda slag och Shaw kör med mera finess och smidighet.

Fast & Furious: Hobbs & Shaw bjuds vi på non-stop-action från öppningsscenen till slutscenen. Det finns inte många sekvenser där filmen varvar ner, mer än mot slutet i Samoa. Det är även mera fokus på komedi om man jämför med de vanliga Fast & Furious-filmerna, speciellt de senaste två. Luke och Deckards gnabb och glåpord till varandra är otroligt underhållande och svårt att inte skratta åt. Dessutom är både Ryan Reynolds och Kevin Hart med i några små komiska scener. Vanessa Kirby som Hattie bjuder även hon på några komiska repliker i främst scener med Dwayne. Och som sagt, actionscener i mängder! Både coola stunts i biljaktsscener och fighter. Samtliga huvudrolls-innehavare har väldigt olika stilar så det blir en väldigt fin mix av action i fightingscenerna. Skurken Brixton med sina förhöjda förmågor i strider gör även han att det blir lite sci-fi-känsla i filmen. Vid vissa scener används ljudeffekter som låter exakt som robot-effekterna i Transformers-filmerna vilket var rätt så komiskt.

I scenerna i Samoa där Hobbs återförenas med sin bror och mor, och resten av sina usos varvar som sagt filmen ner lite i tempot för första gången efter 90 minuter. Filmen blir aldrig tråkig eller seg tack vare det höga tempot som verkligen passar de underhållande karaktärerna. Jag får känslan av att filmen är lika underhållande för folk som ej sett tidigare Fast & Furious-filmer där karaktärerna introducerades, som för oss som sett dem. Hobbs och Shaw har ju ändå fått rätt så stor fokus i senare filmerna så att de nu fick en egen film känns helt rätt nu när de inte kommer att vara med i Fast & Furious 9 (2020), där för första gången wrestlaren John Cena kommer att vara med. En wrestlare vi får se i den här filmen är Roman Reigns. Han gör en Samoan Drop i Samoa. Helt galet. Jag tycker att filmen var riktigt underhållande även efter min andra titt och jag hoppas nu det kommer flera filmer i serien, för kemin mellan Dwayne och Jason är fantastisk. Jag ser gärna att Vanessas karaktär är med också, men kanske inte har lika mycket fokus. Madame M (Eiza González) och hennes team skulle jag dessutom gärna se mera av i en eventuell uppföljare.





TLC: Tables, Ladders & Chairs 2019 recension


AWESOME!


TLC drog i gång med fyra matcher vi på förhand inte hade en aning om att dem skulle vara med. Publiken i Minnesota verkade ändå peppade på bra wrestling och det skulle det visa sig att dem fick det också.

Först ut under Kick-offen så var det Humberto Carrillo som mötte Andrade. Det blev en lång och rätt så underhållande match där bland annat Andrade lurade Carrillo att en situation som nästan var på väg att bli som i ett Raw-avsnitt, då Andrade råkade tackla ned Zelina Vega från sidan utav repen och Carrillo utnyttjade Andrades förvåning, så lyckades Andrade utnyttja denna situation istället men inte tillräckligt för att vinna på räkningen som blev av. Något senare kunde dock Humberto vinna med hjälp utav en special attack på ett hopp från repen.

Nästa match var en Ladder Match om SmackDown tag team Championship-bältet. Denna match blev mycket intensiv och jag tror att det var den bästa matchen jag sett mellan The New Day och The Revival. Många tjuvknep och slag med stegar och klämningar med stegar. Det var mycket snyggt utav Kofi att hoppa in i ringen mellan repen och samtidigt över en stege som en i Revival höll i. Det gjorde dock inte något åt att han råkade ut för en attack i nästa ögonblick istället men sekvensen i sig var rätt så häftig. Båda teamen hade goda chanser att vinna och var så väl nära båda två. Revival hade bland annat ett läge då det nästan såg ut som att Kofi sov hängandes bakåt på en stege men lyckades avbryta klättringen. Efter en bra intensiv match kunde dock The New Day kamma in segern.

Matchen mellan Aleister Black och Buddy Murphy som var nästa i turordningen blev också en intensiv och fartfylld historia. Den kryddades dessutom extra utav att dem båda retade varandra på ett väldigt hårdnackat och intensivt sätt. Några saker som hörde till det var att Buddy satte sig ned så som Aleister brukar göra var utav Aleister gjorde likadant för att visa vart skåpet ska stå. Matchen kryddades också utav att Aleister började blöda näsblod en tredje del in utav matchen. Man fick känslan utav att dem här två inte gillade varandra på riktigt då flera attacker än vad det brukar vara i wrestling verkligen träffade på riktigt. Många rundsparkar blev det. Murphy såg ut att gå mot segern men då fick Black in drömsparken och kunde ta hem segern.

The Viking Raiders hade utlyst en Open Challenge för deras Raw Tag Team Championship och under TLC så stod The OC för motståndet. Denna match blev så här långt detta events långsammaste match och jag har tidigare tyckte att OC är rätt så sega i inledningarna utav matcherna. När väl tempot skruvades upp i denna match så dröjde det inte länge förrän båda lagen blev diskade för uträkning. Där med behöll Viking Raiders sina bälten.

