Sidor

torsdag 31 oktober 2019

The Boys - Säsong 1 (2019) recension




I början på 2000-talet så började jag köpa på mig Garth Ennis serietidning Preacher i TPB-volymer, det var en serie jag älskade men trots detta köpte jag aldrig på mig den första volymen av The Boys som kom ut 2007. Det blev bara att jag fingrade på den i gamla stan på Comics Heaven och tänkte att jag ville kolla in den närmare. Och det blev först nu - fast i tv-serieformat. De som ligger bakom den är Eric Kripke samt Evan Goldberg och Seth Rogen, nästan samma gäng som producerade och regisserade tv-serien baserad på Preacher (2016-2019).

The Boys (2019) utspelar sig i ett fiktivt New York där det finns superhjältar som behandlas som vilka kändisar som helst. De syns på reklamer och flingpaket, på galor och kändisklubbar. Någon som föraktar superhjältarna högt är Billy Butcher (Karl Urban) som misstänker att Homelander (Antony Starr), ledaren för The Seven som är ett superhjälteteam ägt av storbolaget Vought International är inblandad i hans frus försvinnande. Billy är dock är inte ensam om att hata superhjältarna i The Seven. Hugh "Hughie" Campbell (Jack Quaid) får i första avsnittet sin flickvän dödad framför sig av The Seven-medlemmen A-Train (Jessie T. Usher). Det var dock en olycka som inte skulle ha inträffat om hon inte råkade stå i vägen för världens snabbaste man som gjorde slarvsylta av henne.

Detta blir en nyhet i media där A-Train berättar om händelsen och ber så hemskt mycket om ursäkt i en presskonferens. Hugie får dock känningar om att A-Train inte är helt genuin i sina uttalanden. The Seven är otroligt korrupta och styrda, och inte alls så heroiska som den nya medlemmen Annie January (Erin Moriarty) som Starlight vill tro. Det märker hon av direkt när hon kom med i gruppen efter sin audition när hon stöter ihop med sin barndomsidol The Deep (Chace Crawford).
YES! YES! YES!


Det här är helt klart en av mina favoritserier just nu, det insåg jag då jag sträckkollade om på den inte långt efter första titten. Denna gången var det i sällskap med några vänner varav en som vanligtvis inte tycker om superhjältar i film och tv-serier tyckte den var bra efter att ha sett 3 avsnitt. Det är en helt klart annorlunda berättelse om hur superhjältar skulle kunna ha varit om de förekom i verkligheten och styrs om ett stort företag som försöker att mörka sina misstag och illdåd. I stort sätt är alla karaktärer intressanta och smått unika, även om man har sett deras typer av karaktärer som superhältar förr så är det mycket djup i dem, tex. som att The Deep ifrågasätter varför han bara får ta hand om pirater och saker som har med vatten och havet att göra, bara för att han har gälar. Starlight som är ny i gruppen har även hon en stor del i seriens story när hon stöter ihop med Hugie, Billy och alla andra störtsköna karaktärer i vigilant-gruppen The Boys som vill störta Voughts The Seven. Karl Urban har aldrig varit så perfekt castad som han är som den uppkäftige och kaxige Butcher. Frenchie (Tomer Capon), Mother's Milk (Laz Alonso), Kimiko (Karen Fukuhara) och Hughie är alla bra karaktärer med säregna och sköna personligheter som alla har en anledning att vara med i The Boys-gruppen. Hela ensemblen av skådisar gör sina roller otroligt bra.

På ondingarna/superhjältarnas sida ser vi även Elisabeth Shue som den karismatiska och manipulativa Madelyn Stillwell som vice president för Vought. Samspelet mellan henne och Anthony Starr som Homelander är riktigt bra och han kan se otroligt ond och creepy ut med sitt fake smile. En stor skillnad mot hans roll i den underbara serien Banshee (2013-2016), så stor så att jag inte ens tänkte på att det var han när jag såg trailern för serien första gången. Så ovant att se honom le. Ovant även att höra Karl Urban med brittisk dialekt och Simon Pegg med amerikansk. Jag är glad över att The Boys kommer att få en andra säsong som redan har börjat spelas in. Denna Amazon Prime Video-serien måste ses. Helt klart värd att registrera sig på streaming-tjänsten för. Nu håller jag tummarna på en fysisk release också, då den såg helt magisk ut i 4K. Alla effekter, dräkter, ljussättning och filmning är mumma.

tisdag 29 oktober 2019

The Head Incident (1999) recension




The Head Incident (1999) är en amatörfilm som regisserades utav James Rolfe från Cinemassacre.com. Filmen gjorde han ihop med några kompisar när dem gick i High School. Anledningen till att jag har sett den och fick lust att skriva om den är att eftersom jag kollar cinemassacres sida varje dag och såg att dem pratade om den, som en del utav deras Monster Madness (som dem gör varje dag i oktober varje år fram till Hall-oween), så blev jag sugen på att kolla in den eftersom den finns på YouTube.

