Sidor

tisdag 12 november 2019

My Fair Lady (1964) recension




Frederick Loewes och Alan Jay Lerners musikal My Fair Lady från 1956 är baserad på Bernard Shaws samhälls-kritiska pjäs Pygmation som gick upp som en tysk pjäs redan 1913. 1964 regisserade George Cukor en filmversion baserad på den humoristiska musikalen som vann hela 8 Oscar-statyetter 1965.

Den fattige blomsterflickan Eliza Doolittle (Audrey Hepburn) har en hemsk cockney-dialekt och är allmänt högljudd och emotionell av sig då hon har lätt att bli arg, ledsen och upprörd. När professorn Henry Higgins (Rex Harrison) får syn på henne slår han vad om med sin vän överste Hugh Pickering (Wilfrid Hyde-White) att han kan göra henne till en proper dam.

Higgins är en expert i fonetik vilket innebär att han gör studier och klassificering av talljud med hjälp av sina laboratorieinstrument som kan mäta mönster i folks tal. Han lyckas övertala Doolittle och efter många långa dagar och sena nätter är Elizas ursprungliga dialekt och sätt att tala på som bortblåst. Hela experimentet går ut på att se om det kan gå att få denna tidigare smutsiga blomsterflicka att smälta in bland alla rika aristokrater som tittar på hästkapplöpning. 
AWESOME!


När Doolittle hamnar i Higgins stora och mäktiga hem med betjänter där han bor med sin mor fru Higgins (Gladys Cooper) blir det en stor omställning för henne. Eliza har aldrig tidigare tagit ett bad i ett badkar och stretar då genast emot och skriker som en stucken gris när tjänarinnorna vill få henne ren och klä henne i propra utstyrslar.

Audrey var en riktigt slipad diamant och fröjd för ögat (som vanligt då) och hennes samspel med Rex, Wildfrid och övriga skådespelare är otroligt kul att se, hon bjuder verkligen på själv och är riktigt rolig med sina dialekter och skojiga dialoger. Hon var verkligen en stjärna med stor karisma och charm. Musikalnumren som det finns hela 25 stycken av framförs dock inte av henne, utan låtarna hon sjunger är dubbade av Marni Nixon. Det var ingenting som jag tänkte på under titten så jag måste ge beröm där. Däremot framför de flesta övriga sina låtar själva. Trots att filmen är hela 2 timmar och 53 minuter lång så känns den inte som det tack vare det väldigt höga tempot i både scener och sånger som för handlingen framåt i en rask takt, utan att det känns speciellt segt vid ett enda tillfälle. Det bjuds på en fin handling där alla parter lär sig någonting av varandra.

Restaureringen på denna 50-årsjubileum-utgåvan som kom ut på Blu-ray 2011 är gjord av Robert A. Harris. Färgerna verkligen poppar ut ur TV-skärmen och har samtidigt naturtrogna färger där skuggor i mörkare scener visas på ett snyggt vis och Doolittles pärlsmycken glittrar vackert i ljusare scener. Se denna mysiga klassiker om ni inte redan har gjort det!