Sidor

onsdag 6 november 2019

Cannonball Run (1981) recension


YES IS DEAD!


J.J McClure och Victor Prinzim letar efter det ultimata fordonet för att delta i Cannonball-tävlingen. Samtidigt samlas ett helt gäng tävlande från olika delar utav världen samt ett helt gäng från U.S.A. En miljöaktivist vid namn A.F. Foyt får nyss om tävlingen och tänker göra allt i sin kraft för att stoppa den. Dock är det svårt att stoppa ett par galna rednecks, bilmekaniker, kända skådisar, oljemagnater, heta brudar, snabba kineser, motorcykelförare med mera. Samtidigt tar sig McClure och Victor sig fram med en galen doktor och en kidnappad tjej i sitt tillförskaffade fordon. Vem vet vem som tar hem tävlingen?












Denna Hal Needham (Nu blåser vi snuten, 1977, Cannonball Run 2, 1984, Megaforce, 1982) regisserade film verkar vara ett riktigt hopkok så väl skådespelarmässigt som manus- och scenmässigt. Det är många scener som är som små sketcher som på något vis sätts ihop som en helhet och ändå får handlingen att flyta framåt. Eftersom filmen är oerhört kändistät får det en att undra om dem inte knåpade ihop delar utav manuset vart eftersom filmen gick men att dem hade grundkonceptet och vissa delar utav handlingen klara för sig. Det kanske är en rätt så cynisk bild utav manuset men det går ju inte att låta bli att tänka så då det emellanåt ger sken utav att vara rätt så styltigt. Filmen var ändå rätt så påkostad för sin tid så det talar något emot ett snabbt gjort manus.

Vi bjuds på många kända skådisar för sin tid bl.a. Burt Reynolds (Boogie Nights, 1997, Nu blåser vi snuten, 1977, Den sista färden, 1972), Roger Moore (Moonraker, 1979, Älskade spion, 1977, Octopussy, 1983), Dean Martin (Rio Bravo, 1959, Murderers Row, 1966), Farra Fawcett (Logans Run, 1976, Charlie’s Angels, 1976-80), Dom DeLuice (Blazing Saddles, 1974, All dogs goes to heaven, 1989), Sammy Davis Jr (Porgy and Bess, 1959, Cannonball Run 2, 1984) och Peter Fonda (Easy Rider, 1969, 3:10 to Yuma, 2007, Wild Hogs, 2007). Vi får även se Jackie Chan (Who am I?, 1998, Rush Hour 1 o 2 1998, 2001) i en utav sina första amerikanska filmer. Dessa skådisars insatser är det inget fel på och nästan roligast i hela filmen är Roger Moore i rollen som sig själv. Det blir humor när han hela tiden refererar till sig själv på ett underhållande sätt. I övrigt sköter sig huvudrolls-skådisarna sig bra. Burt Reynolds charm lyser igenom i rollen som McClure och Dom DeLuice gör ett bra jobb som den omtänksamme och personlighets splittrade Victor. Fara Fawcett gör en bra roll som den drömske och kärleksfulla Pamela. Sammy Davis Jr:s insats som Fenderbaum är också värt namnet. Hans minspel och positiva och sarkastiska attityd gör sig mycket bra i hans roll som fuskspelare och gambler. Vill även nämna Jack Elam (Kiss me deadly, 1955, Support your local Sheriff, 1969) som gör en fantastisk roll som den psykotiske Doctor Nikolas Van Helsing. Verkar inte lite instabil.

Handlingen har jag redan behandlat litegrann men filmen känns mer gjord för att man ska få en skådespelarfest än att det ska vara en nämnvärd bra handling. Nog för att det finns bra scener och roliga sådana så blir vissa utav dem ansträngt tokiga och någonstans där tänker jag mig att dem egentligen inte ville vara. Den innehåller dock småroliga effekter för sin tid och bjuder på en hel del action. Filmen handlar i stort sett om gambling och tävlan samt en del om splittrad personlighet även om det är en väldigt lätt behandlad fas. I det stora hela ville man nog bara göra en kul film med skämt om stereotyper och annat dylikt. Den är underhållande men inget mästerverk. Jag tycker absolut ändå att den ska ses och gör det gärna för scenerna med Roger Moore. De är nog det klart roligaste med filmen.
YES IS DEAD!