Filmen börjar med att en person blir förhörd utav någon form utav vårdare eller utredare. Det hela är inte så självklart. Under hypnos pratar han om en massa huvudincidenter som har skett och där man bl.a. sett ett porslinshuvud sväva i tomma intet. Plötsligt vaknar han upp och skriker utav ett minne. Förhörspersonen pratar med en kollega som pratar om ett liknande fall. Här är grundpremissen för filmen och sedan får vi följa två vänner och deras historia kring mötet med det svävande huvudet.
AWESOME!


Nog för att filmen är amatörmässig och billig gjord så slog det mig att James Rolfe ändå i tidig ålder var bra på att skapa stämning och en del har att göra med bra kameravinklar och musiken. Det skadar definitivt inte att filmen är i svartvitt men det kanske bara är en effekt utav att det inte kunde filmas i nått annat. Men det har jag ingen koll på.

En klart bra detalj kring att skapa stämning är också att utelämna så lite information till tittaren som möjligt vilket i sig lämnar mer till tittaren att fantisera om. Själva huvudet är mycket billigt gjort men upplevs oerhört läskigt när det kommer långsamt framåt mot kameran. Det också även fast det också är dåligt gjort. Det dyker även upp en man klädd i helsvart som man också får veta oerhört lite om samt att man får se oerhört lite detaljer utav honom. Denne man skapar också en mystisk dynamik till filmen och blir bra för stämningen. Skådespelarna är James Rolfe själv och hans vänner och dem är inte direkt bra men innehåller en hel del charm. Om någon utav dem ändå bidrar med något bättre skådespeleri så är det han som får sägas ha huvudrollen. Jag är rätt bra på att leva mig in även fast allt inte är särskilt bra men det är också för att jag tycker det finns en stor charm i att det kan vara dåligt gjort. Tycker du ska ta och se den om du känner för det. Den finns tillgänglig på tuben så det är inte mycket till ansträngning.

tisdag 22 oktober 2019

Rocketman (2019) recension


AWESOME!


Unge Reggie Dwight visar sig en dag vara oerhört musikalisk och ha ett fantastiskt gehör. Han får i och med det gå på en fin musikskola hans far till trots. Han drömmer om att bli erkänd musiker och artist. En vacker dag träffar han Bernie Taupin som är en mästare på att skriva texter. De blir snabbt goda vänner och Reggie tar under det nya namnet Elton John med honom på en musikerkarriär utan dess like.












Denna musicalfilm är regisserad utav Dexter Fletcher (Bohemian Rhapsody 2018 Producent, Eddie the Eagle, 2015) och handlar om artisten Elton Johns karriär. Vi bjuds på häftigt iscensatta musiknummer blandat med spelad handling. Ibland blir det för mycket för ögat att hålla reda på och till en början har jag rätt så svårt med konceptet. Det ger sig dock efter ett tag och det mesta är oerhört estetiskt snyggt. Mycket är faktiskt snyggt och skickligt gjort i denna film så väl drömsekvenser som andra tidstransformeringsscener. Tycker också att dansnumren matchar låten så att det inte känns malplacerat vilket är en oerhört viktig detalj. Handlingen flyter på ihop med varje nummer också vilket ger ett bra tempo i filmen.

Skådisarna är bra och nämnas bör väl Taron Egerton (Eddie the Eagle, 2015) som spelar en förvirrad och bekräftelse letande Elton John. Jamie Bell (Fantastic Four, 2015, Jumper, 2008) spelar den varmhjärtade och lojale Bernie Taupin med bravur och vars schyssta och varma personlighet når enda utanför rutan. Richard Madden (Game of Thrones, 2011-16, Bastille Day, 2016) spelar den kallsinniga och charmanta John Reid. Den iskalla och homofobiske fadern Stanley spelas också bra utav Steven Mackintosh (Memphis Belle, 1990, Underworld: Evolution, 2006). Den på lotsas brydde men ändå beskyddande modern spelas utav Bryce Dallas Howard (Jurassic World, 2015, Gold, 2016).

Filmen är i sig en Feel-Good-film som trots en massa misär med droger och missbruk och depression och sökande efter bekräftelse och känslan utav att vara ständigt utnyttjad levererar en positiv stämning. Det finns mycket att behandla på ämnes fronten och det är inte alls dåligt. Allt från homosexualitet och det komplicerade och svåra med att vara det på 60-talet och framåt. Till att inte ha en omtänksam familj som bryr sig om en vad man än gör och stöttar än i alla väder samt en grym girig värld som bara vill åt ens talang. Du får dessutom ta del utav en del musik från Elton Johns karriär. Jag har dock dålig koll på låtarna och känner bara till några enstaka eftersom jag inte lyssnat något på honom Den första jag reagerar på är Your Song vilket på ett sätt kan tänkas konstigt. Har man dock gått en del gitarrkurser i sitt liv kan det ha sin förklaring. Eller ja, knappt det. Tycker du ska ta och se filmen. Det är ändå trots allt en trevlig resa.
YES! YES! YES!


Dexter Fletchers förra film Eddie the Eagle (2015) handlade om den väldigt speciella brittiska backhopparen Eddie Edwards. Han spelades med bravur av Taron Egerton, som för mig då var en ny bekantskap i Kingsman: The Secret Service året innan. I uppföljaren till Kingsman stöter vi på den musikaliska legenden Elton John i en liten roll. I Rocketman (2019) spelar Taron ännu en till speciell brittisk ikon - nämligen Elton John.












