Sidor

måndag 30 september 2019

Brightburn (2019) recension




Nu var det ännu en gång dax för att recensera en film från en tidigare musikvideoregissör. Förra gången blev det Slice (2018) av Austin Wesely som ni kan läsa recensioner av här. David Yarovesky har regisserat videos till både rapmetalbandet Korn och popartisten Julian Perretta och Brightburn (2019) är hans andra långfilm. Bakom manuset ligger bröderna Mark och Brian Gunn som är kusin med James Gunn, regissören bakom filmer som Slither (2006), Super (2010) och Guardians of the Galaxy (2014). Inte helt oväntat är han även producent till filmen.



Filmen utspelas i staden Brightburn i USA:s delstat Kansas. Under 2006 rapporterades det att det slog ner meteorer där. Men det som slogs ner i Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyers (David Denman) tomt vid deras lanthus var ingen meteor, utan någonting helt annat - en farkost från yttre rymden. Då Tori och Kyle har försökt få barn utan framgång så kom ungen de hittade en bit in i skogen nära kraschen som en skänk från ovan. De tar hand om ungen och döper honom till Brandon (Jackson A. Dunn). Han ser ut att ha haft en vanlig och kärleksfull uppväxt med paret. Dock märker Brandon vid 12 års ålder att han har övernaturliga krafter då han är otroligt stark och ej blir skadad efter att ha satt in handen i en snurrande gräsklippare. Modern märker dessutom hur han går i sömnen och dras till ett stall ute på gården. Vad finns där inne?

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!
AWESOME!


Man kan se på Brightburn som en mörk och skruvad version av Superman. Istället för att göra hjältedåd likt Clark Kent, så är istället Brandon en riktigt ond jäkel som gör illdåd. Hans mor älskar honom och han är otroligt smart och begåvad i skolan, där han även blir mobbad för att han är just smart och lite udda. Det tar dock inte lång tid innan man märker av att han inte har någon som helst empati med folk runt omkring sig. Lite av en sociopat skulle man kunna säga.

Stämningen i Brightburn med musik och ljudeffekter är väldigt effektfullt redan vid öppningsscenen. Man märker redan där att det här kommer att bli en mörk film. Alla slafsiga gore-effekter blev jag smått förvånad över att se så mycket av. Filmen är även otroligt snyggt filmad och har många snygga scener i olika ljus med effekter, exempelvis är en scen visad från förstaperson sett från en person som just fått en glasbit i ögat där blodet rinner framför linsen. Skådespelet från Banks som den oroliga och kärleksfulla mamman som ej vill tro att hennes unge vill någon illa gör ett grymt jobb. Det gör även Denman som pappan som däremot är mer paranoid över vad som händer med hans nära och kära som blir dödade en efter en, och där mördaren lämnar en symbol efter sig likt en seriemördare. Som Brandon gör Jackson A. Dunn en trovärdig roll som den mani-pulativa pojke som har svårt att visa sina rätta känslor innan det är för sent. Han är bra med sitt kalla stone face. Men han kan även se snäll men oberäknelig ut.

Den här Sci-Fi-skräckisen är nog inte för alla, men om ni likt mig älskar skruvade "superhjältefilmer" som James Gunns Super (2010) så kommer nog ni nog även att gilla denna trots att den innehåller långt ifrån lika mycket humor som den filmen.

KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!

lördag 28 september 2019

Long Shot (2019) recension


YES IS DEAD!


Den vågade journalisten Fred Flarsky stöter ihop med sin gamla barnvakt samt USA:s utrikesminister Charlotte Field, då han nyligen blivit av med sitt tidningsjobb. Det mynnar i att han får jobb som talskrivare åt Charlotte som så småningom ska kandidera för presidentposten. Vägen dit är inte så lätt då ministerlivet inte verkar vara en dans på rosor.












Denna kärlekskomedi är regisserad utav Jonathan Levine (50/50, 2011, Snatched, 2017) och har ett rätt så högt tempo. Det är mycket kameravinklar och miljöer och jag tror jag tycker att ljuset är det som är bäst i själva bilderna. Detta är nog den film det har varit mycket bra i. Ihop med Piercing (som var den första filmen Davve och jag recenserade ihop) så är detta nog den med överlägset bäst ljus. I övrigt lider filmen utav att det är lite utav en aktivismfilm då det väldigt mycket handlar om att vissa politiska åsikter är rätt och andra är fel men jag väljer att väga in att dem representerar den demokratiska sidan och oavsett vad så blir det så eftersom filmen handlar om dessa karaktärer. Det går dock inte att bortse från att det ligger där och skaver.