Stuntmannen Hal Needham hade sedan 1957 medverkat i ett 60-tal tv-serier och även en handfull filmer. Han gjorde sig ett namn i Hollywood med sin regidebut Smokey and the Bandit (1977) med Burt Reynolds. Den filmen klassas idag som en riktig klassiker. Det gör även filmen som Needman regisserade några år senare, även den med Burttan - The Cannonball Run (1981). Likt Nu blåser vi snuten innehåller även den en hel del bilaction och tuffa stuntscener.












I Cannonball Run får vi följa en massa tokiga karaktärer, bland andra J.J. McClure (Burt Reynolds) och Victor Prinzim (Dom DeLuise) som är med och tävlar i en illegal biltävling som en strejk mot hastighetsbegränsningen på 55 miles per timme i en strecka över den nord-amerikanska kontinenten. Snubbarna lyckas komma över det perfekta åket av en slump, nämligen en ambulans som utan problem kommer upp i hastigheterna de vill uppnå. Detta innebär också att de vill klä ut sig i ambulansutstyrsel vilket leder till många lustiga situationer genom filmens gång.

När jag var liten och såg filmen så tyckte jag att Prinzims alter ego Captain Chaos var otroligt rolig och blev besviken då han bara var denna tokiga superhjälte i några korta scener. Nu som vuxen ser jag inte samma charm i karaktären utan föredrar honom som den dumsnälla Victor. Burt Reynolds som McClure har sin sedvanliga karisma och är en riktig kvinnokarl som blir helt till sig då han ser 70- och 80-talets sexiga posterflicka Pamela (Farrah Fawcett) på en pub i en tidigt scen. Hon drar ett par sköna repliker genom filmen som jag drog på smilbandet åt, speciellt när hon interagerar med McClure i sin första scen och även då hon på något vänster hamnade i McClure och Prinzims bakdel av ambulansen. Där även den otäcke doktorn Nikolas Van Helsing (Jack Elam) som gillar att ta sprutor på sig själv sitter, och han är väl någon typ av parodi på en mix mellan Draculas Van Helsing och Igor från Frankenstein med sina tokiga ögon och lustiga läten med tillhörande ljudeffekter.

Det tar ett litet tag innan tempot drar igång, men när det väl drar igång är det full rulle i en timme med bilkrascher och andra stunt utspritt. Då filmen inte riktigt har någon djup handling så byggs den mest upp via små sketch-scener där det händer tokiga saker, för att sedan återkoppla till ett annat par som är ute och åker på vägarna. Absolut roligast i filmen tycker jag Roger Moore är som Seymour Goldfarb, Jr. Men mest av allt är han bara en ännu sliskigare och självgod version av sig själv då han hela tiden lyckas ragga upp nya brudar i sin bil, där vi ser en utbytt tjej i stort sätt varje scen han är med i. Hans scener ackompanjeras dessutom med en smått omgjord version av Bond-temat vilket gör allt ännu mer självgott och roligt. Han lyckas bjuda på sig själv.Alla gör sina roller som de ska, och är som man kan förvänta sig av en film med det simpla konceptet där folk tävlar likt karaktärerna i Hanna Barberas klassiska tecknade tv-serie Wacky Races från sent 60-tal. Bara att vi får mindre våld, förutom i en scen där bland annat Subaru Driver #1 (Jackie Chan) sparkar lite röv.

Komedi från sent 70-tal/tidigt 80-tal har en viss känsla och ofta en del slapstick-humor och just det finns det en del av här. Med tokiga Batman 66-ljudeffekter. Det hände inte att jag skrattade så mycket åt detta likt mitt yngre jag, men filmen är klart underhållande titt som tätt även i vuxen ålder. Nu var det dock sexuella skämt som gick över huvudet på mig som barn jag skrattade mest åt, som när exempelvis Marcie (Adrienne Barbeau) och Jill (Tara Buckman) gör det klassiska knepet att visa lite urringat för att slippa fortkörningsböter, som inte alltid går som de tänkt sig.