Sidor

torsdag 28 november 2019

Survivor Series 2019 recension


YES! YES! YES!


Uppbyggnaden inför Survivor Series 2019, då även NXT fick vara med, var något utav de bästa uppbyggnaderna för en show jag än så länge sett sedan jag började kolla på wrestling. Det hela började med att NXT besökte (våldgästade) SmackDown och utmanade wrestlare från höger till vänster. Efter det höll det på så att dem besökte varandras shower fram till PPV:n och bjudit på bra Wrestling och det i princip har varit en krigisk stämning a’la gängkrig mellan både SmackDown, Raw och NXT. Så när väl Survivor Series i Allstate Arena, Rosemont, Illinois skulle börja så förstod man att detta skulle bli något bra.

Det hela började under pre-showen med en 20-manna tag-team-match bestående utav Dolph Ziggler och Robert Roode, The OC (Karl Anderson och Luke Gallows), The Revival (Scott Dawson och Dash Wilder), The Forgotten sons (Wesley Blake och Steve Cutler), The Street Profits (Montez Ford och Angelo Dawkins), Zack Ryder och Curt Hawkins, Breezango (Tyler Breeze och Fandango), Lucha House Party (Lince Dorado och Gran Metalik), Imperium (Marcel Barthel och Fabian Aichner) och Heavy Machinery (Tucker och Otis). Som vanligt när det är så här många wrestlare i ringen så tycker jag att det börjar bli mycket rörigt. Vill minnas att Dolph var nära att åka ut tidigt men höll sig kvar och Montez Ford hängde också sig kvar vid repen ett tag. Minns också att Otis fick ett läge att göra the Caterpillar men att den avbröts och att han sedan blev utkastad. I slutet var det Street Profits mot Dolph och Robert vilket var laget som drog längsta strået. Roode och Ziggler vann välförtjänt denna match. Vampyren med sin Dolph-skylt i publiken blev mycket nöjd.

Nästa match till rakning blev mellan Lio Rush, Akira Tozawa och Kalisto. Det jag minns från denna match var att Lio Rush gjorde några hopp-attacker från repen och fick väldigt ont samt att Akira och Kalisto wrestlades mest mot varandra och bjöd på en trevlig kamp. Lio vann ändå till slut fast han var minst aktiv i matchen.

När ångan väl lagt sig så är det dags för respektive shows tag-teams-mästare att möta varandra. The Viking Raiders (Erik och Ivar), The New day (Big-E och Kofi Kingston) och The undisputed era (Bobby Fish och Kyle O´ Reilly) bjöd på riktigt bra wrestling. Det verkade som Undisputed började bäst men senare blev det New Days stund att skina. Erik och Ivar höll en jämn nivå i hela matchen och dem stora grabbarna visade med både vighet och finess att dem var värdiga vinnare. Jag har mest roligt åt när Big-E försöker dra igång New Day Rocks samt när Erik försöker se grym ut men misslyckas fatalt då det allt som oftast ser ut som han ska klämma en skit.

Vidare så var det då dags för kvinnornas Team NXT vs. Team SmackDown vs. Team Raw där TEAM NXT ganska snabbt drabbades utav två skador på Io Shirai och Candice LeRae. Detta innan Nikki Cross för Team SmackDown och Sarah Logan från Team Raw hade fått skina en stund med bra wrestling. Nikki blev dock uträknad strax efter det. Team Raw började inbördes bråka mellan Asuka och Charlotte Flair strax efter att Kairi Sane åkt ut. Bråket mynnade ut i att Asuka spottade grön sörja i ansiktet på Charlotte som strax efter det åkte ut. (Misstänker att en kommande fejd är på gång). Team NXT led ingen nöd av skadorna då Bianca Belair eliminerade några wreslare på rad. När det sedan mot slutet såg ut att bara bli Rhea Ripley och Sasha Banks så kom det skadade NXT:arna in igen. Rhea besegrade Banks och ytterligare poäng till NXT. Hade rätt kul åt när Carmella försökte att eliminera två liggande wrestlare tre gånger utan att lyckas.

NXT började här koppla greppet och det skulle visa sig fortsätta. När det blev dags för matchen mellan Shinsuke Nakamura, AJ Syles och Roderick Strong. Den här matchen var väl halvspännande men jag tyckte den ganska snabbt dominerades utav AJ och Roderick. Shinsuke hade några chanser med och det särskilt i början då han hade momentet men det gick inte riktigt. När det såg ut som att AJ skulle slå in nåda stöten på Shinsuke för att vinna så smög Roderick upp och snodde konfekten och vann. Det var en underhållande match med stundtals bra wrestling. Tror jag börjar gilla AJ:s nonchalanta wrestlingstil.

Adam Cole mot Pete Dunne om NXT-Championship-bältet blev en match där jag verkligen hoppades att den tortyr-älskande Pete Dunne skulle gå vinnandes ur det hela. Adam Cole var dessutom rejält sargad efter War Games från dagen innan och Pete var inte heller helt felfri. Båda bjöd på en oerhört skön show och bra wrestling fast man såg att dem hade ont. Pete satte in några fina olika sadistiska böjningar utav armar och fingrar. Båda körde dessutom med några trevliga hopp från repen med kraft. Adam Cole vann trots allt till slut och har nu en oerhört lång bältessvit till godo. Välförtjänt om inte annat.

The Fiend mot Daniel Bryan kändes som det skulle kunna bli ett intressant koncept och kanske blev det just bara ett koncept. Nej då det var rätt så bra. Älskar fortfarande The Fiends intro och mystiken som låten samt uppenbarelsen utav The Fiend frambringar. Nu har jag även hört orden Hurt och Heal i låten för första gången varutav det andra trodde jag var kill när jag hörde den för först gången. Annars såg matchen något ut som Bray Wyatts matcher brukar göra som The Fiend. Det började med att han dominerade kraftigt och sedan fick han en hel del stryk för att till slut verka överlägsen. Älskar det ändå på något sätt eftersom han fått till karaktären The Fiend så bra. Älskar hur han studsar upp när han precis blivit nedslagen alternativt får ett slag eller annan attack på sig och ser helt oberörd ut. Det blev ingen överraskning att han skulle vinna denna match som han gjorde men som jag sa att jag gillar det ändå.