När det väl var dags för en utav mina favorit följetonger just nu för att nå en eventuell uppgörelse så tror jag att jag var en utav få som faktiskt höll på King Corbin. Han och Roman Reigns har haft en ganska lång följetång om vem som är bossen i omklädningsrummet. Vem som alla ser upp till och följer. Kungen eller The Big Dog? Jag tycker dessutom att det är extra kul att Corbin ser lite smått efterbliven ut som kung med sina konstiga sneda leenden. Matchen inleddes med rätt så mycket dominans utav Roman men efter tag jämnades den ut för att sedan gå över i Romans favör. Sedan kom Corbins anhang in bestående utav Ziggler, The Revival och säkerhetsvakter. Då gick matchen över i Corbins favör som till slut kunde vinna. En favorit grej från denna match var när Roman gick loss på Corbins säkerhetsvakter med en Kendo-stick och annat.

Bray Wyatt skulle nu slåss som sig själv och inte som ”The Fiend” Bay Wyatt och det var något vi hade väntat på. I Universal Championship matchen mot The Miz gick han då in till Firefly Fun House låten och såg minst lika skönt störd ut som han är i videos från samma ställe som låten tillhör. En förbannad The Miz var oerhört taggad på att ge Bray en omgång efter familjehot och annat. Han började matchen bäst och han såg nästan frustrerad ut ett tag när Wyatt bara skrattade åt hans tilltagande och retade The Miz ordentligt. När väl Wyatt tog över gjorde han det med bravur och såg lekfullt sadistisk ut. Han kunde till slut vinna tämligen enkelt. På slutet släktes det ned och under tiden ropade Bray att han är här och skrattade samt såg lite orolig ut. När det sedan väl släkts och sedan tänts så hade Daniel Bryan dykt upp och var igång och attackerade Bray. Efter lite misshandel kunde så väl Wyatt fly ut och Daniel var kvar en liten stund. Bra underhållning.

Efter denna trevliga tillställning så var det då dags för såpan mellan Rusev, Lana och Lashley att förhoppningsvis få ett avslut. Denna följetång har hållit på alldeles för länge så man hade ju mer än länge väntat på att den skulle sluta någon gång. Jag tycker dock att det är kul att WWE kör en sådan här historia med just Bobby Lashley eftersom han ser så störd ut med sitt minspel och utstående ögon vilket blir ännu mera påtagligt när han har vanliga kläder på sig. Matchen blev ingen vidare lång match. Båda hade sina delar men ganska snart så hade Bobby dubbel supplexat Rusev in i uppställda bord vilket blev för mycket för Rusev. Bobby gick segrande ur detta.

Kvinnornas TLC Match om kvinnornas Tag Team Championship mellan The Kabuki Warriors och Charlotte Flair med Becky Lynch blev en rätt så intensiv och häftig historia. Det var dock hela PPV:ns enda kvinnliga match vilket var lite tråkigt. Här bjöds det på rätt så mycket stryk fram och tillbaka och ett tag trodde jag att Charlotte och Becky skulle vinna men man förstod ändå att så inte skulle bli fallet eftersom det vore stört att tvinga dem att köra som tag-team fast dem inte vill och att Kabuki Warriors enbart skulle haft bältet en så kort stund. Så givet då att Kabuki Warriors vann. Ett bra avslut på ett ganska intensivt event. En bra PPV som bjöd på många intensiva och underhållande matcher. Det kunde ha varit någon mer match med kvinnor men trots avsaknaden utav det så var det lätt en utav de bästa PPV:na i år. Klart se värd.






















Bilder © WWE
AWESOME!


Den elfte TLC pay-per-viewen som i år fyllde 10 år gick den 15 december och sändes live på WWE Network från Target Center i Minneapolis, Minnesota. Det var en väldigt brutal PPV med både skador i form av bland annat en bruten näsa och hjärnskakning. I några av matcherna får bord, stegar och stolar användas som vapen vilket det gjordes på ett väldigt finurligt sätt i huvudeventet mellan Becky Lynch och Charlotte Flair mot Asuka och Kairi Sane som var den första kvinnliga tag team-TLC-matchen någonsin.

Först ut på kick-off-showen fick vi se en match mellan Humberto Carrillo och Andrade som båda körde på väldigt hårt, med både höga hopp och hårda slag och sparkar. Med ut på sidan av ringen stod Andrades manager Zelina Vega. Man märkte att spänningen var i luften, då hon orsakade att Andrade förlorade matchen mot Carrillo på veckoavsnittet av Raw. Carillo vann även den här matchen efter att han utförde en hurricanrana på Andrade utanför ringen och därefter en moonsault inne i ringen där Andrade gick ner för räkning. En helt klart underhållande pre-show-match.