Skådisarna sköter sig bra och filmens stjärna är helt klart Charlize Theron (Mad Max: Fury Road, 2015, Snow White and the Huntsman, 2012) som med bravur spelar överstressad, ödmjuk, skärpt och självsäker utrikesminister i form utav Charlotte Field. Seth Rogen (Knocked Up, 2007, Superbad, 2007) gör sin roll som Fred Flarsky som Seth Rogen gör. Han är både för mycket och för lite samtidigt på något sätt. Han är både nördig, självbelåten, nedstämd, på uppåttjack och arrogant samtidigt. Jag får en känsla av att han hela tiden vet att hans skådespeleri går hem och det ger en känsla utav att hans medvetenhet ligger utanför insatsen. Lite som att han bara gör det han vet räcker för att det ska gå hem. På så vis blir det att jag tycker att hans insats är så där. De övriga skådisarna sköter sig helt ok. Värda att nämna är O´Shea Jackson Junior (Straight Outta Compton, 2015, Godzilla II: King of the Monsters, 2019) som spelar Freds varmhjärtade och skojfriske vän Lance (filmens vettigaste karaktär) samt Bob Odenkirk (Nebraska, 2013, Breaking Bad, 2009-13) som den positive och naivt drömmande President Chambers. Båda dessa bidrar oerhört mycket till humorn i filmen även om den också är fylld utav det.

Det är faktiskt faktumet att det är en komedi som räddar denna film. Den innehåller många roliga moment men favoriterna är nog världens kortaste och knäppa sexscen samt en annorlunda ripp-off på en scen från Den där Mary (1998). I övrigt så handlar filmen om miljö, vänskap, kärlek och det svåra med politiska spel på såväl kompisnivå som på stora maktspels nivåer. Se den dock framför allt för humorn och Lance skull.
AWESOME!


Jonathan Levine är tillbaka med Long Shot (2019) som blir hans tredje film där han regisserar Seth Rogen. Tidigare filmer har varit 50/50 (2011) där Adam (Joseph Gordon-Levitt) får reda på att han har cancer, och där vännen Kyle (Seth Rogen) står vid hans sida, och så The Night Before (2015) med samma skådisar där de ska hitta en legendarisk julfest. I Long Shot får vi inte se någon Joseph Gordon-Levitt utan som delad huvudroll får vi se Charlize Theron. Det är inte ofta man sett henne i komedier sedan floppen A Million Ways to Die in the West (2014).



USA:s statssekreterare Charlotte Field (Charlize Theron) får en dag reda på att president Chambers (Bob Odenkirk) ej kommer att fortsätta som president en andra period då han vill satsa på en filmkarriär. Charlotte är väldigt inflytelserik och värnar mycket om miljön så hon hade inga problem att få stöd från Chambers att ställa upp som en potentiell president-kandidat. En rik mediemogul vid namn Parker Wembley (Andy Serkis) köper upp tidningen Fred Flarsky (Seth Rogen) skriver för. Freds etik är raka motsatsen mot Parkers så han säger upp sig på en gång. Han följer med sin polare Lance (rapparen Ice Cubes son, O'Shea Jackson Jr.) på ett välgörenhetsinsamlingsevenemang. På eventet stöter Flarsky på Fields. Hon är Flarskys gamla hemliga förälskelse och barnvakt från när de var tonåringar.

Då Charlottes statistik på humor-delen var lite väl lågt så var hon tvungen att hitta någon som skriver hennes tal. Hon läser några av Freds krönikor och ber honom genast att ta jobbet. Det gör han. Det uppkommer mycket pinsamma och komiska scener i Long Shot, och jag måste säga att det är en av de roligaste filmerna jag sett på ett bra tag. Många komedier idag känner jag har för mycket drama i sig, och visst förekommer det även i den här filmen. Men nivån mellan humorn och dramat är väldigt bra balanserat. Det bjuds på sedvanliga penis- och drogskämt som vi brukar få av Seth Rogens karaktärer han brukar spela, så om ni inte tycker om det så är nog filmen ingenting för er. Jag har svårt att inte bli charmad av honom och skratta åt hans dumma skämt och skrovliga skratt. Charlizes och Seths kemi i filmen är otroligt bra, man får verkligen känslan av att de har känt varandra sedan tonåren, och även deras kärleksfulla blickar mot varandra ser äkta ut. Svinkul att se Theron i en bra komedi igen, där hon även får spela en stark och smart kvinna. En smått oväntad och rolig roll görs av Alexander Skarsgård som Kanadas premiärminister James Steward. Han är smått creepy då han raggar på Chambers och ler ett fakeleende. Jag gillar även O'Shea som Lance och June Diane Raphael som Maggie och Ravi Patel som Tom, Fields managers.