Männens Team SmackDown vs. Raw vs. NXT var redan laddad med lite spänningar här och var. Team SmackDown har haft problem med att King Corbin hävdat och tycker att han skall vara lagets kapten. Randy Orton och Ricochet i Team Raw hade spänningar p.g.a. att dem helt enkelt inte gillar varandra och att Ricochet inte vet att han kan lita på Randy. Matchen blev en härlig wrestlingesfest då många utav wrestlarna fick skina och bjöd på häftiga saker. Jag är sjukt imponerad utav Tommaso Ciampa som var helt uträknad för något år sedan och kommit tillbaka efter nackoperation och levererar den wrestling han gör. En utav denna match giganter. På förhand trodde ändå Davve och jag att SmackDown skulle vinna denna mach men att det skulle vara King Corbin som skulle fixa det. Ett tag in i matchen börjar Corbin och Roman bråka men det först efter att Corbin gett sig på Ali för att han stal hans show. Corbin försöker hålla ned Roman efter det slås dem lite och Roman låter Tommaso ha ut STD. Keith Lee från nxt ska också ha krädd. Grym kille med mycket konster för sin kropp. Roman fixar i alla fall segern till SmackDown på slutet.

Kvällens kortaste match blev mellan Rey Mysterio och Brock Lesnar om WWE Championship-bältet och den började med att Brock fullständigt dominerade och det till trots att Rey hämtade sin pinne till vapen. Då han låg och kved som mest med sin pinne kom Dominik in och bad om att han skulle vara barmhärtig mot Rey. Rey attackerade en distraherad Brock och vi fick se en wrestlande Dominik för första gången. Tyvärr så funkade Reys och Dominiks samarbete bara en stund mot Brock som efter en stund tog över igen och kunde försvara bältet. Återigen så var ett segment med Brock ett utav kvällens absolut sämsta. Hela storyn har annars varit bra och jag har gillat den men dem slarvar bort den som fan under PPV:erna. För att höja det så kunde dem ha låtit det fortgå litegrann med att Dominik och Rey samarbetade och kanske ännu mera hade varit nära att vinna istället för att Brock skulle vända på det direkt.

Så blev det då dags för Main-eventet för kvällen mellan Shayna Baszler, Becky Lynch och Bayley. Detta blev en rejäl omgång som jag trodde att Becky skulle ta hem. Det blev en hel del mycket bra wrestling och jag tror att det är den absolut bästa match jag sett med Bayley. Så bra som hon var i denna har hon inte varit på evigheter. Ett tag såg det ut som att Shayna skulle vinna ganska tidigt men det blev inte riktigt så och efter ett tag såg det mer ut som att min tes skulle hålla. Det blev dock Shayna som tog hem det och gav NXT sin 4:e poäng för kvällen. SmackDown hamnade på 2 och RAW 1 poäng. Det var i sin helhet en mycket underhållande PPV och den klart bästa på länge. Klart se värd.




Bilder © WWE
YES! YES! YES!


Årets upplaga av Survivor Series skiljde sig mot tidigare år. Istället för att det bara har varit Raw och SmackDown som mötts så var även NXT med den här gången. Sedan NXT började visas på tv så har showen nästan bara blivit bättre och bättre. Standarden på matcherna är så mycket högre än på både A och B-showerna som varit WWE:s huvudfokus. Men nu ser det ut som att det ändrats en hel del på det och Triple H:s skötebarn har tagit stor plats - och helt rätt känns det! Sedan en månad tillbaka har det varit en invasions-vinkel på samtliga avsnitt av Raw, SmackDown och NXT där wrestlare invaderar varandras shower. Det har bjudits på både promos och matcher som hållit hög klass. Likaså har de vanliga veckoavsnitten av Raw och SmackDown varit klart bättre på senaste tiden med både bättre och längre matcher. Survivor Series som gick på WWE Network i natten till i måndags, den 24:e november i Allstate Arena i Rosemont, Illinois var en av mina absoluta favorit pay-per-views på hela året.

Jag startar med att nämna det negativa. Det var matchen mellan Brock Lesnar och Rey Mysterio. Storyn började i september då Brock attackerade Reys son Dominic som satt i publiken vilket ledde till matchen mellan Dominics gudfader Cain Velasquez på förra PPV:n Crown Jewel (som Richard skrev om här). Vi vet ju alla hur den matchen gick till, en bedrövlig match på runt 2 minuter och där även Rey kom in och hämnades sin son genom att dunka på Brock med en stol. I matchen om WWE Championship-bältet skulle nu Rey och Brock mötas i en No Holds Barred-match där jag hade förväntat mig en längre och bättre match som skulle vara betydligt brutalare än vad den var. Mysterio använder ett järnrör mot Lesnar vilket gjorde att han fick övertaget under en stund. Sonen Dominic kommer även in i ringen med ett järnrör som han slåss med och gör en dessutom en frogsplash på Brock till följderna av en jublande publik. Lesnar lyckas dock avsluta matchen genom en F5 på Mysterio och på så sätt behåller bältet. Brock fick dessutom smaka på ett slag mellan benen från både Rey och Dominic. Fortsättning följer troligtvis. Jag tyckte verkligen om hur Brock sålde sina skador och hur han lämnade ringen, det märks att han har stor respekt för Rey i verkligheten.

Om vi nu backar tillbaka till kickoffen så tyckte jag att Lio Rush (NXT), Akira Tozawa (Raw) och Kalisto (SmackDown) bjöd på en riktigt fartfylld och underhållande Triple Threat-match om NXT Cruiserweight Championship-bältet som Lio nyligen vann och nu fick försvara - vilket han nu också gjorde. I 10-manna Interbrand Tag Team Battle Royal-matchen stod Dolph Ziggler och Robert Roode (SmackDown) kvar som vinnare efter att ha fått ut Angelo Dawkins och Montez Ford (Raw) i The Street Profits. Den matchen bjöd också på skaplig underhållning. Det gjorde även den längsta matchen på kickoffen där The Viking Raiders Erik och Ivar (Raw Tag Team Champions) slog ut The New Days Big E och Kofi Kingston (SmackDown Tag Team Champions) och The Undisputed Eras Bobby Fish och Kyle O'Reilly (NXT Tag Team Champions) i Champions Triple Threat Tag team-matchen. Grafiken för poängtavlan stod nu lika för samtliga brands, alla har 1 poäng.

