Sidor

torsdag 5 december 2019

Earthquake Bird (2019) recension




Den här Ridley Scott-producerade Netflix-filmen bygger på novellen The Earthquake Bird av Susanna Jones som gavs ut 2001. Bakom regin ligger Wash Westmoreland som gjorde sitt genombrott med Still Alice (2014) efter att tidigare har regisserat en hel drös med direkt-till-video-filmer. Hur sköter sig svenska Alicia Vikander och Elvis Presleys barnbarn Riley Keough i denna psyk-ologiska dramathrillern som utspelar sig i 1980-talets Tokyo?

Utvandraren Lucy Fly (Alicia Vikander) jobbar som översättare från engelska till japanska och vi får se henne jobba på en översättning till Michael Douglas-filmen Black Rain (1989) i inledningsscenen. En dag på väg hem från jobbet stöter Lucy på fotografen Teiji Matsuda (Naoki Kobayashi) som hon ifrågasätter varför han fotade henne när hon kom gåendes på trotoaren. Han säger dock att han fotade byggnaden bakom henne. Lucy och Teiji finner ett tycke för varandra där och då och Teiji bjuder upp Lucy till sitt fotolabb.
YES IS DEAD!


Ungefär vid den här stunden i filmen börjar den bli lite rörig och hoppar mycket i tiden. Lucy sitter och blir intervjuad av två detektiver som undrar om hon vet vart hennes vän Lily Bridges (Riley Keough) har tagit vägen, även hon bosatt i Japan. Flashbacks visar då scener där vi ser alla tre umgås och där det blir lite av ett triangel-drama. Lucy blir svartsjuk då Teiji flörtar smått med Lily på dansgolvet där de dansar med varandra. Lily börjar även hon falla för denna långa mystiska kameraman.

I vissa scener ifrågasätter man om allt händer på riktigt eller i Lucys huvud, så även där blir allt lite smått rörigt att hålla reda på när man dessutom måste veta i vilken tidsaspekt allt utspelar sig i. Något som imponerar på mig är att Vikander pratar så mycket japanska i filmen. Hon spelar den förvirrande och självständiga Lucy med övertygelse. Kobayashi som den enigmatiska fotografen gör också en övertygande roll och likaså Keough som Lily, den spänningssökande, vågar jag säga, lite smått korkade tjejen. Storyn förvirrande mig en del och lyckades inte riktigt greppa tag i mig. Däremot njöt jag väldigt mycket av det proffsiga fotot. Till tonerna av synthwave-musik visas mitt drömresemål Tokyos gator, arkitektur och även fina naturlandskap. Earthquake Birds foto, ljud och skådespelarinsatser kan jag inte klaga på men jag tror att handlingen fungerar mycket bättre i sitt ursprungliga novellformat.

måndag 2 december 2019

Spider-Man: Far from Home (2019) recension


AWESOME!


Peter Parkers klass ska åka på en klassresa till Europa för att besöka olika städer. Resan tycks dock styras dit det visar sig vara lite problem med ett monster och en mystisk person som agerar hjälte, även kallad Mysterio. Samtidigt vill Peter inget annat än att ha semester från sin roll som Spider-Man och samtidigt kunna närma sig sitt kärleksintresse MJ.












Denna film är regisserad utav Jon Watts (Spider-Man: Homecoming, 2017, Cop Car, 2015) och tar vid där Avengers: Endgame slutade. Den innehåller mycket häftiga actionscener med bra effekter och snyggt scensnickrande så väl visuellt som konstruktivt kreativt. Det är som om han vet exakt hur han ska göra Spider-Man levande och förstår sig på hans rörelsemönster och hur hjälten fungerar i strid och det särskilt då Parker ännu inte är fullärd. Gillar särskilt dem psykedeliska projektionsscenerna när inget verkar vara det som det ska vara. De vanliga stads- och landskapsscenerna är också snygga även om dem använder stereotypiska utseenden emellanåt som till exempel i Nederländerna med Tulpanodlingen.

Hur sköter sig skådisarna då? Jo jag tycker dem är bra. Har lärt mig uppskatta Tom Holland (Spider-Man: Homecoming, 2017, The Impossible, 2012) som Spider-Man och en nervös, hispig, skojfrisk tonåring med dåligt självförtroende i Peter Parker. Hade svårt för honom i Homecoming då han verkade lite överdriven men han blir mer självklar för rollen desto mer han får göra den. Zendaya (Spider-Man: Homecoming, The Greatest Showman, 2017) gör en bra nyfiken, skojfrisk och ganska så självsäker MJ på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmens största stjärna är dock Jake Gyllenhaal (Donnie Darko, 2001, Brokeback Mountain, 2005, Nightcrawler, 2014) som den lismande, övertygande, både godhjärtade och totalt falske samt avundsjuke Quentin Beck samt Mysterio. Marisa Tomei (My cousin Vinny, 1992, The Wrestler, 2008) är övertygande som en omtänksam May Parker samt Jon Favreau (Entourage, 2015, Iron Man-filmerna) som Happy Hogan, Tony Starks lojalaste och varmaste vän och man. Nämnas bör också Samuel L. Jackson (Jackie Brown, 1997, Pulp Fiction, 1994, The Hateful Eight, 2015) som Nick Fury som alltid gör den rollen bra. Alla andra skådisar gör sina jobb utan att för den delen göra bort sig.