Long Shot är en rolig komedi med hjärta och hjärna som är snyggt filmad och är snygg överlag med kostymer och miljöer. Man bjuds även på världens bästa sexscen i en film. Bara det gör den värd att se. Oboy!

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP HÄR!

tisdag 24 september 2019

Filmerna vi inte fick se




När jag här om dagen fick se mina brorsöner välja film för kvällen så kom jag att tänka på vad jag själv titta på i deras ålder. Mina brorsöner är 12 och 10 år och valde att se Toy Story. Vem vet det kanske jag också hade gjort i vuxet sällskap. Det jag dock ska komma till var att jag i deras ålder också tittade på en hel del action-filmer som jag minns att min kompis Mathias systrar satt och kollade på och det då också ihop med någon utav deras pojkvänner. Där satt vi och kollade på allt från Robocop och Rovdjuret till några av Arnolds alla filmer. Det blev nog också klassikern Terminator.

Men filmerna jag kom ihåg mest var Darkman och Toxic Avengers. Jag fångades utav mystiken i Darkman (1990) genom att dölja ansiktet med bandage som blev blod-igare och blodigare ju längre filmen led. Att han skadat ansiktet i en laboratorieolycka brydde jag mig föga om då, och hade inte stenkoll på det heller. Hans trenchcoat och hatt fascinerade mig också och gav honom någon slags detektiv- och uppriktighets look. Jag minns att han kämpade för att få tillbaka sin kärlek och det tyckte jag också gav en extra krydda till det hela. När man är liten är det ju emellanåt dem små detaljerna som spelar roll och då tyckte jag att han verkade cool. Det gör jag även idag.

I början utav 1990-talet började det obskyra och nu ökända B-Filmbolaget Tromas filmer dyka upp även i Sverige. Troma är enkelt förklarat ett amerikanskt bolag som gör mycket B-film med splatter och blod och det mera utav devisen att filmen ska göras men hur sker under processen och allt drivet av Lloyd Kaufman. Det dröjde inte länge innan vi satt och såg den första filmen från bolaget för oss med namnet The Toxic Avenger (1985). Att det blev den var nog inte en slump eftersom det hade dykt upp en serietidning vid den tiden med liknande namn, Toxic Crusaders.


En del utav grejen med Toxic Avenger och alla figurerna i tidningen var att när dem slog någon så gick handen igenom kroppen. Det var verkligen något som Troma tog fasta på i sina filmer. Vad vi inte visste då var att filmerna kom före serietidningen. Vi upptäckte så småningom att det också fanns en tvåa och en trea. För er som inte är bekanta med Toxic Avenger så handlar det om en mobbad grabb i tonåren som ser oerhört efterbliven ut och jobbar som städare. Efter ett utav pojkstrecken han råkar ut för hamnar han i en tunna med en massa giftigt- och radioaktivt avfall. Det gör att han förvandlas till en vandrande grönt vårtmonster som också fått en massa styrka. Filmen innehåller mycket våld och slag genom kroppar. Tromas specialitet var det inte lite utav i denna film. Den innehöll också en scen då några kör på människor och barn med bilar och delar ut poäng för utförandet. Jag kommer ihåg mindre från uppföljarna (tror spänningen utav att se filmerna hade försvunnit lite och har dessutom inte sett dem på ett bra tag i vuxen ålder) men två scener minns jag väl. En är när Toxic spelar basket med en ihoprullad dvärg som boll och en annan är personen som får huvudet delat utav vikterna i en träningsmaskin.

Vet inte vad det var som fick oss att vilja se sådana här filmer? En sak har säkerligen med förbud att göra. Det är ju mycket roligare att göra något man inte får. I skyddade miljöer så söker man efter spänning och det förbjudna blir mer intressant. Dessutom när det också fanns uttalade åldersgränser på filmerna. Vidare så visste vi ju också att det bara var film vilket min mor alltid intalade oss barn. Det tror jag var en bra grej för att verkligen särskilja det från verkligheten. Jag tror definitivt att det har gjort mig starkare som människa att ha sett sådana här filmer tidigt. Då kanske man inte riktigt fattade men ju äldre man blir desto mer vet man vad livet handlar om. Filmer är inte bara underhållning utan också ett sätt att lära sig tänka i djupa och enkla frågor. Det är också ett sätt att kanalisera saker och vidare bearbeta. Kan mycket väl vara så att dem förbjudna filmerna har hjälpt mig att utveckla det
tidigt. Men mitt i det är man bara liten och söker lite spänning.

lördag 21 september 2019

Clash of Champions 2019 recension


AWESOME!