I början av filmen ser vi en scen där en ung Reggie Dwight (Matthew Illesley) brister ut i sång. Han är underbarnet som är otrolig på att spela piano, men får inte någon som helst stöd eller beröm från sina föräldrar Stanley (Steven Mackintosh) och Sheila (Bryce Dallas Howard) för sina talanger. I tonåren stöter Reggie ihop med sångtextförfattaren Bernie Taupin (Jamie Bell) och de börjar genast samarbeta för att hitta ett eget sound de kan presentera för skivbolags-direktörer som tidigare har tyckt att Reggies musik på piano känns förlegat och gammalt.

Med det nya namnet Elton John får vi får följa med på en resa från det första albumet Empty Sky från 1969 till det självbetitlade albumet 1970 med en av hans första hits Your Song som framförs snyggt av skådespelarna och dansare. Det är svårt att inte sitta och le brett i dessa otroligt visuella och snygga musikalnummer. Det var lätt hänt att jag sjöng med lite på sina ställen och dansade i takt med fötterna i soffan. Det är visuellt ögongodis som bjuds på under låtar som Tiny Dancer, Saturday Night's Alright (For Fighting), The Bitch is Back, Goodbye Yellow Brick Road och Rocket Man. Allt från storslagna scener med mycket dansande statister utomhus och en scen inspelad i en pool. Det är riktigt kul att höra Egerton, Bryce Howard, Bell, Illesley och resten av skådespelarna framföra låtarna, och gör det mycket bra.

Elton var tidig med att gå ut med att han är homosexuell, och det är en av sakerna som tas upp i filmen. Han har ingen som helst tur med kärleken och det skar i hans bröst. Alla ville bara utnyttja honom utan att han får någonting tillbaka. Hans problem med drogmissbruk och depression visas på ett bra och tydligt vis även under musikalnummer, utan att det blir allt för mörkt. Jag får den där sanna feel-good-filmkänslan under nästan hela speltiden. Dessa nästan två timmar filmen håller på flög iväg, och jag vill återkomma till Elton Johns drömvärld och värld snart igen. Musikaler är en hit or miss för mig, och det här var definitivt en hit! Även om ni inte är så förtjusta i Elton John och hans musik så bör ni ändå se den på grund av storyn och skådespelarnas grymma framföranden med sina sköna rolltolkningar där tillochmed de mindre birollerna har mycket karaktär. 


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!

fredag 18 oktober 2019

Godzilla: King of the Monsters (2019) recension


YES IS DEAD!


Dr. Mark och Emma Russell jobbar i fält på olika håll. Medan Mark fotograferar djur på savannerna så har Emma lyckats komma på ett sätt att tämja jättemonstren som dem kallar för Titanerna. I detta fall har hon lyckats tämja den dem kallar Mothra. När hon väl lyckats med det blir Emma och hennes dotter, Madison, kidnappade utav Alan Jonah och hans anhängare som ser det som en möjlighet att använda maskinen för tämjning som ett vapen. Samtidigt har kungen utav alla monster King Kidohra vuxit sig stark och förödelse väntar. Ligger hoppet åter igen till Godzilla?












Denna film är regisserad utav Michael Dougherty (Trick 'r Treat, 2007, Krampus, 2015) och är en uppföljare på Godzilla (2014) som regisserades utav Gareth Edwards. Detta är filmer som bygger på en hel rad andra filmer som kom på 80-talet med det japanska radioaktiva monstret Godzilla. Jag vet inte alls hur många filmer det finns men åtminstone ett 30-tal och det språkas rätt hårt om vilka som är i rätt ordning och vilken som är uppföljare till vilken. I denna film får man åtminstone se monstren ordentligt och över lag håller filmen en ljusare ton än vad jag minns att den första filmen gjorde. Det är emellanåt rätt så bra effekter och monstren ser mäkta mäktiga ut när dem tar sig fram och slåss. En hel del utav det ser rätt bra ut. Min kontakt med Godzilla är dels när jag hörde kompisar prata om han när jag var liten och gick på låg- och mellanstadiet. Sedan har man hört en hel del i vuxen ålder och främst fått se klipp från nästan dem alla gamla filmerna på Cinemassacre.com då James Rolfe har pratat om dem. Trots detta så har jag ändå någon glädje utav dem här filmerna.

Skådisarna sköter sig ganska bra och alla huvudrollsinnehavarna Kyle Chandler (Argo, 2012, Super 8, 2011), Vera Farmiga (The Departed, 2006, Bates Motel, 2013-17) och Millie Bobby Brown (Stranger Things, 2016-19, Once upon a time in Wonderland, 2013) gör ett ok intryck. Han som dock klart är filmens bästa skådis är Charles Dance (Game of Thrones, 2011-15, The Imitation game, 2014) som den listige och undergångs evolutions tänkande men ändå mänsklige Alan Jonah.