När väl pay-per-viewen drog igång var det dax för en Ladder-match för WWE SmackDown Tag Team Championship-bältet mellan The New Day och The Revival. Big E och Kofi Kingston i The New Day bjöd på stor underhållning i form av galna manövrar och hopp mellan stegen och repen, främst då Kingston gjorde grymma saker där. Även Scott Dawson och Dash Wilder gjorde häftiga hopp och hårda slag. Den som lyckades klättra upp för stegen i mitten av ringen där bältet hängde från taket var Kofi, och The New Day behöll sitt tag team-bälte.

I kvällens tredje match blev det en brutal fight som resulterade i en rejäl näsblödning från Aleister Black. I matchen mot Buddy Murphy slog han i näsan mot metalltrappan som leder upp mot ringen. Det droppade rejält med blod på både golvet och på ringmattan, men till slut slutade det tack och lov att rinna. Den brutala matchen slutade i att Aleister besegrade Buddy med sin Black Mass. Efter detta följde en match om WWE Raw Tag Team Championship-bältet där Erik och Ivar i The Viking Raiders hade en open challange vilket betyder att vem-som-helst var välkommen att utmana dem för bältet. Ut kom Luke Gallows och Karl Anderson i The O.C. Matchen avslutades lustigt nog i en dubbel uträkning då båda tag teamen befann sig utanför ringen. Gissningsvis höll föregående matcherna på för länge så denna var tvungen att brytas för att inte gå över tiden. Trots detta var det en underhållande match så länge den höll på.

King Corbin och Roman Reigns var fortfarande sura på varandra efter sin dispyt i förra pay-per-viewen Survivor Series (som ni kan läsa om här). Efter detta har vi sett Corbin förödmjuka Roman genom att tillsammans med Dolph Ziggler spänna fast honom vid ringhörnan med handfängslen och hälla hundmat över honom, då Roman ju är "The Big Dog". Ett riktigt äckligt segment i SmackDown. I matchen som utannonserades för TLC skulle nu King Corbin och Roman Reigns mötas för en uppgörelse. Även denna gången hade STD med sig Ziggler på sin sida och försökte än en gång förödmjuka Reigns. Allt urartade i att de nu helt plötsligt skulle hälla hundmat på en säkerhetsvakt som hade fått stryk. Efter några försök att göra en Spear på Corbin från Reigns kom även Dash Wilder och Scott Dawson in i ringen och spöade på Reigns. King Corbin avslutar matchen genom att vinna efter en utförd The End of Days på Reigns.

För första gången fick vi nu se Bray Wyatt som sin Firefly Fun House-persona göra en match. Han visade ett intresse i The Miz och hans familj vilket skrämde upp The A-Lister rejält. Wyatt dök upp vid ingången vinkande med ett brett leende till tonerna av Firefly Fun House-temat. The Miz var beredd att attackera direkt då Wyatt kom in, och lät The Miz slå honom utan att han försökte försvara sig. Bray tycktes gilla att bli slagen och uppleva smärta då han skrattade maniskt. Humöret gick upp-och-ner och till slut försvarade Wyatt sig med sin manöver Sister Abigail på The Miz utanför ringen. Efter detta kom en till Sister Abigail och The Miz förlorade. Efter matchen dyker The Fiend Bray Wyatt upp på Titantronen och Bray drar fram en stor hammare under ringen han ville använda på The Miz som låg utslagen. Det blir mörkt i ringen igen, och ut kom en man med huvtröja och attackerar Bray med en running knee. Under huvan ser vi en snaggad Daniel Bryan med skäggstubb. Han har varit totalt spårlöst försvunnen efter att The Fiend Bray Wyatt drog ner honom genom ringen för några veckor sedan och kastade upp en massa hår. Bryan tog själv tag i hammaren, men innan den hann med att användas på Wyatt slocknade ljuset i lokalen och när lamporna väl tändes igen var Bray borta. Det var ett kul och annorlunda inslag, speciellt att se Wyatt wrestlas som Firefly Fun House-karaktären, och även att Bryan kom tillbaka. Allt avslutades med att Daniel ställde sig i ringhörnan på repen och fick med sig publiken i sitt "Yes! Yes! Yes!"-rop.

Den näst sista matchen för kvällen var en Tables-match som fortsatte storyn för Rusev, Bobby Lashley och Lana. Rusev som visat att hans intresse för Lana är helt borta, att han inte bryr sig om skilsmässan och att hon numera är med sin "hot hot boyfriend" Bobby fick med sig publiken rejält. Rusev Day-rop från besökarna ekade över arenan vilket var väldigt kul att höra. Rusev gick in hårt för att skada Bobby med bland annat ett staket som används för att avskilja publiken, men hamnar till slut i staketets galler själv. Bobby attackerade med en kendo stick, men snart vänder allt i ringen och det ser ut som att Rusev kommer att krossa Lashley genom ett bord och vinna. Dock hoppade Lana upp på sin ex-makes rygg och distraherade honom, då lyckades istället Bobby få Rusev genom bordet och vinna.