När Clash of Champions drog igång så visste man att den innehöll den speciella kryddan i att Seth Rollins och Braun Strowman både skulle slåss tillsammans för att sedan möta varandra då både WWE Raw tag-team Championship och Universal Championship stod på spel.

Detta skulle dock enbart bli bra om man spelade ut korten rätt och på något sätt så var scenariot något väntat men fullt logiskt. Seth och Braun mötte Rodolph (Robert Roode och Dolph Ziggler) för WWE Raw tag-team Championship. Det blev en intensiv match och man har lärt sig att se det intressanta samarbetet mellan Braun och Seth. Braun såg något irriterad ut ett tag när Seth fick en hel del stryk men när han sedan fick komma in och leka tåg ett tag så trodde man kanske att dem inte skulle spela korten rätt. Dock wrestlade både Dolph och Roode bra och smart taktiskt och kunde tillslut komma segrande ut ur matchen. Det hela för att skapa den spänning som krävdes för main-eventet. Braun blängde länge på Seth efter matchen eftersom det var han som tabbade sig.

Innan denna match hade man fått ta del utav både Cruiserweight Championship-matchen och U.S. Championship-matchen som båda tillhörde pre-showen. I den förstnämnda så fick vi återigen se Drew Gulak i form utav bältesinnehavare ta sig ann den spännande nya bekantingen Humberto Carrillo, som kändes som en riktig matadors, och Lince Dorado. Humberto och Lince bjöd på mycket snygga och häftiga moves. Drew fightades förvånansvärt lite och vann ungefär på ett sätt som man brukar se Corbin vinna på ibland. Det är att vara väldigt lite delaktig och när man väl är det så får man stryk och tillslut får man in nådastöten och vinner. För Drew Gulak vann denna match på ungefär den devisen. US Championship matchen mellan AJ Styles och Cedric Alexander blev utannonserad väldigt sent och känns mest som att AJ också skulle få en match under Clash of Champions. Han hann nästan på att förlora omgående och det på två olika attacker utav Cedric. Efter det stapplade AJ runt och slogs men emellanåt såg det ut som att han var full och det var precis likadant på Summer Slam. Vet inte om det är nya AJ eller vad det ska vara men det ser oerhört roligt ut. AJ vann tillslut tämligen enkelt men det kunde gått illa tidigt i matchen.

Vidare under kvällen så hoppades man på att Orton skulle ta sin revansch på Kofi Kingston i matchen om WWE-Championship och den dog definitivt inte när The New Day äntligen förlorade sitt SmackDown Tag team-bälte. Nog för att jag inte unnade dem att ha det men jag tycker att dem hade det för länge. The New Day (Xavier Woods och Big-E) mötte The Revival i en tuff match som till en början såg ut att gå åt New Day hållet. Det bjöds på mycket god wrestling och tillslut kunde The Revival vinna. Efter detta hoppades man på att även Randy Orton skulle spöa Kofi och det också ännu mera för att han inför returen kört med den enkla promoen att Kofi är korkad. Det i sig är inte så kreativt men just därför är det oerhört kul. Detta blev också en intensiv match dock började man förstå efter halva att Kofi skulle gå segrande ur denna så som han också gjorde.

Det växande heel-paret Sasha Banks och Bayley vann också sina respektive matcher och det på två helt olika sätt. Bayley fick man se bli ännu mera heel då hon fuskade genom att ta bort ena hörnkudden för att på så sätt snabbt besegra Charlotte Flair i matchen om SmackDown women´s Championship-bältet. Charlotte förberedde en attack och hamnade i stolpen och därefter kunde Charlotte bli uträknad utav Bayley. Bayley sprang sedan ut från ringen. Jag tyckte det såg ut som hon grät men det förtäljer inte historien. Sasha vann också sin match men det pga att Becky Lynch blev diskvalificerad efter att ha slagit ned en domare med en stol. När det hände så fortsatte dock matchen runt om i arenan ett tag tills det senare kom in säkerhetsvakter och andra domare och diskade Becky. Sasha tilldömdes segern men Becky behöll Raw Women´s Championship-bältet. Matchen bjöd på bra och underhållande wrestling.

