Sidor

fredag 22 november 2019

Annabelle Comes Home (2019) recension




I det som kallas för The Conjuring Universe som startade efter The Conjuring (2013) kom nu i år både The Curse of La Llorona och den tredje Annabelle-filmen. Gary Dauberman, manusförfattaren till Annabelle (2014) Annabelle: Creation (2017) och The Nun (2018) gjorde med denna filmen sin regidebut. Han ligger även bakom manuset till de nya It-filmerna.

När Mary Ellen (Madison Iseman) en dag sitter barnvakt åt Lorraine (Vera Farmiga) och Ed Warrens (Patrick Wilson) 10-åriga dotter Judy (Mckenna Grace) tar hon med sig sin vän Daniela Rios (Katie Sarife). Vännen vet om att Lorraine och Ed är kända forskare i paranormala ting och har ett stort rum med sådana saker. Bland tingen finns dockan Annabelle som absolut inte får släppas ut ur sitt glasskåp. Det räckte dock med att Daniela smög runt i rummet efter att fått tag i familjens nyckel till sagda rum för att få igång en ond cirkel av läskiga och övernaturliga saker som händer runt henne, Mary och Judy. Dockan vaknar till liv och vill ha tillbaka sin själ.

Handlingen är som jag nästan väntat mig, personer som smyger omkring i dunkla rum, och så hör man ett högt dunk i en vägg och får någonting som ploppar upp i ansiktet på en. Filmen förlitar sig dock inte på endast en massa jump scares utan saktar ner tempot lite där man får insupa atmosfären som byggs upp rätt så bra oftast. Fotot är väldigt snyggt med ett smått kornigt men samtidigt skarpt filter som stor del under filmen går i 

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY

YES IS DEAD!


kalla sepiatonade färger under dagtid, men även i mer blåa vid kvällsscener. Musiken sätter stämningen bra och ljudeffekterna gör vad de ska göra men otäckast är det nog ändå då det blir helt tyst. Designen på monstren, spöken och objekt ser bra ut. Jag uppskattar verkligen då det är mycket praktiska effekter med smink och masker istället för att bara förlita sig på CGI.

Manuset och karaktärerna Gary skrev till The Nun var alldeles för förvirrande och innehöll en för plojig karaktär som skulle vara rolig men som jag uppfattade som jobbig och tog mig ur filmen helt. Det funkade inte för mig alls i den settingen och överlag tyckte jag det var den klart sämsta delen i hela universumet de byggt upp. I Annabelle Comes Home får vi också en del humoristiska scener och karaktärer som jag där emot tyckte passade in här och gjorde filmen lite bättre. Lite komedi fick vi i form av ett pizzabud som var jäkligt udda och kul. Och att inte förglömma serenad-scenen med den förälskade Bob (Michael Cimino) som är kär i Mary. Den innehåller någon typ av spökvarulv som skrämde iväg honom under tiden tjejerna skulle gå ut på gården och möta honom. Stackars Bob... Han som var så söt och nervös när han framförde sin låt.

David F. Sandbergs del två i Annabelle-sagan är min klara favorit men jag har inget riktigt att klaga över regin i Daubermans första försök. Skådespelarna gjorde också helt okej ifrån sig, bäst var nog Grace som den nyfikne och modige Judy och Cimino som den smått tafatta och charmiga Bob. De äldre tjejerna sticker inte ut nämnvärt men båda gör vad de ska - gråter, skriker och ser rädda ut... även lite leenden får vi se. Och just ja, Bill Kottkamp som Pizza Guy! Farmiga och Wilson är bara med i filmen inledningsvis och avslut-ningsvis för att binda ihop allt, så om ni vill se filmen för deras skull så vet ni.