Becky Lynch har fått avsluta med main eventet på en PPV för andra gången i rad nu vilket glädjer mig. Hon skulle dock försöka samarbeta med sin före detta bästa vän Charlotte Flair, som hon numera är osams med. I denna TLC-match mot Asuka och Kairi Sane i The Kabuki Warriors skulle vi nu får se hur det skulle gå med samarbetet. Under första halvan av matchen dominerade Lynch och Flair rejält. Men det var någonting som inte riktigt stämde med Kairi reagerade jag över under matchen. Och mycket riktigt rapporterades det efteråt att hon hade råkat ut för en hjärnskakning runt 10 minuter in i matchen som höll på i över 25 minuter. Både Becky och Charlotte tweetade efter showen ut att Sane är en tuff brud och hjälte. Tack och lov mår Kairi bättre idag. Så vad hände då under själva matchen där The Kabuki Warriors skulle försvara sitt bälte? Sane och Asuka använde en brandsläckare, stolar, kendo sticks, rep och stegar på ett finurligt sätt. Flair sattes fast med hjälp av kendo sticks i en större stol där hon blev orörlig och där det var fritt fram för The Kabuki Warriors att sparka och slå på henne. Becky låg fastknuten med ett rep runt en stege. Det har inte varit speciellt kul att se de japanska kvinnorna som båda två är några av mina favoriter användas så lite i matcher i veckoavsnitten, och att de då under lång tid förlorade tills att de nu blivit heels på senare. Heel-knepen de använde sig av gjorde att dem till slut vann matchen. Det var ett kul och annorlunda main event som gick våldsamt till, och som egentligen höll på lite för länge med tanke på vad som hände Sane som trots hjärnskakningen kämpade på. Som tur var märkte både Charlotte och Becky av att Kairi var skadad så de tog det lite lugnare mot henne med slag och sparkar. Överlag var det en oväntat underhållande TLC-pay-per-view med några roliga överraskningar, en av årets bästa måste jag nog säga.

tisdag 17 december 2019

Zombienudister




Nudist Colony of the Dead var en film jag blev intresserad utav när jag först hörde talas om den via The Cinema Snobs (kolla på hans utvärdering här) vlog på sidan channelawesome. Jag ville direkt utforska filmen mer efter hans visning med kommentarer då väldigt udda och konstiga filmer fascinerar mig. Oftast så brukar det alltid finnas en förklaring bakom dem och allt som oftast är udda och konstigt just inte det om man tar sig en närmare titt eftersom man kommer närmare till att kanske förstå någonting. Nå väl så tog jag då och beställde denna juvel för snart tio år sedan för att jag bara måste se den. Jag har recenserat den på min egen blogg RilleVonPesten när det begav sig och efter den gången så tittade jag och Davve på filmen vid ett tillfälle. Nu har tiden gått och jag såg om den för några veckor sedan och jag tänkte att det vore tid för en vidare utvärdering utav filmen.

Man skulle kunna kalla den för filmen som skulle blivit en film som blev en musikal och som sen blev en film. Grejen var den att Marko Pirro (Deathrow gameshow, 1987, Rage of Innocence, 2014) ville göra en film om ett nudistläger som tog självmord och gick igen som Zombies. Det gjorde han också 1991 i Super 8-formatet men kvalitén blev så dålig för att ge ut så han lämnade den åt sidan. 1995 så gjorde han en pjäs baserad på filmens manus och efter det fick han idén att ändå ge ut filmen. För att kunna göra det så gick han igenom scen från scen och på några ställen så ersatte han hela scenen och på vissa andra så ändrade han allt från färgsättning till ljus för att det ändå skulle vara något så när synkat för att bli en helhet. Tur är det för mig som verkligen gillar att kolla på sådant som andra skulle kunna kalla för skräp, vilket det också är på sitt sätt, men jag tycker ändå att det finns charm i det och så även i denna juvel, om man frågar mig.

Vad är det då vi har att göra med här egentligen? Jo jag skulle säga att vi har en musicalfilm med en hel del ganska dåliga men klatschiga låtar som jag ändå har lärt mig gilla med tittningarna. ”Inkie Dinkie do da Morning”, ”God gonna show us the way” och den lokala sheriffens rap tillhör favoritlåtarna ihop med ledmotivet som heter likadant som filmen och när låten spelas får