Mitt största orosmoment för kvällen var mötet om Women´s tag team Championship mellan Nikki Cross och Alexa Bliss mot Mandy Rose och Sonya Deville. Då Alexa och Nikki blivit ett utav mina favorit tag teams så var jag lite orolig att dem skulle bli av med bältet mot Mandy och Sonya då dem blivit rätt så promotade ett tag. Må det aldrig ske då jag tycker att dem är det absolut tråkigaste tag-teamet. Sådan tur var så vann Nikki och Alexa efter en trevlig match med bra wrestling. Den senaste tiden har vi fått se hur bra wrestlare Nikki är vilket är kul då hennes energi verkligen bidrar till underhållningen.

Kvällens tunnaste wrestlare Shinsuke Nakamura tog sig ann The Miz för Intercontinental Championship-bältet och det med bravur efter att The Miz börjat bra. Ett tag trodde jag The Miz skulle segra men så blev inte fallet. För att gå från denna fight och till kvällens två giganter känns kanske elakt men då är ju inte Chad Gable med för kvällen. Först ut är Erick Rowan mot Roman Reigns i en match som man inte kan bli diskvalificerad i. Det blev en mycket hård och intensiv match och där båda använt hårda saker och Rowan bland annat använde kameran igen. Roman kontrade med att hitta nått udda rörliknande tillhygge. När väl Roman såg ut att gå mot seger så dyker Rowans gamle partner Harper upp och hjälper honom att ta hem segern.

Så var det då dags att analysera main-eventet. Braun kom ut och såg extra taggad ut för att erövra Universal Championship-bältet. Men det såg inte ut att vara något fel på Seths inställning heller. Matchen blev hård och intensiv och när man väl trodde att Braun skulle ta hem det så kom Seth igång med att stampa ned Brauns huvud i mattan. Denna gång krävdes det fyra stycken stamp för att bärga hem segern. Det märks tydligt att dem gillar att bygga upp Seth som underdog för att sedan resa sig och vinna. När Seth är på väg mot utgången blir han sedan attackerad utav The Fiend vilket var en trevlig överraskning. Kort segment men något som bygger upp för fortsättningen. Överlag var denna PPV bättre än SummerSlam men helhetskänslan och utförandet blev tillslut det samma. Här vägde matcherna som helhet upp det hela när SummerSlam räddades utav en enda match. Ibland är det bara så. Bra underhållning.

AWESOME!


Årets upplaga av Clash of Champions var överlag en underhållande sådan. I söndags visades showen från Spectrum Center i Charlotte, North Carolina som bestod av en bra publik. Uppbyggnaden för matcherna är allt från feuder som pågått i över en månad ner till sådana som bara påbörjade för 1-2 veckor sedan.

I pre-showen så bjöds vi på två underhållande matcher. Den första var Drew Gulak som slog ut Humberto Carrillo och Lince Dorado i triple threat-matchen om Cruiserweight-bältet. Det var skoj att se både Humberto och Lince från 205 Live skina lite i den här fartfyllda matchen. Även AJ Styles lyckades behålla sitt bälte i en relativt kort men fartfylld och kul match mot Cedric Alexander.

När väl huvudshowen drog igång blev det en match om Raw Tag Team Championship-bältet mellan några vi kan kalla Roode-Dolph. Alltså Robert Roode och Dolph Ziggler. Förvånandsvärt lyckades detta relativt nya tagteamet vinna över Seth Rollins och Braun Strowman. Eller speciellt förvånad blev jag egentligen inte, Rollins och Strowmans tagteam kändes mycket som något som slängdes ihop för att deras match mot varandra skulle ha en större effekt, nu när de är sura på varandra över att dem förlorade. Nu gnäller iaf inte Ziggler längre.

Charlotte är i Charlotte. Hennes match om SmackDown Women's Championship-bältet mot Bayley blev det kortaste matchen under showen och tog slut innan tidräknaren hade tickat till 4 minuter. Bayleys taktik där hon lyckades ta bort skyddet från nedre rephållarens hörna utan att bli sedd av domaren, och sedan drämma Charlottes ansikte mot den, för att sedan vinna med en ihoprullning av henne och springa där ifrån. Allt såg ut att fungera, och allt gick så snabbt så man nästan inte hann med att reagera på vad som hände. Klassiskt heel-knep. Charlotte förlorade i Charlotte.

The Revival bestående av Scott Dawson och Dash Wilder lyckades slå The New Days Big E och Xavier Woods i Tag team-matchen om SmackDown Tag Team Championship-bältet. Under säkert halva matchen så befann sig Xavier utanför ringen, liggandes knockad på golvet. Dawson och Wilder pucklade på Big E rejält. När väl Woods sen kom in i ringen igen lyckas Scott och Dash få honom att submitta efter en Figure Four Leglock. The Rivival är nya champions!

