Sidor

måndag 9 september 2019

Dumbo (2019) recension




Nu var det åter igen dax för en live-version av en gammal tecknad Disney-klassiker, och denna gången stod en för mig en gång i tiden favoritregissör Tim Burton för. Har Dumbo (2019) den där Burton-charmen och stämningen man lärt älska?

Jag älskade Burtons förra film Miss Peregrine's Home for Peculiar Children (2016) baserad på Ransom Riggs novell med samma namn. Denna novell kändes som klippt och skuren för honom, och jag gillar verkligen känslan, miljöerna och kostymerna. I den spelade Eva Green rollen som Alma Peregrine. Eva återkom även nu för tredje gången i en Burton-film, och jag gillar verkligen att han har använt sig av skådespelare han samarbetat med genom åren. Det var en rolig cast att se som ett Burton-fan.

Holt Farrier (Colin Farrell) är hem-kommen från första världskriget till sin dotter Milly (Nico Parker) och son Joe (Finley Hobbins). I kriget så blev Holt skadad så han blev tvungen att amputera armen. Trots detta hemska öde så fick han jobbet tillbaka som elefantskötare på Max Medici (Danny DeVito) cirkus. Hans barn sköter om den nyligen födda Dumbo och upptäcker snart att han kan flyga genom att flaxa med sina gigantiska öron. Detta efter att Dumbo råkade nysa efter att han drog in en fjäder i snabeln. Tyvärr var Medici tvungen att sälja Dumbos mamma Mrs. Jumbo, och nu fick han klara sig själv med Farrier-familjen på sin sida.
YES IS DEAD!


Men det här med att Dumbo kan flyga är ju en sensation så Max var snabb på att utnyttja honom i sina cirkusshower. Den rika och sluge miljonären V. A. Vandevere (Michael Keaton) köper upp showen och förflyttar den till stadsmiljö där han vill ha sin partner, den trapetsande fransyskan Colette Marchant (Eva Green) ridandes på Dumbos rygg. I cirkusshowerna alltså.

Samtliga inblandade i filmen sköter sina roller väl, men karaktärerna känns väldigt platta och finns mest bara där för att föra handlingen om Dumbos sökande efter sin mor levande. Elefanten själv gjorde mig tyvärr aldrig speciellt rörd. Han är jättesöt, men det biter inte på mig. Jag vet inte hur jag skulle ha sett på honom som ett barn. Dumbo (1941) var en av mina favoritfilmer när jag var liten, men jag har tyvärr inte sett den sedan dess. En scen som stack ut för mig då och som jag fick mardrömmar av var "drömsekvensen" med dansande rosa elefanter. Denna scenen fick vi även se i den här versionen men betydligt mindre mardrömsframkallande.

För musiken står Burtons vapendragare Danny Elfman och det är den 16:e filmen de har samarbetat på. Soundtracket har det där typiska Elfman-soundet och man vet vad man får, och bra är det. Effekterna i filmen håller väldigt blandad kvalité, ibland ser Dumbo riktigt bra och levande ut men i andra scener ser han för mycket ut som en 3D-modell. När det å andra sidan kommer till miljöerna och alla snygga ridåer och hantverk har jag inget att klaga på. Även kostymerna ser otroligt snygga ut och jag gillar verkligen främst Eva Greens olika utstyrslar och sminkning. Det är dock någonting som fattas i filmen och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men om ni nöjer er med en småmysig matinéfilm så funkar den bra. Trots att magin inte finns där hela vägen.