vi höra åska- och blixteffekter som låter som i den animerade serien utav He-Man från sent 80-tal då Adam förvandlar sig. Vi får också ganska så stereotypiska ungdomar som ska vara syndiga och botas genom ett religiöst läger med bibellära på temat.
Filmen bjuder på ”nakna” zombies som har sina egna karaktäristiska utseenden. Håller fortfarande på och undrar om Miss Druple är mer hemsk som levande eller Zombie? Som zombie är hon i alla fall mycket mer hemsk än den stereotypiska varianten i andra filmer som till exempel Dawn of the Dead och som människa är hon bara hemsk med sina otroligt äckliga hängpattar som är skrynkliga och uttömda samt att hennes ansiktsform i båda versionerna får en att undra hur vanskapt man kan vara. Av zombiesena är annars min favorit den tyska porrskådisen med mustasch som när han var levande var blond och som zombie har dem försökt bevara det något sånär. Av ungdomarna så är mina favoriter Billy McRighteous som går runt med en bibel som han konstant läser och citerar ur samt kastar sig efter då den slängs iväg av andra. Ytterligare favoriter är rednecks bröderna Mucky och Stokes som allt som oftast är dummare än vad den andre tänker. Juan Tu som blir galen på Billys alla bibelcitat och referenser är lätt en stor humoristisk del utav filmen. Några utav effekterna vid dödstillfällena är ganska bra för att vara på denna amatörmässiga nivå. Särskilt den då underkroppen fortsätter springa har dem fått till bra.

Emellanåt tänker jag att det finns en religiös underton i filmen med tanke på slutet men vidare så är jag ännu mer skeptisk till det då det nog snarare är tvärtom att tanken är att religion inte ska lägga sig i så mycket i människors liv. Utöver det så tycker jag att den borde ses utav många mest för att den säger en del om vad en film skulle kunna vara. Det behöver inte alltid vara så perfekt. Marko drömmer om att en dag göra en re-make på sin egen film med dagens teknik och det skulle vara kul att se hur det skulle bli. Däremot skulle säkerligen en hel del utav charmen försvinna och det är rätt så synd. För det är ju att det är dåligt gjort på sina ställen och långt ifrån perfekt som är en del utav filmen. Man ser den för det och ambitionen att hellre göra en film än att inte och dessutom skita i hur bra det blir. Dock så ville Marko göra en film med bättre kvalité i scenerna. Det var därför han fixade till allt för att den skulle kunna ges ut. För all del ska du nu ta och se den om du kommer över den. Jag är i alla fall oerhört nöjd med att äga ett exemplar utav den. Nu väntar vi på en re-make för en Inkie Dinkie do da Morning.

torsdag 12 december 2019

Wrestlare går Hollywood




De flesta har nog koll på att Dwayne The Rock Johnson är en wrestlare som har gått och gjort en karriär i film-världen. 2019 var han den mest välbetalda skåde-spelaren med 89,4 miljoner dollar. Hans förskottslön till den kommande Jumanji: The Next Level (2019) är hans mest inkomstbringande lön på 23,5 miljoner dollar. Inte illa pinkat. Jag tänkte nu lista några filmer med aktiva och inaktiva wrestlare som försökt sig på en filmkarriär.

Sedan 2001 har Dwayne hunnit med hela 40 roller, allt från rösten till Maui i Disney-filmen Moana (2016) till att haka på i Fast & Furious-francshisen i Fast & Furious 6 (2011) som i år fick en spin-off i Fast & Furious: Hobbs & Shaw med hans karaktär Luke Hobbs jämsides Jason Stathams Shaw. Allt började dock med den lilla rollen som det hemskt fula CGI-monstret The Scorpion King i The Mummy Returns (2001) som även den fick en spin-off i The Scorpion King (2001), enligt mig en otroligt ostig och underhållande äventyrsfilm i Conan-anda. Det var startskottet på hans karriär som fortsatte med högbudgetfilmer som Michael Bays Pain & Gain (2013), den inte allt för lyckade Hercules (2014), San Andreas (2015), Jumanji: Welcome to the Jungle (2017) och Rampage (2018). Några av mina favoriter kom tidigare i hans filmkarriär, så som dessa där han spelade jämsides Seann William Scott, Welcome to the Jungle (2003) och Southland Tales (2006). Dessa två var ett otroligt bra radarpar, så jag håller tummarna på att se en kommande film med dem igen framöver. En annorlunda och mörkare roll får man se i den grovt underskattade Faster (2010) som jag tror många har missat. Här har ni åtminståne en bråkdel av hans filmer, så hoppas ni hittar något nytt kul att se på.

John Cena är likt Dwayne en av de största wrestlingstjärnorna genom tiderna. Hans första film The Marine (2006) var WWE:s filmstudio WWE Studios fjärde film och den som inbringade mest pengar. Den första Marine-filmen var den enda Cena medverkade i och efteråt har det kommit 5 till filmer i serien, där Mike The Miz Mizanin har varit med i de 4 senaste. 2009 kom Renny Harlin-regisserade 12 Rounds ut, även den låg WWE Studios bakom, men trots en regissör bakom klassiska actionfilmer som Die Hard 2 (1990), Cliffhanger (1993) och The Long Kiss Goodnight (1996) blev den ingen större succé, utan en direkt-till-video-film. Cena lyckades bättre i komedifilmerna Trainwreck, Sisters och Daddy's Home som alla kom ut 2015. Hans komiska ådra sken igenom men än hade han inte givit upp hoppet att göra en seriös roll vilken han fick göra i The Wall (2017) och Bublebee (2018) som nog är de filmerna som satte Cena på filmkartan. Idag satsar John Cena helhjärtat på filmkarriären men dyker titt som tätt upp i ringen vid större galor trots att han inte får wrestlas och bli skadad, precis som med Dwayne.