I segmentet innan matchen i en intervju med Alexa Bliss och Nikki Cross kommer R-Truth och Carmella in och stör, detta blev Alexa irriterad över och ropade ut att 24/7-hållaren R-Truth fanns på plats. Inrusande kommer ett helt gäng med wrestlare och jagar R-Truth. När väl matchen om Women's Tag Team Championship-bältet mot Mandy Rose och Sonya Deville drar igång blir det lite action och mycket lek. Det var riktigt kul då Nikki imiterade Mandys pose och började göra juckande dansrörelser, något för att reta upp henne efter att Mandy har kallat Nikki ful i tidigare veckoavsnitt. Under matchen som bara varade i 9 minuter, varav kanske 4 minuter var lek så kom R-Thruth inrusande i ringen med ett stort följe som ville ta 24/7-bältet. Bliss försöker sig på att pinna honom utan framgång. Matchen avslutades med att Bliss och Cross behöll bältet. Skoj!

Nästkommande match klockade också in på 9 minuter. Ingående kommer Sami Zayn med en skadad nacke efter att han fick smaka på en chokeslam från The Undertaker några dagar tidigare. Han presenterar sin partner Shinsuke Nakamura som stolt kommer in med Intercontinental Championship-bältet och en liten mantel. Matchen blev inget märkvärdigt, utöver att det såg kul ut då The Miz slängde iväg mikrofonen Sami kommenterade matchen i. Shinsuke utförde sin Kinshasa på The Miz och på så sätt behöll bältet.

Nu till matchen som jag gillade bäst. Det var en rätt så rå match mellan Sasha Banks och Becky Lynch om Raw Women's Championship-bältet. Domaren blev slagen med en stol och blev knockad. Stolar användes både från Banks och Lynch håll. Allt slutade dock i att Becky blev diskad när väl domaren vaknade till liv igen, men hon blev ej av med bältet då reglerna säger så. Matchen pågick i 20 minuter och tiden gick otroligt snabbt, riktigt underhållande var det!

Matchen efteråt höll på lika länge, men det blev en väldigt seg historia. Kofi Kingstons och Randy Ortons story utanför ringen är intressant, däremot bjöd de tyvärr inte på någon vidare spännande match. Jag hade föredragit om den var hälften så lång och hade ett mera flyt, och att Kofi behöll sitt WWE Championship-bälte hade man nästan räknat ut på förhand.

Erick Rowan fick möta Roman Reigns i en No disqualification-match vilket innebar att de kunde fightas över hela arenan, och det gjorde de. Rowans spears ser otroligt tunga och fartfyllda ut, och vi fick se männen slås med upplyfta metalltrappor och slängas i bord. Spiken i kistan för Reigns blev då Rowans föredetta tag-team-partner Luke Harper kom in och attackerade Roman. Det var ett kärt återseende efter att han varit borta otroligt länge! Jag utbrast "Yes, fan så kul" då han kom in. En underhållande och brutal match, en av showens bästa.

I huvudeventet fick vi se Seth Rollins möta Braun Strowman i en match där han skulle försvara sitt Universal Championship-bälte. Rollins utförde sin Stomps-attack på Strowman 3 gånger i rad utan att Strowman blev knockad, monstret bland män kickade ut när han gick ner för räkning. Det var kul att se Bruan utföra ett hopp från topprepet, det är inget man ser allt för ofta. Dock resulterade det i att han skadade sitt knä. Vid ett andra tillfälle att vinna så gjorde Rollins sin Stomps-attack igen, men denna gången hela 4 gånger. Braun gick ner för räkning och Seth behöll bältet. En snabb och kul match. När det bara var någon minut kvar av pay-per-viewen så kom The Fiend in och attackerade Rollins med sin Sister Abigail och Mandible Claw. Nu blir det en match mellan Rollins och honom på Hell in a Cell nästa månad, det ser jag fram emot! 

torsdag 19 september 2019

Pokémon Detective Pikachu (2019) recension


AWESOME!


Tim Goodman är inte bra på att fånga Pokémons men en av hans kompisar tycker så gärna att han ska ha en. Efter ännu ett misslyckat försök får han snart nyheten om att han måste rensa upp efter hans fars mystiska bortgång. Ganska så snart väcker det hela frågor och han får en udda Pikachu, som kan tala, som följeslagare. Det är verkligen något som inte stämmer. Den här filmen är baserad på japanska Pokémons, och som Davve sa: "Ett utav spelen”, med nästan samma namn som filmen, mer än allt annat dem kunde ha valt att basera filmen på. Jag är själv inte så insatt i Pokémon-världen men jag vet att det finns en uppsjö utav serier och dylikt att välja på. Mitt enda möte med dem var dem animerade serierna som gick på tv när jag var liten och plus den som även gick i någon kanal i min vuxna ålder.












