Sidor

torsdag 12 september 2019

Gods of Egypt (2016) recension




Horus ska bli nykrönt kung över hela Egypten och ta över tronen från sin far Osiris. Den bortglömde halvbrodern Set kommer och stör ceremonin och utkräver sin rättmätiga plats som arvinge och dödar Osiris samt besegrar Horus som blir av med båda sina ögon. Som en händelse utav detta blir hela Egypten förslavat och tjuven Bek blir av med sin livskärlek Zaya, som under en flykt blir dödad utav en pil. Nu behöver Bek Gudarnas hjälp för att ställa allt till rätta men vart kan han finna sådan hjälp då alla antingen dödats eller förslavats utav Set?

Denna äventyrs-film är regisserad utav Alex Proyas (The Crow, 1994, Knowing, 2009) och bjuder på en fest för ögat. Trots smått billiga effekter ibland så tycker jag att han har fått filmen att se bra ut. Det är fint ljus och fina miljöer och då bland annat vid ett tillfälle då dem letar efter en ingång till den allvetande guden, Thoth, då vattnet speglar sig snyggt. Raahs miljö uppe där han sköter solen så som dödsriket är också bra gjorda. Det enda jag skulle kunna klaga på är att Anubis kunde ha gjorts något bättre men det funkar ändå. Den rörliga pyramiden är dock magnifikt häftig del i fantasiaspekt men också hur dem fått till den så väl ute som inne med den trasande och återbyggande trappan.

Jag tycker att handlingen fungerar bra och dialogen också. Karaktärerna pratar med varandra med flyt och svaren känns äkta och som en bra följd utav varandra. De lyckas också få ett djup i dem flesta utav karaktärerna trots att dem emellanåt inte har allt för
AWESOME!


långa konversationer med varandra. Det blir ett skönt band mellan Horus och Bek som växer under filmens gång. Skådisarna är också bra. Brenton Thwaits (Maleficent, 2014, Pirates of the Caribbean: Salazar´s Revenge, 2017) är bra som den sluge, sprallige och kärleksfulle Bek. Nikolaj Coster-Waldau (Game of Thrones, 2011-19, Nightwatch, 1994) är minst lika bra som den stränge, lojale och rättvise Horus. Elodie Yung (Daredevil, 2016-18, The Hitman's Bodyguard, 2017) gör ett bra jobb som den sensuelle och listige Hathor, kärlekens gudinna. Filmens lite mer osäkra kort Gerard Buler (The Phantom of the Opera, 2004, Law abiding citizen, 2009, 300, 2006) gör även han ett bra jobb som den hämndlystne, råe och maktkåte Set. Det tog mig dock 3 tittningar för att komma fram till det. Nämnas bör också Chadwick Boseman (Black Panther, 2018, Avengers: Infinity War, 2018) som den kloke och naivt fåfänge- och arrogante Thoth som tillhör ett utav filmen mera komiska inslag.

Överlag får du en spännande äventyrsfilm med en del intressanta varelser också. Några utav favoriterna är sandormarna som sprutar eld och sedan världsslukaren som får mig att tänka på Marveluniversumet Galactus samt en varelse från Necronomicon. Sets halvminotaurer som underhuggare är också rätt häftiga. Filmen handlar så väl om maktbegär och vad som kan hända om man är ute efter för mycket, som om kärlek, samt vad vi lägger för värde i saker. Det ger upphov till att man tror att Gudar betyder något så gör dem säkert det men samtidigt om du inte ger dem någon sådan så har dem inte någon betydelse. Så kan det vara med rätt mycket eftersom gudar är just utbytbart mot något annat. Jag gillar tanken på att gudarna och människorna skulle levt tillsammans vilket i filmens universum förklarar hur pyramiderna byggdes.

Denna film är klart värd att se och bjuder på en rejäl dos underhållning och action. Det är gudatrevligt.