Handlingen känns ganska väntat och händelseförloppet överraskar inte så mycket. Lite extra kul är det att få se när Godzilla behöver tanka energi då det bjuds på fina undervattensscener. Filmen handlar bl.a. om tanken på något större som håller i balansen för planeten. Gudar som höll saker och ting i schack när det såg ut att gå åt helvete. Den handlar också om möjligheten att tämja djur, familj relationer samt vad man kan göra för pengar. Tycker främst du ska se den om du vill se härlig monsteraction och rätt så mäktig sådan. Annars kan du se den för Charles Dance som jag tycker är briljant. Håll till godo.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
AWESOME!


Michael Dougherty har iochmed de fantastiskt sköna Halloween-filmen Trick 'r Treat (2007) och senare julfilmen Krampus (2015) bevisat att han kan regissera filmer innehållande mindre monster. Klarar han även av större giganter i Godzilla: King of the Monsters (2019) som har en betydligt större budget än tidigare nämnda filmer? Något som är klart är att han kommer att skriva manuset till den förmodligen avslutande sista delen Godzilla vs. Kong som kommer ut i början på nästa år.












Handlingen i Godzilla-filmerna har alltid känts lite sekundär till de stora fighterna i min mening, någonting som leder upp till att man får se monstren spöa på varandra. Självklart får man en förklaring på vart ifrån de gigantiska monstren kommer ifrån, och varför de är här. Detta förklaras väldigt bra i även denna filmen, och handlingen känns djupare än vad jag förväntade mig men samtidigt enkel på ytan som en sommar-block buster brukar vara. Vi får följa Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) och hennes dotter Madison (Millie Bobby Brown) som hittat ett sätt att kommunicera med dessa jättemonster genom en apparat som ger ut signaler som de kan styra monstren med genom att vrida på spakar och trycka på knappar, och på så sätt styra monstrens känslor med signalvågorna. Emma vill sätta alla dessa monstren fria för att på så sätt rädda jorden från undergång. Madison är dock inte helt med på noterna, och vill andra saker. Någon som nästan alltid har blivit typcastad i en skurkroll är Charles Dance från bland annat Last Action Hero (1993) och Game of Thrones (2011-15) som Alan Jonah, en man som vill ha hjälp med att ta monstren tillfånga. Som comic-relief-karaktären Dr. Rick Stanton får vi se Bradley Whitford. Skådespelaresemblen är mycket bra, med så fantastiska skådisar som Farmiga, Bobby Brown, Whitford och Dance så har jag inget att klaga på där. Dock spelar nästan samtliga tråkiga och intetsägande karaktärer.

Problemet jag såg med den förra Godzilla (2014) var till stor del att den utspelade sig så mycket i mörker vilket var riktigt tråkigt då man knappt såg Godzilla när han väl visade sig. Det känns som att de tog lärdom av Kong: Skull Island (2017) som var betydligt färggrannare och utspelade sig till större delen under dagtid när det kom till hur Godzilla: King of the Monsters skulle se ut. Redan i alla promos i form av posters så överöstes man av gälla färger. Det här medförde som sagt att man ser monstren väldigt tydligt och vissa scener är otroligt mäktiga med sin ljussättning och pampighet. Speciellt en scen på monstret King Ghidorah när han reste sig från en vulkan med ett stort kors i förgrunden satte sig på näthinnan. Man känner av monstrens storlekar, främst i scener som exempelvis från planet. Effekterna i form av gigantiska monster, lasereffekter och miljöer håller hög klass. Man får se en hel del vackra miljöer vilket kändes skönt i kontrast mot förra filmen. Mera från den bättre Kong: Skull Island. Årets Godzilla-film underhöll helt klart, nu ser jag fram emot att se King Kong och Godzilla slåss i Godzilla vs. Kong i en snar framtid.

tisdag 15 oktober 2019

El Camino: A Breaking Bad Movie (2019) recension




Det är nu 6 år sedan vi såg det sista avsnittet av tv-serien Breaking Bad. Nu ville regissören Vince Gilligan som regisserade 5 avsnitt av serien samt 6 avsnitt av spin-offen Better Call Saul (2015-2018) visa hur det gick för Jesse Pinkman efteråt. Är det någonting fansen av serien har frågat efter, och är den värdig Breaking Bad-namnet? Allt blir inte alltid så lyckat när man väntar så länge.

El Camino: A Breaking Bad Movie (2019) tar som sagt vid där sista avsnittet av tv-serien slutade, och visar vad som hände efter att Jesse (Aaron Paul) ströp Todd Alquist (Jesse Plemons) med sina handbojor. Han flyr med Todds El Camino-bil och hamnar snart hos sitt gamla gäng bestående av två stoners och smågangsters, Skinny Pete (Charles Baker) och Brandon "Badger" Mayhew (Matt L. Jones). Dessa två hjälper Jesse med pengar, husrum och mat, och en lång och skön dusch där han får flashbacks till vad som hände ute på Todds farm där han var tillfångatagen.
AWESOME!


Jesse vill starta ett nytt liv i Alaska, och då han behöver pengar så kom han på att Todd hade en massa undangömda pengar i sin lägenhet båda besökt vid ett tillfälle. Då Todd nu är död och lägenheten står tom så var det lika bra att leta igenom den. Men han är dock inte ensam om att leta efter pengarna.