Filmen är regisserad utav Rob Letterman (Monsters vs. Aliens, 2009, Shark Tale, 2004, Gullivers resor, 2010) och jag slås utav att filmen känns ganska mycket som Shazam som Davve och jag såg för någon månad sedan. Mycket utav vyer och sättet att filma på samt ljuset och bilden är mycket nära den. Den här filmen flyter dock på bättre i handlingen och det känns inte lika styltigt som Shazam (2019) nog för att jag dock undrar vart Tims vän från öppningsscenen tog vägen. Förövrigt så är filmen snygg och framför allt mycket i skogspartierna och landskapen. Effekterna är det inte heller något fel på och häftigast är dem i den onödiga scenen med dem gigantiska landskapssköldpaddorna. Jag antar att scenen främst används för att påvisa magnituden utav projektet och påvisa en annan varelses kraft. Det är också häftigt att se stadsmiljöerna från höga höjder och insvepningarna över invånare och Pokémons då det ser oerhört sagolikt ut.

Jag gillar skådisarna i den här filmen och dem flesta sköter sig över medel. Justice Smith (Paper Towns, 2015, Jurassic Park: Fallen Kingdom, 2018) som Tim Goodman känns trovärdig som uttråkad, halvrädd och nyfiken övergiven pojke. Ryan Reynolds (Deadpool 1 och 2, 2016 o 18, Buried, 2010) gör en bra insats som rösten till den varmhjärtade, envise och sarkastiske Pikachu. Kathryn Newton (Big Little Lies, 2017-19, Blockers, 2018) gör den rappa och nyfikne och direkta Lucy Stevens bra och har ett direkt och pålitligt ansikte i såväl minspel och ögon. Bill Nighy (Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest, 2006, Page 8, 2011) som Howard Cliford är också värd att nämna. Ingen kan leverera så självklara teorier om hur bra allt kommer att bli när det egentligen kommer att gå åt helvete. Perfekt.

Utöver Pikachu är det ju en hel del sköna Pokémons som man bekantar sig med litegrann. Men framför allt står Psyduck och Mewtwo ut från resten och man får se mer utav dem två. Tycker filmen är klart sevärd och mycket bättre än väntat. Den gjorde mig inte ett dugg Pokémon-frälst och det tror jag inte är syftet med filmen. Mera troligt är att filmen gjordes för att ge ut en Pokémon-film men jag gissar att den inte är exakt vad fansen ville ha även om det inte är en dålig film. Jag tycker du ska se den om du vill se en fin äventyrs-film med faderskap och relationer som tema bland all Pokémon-action. Du ska dock främst se den för den fantastiska mimar-scenen som kan tillhöra bland det roligaste jag sett på ett tag. Håll till godo.
AWESOME!


Pokémon-hysterin kan nog ingen ha undgått, speciellt under 2016 då Pokémon Go lanserades på mobiltelefoner. Mitt första möte med de små monstren var i speltidningen Super PLAY och jag blev genast charmad, speciellt av Pikachu. Jag köpte Gameboy-spelet Pokémon Red på den svenska releasen i oktober 1999. Att det blev en live-action-film som bygger på Nintendo 3DS-spelet Detective Pikachu från 2016 hade nog ingen riktigt väntat sig. Så är nu Pikachu lika charmig då han kan säga mer än "Pika! Pika!"? Filmen är regisserad av Rob Letterman som tidigare bland annat har de två animerade Dreamworks-filmerna Shark Tale (2004) och Monsters vs. Aliens (2009) på sin meritlista. Han ligger även bakom regin på den underhållande filmatiseringen av Goosebumps (2015).



Pokémon Detective Pikachu utspelar sig i Ryme City dit Tim Goodman (Justice Smith) åker för att hämta upp sin far Harrys tillhörigheter efter att fadern mystiskt försvann i en bilolycka. Tim gav upp sin hobby som pokémon-tränare för att jobba som försäkrings-värderare, något som behövde göras då både fadern är försvunnen och modern tragiskt gick bort. I Harrys rum stöter Tim på en Pikachu (Ryan Reynolds), men ingen Pikachu som helst. Denna har en detektivmössa på sig och kan prata! När pokémons vanligtvis inte kan prata mer än att återupprepa sitt namn eller göra små läten ifrån sig blev Tim förvirrad över vad han just stött på. Lika förvånad är Pikachu över att han förstår vad han säger. Alla andra hör ju bara söta "Pika! Pika! Pikachu!"-läten. Pikachu är på rummet och utreder ett fall, men det är inte allt för lätt då han har minnesförlust. I resan i vad som hänt Harry och vem det är som släpper ut en mystisk lila gas som gör pokémons farliga och galna följer även den blivande reportern Lucy Stevens (Kathryn Newton) med på, tillsammans med sin Psyduck-pokémon. Den är väldigt kul när den blir nervös.