Kvinnornas 5-on-5-on-5 Women's Survivor Series Triple Threat elimination-match öppnade upp själva huvudshowen. Och vilka team sedan! Team NXT bestod av många personliga favoriter i Rhea Ripley, Bianca Belair, Candice LeRae, Io Shirai och Toni Storm. Jag som höll på Team NXT blev glad då dessa vann efter att Io och Candice tidigt i matchen lämnade ringen efter skador i benen, för att sedan komma tillbaka då NXT låg i underläge med endast den hårda Rhea Ripley kvar. Team Raw som bestod av Charlotte Flair, Natalya, Asuka, Kairi Sane och Sarah Logan och Team SmackDown bestående av Sasha Banks, Carmella, Dana Brooke, Lacey Evans och Nikki Cross bjöd på en riktigt rolig show där medlemarna i lagen inte riktigt kunde samarbeta och komma överens alltid. Det var riktigt oväntat och skoj då Charlotte fick smaka på Asukas green mist som hon spottade i ansiktet på henne. Banks stod kvar starkast och längst mot Ripley men nu när Shirai och LeRae kom tillbaka till en nu buande publik hade hon inte så stor chans längre. Hon gick ner för räkning efter en Riptide från Rhea. NXT plockade kvällens andra poäng på poängtavlan. Sedan jag såg Rhea för första gången i Mae Young Classic 2018 så kände jag på mig att hon skulle bli en kommande stjärna, och gången från NXT UK till NXT gick snabbt, och speciellt att få en så här stor match att vinna mot Banks och andra stora superstars är galet roligt att se. En klar favorit med en cool karaktär som har otrolig karisma redan vid 23 års ålder bådar gott för hennes karriär.

NXT plockade även ett tredje poäng i Champions Triple Threat-matchen mellan Roderick Strong (NXT's North American Champion) när han slog ut AJ Styles (Raw's United States Champion) och Shinsuke Nakamura (SmackDown's Intercontinental Champion) i en rolig och fartfylld match där alla fick skina. Dock sken nog Strong starkast som fick lämna arenan helt Undisputed, även om man nästan kan säga att han stal Styles pin på Nakamura. Den fjärde och sista medlemen i NXT:s Undisputed Era, ledaren Adam Cole mötte Pete Dunne i NXT Titelmatchen. Här körde båda på hårt och Coles fingrar blev misshandlade flera gånger av Dunne. Vinnande ur matchen går Adam Cole och nu har både han och Strong i Undisputed Era vunnit sina respektive matcher vilket publiken verkade uppskatta.

Det har handlat en hel del om psykologi när det kommer till Daniel Bryan sedan han blev The New Daniel Bryan för ett år sedan. Han har inte mått bra psykiskt och tänker att det säkert är likadant med The Fiend Bray Wyatt. Att det är därför han tar till sin andra personlighet The Fiend. Sedan Wyatt attackerade Bryan backstage för några veckor sedan har det byggt upp till den här matchen där Bryan fick chans på en match om Universal-bältet som Wyatt vann under Crown Jewel mot Seth Rollins. Kommer Daniel någonsin att få igång sitt "Yes movement" som han lagt på hyllan, kommer han ens vilja det? Hans promos som en heel, och även så som han har skådespelat sedan dess har varit så sjukt bra enligt mig. Daniel Bryan och Bray Wyatt är två av mina klara favoriter då det kommer till underhållare i WWE. Matchen bjöd på bra underhållning där The Fiend till en början var övermäktig för att sedan tappa och få stryk av Bryan, för att till sist resa på sig igen och avslutningsvis göra sin Mandible Claw på honom. Bryan sträckte slutligen upp sina pekfingrar i luften och skrek "Yes!" på första gången på ett år till en jublande publik som fortsatte med "Yes! Yes! Yes!", det räckte dock inte från att Wyatt gick där ifrån med sin nya favoritleksak, WWE Universal Champions-bältet.

Att Roman Reigns som lagkapten åt SmackDowns lag inte skulle komma överens med King Corbin var rätt så väntat. Eller snarare att det var Corbin som gärna gick in och förstörde för sitt eget lag på egen bevåg. Att han dessutom skulle vara i samma lag som sitt mobboffer Shorty G, som tidigare gick under namnet Chad Gable var extra kul. De övriga i laget var Braun Strowman och Ali, som numera fått tillbaka sitt förnamn Mustafa. I männens Survivor Series Triple Threat Elimination-match mötte de Team RAW bestånde av lagkaptenen Seth Rollins, Ricochet, Drew McIntyre, Kevin Owens och Randy Orton och Team NXT bestånede av lagkaptenen Tommaso Ciampa, Keith Lee, Matt Riddle, Damian Priest och WWE UK Champion Walter. Publiken ropar ljudligt "Walter, Walter, Walter" innan matchen drar igång och innan han väl blir intaggad så slåss Rollins, Ciampa och Braun. Väl inne i ringen så samarbetar Walter med McIntyre för att försöka få ut Strowman, dock dröjer det inte länge innan Walter är ute ur ringen efter ett väldigt gott försök att hålla sig kvar. Detta buade publiken och Corbin bara skrattade. Det var en rockig början av matchen som avslutades med att Keith Lee och Roman Reigns var de sista kvar att kämpa om vinsten åt sig lag. SmackDown plockade sitt andra poäng under kvällen.

