Sidor

måndag 14 oktober 2019

Joker (2019) recension




Arthur Fleck jobbar som uppdragsclown antigen som inkastare eller underhållare för barn. Men han mår inte bra i ett samhälle som allt mer tycks bli galnare för var dag som går. Han pratar stundtals med en psykolog och hans största dröm är att bli en erkänd komiker. Arthur bor hemma och pysslar om sin mor. En dag raserar allt och han blir både arbetslös, utan psykolog och något står inte rätt till med hans uppväxt. I en värld som allt mera tycks krympa så är det lätt att bägaren rinner över.

Denna film är regisserad utav Todd Phillips (Old School, 2003, Hangover, 2009, Due Date, 2010) och är en relativ fritolkning utav Batman-skurken Jokern och hans origin-historia. Filmen fångar sköna 70-tals miljöer och får så väl Gotham att se både skitig och fin ut samtidigt. En favoritscen är dansen på trapporna i full sminkning. Även tunnelbana- samt bussåkandet skildras snyggt och för att inte tala om upploppsscnerna och sminkrummet med solljuset som kommer in genom fönstret på jobbet. Det är mycket med det estetiska. När Arthur går till psyket med vinkeln framför huset är också snyggt uppfångat.

Skådisarna sköter sig bra och mycket utav filmen hänger på Joaquin Phoenix (Walk the line, 2005, Gladiator, 2000) insats vilken han klarar galant genom att bli en nedbruten, uppgiven, labil person med en panikskrattande störning som egentligen vill väl men världen är fucked up. Panikskrattandet är för övrigt riktigt bra gjorda och han känns emellanåt oerhört obehagligt bra i sin labila uppgivenhet och mycket är ibland bara minspelet. Zazie Beetz (Geostorm, 2017, Deadpool 2, 2018) är också bra som Arthurs granne
YES! YES! YES!


Sophie Dumond som blir hans imaginära flickvän och levererar skönt uppskattande utav Arthurs störda humor. Frances Conroy (Shelter, 2010, Catwoman, 2004) gör en bra nedbruten, omtänksam och sjuk mor till Arthur som i gammal ålder hoppas hon hålls i liv länge. Brett Cullen (Ghost Rider, 2007, The Dark Knight, 2012) gör rollen som en oerhört kall och inte vidare värst sympatisk Thomas Wayne. Gillar scenen då han slår Arthur på käften. Robert De Niro (Taxi Driver, 1976, Raging Bull, 1980) är också bra i rollen som den osympatiske, lotsas goda, ytliga programledaren Murray Franklin. Resten utav skådespeleriet görs också bra utan att ta över för mycket utav det andra skådespelet.

Handlingen fungerar bra och att man får följa allt i händelserna utav Arthurs förfall ännu längre in i mörkret. Det finns inga scener jag tycker är överflödiga eller malplacerade. I alla fall inte vad jag kan komma på så här efter en tittning. Jag gillar att man får följa Arthurs inre tankar vid vissa tillfällen vilket ger ett djup in i karaktären. Filmen handlar om flera saker och man kan läsa in att en hel del fokus ligger på vad som händer med psykisk sjukdom när den inte tas på allvar och att samhället blir värre och värre samtidigt som dem som kan göra något på riktigt bara bryr sig om sig själva och skiter i utanförskapet som blir i alla fattiga delar. Allt blir bara yta för eliten och det ligger en tragikomisk ironi i att dem med makt skulle bry sig om dem utan som har det dåligt. Hela den grejen blir gestaltad i händelseförloppet kring Murray Franklin.

Tycker det är en mycket bra film och vill man ens försöka förstå något kring Jokern eller människor som mår dåligt, eller inte köper allt som det är och levereras framför en, så ska man se denna film. Den innehåller både humor, drama och kärlek. Tänk på att bara för att man inte ser livets ljusa sidor eller finner ironisk humor och melankoli i vad som sker betyder det inte att man inte bryr sig. Jag skulle snarare säga att det är tvärtom. Gå nu och se en mycket bra film. Ha ha ha.