Sidor

måndag 16 september 2019

Drag Me to Hell (2009) recension




Sam Raimi är mest känd för Evil Dead-trilogin The Evil Dead (1981), Evil Dead II (1987) och Army of Darkness (1992) samt sin Spider-Man-trilogi mellan 2002 och 2007. För 10 år sedan kom han ut med Drag Me to Hell (2009) som var lite av en återgång till splatter-genren som gjorde honom populär. Jag såg filmen på bio i London tillsammans med min far och kusin Sebastian, och det blev en av mina absolut bästa och minnesvärda bioupplevelser någonsin. Håller filmen än idag, är den lika skrämmande och underhållande?


Christine Brown (Alison Lohman) jobbar som en bankanställd ansvarig för lån, och när hon ser en chans att bli befodrad till en bättre tjänst på banken så måste hon bli hårdare med sina bedömningar. När den rumänska zigenerskan Sylvia Ganush (Lorna Raver) ber om intäckning för tredje gången på sitt lån så blir hon avvisad av Christine. Detta resulterade i att Sylvia bad på sina knän om att inte bli av med huset vilket gjorde Chris skrämd och kallar på vakterna. Senare ute på parkeringen blir hon konfronterad av zigenerskan igen och får en avsliten knapp på sin rock förbannad. Chris ska få känna på den kraftfulla demonen Lamias vrede.
YES! YES! YES!


Om ni har en fobi mot äckliga saker som hamnar i munnar så är det här ingen film för er. Vi får se Chris i många äckliga situationer där hon får spyor, maskar och ögon in i munnen från en attackerande och otäck Sylvia. Alison Lohman är grymt bra i rollen som Chris, när hon sitter och fnittrar nervöst och försöker hålla minen i bland annat scenen hos pojkvännen Clays (Justin Long) föräldrar då identiteten håller på och spökar med henne är hon riktigt bra med sitt minspel. Grym även på att leverera oneliners. Övriga roller som den omtänksamme men pessimistiska Clay, roliga bankchefen Mr. Jacks (David Paymer), den störiga och mallige arbetskamraten Stu (Reggie Lee) och siaren Rham (Dileep Rao) gör också sina roller bra. Och att inte förglömma Lorna Raver som den otäcka Sylvia! Balansen mellan skräck och humor är perfekt. Jag sitter och skrattar lika mycket som jag blir skrämd och uppjagad av alla stressfulla moment.

Projektilkameraåkningen som Raimi gjorde populär i den första Evil Dead-filmen används flitigt i även Drag Me to Hell. Kameraarbetet är utomordentligt bra och fångar en verkligen i händelsernas hetta. Det blir inte många stunder man kan koppla av när väl demonens krafter är framme och spökar. Högt tempo rakt igenom, och där gör ljudeffekterna och soundtracket av Christopher Young en extremt stor nytta och ger stämning till scenerna på ett perfekt sätt. Det här är en framtida klassiker inom övernaturliga skräckfilmsgenren, om den nu inte redan blivit det? I'm gonna get some!