Huvudeventet på pay-per-viewen var kvinnornas Triple Threat-match. Raw Women's Champion Becky Lynch mot NXT Women's Champion Shayna Baszler mot SmackDown Women's Champion Bayley. Hela den här matchen har byggts upp väldigt snyggt och proffsigt med invasionsvinklarna i avsnitten. Intervju-segmentet med Becky där Shayna kom in och utmanade henne, attacker från Shayna på Bayley under SmackDown och avsnittet dagarna innan på NXT där Bayley gav tillbaka. Allt har känts stort och viktigt. Nu när Bayley dessutom har sin nya personlighet så körde hon lite fulare än vanligt vilket var skoj att se, speciellt då publiken blev irriterad och började bua. Tjejerna gick in hårt och till en början dominerade Baszler. Becky och hon kämpar på med sina specialattacker utan att någon gav upp. I slutet av matchen vinner Baszler genom att hon gjorde en Kirifuda Clutch på Bayley som tappade i mattan. Becky var inte speciellt nöjd efter Shaynas vinst och vinnande poäng till NXT och ville visa vem som är The Man! Hon attackerade Baszler vid kommentat-orernas bord som båda två kraschade igenom, men mest ont hade NXT:s Champion. Becky stod kaxigt med armarna utsträckta och visade stor pondus. Ett grymt avslut på en grym match och en riktigt underhållande PPV. Att NXT var med gjorde allt så mycket mer spännande och bättre, jag hoppas verkligen att Survivor Series fortsätter i samma tappning nästa år.

tisdag 26 november 2019

The Bank Job (2008) recension




Terry Leather (Jason Statham) äger en bilfirma som det går ganska knackigt för. En dag blir han erbjuden en bombsäker bankstöt på Baker Street utav sin fördetta kärlek Martine Lowe (Saffron Burrows). Han samlar ihop ett team av gamla vänner för att utföra den. Det han inte vet är att det i sin tur är för att komma åt innehållet i ett speciellt bankfack. Vad mer döljer sig i denna högt använda bank bland så väl politiker som skurkar?

Denna Roger Donaldson-regisserade film är baserad på verkliga händelser i England på 1970-talet med korrumperade poliser, sexskandaler bland politiker och kungahus samt frihetskämpande terrorister. Det här är en av Jason Stathams bästa filmer skådespelarmässigt då han inte känns överdriven, malplacerad eller att dialogen känns onaturlig. Han kommer lätt till sin rätta i en, som det känns för honom, naturlig miljö. Saffron Burrows känns också väldigt naturlig i sin roll och med sitt dubbelspel och hennes och Jasons karaktärs för-flutna så blir det inte konfliktlöst vilket vävs bra in i
AWESOME!


handlingen. Övriga roller görs också med väldigt bra insatser fast med skådisar som jag bara känner till lite så där. James Faulkner är nog den jag känner till mest utav dessa och som dem andra så gör även han en stabil insats.

Storyn är noga ihop vävd och som sagt tidigare så bygger den på värkliga händelser. Vet inte hur mycket som är gjort för att fungera som en film men det är ju möjligt att en del utav utspelet efter stöten och hur dem fick jobbet och vilka som utförde det kan ha varit något annorlunda. Miljöerna känns trovärdiga och en annan får en känsla i kroppen att jag skulle vilja varit med på 70-talet. Snygga kamerasättningar med fina vinklar och ljus får den där lite skitiga stämningen som det oftast målas upp i brittiska filmer. En del får en viss Snatch- och Lock, Stock and Two Smoking Barrels-känsla över denna film och även fast det inte är en renodlad sådan film så kan jag verkligen förstå att man kan få det utav den. De filmerna bygger ju på att det är många som är inblandade och att handlingarna får oväntade och tragikomiska vändningar. Vilket kan kännas igen även i denna film fast långt ifrån så skruvade och halvt överdrivna som i nämnda filmer.

Är det då värt att se denna film? Ja det tycker jag absolut att det är. Den bjuder på spänning, humor bra skådespeleri och lite action. Klart sevärd. 

fredag 22 november 2019

Annabelle Comes Home (2019) recension




I det som kallas för The Conjuring Universe som startade efter The Conjuring (2013) kom nu i år både The Curse of La Llorona och den tredje Annabelle-filmen. Gary Dauberman, manusförfattaren till Annabelle (2014) Annabelle: Creation (2017) och The Nun (2018) gjorde med denna filmen sin regidebut. Han ligger även bakom manuset till de nya It-filmerna.

När Mary Ellen (Madison Iseman) en dag sitter barnvakt åt Lorraine (Vera Farmiga) och Ed Warrens (Patrick Wilson) 10-åriga dotter Judy (Mckenna Grace) tar hon med sig sin vän Daniela Rios (Katie Sarife). Vännen vet om att Lorraine och Ed är kända forskare i paranormala ting och har ett stort rum med sådana saker. Bland tingen finns dockan Annabelle som absolut inte får släppas ut ur sitt glasskåp. Det räckte dock med att Daniela smög runt i rummet efter att fått tag i familjens nyckel till sagda rum för att få igång en ond cirkel av läskiga och övernaturliga saker som händer runt henne, Mary och Judy. Dockan vaknar till liv och vill ha tillbaka sin själ.

Handlingen är som jag nästan väntat mig, personer som smyger omkring i dunkla rum, och så hör man ett högt dunk i en vägg och får någonting som ploppar upp i ansiktet på en. Filmen förlitar sig dock inte på endast en massa jump scares utan saktar ner tempot lite där man får insupa atmosfären som byggs upp rätt så bra oftast. Fotot är väldigt snyggt med ett smått kornigt men samtidigt skarpt filter som stor del under filmen går i 

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY

YES IS DEAD!


kalla sepiatonade färger under dagtid, men även i mer blåa vid kvällsscener. Musiken sätter stämningen bra och ljudeffekterna gör vad de ska göra men otäckast är det nog ändå då det blir helt tyst. Designen på monstren, spöken och objekt ser bra ut. Jag uppskattar verkligen då det är mycket praktiska effekter med smink och masker istället för att bara förlita sig på CGI.