Vi får se gamla kära karaktärer så som bland andra Ed Galbraith (Robert Forster), Mike Ehrmantraut (Jonathan Banks) och Walter White (Bryan Cranston) i både flashbacks och "nutid" under några kortare scener. Jag hade hemskt gärna ha sett lite mer av Jesses flickvän Jane (Krysten Ritter), men det man bjöds på var en fin scen. Handlingen är förvånandsvärt spännande och jag sitter vid vissa scener på helspänn, speciellt då Jesse letar efter pengarna. Fotot är riktigt snyggt och påminner mycket om filmningen i Breaking Bad, vilket ju inte var helt oväntat. Musiken med bland annat Dr. Hooks “Sharing the Night Together” och "Call Me the Breeze” med Lynyrd Skynyrd gav en skön stämning, och inte minst ska Dave Porter ha en eloge för det nervpirrande soundtracket. Filmer som tar vid några år efter att tv-serien den bygger på avslutats har inte alltid blivit så bra, det kan man inte minst sagt säga om Entourage (2015). Det här känns som ett bra och värdigt avslut där Aaron Paul fick visa sina skådespelartalanger. Han imponerade. Kolla in den på Netflix vet jag!

måndag 14 oktober 2019

Joker (2019) recension




Arthur Fleck jobbar som uppdragsclown antigen som inkastare eller underhållare för barn. Men han mår inte bra i ett samhälle som allt mer tycks bli galnare för var dag som går. Han pratar stundtals med en psykolog och hans största dröm är att bli en erkänd komiker. Arthur bor hemma och pysslar om sin mor. En dag raserar allt och han blir både arbetslös, utan psykolog och något står inte rätt till med hans uppväxt. I en värld som allt mera tycks krympa så är det lätt att bägaren rinner över.

Denna film är regisserad utav Todd Phillips (Old School, 2003, Hangover, 2009, Due Date, 2010) och är en relativ fritolkning utav Batman-skurken Jokern och hans origin-historia. Filmen fångar sköna 70-tals miljöer och får så väl Gotham att se både skitig och fin ut samtidigt. En favoritscen är dansen på trapporna i full sminkning. Även tunnelbana- samt bussåkandet skildras snyggt och för att inte tala om upploppsscnerna och sminkrummet med solljuset som kommer in genom fönstret på jobbet. Det är mycket med det estetiska. När Arthur går till psyket med vinkeln framför huset är också snyggt uppfångat.

Skådisarna sköter sig bra och mycket utav filmen hänger på Joaquin Phoenix (Walk the line, 2005, Gladiator, 2000) insats vilken han klarar galant genom att bli en nedbruten, uppgiven, labil person med en panikskrattande störning som egentligen vill väl men världen är fucked up. Panikskrattandet är för övrigt riktigt bra gjorda och han känns emellanåt oerhört obehagligt bra i sin labila uppgivenhet och mycket är ibland bara minspelet. Zazie Beetz (Geostorm, 2017, Deadpool 2, 2018) är också bra som Arthurs granne
YES! YES! YES!


Sophie Dumond som blir hans imaginära flickvän och levererar skönt uppskattande utav Arthurs störda humor. Frances Conroy (Shelter, 2010, Catwoman, 2004) gör en bra nedbruten, omtänksam och sjuk mor till Arthur som i gammal ålder hoppas hon hålls i liv länge. Brett Cullen (Ghost Rider, 2007, The Dark Knight, 2012) gör rollen som en oerhört kall och inte vidare värst sympatisk Thomas Wayne. Gillar scenen då han slår Arthur på käften. Robert De Niro (Taxi Driver, 1976, Raging Bull, 1980) är också bra i rollen som den osympatiske, lotsas goda, ytliga programledaren Murray Franklin. Resten utav skådespeleriet görs också bra utan att ta över för mycket utav det andra skådespelet.

Handlingen fungerar bra och att man får följa allt i händelserna utav Arthurs förfall ännu längre in i mörkret. Det finns inga scener jag tycker är överflödiga eller malplacerade. I alla fall inte vad jag kan komma på så här efter en tittning. Jag gillar att man får följa Arthurs inre tankar vid vissa tillfällen vilket ger ett djup in i karaktären. Filmen handlar om flera saker och man kan läsa in att en hel del fokus ligger på vad som händer med psykisk sjukdom när den inte tas på allvar och att samhället blir värre och värre samtidigt som dem som kan göra något på riktigt bara bryr sig om sig själva och skiter i utanförskapet som blir i alla fattiga delar. Allt blir bara yta för eliten och det ligger en tragikomisk ironi i att dem med makt skulle bry sig om dem utan som har det dåligt. Hela den grejen blir gestaltad i händelseförloppet kring Murray Franklin.