Om man nämner ordet wrestling så kommer nog den gemene mannen genast att tänka på en viss mustasch-prydd man vid namn Hulk Hogan. Inte helt otippat använde han sig av sitt wrestlingnamn under sitt försök på en filmkarriär, likt Dwayne till en början, istället för sitt riktiga namn Terry Gene Bollea. Hans första roll var Thunderlips i Rocky III (1982) och 1989 var han med i No Holds Barred i ett försök att boosta sin skådespelar-karriär som tog sig lite mera på 90-talet med klassiker som Suburban Commando (1991), Mr. Nanny (1993), Santa with Muscles (1996), och den oförglömliga 3 Ninjas: High Noon at Mega Mountain (1998) som jag såg hos en vän när den kom ut på VHS. Det var hans favoritfilm. Efter denna tog Hulks filmkarriär stopp och hans största hit efter detta är dockusåpa-serien Hogan Knows Best (2005-2007) där vi fick följa Hogan och hans familj. Under 2000-talet rakade Hogan bort sin karakteristiska mustasch i hopp om att få flera filmroller men det verkade tyvärr inte hjälpt nämnvärt.



En till som gjorde film under slutet av 80-talet var Rowdy Roddy Piper där John Carpenters They Live (1988) är hans i särklass största roll. Samma år kom den underhållande b-filmen Hell Comes to Frogtown. Fram tills sin tragiska död 2015 hann han med inte mindre än 44 roller. Vi ser även Andre the Giant som gjorde rollen som den härliga jätten Fezzik i den klassiska äventyrsfilmen The Princess Bride (1987).

Det finns ett helt gäng wrestlare som dessutom har gjort små biroller i nyare filmer och tv-serier. Några av dessa är nu på senare Adam Copeland som går under wrestlingnamnet Edge, han kan vi beskåda som Kjetill Flatnose i den populära tv-serien Vikings (2017-2019) och innan dess som Atom-Smasher i ett avsnitt av The Flash (2014-2019). Dessutom var han med i 42 avsnitt av fantasy-serien Haven (2010-2015). Redan så tidigt som år 2000 gjorde han sin första skådisroll i den fjärde Highlander-filmen Highlander: Endgame. 2012 landade han rollen som Nick Blades i WWE Studios buddy cop-film Bending the Rules där han spelade mot den då relativt populära komikern Jamie Kennedy.

Den nu 50-åriga Dave Batista Bautista fick en otroligt bra start på sin skådespelarkarriär efter att vi alla blev charmerade av hans korkade, godhjärtade och starka Drax the Destroyer i Guardians of the Galaxy (2014). Innan det var han bland annat med i House of the Rising Sun (2011) där han blev nominerad för årets bästa skådespelare i Action On Film Award, b-filmen The Scorpion King 3: Battle for Redemption och den tredje Riddick-filmen Riddick (2013) jämsides Vin Diesel. Efter dessa landade han bland annat roller som skurken Mr. Hinx i Bond-filmen Spectre (2015), Sapper Morton i Blade Runner 2049 (2017), Michael Knox i Final Score (2018) som Bautista även producerade, Trent DeRosa i Stallone-filmerna Escape Plan 2 (2018) och Escape Plan: The Extractors (2019) samt komedin Stuber (2019). Kommande filmer blir actionkomedin My Spy (2020), den hett efterlängtade Dune (2020) som bygger på Frank Herberts klassiska sci-fi-novell med samma namn och Zack Snyders nästa film Army of the Dead (2020) som kommer att gå upp på Netflix.

Några till som är värda att nämna är Stone Cold Steve Austin som varit med i hela 15 filmer. Den första rollen var i remaken på The Longest Yard (2005) med Adam Sandler som han även spelade mot i Grown Ups 2 (2013). Resten av rollerna har varit i mestadels hårdkokt action som The Condemned (2007), The Expendables (2010) och direkt-till-video-filmer som Steven Seagal-rullen Maximum Conviction (2012). Under åren har vi också kunnat se bland andra Paul Triple H Levesque i Marvel-filmen Blade: Trinity (2004), Kurt Angle i Warrior (2011), Kevin Nash i John Wick (2014) och Stacy Keibler i bland annat Jake Gyllenhaal-komedin Bubble Boy (2001) och tv-serien Chuck (2007-2012). Den som nu på senaste fått lite uppmärksamhet är Phil CM Punk Brooks för sina roller i David Cronenberg-remaken av Rabid (2019) och den kommande psykologiska splatterskräckfilmen Girl on the Third Floor (2019) som ser otroligt lovande och skrämmande ut.

tisdag 10 december 2019

Midsommar (2019) recension


AWESOME!


Christians flickväns (Danis) familj dör i en självmordsolycka vilket gör henne skör och ledsen. Räddningen för henne kan bli att följa med Christian och hans kompisar till Sverige för att fira midsommar med vännen Pelle. Christians vänner ser fram emot att komma till Sverige för att få träffa fina svenska tjejer under sommaren. De vet dock inte hur traditionsenligt det hela ska bli..