Manuset och karaktärerna Gary skrev till The Nun var alldeles för förvirrande och innehöll en för plojig karaktär som skulle vara rolig men som jag uppfattade som jobbig och tog mig ur filmen helt. Det funkade inte för mig alls i den settingen och överlag tyckte jag det var den klart sämsta delen i hela universumet de byggt upp. I Annabelle Comes Home får vi också en del humoristiska scener och karaktärer som jag där emot tyckte passade in här och gjorde filmen lite bättre. Lite komedi fick vi i form av ett pizzabud som var jäkligt udda och kul. Och att inte förglömma serenad-scenen med den förälskade Bob (Michael Cimino) som är kär i Mary. Den innehåller någon typ av spökvarulv som skrämde iväg honom under tiden tjejerna skulle gå ut på gården och möta honom. Stackars Bob... Han som var så söt och nervös när han framförde sin låt.

David F. Sandbergs del två i Annabelle-sagan är min klara favorit men jag har inget riktigt att klaga över regin i Daubermans första försök. Skådespelarna gjorde också helt okej ifrån sig, bäst var nog Grace som den nyfikne och modige Judy och Cimino som den smått tafatta och charmiga Bob. De äldre tjejerna sticker inte ut nämnvärt men båda gör vad de ska - gråter, skriker och ser rädda ut... även lite leenden får vi se. Och just ja, Bill Kottkamp som Pizza Guy! Farmiga och Wilson är bara med i filmen inledningsvis och avslut-ningsvis för att binda ihop allt, så om ni vill se filmen för deras skull så vet ni.

tisdag 19 november 2019

Child's Play (2019) recension


AWESOME!


Andy är uttråkad i det nya området som han flyttat till med sin mamma. Hans mor försöker få honom att gå ut att leka med ungdomarna i området men han vill egentligen bara ha en Buddi-docka. Han får en som blivit returnerad till leksaksaffären som hans mor jobbar på. Ingen förstår riktigt varför den blivit återlämnad men snart ska Andy och alla andra i hans omgivning bli varse om det.












Denna film är regisserad utav Lars Klevberg (Polaroid, 2019) och ger en ganska fräsch tolkning på originalet från 1988. Här är det lite annorlunda anledningar till att dockan börjar agera själv samt att den är en betydligt uppgraderad variant och tidstypisk med uppkoppling på nät och dylikt. Filmen är skapligt snygg men jag slåss emellanåt om jag gillar Chuckys nya utseende i den. Nog ser han hemsk ut ibland men animationen gör att det är något element som försvinner. Det har kanske att göra med att jag tycker att dockan ser både mer själlös men dock också mer levande ut samtidigt vilket gör mig förvirrad. Det finns dock en del snygga vyer i filmen bland annat källarvyerna och korridorerna samt regnet ned på gatan från Andys lägenhet.

Skådespelarinsatserna är bra. Mark Hamill (Star Wars-filmerna, 1977-2017) gör ett fantastiskt jobb som rösten till Chucky. Han lägger dem labila tonlägena perfekt och man ryser ibland när han ändrar på tonläget i det sista ordet i en del meningar. Med andra ord en perfekt insats för en känslolabil docka. Gabriel Bateman (Annabelle, 2014, American Gothic, 2016) gör också ett bra jobb som den uttråkade och vän sökande snälla pojken Andy. Aubrey Plaza (The To Do List, 2013, Legion, 2017-2019) gör ett bra jobb som Andys omtänksamma men också ensamma och naiva mamma. Nämnas bör även Tim Matheson (Deltagänget, 1978, The West Wing, 1999-2006) som Henry Kaslan som pratar i annonserna för buddi-dockan och vars karaktär ger filmen en Halloween 3-känsla och får mig att tänka på Conal Cochran och hans ondskefulla plan.

Eftersom filmen är så rå och brutal på, sina ställen, är jag rätt förvånad över att det är en barnfilm (skratt). Davve och jag skojade lite om det. Det jag ska skriva är att jag tycker det är kul att man vågar göra en ganska brutal film när det är mest fokus på barnen och att det är dem som är i centrum. De vuxna i filmen är mer som bi-karaktärer men har även dem en centralroll även fast dem känns mer åsidosatta. Det hela får mig att tänka på om dem inte rider lite på Det-tåget med barn i huvudrollerna. Filmen har en hel del bisarr humor vilket tilltalar mig oerhört mycket. En favoritscen är när Chucky ger Andy en oerhört trevlig present efter det första mordet. Många andra hör ihop med när Chucky ska lära sig säga saker eller indikerar en kniv för första gången.

Filmen handlar bland annat om dåligt föräldraskap och dåligt omdöme i allmänhet. Otrohet, sluskar och snuskar samt vänskap och att försöka förstå sig på känslor och hur svårt det kan vara när man inte förstår dem. Det var överlag en mycket överraskande ny tappning utav originalet. Men väl underhållande och rolig samt stundtals väldigt obehaglig. Se den om inte för Mark Hamill.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY
AWESOME!


Norrmannen Lars Klevberg gör med Child's Play (2019) sin första live action-film i form av en remake på den klassiska filmen med samma namn från 1988, kanske mer känd som Den onda dockan här i Sverige. Brad Dourif som lånat ut rösten till den onda dockan Chucky i hela 7 filmer lämnar nu över stafett-pinnen till ingen mindre än Mark Hamill som bevisat att han är en grymt bra röstskådespelare som bland annat Jokern i Batman: The Animated Series (1992-1995).












Singelmorsan Karen Barclay (Aubrey Plaza) jobbar som en utbränd kassörska på butikskedjan Zed-Mart. En dag då en kund kommer in i butiken med en defekt Buddi-docka övertalar hon sin chef att få ta med den hem istället för att den kastas. Då sonen Andy (Gabriel Bateman) snart fyller 13 år och har önskat sig en kommande blond Buddi 2-docka tänkte hon att han nog skulle bli lika glad för denna. Dockan han får fungerar inte riktigt som den ska, alla spärrar mot svordomar med mera är borta och det har Andy och hans vänner Pugg (Ty Consiglio) och Falyn (Beatrice Kitsos) väldigt kul åt. En dag kommer Andy hem från skolan och ser sin mor tillsammans med sin nya pojkvän Shane (David Lewis). Han är en riktigt dryg jäkel som inte är speciellt trevlig, och det snappar Chucky upp. Chucky kopplas nämligen upp till nätet via en app på mobilen, och kan på så vis lära sig nya saker om allt möjligt. Mest av allt vill han dock sjunga sin Buddi-sång tillsammans med Andy vid passande och opassande tider på dygnet. När ett mord sker utreder Karen och Andys störtsköna granne Mike (Brian Tyree Henry) fallet. Även Mikes hjärtvärmliga och sarkastiska mor Doreen (Carlease Burke) är med i några av de mer bisarra scenerna.