Tycker det är en mycket bra film och vill man ens försöka förstå något kring Jokern eller människor som mår dåligt, eller inte köper allt som det är och levereras framför en, så ska man se denna film. Den innehåller både humor, drama och kärlek. Tänk på att bara för att man inte ser livets ljusa sidor eller finner ironisk humor och melankoli i vad som sker betyder det inte att man inte bryr sig. Jag skulle snarare säga att det är tvärtom. Gå nu och se en mycket bra film. Ha ha ha.

onsdag 9 oktober 2019

Hell in a Cell 2019 recension


AWESOME!


Jag hade sett fram emot Hell in a Cell ett tag och det särskilt för att det skulle bli dags för Bray Wyatts, ”The Fiends”, andra match och det nu direkt om Universal Championship-bältet mot Seth Rollins. Dock verkade själva inramningen både vara stor men avslagen och det mest för att några utav matcherna snickrades ihop för stunden. Anledningen för det har nog utan tvekan att göra med att WWE har haft fullt upp med att planera inför SmackDowns premiär på FOX Sports och då satsat mycket på att det ska gå bra och leverera en bra show redan där.

SmackDown som numera då ska gå på fredagar och inte tisdagar som tidigare. Matcherna som verkade snickrade i stunden, och fick showen att verka som ett större avsnitt där wrestlarna utmanar varandra under programmets gång, var Alexa och Nikkis titelmatch mot Asuka och Kari Sane (blev dock utannonserad under kick-offen) samt Randy Ortons match mot Ali. Just dessa två matcher gav mig blandade upplevelser. Nog för att jag ville att Nikki Cross och Alexa Bliss skulle förvara sitt Women´s Tag team Championship så var det ändå häftigt att se Asuka spotta någon grön sörja i ansiktet på Nikki och på så vis kunde dem vinna och bli nya bälteshavare. Detta efter att matchen efter ett tag såg ut att gå åt Alexas och Nikkis favör efter att Asuka och Kairi varit dominerande i början. Lite trist men jag är ganska övertygad om att det ändå skulle ske rätt så snart ändå eftersom Nikki och Alexa haft bältet ett tag. Randys match mot Ali blev dock en match som slutade i min smak. Båda bjöd på bra stunder och Ortons arrogans lyste igenom emellanåt. Minns ett tillfälle han vände sig om och såg lite ut som att: ”Ja ha Ali du vill leka vidare”. Mest spektakulärt i denna match var när Ali ställde sig på händer för att undvika Ortons RKO. Randy vann tillslut ganska så komfortabelt.

Kick-off-matcherna har jag aldrig varit jätte engagerad i och allt som oftast bara för att man är halvt bekant med Wrestlarna i den. Denna gång var det dock Lacey Evans mot Natalya. Trots att matchen innehöll bra wrestling så upplevde jag den ändå slö och trött på något vis. Det kanske mest berodde på att man inte sett dem på ett tag i SmackDown eller Raw. Natalya har dessutom varit skadad så chansen att se henne har varit betydligt mindre. Natalya vann i alla fall matchen.

Man tänkte väl att Tag Team-matchen mellan The Viking Raiders och Braun Strowman mot The O.C. skulle bli en match som skulle hålla på länge. Men jag tror nog det var hela eventets kortaste match. Den innehöll ändå skön akrobatik utav Viking Raiders samt att Strowman leker tåg, AJ ser full ut och Gallows och Anderson bjuder på bra wrestling. Team Viking Raiders vann matchen och jag konstaterar ännu en gång att Gallows måste skaffa bättre färg att sminka sig med. Det rann av för lätt. Hur gick giganterna Erick Rowan och Luke Harpers tag team-match då? WWE spelade kortet att dem skulle förlora mot Roman Reigns och Daniel Bryan men definitivt efter att det bjudits på mycket hårda tag och näst intill riktigt hårt. Ett konstaterande var att Rowan ser oerhört gigantisk ut när han gör sina Round-kicks. Daniel Bryan fick göra sina Yes-kicks fast genom att byta fot. Något besviken blev jag på att Roman och Bryan fick vinna.

Lillen och STD (Super Tough Dude) bjöd som i tidigare möten på en trevlig tillställning. Då Corbin faktiskt blivit en bättre wrestlare att kolla på så är Chad Gable betydligt bättre än vad man kan tro. Dock kan det bli otroligt tröttande med Shorty skämten om att Chad är kort. De skämten blir bara roliga om man drar dem för länge, vilket dem gjorde, eftersom det då bara blir stört. Vinnaren utav denna bra match blev inte kung STD utan Chad Gable. Matchen mellan Charlotte och Bayley om SmackDown Women´s Championship blev en tuff historia men ganska snart skulle det visa sig att Charlotte var något bättre och tillslut var det inget snack om att hon skulle ta hem det hela. Det var ändå en underhållande match med bra tempo. Värt att notera var att Bayley såg ut att börja gråta på riktigt på slutet och samtidigt inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till så hon satt bara vid ena sidan utav utsidan av ringen och såg uppgiven samt förtvivlad ut.

