Sidor

söndag 17 november 2019

Hunt for the Wilderpeople (2016) recension




Problemungen Ricky försätts i fosterhem hos Hec och Bella vilket förverkligar Bellas dröm om att få ett barn. Efter en lite tid så dör Bella ganska snart efter att Ricky ankommit och Hec förmår och får inte ta hand om Ricky själv. Ricky vill verkligen inte byta hem ännu en gång och rymmer in i Nya Zeelands vildmark för att söka efter The Wilderpeople. Men hur ska han klara sig? Av ren tur stöter han ihop med Hec som gett sig av på sin årliga vandring. Hur kommer det att gå för dem?

Denna film är regisserad utav Taika Waititi (What we do in the shadows, 2014, Thor: Ragnarök, 2017) och är en stört kul och sjukt underhållande film samtidigt som den är familjärt varm och fin. Den innehåller väldigt fina vyer och kameraåkningar över Nya Zeelands fina landskap och skogsmiljöer. Det är absolut en fest för ögat. Jag blir påmind om varför jag vill åka dit och gå på dem underbara höjderna med träd och små sjöar med mera. Även scenerna med skådisar i är snyggt filmade och det framför allt när dem utspelar sig i skogen. En scen när Bella har ihjäl ett vildsvin med kniv är inte bara snygg utan brutalt rolig och underhållande samt bra utförd. Inte undra på att det är en favoritscen. Skådespelarinsatserna är bra. Sam Neill (Jurassic Park, 1993, Pianot, 1993) är varm, sträng och allmänt mänsklig
YES! YES! YES!


som den gode överlevaren Nec. Julian Dennison (Deadpool 2, 2018, Shopping, 2013) spelar den jobbige, klantige, drömmande och rättfärdige Ricky med stor finnes men känns emellanåt överklumpig med en viss charm. Rima Te Wiata (Housebound, 2014) spelar den varma och snällt omtänksamma Bella med finess. Nämnas bör också Rachel House (Eagle vs. Shark, 2007, Thor: Ragnarök, 2017) som gör rollen som den oerhört envisa och maniska myndighetskvinnan som ska ta Ricky till varje pris, samt Oscar Kightley (Sione’s 2: Unfinished Business, 2012) som den oerhört klumpige eskortpolisen Andy som inte alls bidrar med sin briljans. Båda två gör ett bra jobb och känns komiskt perfekta för rollerna.

Det som är denna films stora behållning utöver dem vackra vyerna och det bra skådespeleriet är den absolut underbara mixen utav oerhört skön sjukhumor och varma, omtänksamma karaktärer. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom What we do in the shadows och det särskilt på humorn i filmen. Nyss nämnda film är dock snäppet ännu roligare än denna men dem är inte långt ifrån varandra. Den här är något seriösare på sitt sätt. Det finns en del ämnen att ta på så som uppmärksamhetssamhället, kändisskap, vildmarksöverlevnad, samhällets svek, att bli övergiven, ömhet och familjeliv. Den har det mesta som kan diskuteras utöver vad humorn och det övriga hjälper till med. Jag tycker främst att du ska se den för att den både är extremt rolig på ett sjukt fyndigt sätt och för att det är en fin film som skapar ett vist varmt band mellan två personer. Mycket bra.