Jag väljer att se denna film som en kärleksfilm med en massa action eftersom den innehåller tre, och om man vill fyra, kärlekshistorier. Dels Peter Parker mot MJ, sedan May och Happy och samt Parkers bästa väns sådana och sedan då om man vill Mysterios. Utöver det så handlar filmen också om att vara förbisedd och att allt som visas kanske inte riktigt är den rätta sanningen eller det rätta jaget samt vad man kan få andra att tro bara genom att visa något. Alltså det viktiga med att tänka själv. Ta och se den för den är klart underhållande och se den för Jake Gyllenhaals skull om inte för din egen.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY, 4K ULTRA HD
AWESOME!


Den föredetta musikvideo-regissören Jon Watts som gjort musik-videos åt bland andra Fatboy Slim och Death Cab for Cutie följer här upp med en uppföljare på sin Spider-Man: Homecoming (2017) där Tom Holland för första gången fick sin helt egen Spider-Man-film. Holland debuterade som Peter Paker/Spider-Man i Captain America: Civil War (2016) och det här blev nu hans femte framträdande som karaktären.












Spider-Man: Far from Home (2019) utspelar sig efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) där större delen av Avengers dog. Nästan alla i skolan Peter Parker (Tom Holland) går i sörjer sina hjältar. Han som nyligen som sitt alterego Spider-Man hade kommit nära Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) och joinat Avengers samarbetar nu med Starks före detta kompanjon Happy Hogan (Jon Favreau) som är otroligt förtjust i Parkers faster May (Marisa Tomei). Dessa två är riktigt roliga och charmanta i sina roller. Aunt Bae!

Den förra filmen utspelade sig för det mesta i Queens stadsmiljöer och förorter. Det är helt utbytt mot vackra vyer i Europa då Peters klass åker på klassresa och besöker bland annat Rom där ett stort elementärt monster håller på och förstör i staden. Parker som helst av allt bara vill vara en vanlig tonåring och förklara sin kärlek till MJ (Zendaya) vid Eiffeltornet på klassresan blir kontaktad av SHIELDs ledare Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Maria Hill (Cobie Smulders) som vill att han ska stoppa dessa gigantiska monster som förstör i stora europeiska städer. Räddningen kom dock istället från den nya superhjälten Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) som fick superhjältenamnet Mysterio i nyhet-sändningarna. Han har dock inte bara goda intentioner i siktet. Man kan nästan säga att de gör en Iron Man 3 (2013) med den här filmen. Precis som i den med fallet med The Mandarin, så har Mysterio ändrats något mot i serietidningsvärlden, iaf som jag känner honom, men så finns det ju så många olika Marvel-universum. Jag har dock inga som helst problem (eller hade det med Iron Man 3 heller) med det då det passar handlingen och karaktären har djup och spelas helt utmärkt av Gyllenhaal. Han sticker ut en del mot de typiska Marvel-skurkarna vi har sett på senaste och lyckas ändå göra en skurk och hot värdig Avengers. Mera vill jag dock inte gå in på det utan att spoila för mycket. Effekterna det bjuds på i filmen är rätt så spektakulära, speciellt de som är trippiga i en sekvens.

Tom Holland som Peter/Spidde är väldigt charmig och lätt att tycka om, och man vill bara att han ska få vara en ungdom utan massa superhjälteproblem för en gångs skull. Hans polare Ned Leeds (Jacob Batalon) har det där emot toppenfint efter att han och skolans hallåa på tv Betty Brant (Angourie Rice) blev förälskade under planresan. Dessa två bjuder på en hel del humor, och det gör även lärarna Mr. Dell (JB Smoove) och Mr. Harrington (Martin Starr) och klasskamraterna Flash Thompson (Tony Revolori) och Brad Davis (Remy Hii) för att inte förglömma Peter själv, och Zendaya som den otroligt sköne och sarkastiske MJ som hon spelar med bravur. MJ var en karaktär som försvann lite i bakgrunden i Homecoming och som blev mer utvecklad och fick mer karaktär här. Jag ser fram emot att se hur det utvecklar sig mellan henne och Parker i kommande filmer. Den här var mer underhållande än 2017 års Spidde-film och känns bättre på nästan alla punkter, och då gillade jag även den. Jag tycker verkligen om att se en Spider-Man inspirerad av Ultimate-universumet.