De två matcherna som ägde rum i själva Hell in a Cell då. Becky Lynch och Sasha Banks började första matchen för eventet redan utanför cellen innan den ens blivit helt nedhissad. Det var Sasha som anföll Becky som inte var sen med att motagera. När väl den riktiga matchen kom igång så var båda två oerhört kreativa och använde så väl buren som alla diverse tillhyggen som fanns under ringen. Det sattes bland annat upp stolar på gallernätet som sedan båda fick smaka på. Sasha fick hamna sittandes i stolen som satt kilad med Kendo-sticks var på Becky attackerade henne då. Sasha hade klämt Beckys arm i Cellens dörr och Becky slog Sasha med själva låskedjan till den samma. Sasha fick några attacker då hon far med huvudet mot en upp och ned vänd stol i mitten utav ringen som såg väldigt otäckt ut. Om man hamnar fel där kan man få den ena stolsfoten i ögat och det är nog inte så kul. Becky vann tillslut matchen och behöll Raw Women´s Championship-bältet.

Bray Wyatt kom in efter Seth Rollins och som vanligt så är det svårt att inte njuta till det estetiskt snygga introt. När matchen drog igång, i en nu ultrarött skinnande cell, så satt The Fiend bara ned och väntade lite. Seth funderade på vad han skulle göra och sedan drog den igång. Först så var det ganska jämnt men man märkte ett litet övertag för Bray. Buren användes en del i början. The Fiend körde lite taktiken att han knappt kände av Seths attacker till en början och lät Seth attackera. Det räknades flera gånger väldigt mycket enbart till ett när Seth försökte vinna. The Fiend verkade spela på Seth psyke då han använde fler och fler saker närmare slutet utav matchen när The Fiend låg ned och blev täckt samt attackerad om vart annat. Tillslut avbröts matchen då domaren la sig i och undrade vad fan Seth höll på med när han skulle slå med en slägga även fast det är en match som allt är tillåtet i så kunde ju detta ifrågasättas. Seth slog ändå och buren hissas för inkommande ambulanspersonal och domare. Seth är mäkta irriterad för att The Fiend ska ha pajat matchen. När väl Seth klev fram bland allt folk kring The Fiend så blev Seth attackerad utav Wyatt. Han fick fingrarna nedkörda i halsen så att det kom blod och blev sedan liggandes. The Fiend drog medan Seth låg på backen. Det släcks ned och man fick höra skrattet. Jag gillade själva grejen men det är förståeligt att man kan bli irriterad på en sådan grej. Dels att matchen avbröts och för att Seth behåller bältet på en sådan grej. Samtidigt var ju aldrig The Fiend ute efter bältet utan enbart Seth Rollins. Det är uppenbart att det gäller att vara med nu. Vad som helst tycks ju kunna hända. Jaowievawie.

AWESOME!


Det märktes på långa vägar att fokuset inte har legat på den elfte Hell in a Cell pay-per-viewen för WWE den senaste tiden. Istället har fokuset legat på att få ut tv-sändningen av NXT på USA Network och SmackDown på FOX som köpte upp showen för 1 miljard dollar i maj 2018. Dessutom har det varit säsongspremiär av Raw på USA Network och den kommande fredagen är det återigen dax för en ny draft. Så det går inte att sticka under stolen med att det har varit många bollar i luften. Showerna har bara blivit bättre enligt mig, så då gjorde det inte så mycket.

På förhand var det inte många matcher som var utannonserade. Istället fick vi reda på 3 matcher under kick-offen där Natalya mot Lacey Evans möttes för sjunde gången. Vi fick även reda på att en match mellan Ali och Randy Orton skulle visas. Och det bästa av allt, att The Kabuki Warriors bestående av Asuka och Kairi Sane fick en match om kvinnornas tag team-bälte mot Alexa Bliss och Nikki Cross. Heel-tendenserna som de japanska kvinnorna visade gjorde att de vann tillbaka bältet de förlorade i augusti. Då de har fått väldigt dåligt med matcher så hoppas jag nu på att det kommer att bli många fler framöver. Det kommer att bli intressant att se hur Sane sköter sig som en heel, när hon nu har varit en sådan omtyckt babyface sedan hon debuterade på SmackDown i april (och tidigare på NXT på WWE Network). Jag hoppas verkligen nu att inte Alexa och Nikki går skilda vägar då dem har varit sjukt roliga och haft så grym kemi tillsammans. Men att Alexa som börjat gå åt babyface-hållet på senaste tiden kanske inte gav responsen som man var ute efter. Vi får se på fredag iochmed draften.

Den matchen som kändes onödigast och nästan lika gärna kunde ha visats på ett vanligt veckoavsnitt var 6-manna-tag team-matchen mellan The O.C. och The Viking Raiders plus en extra hemlig gäst i deras lag. Kan det vara någon gammal legend eller vad? Nej, det var bara Braun Strowman som lekte tåg. Men det är kul. Matchen mellan Ali och Randy kunde nästan också lika gärna ha visats på ett vanligt avsnitt, men dessa bjöd å andra sidan på en underhållande match. Jag kommer inte att tröttna på Alis akrobatiska hopp i första taget, eller Randys karaktär och kvicka reflexer med sin RKO. Några som bjöd på en rolig Tornado tag team-match var Daniel Bryan och Roman Reigns som vann över Erick Rowan och Luke Harper. Nu är nog Bryans snabba babyface-förvandling fullbordad då han ville ha en kram av Reigns istället för en fist bump som Reigns ville göra efter den vunna matchen. Daniel har varit en helt underbar, rolig och smart heel den senaste tiden. Men nu får man väl säga "Yes! Yes! Yes!" snart igen.