Midsommar känns på namnet som att det ska vara en klämkäck svensk komedi med Peter Magnusson, Robert Gustafsson och Per Andersson men riktigt så är inte fallet. Filmen är regisserad utav Ari Aster (Hereditary, 2018, The strange thing about the Johnsons, 2011) och är snarare en blandning utav drama, skräck och komedi med en stor gnutta tragedikomik men också bara komik då den ibland är något överdriven i sin framtoning. Det är dock en hel del fina naturscener och fotot från naturen är magiskt snyggt. I dem flummigare delarna utav filmen är det också schysst gjort med nya saker att upptäcka för varje gång man ser filmen. Något som dem som kan svenska kommer att upptäcka när dem ser filmen är att det på sina håll är en riktig citatskatt och jag hade oerhört kul åt en hel del repliker. Tänker dock inte bjuda på någon eftersom jag troligtvis kommer att citera fel och det tänker jag skona er från. Filmen är för den som inte vet det dubbelspråkig och det utnyttjas på ett bra sätt och det är roligt att engelskan på en del svenskar i filmen är så dålig och stel som den brukar vara.

Skådespelarinsatserna är bra så väl från huvudrolls-innehavarna till alla statister som är med i filmen och dem är en hel del och mycket behövliga i denna film. De är mycket bärande då det krävs många i flera scener och dem är mycket synkade. Filmens bästa skådisar är Florence Pugh (Fighting with my Family, 2019, The Falling, 2014), Jack Reynor (Glassland, 2014, Macbeth, 2015), Vilhelm Blomgren (Gösta, 2019) och William Jackson Harper (All good things, 2010, Paterson, 2016). Florence gör en övertygande roll som den sköra och bräckliga samt kärlekstörstande Dani som lider av förlusten utav sin familj. Det levereras med bravur och inlevelsen i varje scen känns näst intill tveklöst äkta ut. Jack gör den nonchalanta, obekväma och oerhört osäkra snyltaren Christian med finess och stil. Det finns få som kan leverera brist på att vara brydd som han. Bra levererat. Vilhelm ingjuter respekt i rollen som den stilla och harmoniske samt andligt självsäkre Pelle så att man nästan tror att han var född in i rollen. William spelar filmens normalaste och självsäkraste person i Josh. Lugn, artig och trevlig samt ärlig och naturlig med mänskliga reaktioner. Många utav dem svenska skådisarna i övriga roller gör också ett bra jobb så skådespeleriet är bra på flera fronter.

Det här är en film som handlar om traditioner och om man tar dem till sin yttersta spets. Den handlar också om vad som händer när andra får ta del utav dem när dem i själva verket kanske skulle bevarats i sin hemlighet eller försvunnit för länge sen. Isolation och sekter är också gångbart som ämnen samt manipulation kontra vad som är normalt och inte. Inavel och släkt- och familjeband är också en del utav filmen. Konkurrens och urval samt skörhet och styrka får vi också ta del utav.

Tycker definitivt du ska se filmen om du vill se en annorlunda film som är otroligt stämningsfull tack vare musiken, som jag glömt att nämna. Den gör otroligt mycket. Du ska också se den för att den innehåller tragikomisk skräck med drama men framför allt om du vill se och ta del utav ättestupan.
AWESOME!


Förra året kom Ari Aster ut med sin långfilmsdebut Hereditary. Det var en av de otäckaste filmerna jag hade sett på mycket länge. Jag blev verkligen intresserad av att se kommande filmer från regissören. Då jag läste att hans nästa film skulle heta Midsommar så tänkte jag genast att det kanske var en remake på den dansk-svenska Midsommar (2003) med Tuva Novotny. Det visade sig sen att den här filmen har ett helt eget manus (även om jag kan se likheter med den äldre filmen) och att Florence Pugh som var helt fantastisk som Paige i Fighting with My Family (som ni kan läsa recensioner av här) hade en av huvudrollerna.












Collagestudenten Dani (Florence Pugh) är orolig över sin syster som är bipolär. En dag tar systern livet av sig och samtidigt hittas deras föräldrar döda. Dani är helt förskräckt och söker tröst hos sin pojkvän Christian (Jack Reynor). Han har planerat en resa till Sverige tillsammans med sina vänner Josh (William Jackson Harper), Mark (Will Poulter) och Pelle (Vilhelm Blomgren). De vill uppleva ett riktigt svenskt Midsommarfirande i Pelles hemby Horga i Hälsingland. Kompisgänget hade från början inte bjudit med Dani men hon följde motvilligt med för att försöka glömma allt tragiskt som har hänt på senaste. Synerna och upplevelserna i Horga kommer att chocka henne. Väl på plats i Horga så introduceras gänget till Pelles bror Ingemar (Hampus Hallberg) och ett par från London. Istället för en välkomstdrink bjuds det på hallucinerande svampar. Dagen efter ankomst ska de nämligen få uppleva vad det innebär att medverka i traditionen ättestupan.