Att den nya Onda dockan-filmen utspelar sig i dagens samhälle med mobiler som stor underhållning för målgruppen barn och ungdomar känns fräscht och helt i tiden. Idag räcker det nog inte med en docka som kan "tala" med en, utan den ska kunna koppla upp sig på internet också. Bateman spelar Andy väldigt bra som den lite blyge och insnöade tonåringen som är trött på att flytta. Han tar dock till sig modet att börja prata med Pugg och Falyn som hängt utanför på gården. Dessa karaktärer är också lätta att tycka om, Pugg med sina överdrivna kommentarer och den tuffa tjejen Falyn som har en cool attityd. Även Plaza är bra som den omtänksamma modern som bara vill det bästa för sin son, men som inte alltid har råd eller tiden att göra det. Aubreys sätt att skådespela med sina ansiktsuttryck har verkligen växt på mig genom åren. Det med små och enkla medel.

Mark Hamill gör ett lysande jobb som rösten åt den nya versionen av Buddi-dockan Chucky. Han har en mer mjuk och snäll röst mot Dourifs mer grova och skrovliga röst. Dessutom svär han inte lika mycket. Mest bara då det passar situationen. Han känns helt klart creepy på ett annorlunda sätt. Designen som ser mer artificiell och plastig ut mot de senaste två reboot-filmerna Curse of Chucky (2013) och Cult of Chucky (2017). Jag gillar helt klart designen bättre i dessa, dock passar denna bättre in i här när han är mer högteknologisk med lysande ögon som symboliserar att han är påslagen. Vad vore nu en Chucky-film utan blod och sjuk humor? Det bjuds det på en hel del av. En av de brutalaste scenerna är då den udda kufen till granne Gabe (Trent Redekop) försöker att få liv i Chucky med sina instrument. Något han fick ångra. Jag har uppskattat och tyckt om nästan alla Child's Play/Chucky-filmer, och så även denna.





söndag 17 november 2019

Hunt for the Wilderpeople (2016) recension




Problemungen Ricky försätts i fosterhem hos Hec och Bella vilket förverkligar Bellas dröm om att få ett barn. Efter en lite tid så dör Bella ganska snart efter att Ricky ankommit och Hec förmår och får inte ta hand om Ricky själv. Ricky vill verkligen inte byta hem ännu en gång och rymmer in i Nya Zeelands vildmark för att söka efter The Wilderpeople. Men hur ska han klara sig? Av ren tur stöter han ihop med Hec som gett sig av på sin årliga vandring. Hur kommer det att gå för dem?

Denna film är regisserad utav Taika Waititi (What we do in the shadows, 2014, Thor: Ragnarök, 2017) och är en stört kul och sjukt underhållande film samtidigt som den är familjärt varm och fin. Den innehåller väldigt fina vyer och kameraåkningar över Nya Zeelands fina landskap och skogsmiljöer. Det är absolut en fest för ögat. Jag blir påmind om varför jag vill åka dit och gå på dem underbara höjderna med träd och små sjöar med mera. Även scenerna med skådisar i är snyggt filmade och det framför allt när dem utspelar sig i skogen. En scen när Bella har ihjäl ett vildsvin med kniv är inte bara snygg utan brutalt rolig och underhållande samt bra utförd. Inte undra på att det är en favoritscen. Skådespelarinsatserna är bra. Sam Neill (Jurassic Park, 1993, Pianot, 1993) är varm, sträng och allmänt mänsklig
YES! YES! YES!


som den gode överlevaren Nec. Julian Dennison (Deadpool 2, 2018, Shopping, 2013) spelar den jobbige, klantige, drömmande och rättfärdige Ricky med stor finnes men känns emellanåt överklumpig med en viss charm. Rima Te Wiata (Housebound, 2014) spelar den varma och snällt omtänksamma Bella med finess. Nämnas bör också Rachel House (Eagle vs. Shark, 2007, Thor: Ragnarök, 2017) som gör rollen som den oerhört envisa och maniska myndighetskvinnan som ska ta Ricky till varje pris, samt Oscar Kightley (Sione’s 2: Unfinished Business, 2012) som den oerhört klumpige eskortpolisen Andy som inte alls bidrar med sin briljans. Båda två gör ett bra jobb och känns komiskt perfekta för rollerna.

Det som är denna films stora behållning utöver dem vackra vyerna och det bra skådespeleriet är den absolut underbara mixen utav oerhört skön sjukhumor och varma, omtänksamma karaktärer. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom What we do in the shadows och det särskilt på humorn i filmen. Nyss nämnda film är dock snäppet ännu roligare än denna men dem är inte långt ifrån varandra. Den här är något seriösare på sitt sätt. Det finns en del ämnen att ta på så som uppmärksamhetssamhället, kändisskap, vildmarksöverlevnad, samhällets svek, att bli övergiven, ömhet och familjeliv. Den har det mesta som kan diskuteras utöver vad humorn och det övriga hjälper till med. Jag tycker främst att du ska se den för att den både är extremt rolig på ett sjukt fyndigt sätt och för att det är en fin film som skapar ett vist varmt band mellan två personer. Mycket bra.

tisdag 12 november 2019

My Fair Lady (1964) recension




Frederick Loewes och Alan Jay Lerners musikal My Fair Lady från 1956 är baserad på Bernard Shaws samhälls-kritiska pjäs Pygmation som gick upp som en tysk pjäs redan 1913. 1964 regisserade George Cukor en filmversion baserad på den humoristiska musikalen som vann hela 8 Oscar-statyetter 1965.