Efter att Baron Corbin vann King of the Ring och på så vis blev King Corbin så var han tvungen att hitta ett offer att mobba. Offret blev Chad Gable på 1,73 meter. Han har under de senaste veckorna blivit mobbad för att han är kort, och det är han verkligen jämfört mot Corbin på lite över 2 meter. Han lyckades spöa King Corbin mot alla odds, och gick backstage där intervjuaren Kayla Braxon utrast "Shorty!" när hon skulle ta tag i honom för en intervju. Chad vände nu på steken och tog till sig smeknamnet Shorty Gable, eller Shorty G. Istället för att fortsätta bli ledsen och sur över Corbins kortis-skämt så kör han nu på detta. Dock hindrade inte det King Corbin från att attackera honom under intervjuen. Storyn fortsätter troligtvis ett tag till. Jag vill höra publiken ropa "STD! STD! STD!" åt Corbin.

Ännu ett till titelbyte hände i matchen mellan Bayley och Charlotte Flair som nu är titelhållare hela 11 gånger. Jag hade dock förväntat mig mer av den här matchen då båda är otroligt duktiga i ringen, men jag anser ändå att matchen var helt okej. Frågan är nu hur Bayley kommer att gå vidare då hon såg något bedrövad över att ha förlorat sitt kära SmackDown Women's Championship-bälte. Men hur gick det då för Bayleys vän och tag team-partner Sasha Banks i matchen mot Becky Lynch i cellen i helvetet? Showen som hölls i Golden 1 Center i Sacramento drog igång stort med Hell in a Cell-matchen om Raw Women's Championship-bältet. Tjejerna bjöd verkligen på sig själva och var uppfinningsrika med alla tillhyggen de hade tillgång till - stolar, bord, stegar, kendo-sticks osv. Mäktigast var då Becky satte fast en stol i cellens galler med hjälp av två kendo-sticks, som hon sedan föste upp Sasha på. Den där hoppsparken från ringen var inte att leka med och inte helt oväntat studsade Banks mot gallret och ner på golvet. Halvvägs in såg både The Man och The Legit Boss lagom möra ut. Jag trodde nästan lite på förhand att nu förlorar Becky bältet. Men icke, lycka till nästa gång Sasha! För det skulle inte förvåna mig alls ifall det blir en till match om bältet framöver, om båda hamnar på samma show efter draften vill säga.

Efter en lång väntan på nästa Hell in a Cell-match i main eventet hände det som absolut inte får hända i en HiaC-match. Någonting som även hände förra året - en no contest, alltså att ingen vann. Matchen blev stoppad av domaren vilket känns otroligt korkat då hela konceptet är att personerna som möter varandra ska få mörsa på hårt med tillhyggen och annat utan inverkan från domaren eller andra wrestlare, vilket ju hände för ett år sedan då Brock Lesnar kom tillbaka till WWE och avbröt matchen mellan Roman Reigns och Braun Strowman. Ett liknande scenario hände den här gången, att WWE inte lär sig? Folk i publiken var verkligen skogstokiga och skrek och buade om att de ville ha tillbaka sina pengar, började ropa "restart the match", "bullshit", och dessutom "A-E-Dub!"-rop för att hylla WWE:s nya rivaler All Elite Wrestling som började gå på tv-kanalen TNT förra veckan. Den showen var förövrigt helt fantastisk! Aja, vad hände då fram tills att matchen slutade i att domaren avbröt? Seth Rollins kom in och ställde sig vid cellen där han såg både förvirrad, sammanbiten och rädd ut. Sedan kommer The Fiend Bray Wyatt in. Hela uppbyggnaden inför matchen har gjorts snyggt i Firefly Fun House och med attacker från Bray på Seth den senaste månaden. Det röda ljuset är igång under hela matchen vilket blev effektfullt och snyggt för oss som tittade hemma på tv:n, men jag kan tänka mig att det blev jobbigt för folk på plats i arenan när det blir svårare att se i sånt ljus. Odjuret Wyatt går lös på Rollins och dominerar till en början. Det vänder dock halvvägs in i matchen då Rollins vill begrava honom med typ 1000 stomp-attacker utan att lyckas. Det är under det här segmentet folk börjar skrika då Rollins lägger stolar och andra saker på en orörlig The Fiend. Han vaknar dock till liv igen men då är det för sent att fortsätta fightas då matchen blivit avbruten av domaren som tyckte att Rollins var aldelles för brutal då han använde en slägga. Vem är odjuret nu? Allt avslutas med The Fiends mandible claw i Rollins mun som började spotta blod. Det ska bli intressant att se vad som följer... Denna lite ojämna PPV utan speciellt bra planering underhållde trots avslutet. Folk ville se Bray vinna bältet, men vad jag minns så är det ingenting som Bray själv har nämnt att han är ute efter? Han ville bara skada sin marionettdocka Rambling Rabbits idol - Seth Freakin' Rollins.

Bilder © WWE