Känslan filmen frambringar för mig är någon konstig mix av drama, skräck och komedi. Händelser som är hemska men som är intressanta att se hur det amerikanska gänget reagerar på, som nästan ofrivilligt blir komiskt. Tragikomedi i sin fulla bemärkelse. Jag vet inte om det var Ari Asters intentioner, men jag skulle våga gissa på det. Att han vill få en att leva sig in i gängets situationer som de konstigt nog inte försöker att lämna fort som satan. Det är väldigt kul att se så många svenskar i filmen, bland andra Gunnel Fred som byns "taleskvinna", Liv Mjönes, Lennart R. Svensson och Anna Åström. Vilhelm som spelar Pelle gör en riktigt bra roll. Han som till en början känns så varmhjärtad, snäll och andlig ser jag senare som väldigt manipulativ, men som samtidigt inte vet bättre. Det var väldigt kul att se honom i en till roll efter den fantastiska tv-serien Gösta (2019). Samtliga svenskar som vi får se gör trovärdiga sektmedlemmar som känns creepy. Filmens stjärna är dock Florence som presterar fenomenalt i rollen som den sköre Dani som växer och blir starkare mentalt genom filmens gång samtidigt som hon nästan blir okännbar.

Liknelser vid filmer som The Wicker Man (1973) går det inte att bortse ifrån, men på ett positivt sätt. Filmer och dokumentärer om sekter har alltid fascinerat mig och känslan av sektlivet har Midsommar verkligen lyckats fånga. Små visuella CGI-effekter som symboliserar hallucinationer är väldigt snygga och bidrar mycket till den olustiga känslan man får som tittare och fotot överlag i filmen är något av det snyggaste jag sett i år. Man får verkligen inte ha en svag mage då filmen även bjuder på en del äckliga splatterscener. The Haxan Cloak som har komponerat musiken sätter också en stämning som både passar de mer harmoniska scenerna likaså de otäckare och olustiga. Jag ser fram emot att se vad Ari kommer med för filmer härnäst, precis som med Jordan Peele (ni kan läsa min recension av Us här). Det behövs verkligen mera unika skräckfilmer och det tycker jag verkligen att dessa män bjuder på.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY





torsdag 5 december 2019

Earthquake Bird (2019) recension




Den här Ridley Scott-producerade Netflix-filmen bygger på novellen The Earthquake Bird av Susanna Jones som gavs ut 2001. Bakom regin ligger Wash Westmoreland som gjorde sitt genombrott med Still Alice (2014) efter att tidigare har regisserat en hel drös med direkt-till-video-filmer. Hur sköter sig svenska Alicia Vikander och Elvis Presleys barnbarn Riley Keough i denna psyk-ologiska dramathrillern som utspelar sig i 1980-talets Tokyo?

Utvandraren Lucy Fly (Alicia Vikander) jobbar som översättare från engelska till japanska och vi får se henne jobba på en översättning till Michael Douglas-filmen Black Rain (1989) i inledningsscenen. En dag på väg hem från jobbet stöter Lucy på fotografen Teiji Matsuda (Naoki Kobayashi) som hon ifrågasätter varför han fotade henne när hon kom gåendes på trotoaren. Han säger dock att han fotade byggnaden bakom henne. Lucy och Teiji finner ett tycke för varandra där och då och Teiji bjuder upp Lucy till sitt fotolabb.
YES IS DEAD!


Ungefär vid den här stunden i filmen börjar den bli lite rörig och hoppar mycket i tiden. Lucy sitter och blir intervjuad av två detektiver som undrar om hon vet vart hennes vän Lily Bridges (Riley Keough) har tagit vägen, även hon bosatt i Japan. Flashbacks visar då scener där vi ser alla tre umgås och där det blir lite av ett triangel-drama. Lucy blir svartsjuk då Teiji flörtar smått med Lily på dansgolvet där de dansar med varandra. Lily börjar även hon falla för denna långa mystiska kameraman.

I vissa scener ifrågasätter man om allt händer på riktigt eller i Lucys huvud, så även där blir allt lite smått rörigt att hålla reda på när man dessutom måste veta i vilken tidsaspekt allt utspelar sig i. Något som imponerar på mig är att Vikander pratar så mycket japanska i filmen. Hon spelar den förvirrande och självständiga Lucy med övertygelse. Kobayashi som den enigmatiska fotografen gör också en övertygande roll och likaså Keough som Lily, den spänningssökande, vågar jag säga, lite smått korkade tjejen. Storyn förvirrande mig en del och lyckades inte riktigt greppa tag i mig. Däremot njöt jag väldigt mycket av det proffsiga fotot. Till tonerna av synthwave-musik visas mitt drömresemål Tokyos gator, arkitektur och även fina naturlandskap. Earthquake Birds foto, ljud och skådespelarinsatser kan jag inte klaga på men jag tror att handlingen fungerar mycket bättre i sitt ursprungliga novellformat.