Jag blev tidigt i filmen förvånad över hur pass mörk den var, inte bara till handlingen utan även miljöerna. Den har en snygg noir-feeling dränkt i neon. Humorn är även den rätt så rå och vuxen med många skämt som går över huvudet på barn. En av de roligaste scenerna involverar en Mr. Mime-pokémon som blir förhörd av Tim och Pikachu. Men då Mr. Mime endast kan kommunicera genom att mima gör scenen väldigt rolig och störd. En annan rolig och smått störd scen utspelas i en olaglig Pokémon-fightingarena där Pokémons fightas till tonerna av dubstep-musik producerad av några Pokémons läten med munnarna. Det här var en förvånansvärt rolig film med djupare handling än man först kan tro. Pokémon Detective Pikachu underhåller nog skapligt med sina karaktärer, snygga miljöer och coola actionsekvenser även för dem som ej är fans av spelen och figurerna. Jag har aldrig varit något jättefan, men blev ändå otroligt glad och nostalgisk över att se många av Pokémon-figurerna från original-spelet i filmen. Jag anser att det var väldigt kul och vågat av Legendary Pictures och The Pokémon Company att göra en film baserad på det lustiga detektivspelet till Nintendo 3DS.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!

måndag 16 september 2019

Drag Me to Hell (2009) recension




Sam Raimi är mest känd för Evil Dead-trilogin The Evil Dead (1981), Evil Dead II (1987) och Army of Darkness (1992) samt sin Spider-Man-trilogi mellan 2002 och 2007. För 10 år sedan kom han ut med Drag Me to Hell (2009) som var lite av en återgång till splatter-genren som gjorde honom populär. Jag såg filmen på bio i London tillsammans med min far och kusin Sebastian, och det blev en av mina absolut bästa och minnesvärda bioupplevelser någonsin. Håller filmen än idag, är den lika skrämmande och underhållande?


Christine Brown (Alison Lohman) jobbar som en bankanställd ansvarig för lån, och när hon ser en chans att bli befodrad till en bättre tjänst på banken så måste hon bli hårdare med sina bedömningar. När den rumänska zigenerskan Sylvia Ganush (Lorna Raver) ber om intäckning för tredje gången på sitt lån så blir hon avvisad av Christine. Detta resulterade i att Sylvia bad på sina knän om att inte bli av med huset vilket gjorde Chris skrämd och kallar på vakterna. Senare ute på parkeringen blir hon konfronterad av zigenerskan igen och får en avsliten knapp på sin rock förbannad. Chris ska få känna på den kraftfulla demonen Lamias vrede.
YES! YES! YES!


Om ni har en fobi mot äckliga saker som hamnar i munnar så är det här ingen film för er. Vi får se Chris i många äckliga situationer där hon får spyor, maskar och ögon in i munnen från en attackerande och otäck Sylvia. Alison Lohman är grymt bra i rollen som Chris, när hon sitter och fnittrar nervöst och försöker hålla minen i bland annat scenen hos pojkvännen Clays (Justin Long) föräldrar då identiteten håller på och spökar med henne är hon riktigt bra med sitt minspel. Grym även på att leverera oneliners. Övriga roller som den omtänksamme men pessimistiska Clay, roliga bankchefen Mr. Jacks (David Paymer), den störiga och mallige arbetskamraten Stu (Reggie Lee) och siaren Rham (Dileep Rao) gör också sina roller bra. Och att inte förglömma Lorna Raver som den otäcka Sylvia! Balansen mellan skräck och humor är perfekt. Jag sitter och skrattar lika mycket som jag blir skrämd och uppjagad av alla stressfulla moment.

Projektilkameraåkningen som Raimi gjorde populär i den första Evil Dead-filmen används flitigt i även Drag Me to Hell. Kameraarbetet är utomordentligt bra och fångar en verkligen i händelsernas hetta. Det blir inte många stunder man kan koppla av när väl demonens krafter är framme och spökar. Högt tempo rakt igenom, och där gör ljudeffekterna och soundtracket av Christopher Young en extremt stor nytta och ger stämning till scenerna på ett perfekt sätt. Det här är en framtida klassiker inom övernaturliga skräckfilmsgenren, om den nu inte redan blivit det? I'm gonna get some!