Den fattige blomsterflickan Eliza Doolittle (Audrey Hepburn) har en hemsk cockney-dialekt och är allmänt högljudd och emotionell av sig då hon har lätt att bli arg, ledsen och upprörd. När professorn Henry Higgins (Rex Harrison) får syn på henne slår han vad om med sin vän överste Hugh Pickering (Wilfrid Hyde-White) att han kan göra henne till en proper dam.

Higgins är en expert i fonetik vilket innebär att han gör studier och klassificering av talljud med hjälp av sina laboratorieinstrument som kan mäta mönster i folks tal. Han lyckas övertala Doolittle och efter många långa dagar och sena nätter är Elizas ursprungliga dialekt och sätt att tala på som bortblåst. Hela experimentet går ut på att se om det kan gå att få denna tidigare smutsiga blomsterflicka att smälta in bland alla rika aristokrater som tittar på hästkapplöpning. 
AWESOME!


När Doolittle hamnar i Higgins stora och mäktiga hem med betjänter där han bor med sin mor fru Higgins (Gladys Cooper) blir det en stor omställning för henne. Eliza har aldrig tidigare tagit ett bad i ett badkar och stretar då genast emot och skriker som en stucken gris när tjänarinnorna vill få henne ren och klä henne i propra utstyrslar.

Audrey var en riktigt slipad diamant och fröjd för ögat (som vanligt då) och hennes samspel med Rex, Wildfrid och övriga skådespelare är otroligt kul att se, hon bjuder verkligen på själv och är riktigt rolig med sina dialekter och skojiga dialoger. Hon var verkligen en stjärna med stor karisma och charm. Musikalnumren som det finns hela 25 stycken av framförs dock inte av henne, utan låtarna hon sjunger är dubbade av Marni Nixon. Det var ingenting som jag tänkte på under titten så jag måste ge beröm där. Däremot framför de flesta övriga sina låtar själva. Trots att filmen är hela 2 timmar och 53 minuter lång så känns den inte som det tack vare det väldigt höga tempot i både scener och sånger som för handlingen framåt i en rask takt, utan att det känns speciellt segt vid ett enda tillfälle. Det bjuds på en fin handling där alla parter lär sig någonting av varandra.

Restaureringen på denna 50-årsjubileum-utgåvan som kom ut på Blu-ray 2011 är gjord av Robert A. Harris. Färgerna verkligen poppar ut ur TV-skärmen och har samtidigt naturtrogna färger där skuggor i mörkare scener visas på ett snyggt vis och Doolittles pärlsmycken glittrar vackert i ljusare scener. Se denna mysiga klassiker om ni inte redan har gjort det!

torsdag 7 november 2019

Crown Jewel 2019 recension




Det finns egentligen rätt så mycket att skriva om gällande Crown Jewel och jag vet egentligen inte i vilken ände jag ska börja. Men det var en historisk natt så det får nog ändå bli att det för första gången gick en wrestling-match mellan två kvinnor i Saudiarabien. Det i sig är ett steg i rätt riktning för landet och dess syn på kvinnor så för den delen var det verkligen en bra grej men det blir också fel på sätt och vis. Jag ska förklara mig. I den riktiga showen är Natalya och Lacey Evans karaktärer i speciella dräkter och under deras match under Crown Jewel så wrestlade dem i heltäckande dräkter med en vanlig tröja över själva underdräkten.

De båda wrestlarna var dessutom helt utanför karaktär och körde knappt något som kunde urskilja hur dem är i den riktiga showen. Det hela blir då bara en platt match för dock en bra sak, och jag tycker ändå att det var bra att det gjordes, men samtidigt ligger smaken där att det ändå inte var på riktigt. För ska det vara på riktigt ska dem ändå kunna wrestla i sina riktiga dräkter och vara i karaktärerna och då blir väl Lacey Evans alldeles för starkt i saudiernas smak. Jag är ganska så säker på att dem som följer WWE i Saudiarabien ändå sett dem wrestla i sina riktiga dräkter så för den delen borde det inte vara någon fara. Kan dock tänka mig att det censureras i saudisk-tv och är det så tror jag ändå dem flesta har sätt den riktiga showen illegalt. Nog så väl är det skillnad på att se det lagligt som illegalt. Detta sömnpiller till match vinner Natalya efter lite trevande wrestling.

Resten utav Eventet då? Jo jag kom ju lite sent då pre-showen hållit på ett tag men möttes utav det glädjande beskedet att Humberto Carillo precis vunnit den 20 manna stora Royal Rumble-matchen och fick då senare under kvällen möta AJ Styles om WWE U.S. Championship-bältet. Den matchen såg ungefär ut som den dem båda hade haft i RAW samma vecka med enda skillnaden att Humberto denna gång såg något tröttare ut. Han bjöd allt som oftast på väldigt talangfylld wrestling och är en fröjd att se för ögat. AJ Styles såg för en gångs skull inte full ut som jag tycker att han har gjort många gånger den senaste tiden. Han bjöd också på bra wrestling i en av detta events mest fartfyllda matcher. AJ vann ändå till slut och försvarade bältet.

Från AJ Styles kan man gå till resten utav OC då Karl Anderson och Luke Gallows deltog i Tag Team Turmoil-matchen och gjorde det med framgång. Först in i denna match var Dolph Ziggler och Robert Roode som i tur och ordning besegrade Lucha House Party och Curt Hawkins och Zack Ryder innan dem själva blev besegrade utav Heavy Machinery. The new Day besegrade Heavy Machinery och slog även ut B-Team och The Revival innan dem själva blev besegrade utav OC. De fick i sista matchen möta Viking Raiders som dem slog ut och blev då vinnare utav WWE Tag-team World-cupbucklan. Det bjöds emellanåt på bra wrestling under denna match men några utav tag-teamen åkte ut alldeles för lätt. Personligen så hade jag gärna sett mer utav Hawkins och Zack Ryder eller The Revival men det skulle vara en kväll i OC:s tecken.

När jag ändå är igång och skriver om matcher med många inblandade så kan jag gå vidare till Team Hogan mot Team Flair. De gamla legenderna Hulk Hogan och Ric Flair samlade ihop wrestlare i varsitt lag för att ge varandra på nöten, skulle man kunna säga (särskilt om man vill låta som en pilsnerfilm). Team Hogan bestod utav Roman Reigns, Ricochet, Rusev, Shorty G och Ali. Team Flair bestod utav King Corbin, Drew McIntyre, Randy Orton, Bobby Lashley och Shinsuke Nakamura. Detta var en utav behållningarna på hela eventet eftersom farten drogs upp något och att det blev en riktig underhållande kamp och bra wrestling. Roligast var det nog ändå att se när Rusev och Bobby Lashley möttes i ringen eftersom stämningen mellan dem inte är så bra eftersom Lashley snott Rusevs fru Lana. Det i sig blev som en extra krydda till hela matchen och gav den en extra liten nivå som kräves. Annars hade  uppbyggnaden för själva matchen varit rätt så trist även fast dem haft några kul promos bland annat under RAW. Team Hogan vann till slut.

Hur gick det då för vår saudiske wrestlare Mansoor? Jo det gick rätt så skapligt för honom i hans match mot Cesaro. Den var både fartfylld och Cesaro höll definitivt inte igen. Här förstod man på förhand att Mansoor skulle vinna eftersom det var en gala i hans hemland så utgången kändes inte så otippad.


NO! NO! NO!


Det var högt tempo och flera gånger såg det ut som att nu kommer Cesaro vinna eller nu kommer Mansoor vinna. Matchen som sådan var nog en av de längsta för eventet men det märktes knappt eftersom det var bra underhållning. Emellanåt känns det som att Mansoor är någon sorts Seth Rollins-light då han härmar honom lite i rörelser och minspel. Mansoor vann till slut och kunde tala till sitt hemland om att om man har drömmar så kan man göra dem möjliga och att man aldrig ska sluta tro på dem.

Nu då till denna galas mest hypade matcher och jag tänker börja med den som var först i ordningen utav eventet. Brock Lesner mot Cain Velasquez. Detta möte var från början kantad med två revansch historier. Cain ska hämnas Brocks utlopp på Ray Mysterio och hans son Dominique som Brock misshandlat med stolar och supplexes och dylikt. Brock ska hämnas Cain för ärret han fick i UFC för en massa år sedan. Uppbyggnaden för detta möte har varit riktigt bra men om man ska jämföra det hela med utfallet så var utfallet en katastrof. Brock och Cain gick först runt lite och gjorde lite slag som om det skulle vara en UFC-match. Brock tryckte upp Cain mot ena hörnstolpen. Cain kom ur det och började motta slag mot Brock som hamnade på backen. Väl där med en Cain som ska börja slå mot en liggande Brock så kopplade Brock ett grepp och Cain tappade. Ingen direkt wrestling och ingen större underhållning utöver att Ray Mysterio kom in och gav Brock en rejäl omgång med en stol. Annars var detta ett totalt haveri i förhållande till hypen kring den. Vi får väl se hur dem går vidare med detta men ska Cain wrestlas nått mer så får han verkligen träna för det.

Kvällens andra mest hypade match stod mellan Braun Strowman och Tyson Fury. Uppbyggnaden till denna match hade också varit bra men också något roligare än den med Cain. Den legendariske boxaren Tyson Fury har visat sig ha en hel del humor vilket har använts under vägen fram till matchen. Uppkomsten till det hela var att Tyson satt i publiken och att Braun först gjorde boxningsnävar riktade mot Tyson och i ett moment senare så skickade han en annan wrestlare som far ut i publiken mot honom. Där föds själva essensen då också Tyson hoppade upp och rörde sig mot Braun. Hur var den här matchen då? Jag tycker dem gjorde den mycket mera underhållande än Cain och Brocks match. Här bjöd båda på sig själva och att Tyson hade tränat något mera på wrestlings-moves än vad Cain hade gjort. Han gjorde dem ganska bra fast något långsamt så det såg mycket komiskt ut ibland. Strowman fick springa lite tåg även denna gång vilket är en utav hans specialiteter. Matchen slutade med att Tyson slog ut Braun ur ringen och på så vis blev uträknad. Det blev så att säga en komisk avslutning för KO-mästaren. Han gjorde dessutom något väldigt vågat och kom in i stereotypisk arabisk dräkt vilket kunde ha förargat publiken men det verkade mest bara uppskattas. En lite rolig detalj för en rolig match.

Och nu till själva Main-eventet. Seth Rollins mot The Fiend Bray Wyatt om Universal Championship-bältet i en Falls Count anywhere-match. Det är ju alltid lika mäktigt att se The Fiend komma in eftersom dem fått till hans intro väldigt bra. Dock stör jag mig på att arrangören fått för sig att dem måste slåss i laserrött-ljus vilket bara blir jobbigt för ögonen att titta på. Matchen blir en rätt så underhållande tillställning då Seths attacker ska vara som att dem inte alls är någon match för Bray. Han reste sig ganska ofta efter en räkning osv. Även Seth fick ta en hel del stryk innan det var dags att se ut som om Seth skulle vinna åter igen.

Det kördes stampning utav huvudet över fem gånger i rad men The Fiend bara reste sig upp. När dem då var vid sidan utav scenen så hamnade Bray efter en attack nere vid lite teknisk utrustning och en del pyroteknik bränns av. Seth sprang ned för att se om The Fiend verkligen nu skulle vara besegrad. Då reser sig Wyatt och attackerade Seth med fingrar i munnen och sedan vann med räkning till tre. Det var ändå väntat trots att jag tycker att dem överdriver hur mycket stryk The Fiend ska tåla. Det blir en slags lotsas wrestling-match på det sättet. Det skulle vara kul om dem matcherna med The Fiend i fortsättningen skulle vara lite mer som en riktig match. Men det är ju ändå underhållande även på det här sättet på något vis. Dock är det ju främst bra wrestling man vill se. Nu får vi hoppas att kommande ppv:s blir bättre (och det borde inte vara svårt). Det här var nog den sämsta jag sett.





Bilder © WWE