Sidor

onsdag 28 augusti 2019

Us (2019) recension




2017 kom Jordan Peele ut med Get Out, en av mina favoritfilmer som kom ut det året. Den visade sig även bli en av mina favoritfilmer inom thrillergenren någonsin. Då jag mest kände till Peele som komiker i komediakten Key and Peele sedan tidigare så blev jag väldigt förvånad över att han är en sådan kompetent regissör. Det var dock ingen hemlighet att han älskar skräck och thrillers. Direkt efter Get Outs eftertexter rullade för första gången så såg jag fram emot hans kommande filmer, och nu är den här - Us.

1986 så visades det reklam om Hands Across America på TV. Det var en tillställning där det amerikanska folket skulle greppa tag i varandras händer och bilda en cirkel runt kontinenten. Detta skulle symbolisera att världshungern skulle uppstå. Eventet bakas in snyggt i filmen utan att spoila.

Den unga Adelaide Wilson (Madison Curry) går ifrån sina föräldrar när de är på semester i Santa Cruz. I lustiga huset med speglar stöter hon på en dubbelgångare av sig själv. Som vuxen har Adelaide (Lupita Nyong'o) en egen familj och återkommer till Santa Cruz för att semestra i familjens strandvilla. Minnena av dubbelgångaren kommer tillbaka och Adelaide blir paranoid, och berättar om händelsen för sin man Gabe (Winston Duke) som bara skämtar bort det.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD
YES! YES! YES!


Det blir han dock varse om då en exakt kopia av familjen står och tittar in genom fönstret från längre ner på gatan kort därefter. Lupita är otroligt otäck med sina blickar och hur hon pratar som Adelaides dubbelgångare Red, hon är fenomenal i rollen. Nästan lika otäcka är resten av familjens dubbelgångare Abraham (Winston Duke) kommunicerar med ljudläten, som en gorilla, dottern Umbrae (Shahadi Wright Joseph) med sitt breda leende och stirrande ögon och sonen Pluto (Evan Alex) som låter som ett skadat djur och har en mask över huvudet. Likt Get Out förekommer det mycket komiska scener även i den här filmen, och allt får en speciell och olustig känsla som nu känns typisk för Jordan Peele. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. En scen involverande N.W:A:s klassiska rap-låt Fuck Da Police fick ett av de högsta skratten från mig. Det visuella är grymt snyggt och jag älskar hur vi får se hyllningar till bland annat Freddy Kreuger i form av dubbelgångarnas handskar. Små hyllningar till skräckgenren får vi se dyka upp lite titt som tätt. Då filmen är inspelad i väldigt mörka miljöer stora delar av filmen så kommer HDR-effekten på UHD-utvågan av filmen väl till användning. Jag gillar verkligen fotot i filmen med många närbilder på familjens reaktioner men även större och bredare vyer.

Vid min första titt av Us så tyckte jag verkligen om den, och jag kan tänka mig att jag upptäcker nya saker efter varje titt. Jag hörde i en podcast hur det sades att man inte har sett Us föränn man har sett den 3 gånger. Precis som med Get Out så får jag känslan av att filmen kommer att växa på mig, och jag känner redan nu av att jag vill se den snart igen. Det måste vara ett bra omdöme.

KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD

måndag 26 augusti 2019

Shazam! (2019) recension


AWESOME!


Trollkarlarnas existens är i fara och därför skickas det ut sökningar i dimensionerna efter någon som kan föra den vidare. Efter några misslyckade försök så hittar dem så småningom Billy Batson. Han ska snart bli varse att när han själv fått en massa superkrafter efter mötet med en trollkarl men också fått en superskurk som en konsekvens utav ett misslyckat försök att hitta en trollkarlsarvinge.

Denna superhjälte-film är regisserad utav David F. Sandberg och kan nog anses vara betydligt mera en superhjälte-komedi en enbart en superhjälte-film. Faktum är att jag har rätt dålig koll på just serietidningen Shazam och hans universum mer än att jag veta att det är DC och lite där till. Jag har mest stött på honom när Youtubern Linkara (som för kännedom recenserar bl.a. dåliga serietidningar i lösnummer eller album på sidan Channel Awsome) recenserat någon serie där han förekommer. Filmen har en intressant serietidnings-känsla som annars rätt ofta inte finns i filmer baserade på superhjältar etc. jag vet ej om det är ett medvetet drag men det skulle kunna vara det för att man just ska få den där bläddrande effekten att man nästan sitter och läser en serie fast den i detta fall ändå rör sig. Känslan infinner sig också med tanke på den emellanåt något styltiga dialogen som serietidningar kan ha men dem har också en rätt normal dialog också med långa utläggningar om det ena och det andra.












Filmen är rätt så snygg också men jag har upptäckt att det väldigt sällan görs någon direkt ful film nuförtiden, och sedan hjälper det rätt mycket om man tittar på en bra tv (jäkla Davve). Det skulle kunna vara demonerna som ser något halvkackiga ut i några scener men i det stora hela funkar även dem. Tror det är så att DC-filmernas upplägg överlag med att filmerna tycks vara filmade scen från scen också bidrar till en serietidnings-känsla. Jag menar som så att det först är en scen och sen kommer en scen om något helt annat osv. utan att dem direkt har något med varandra att göra helt utan flyt. Dock tycker jag ändå att denna film flyter på rätt så bra. Storyn fungerar också och det blir ju en rätt så komisk upplevelse för ett barn när denne visar sig kunna ha superkrafter.

Skådespelarinsatserna då? Jag tycker att dem är rätt så bra och jag gillar nog samarbetet mellan både Asher Angel (Andi Mack, 2017-19) som Billy Batson och Jack Dylan Grazer (IT, 2017, Beautiful Boy, 2018) som Freddy Freeman samt Jacks och Zachary Levi (Tangled, 2010, Thor: The Dark World, 2013) som Shazam samspel eftersom dem verkar ha så kul ihop. Zachary gör en skön unge i en vuxen kropp och blir som en flummig tonåring som aldrig försöker släppa barnasinnet och samtidigt försöker agera ansvarsfullt vilket emellanåt blir ganska så knasigt. Jack Dylan Grazer gör en bra mobbad, nördig och osäker unge som bara längtar efter att få den där nördiga vännen som fattar hur han har det. Det finner han i den varmhjärtade och ansvarstagande och längtande ungen i Asher Angels karaktär Billy Batson som också görs bra. Mark Strong (Kingsman: The Golden Circle, 2017) är roligt komiskt superskurkig i sin roll som den hämndlystne och maktkåta Dr. Sivana. Marta Milans (No Tomorrow, 2016-17) och Cooper Andrews (The Walking Dead, 2016-19, Den of Thieves, 2018) gör också sina roller bra som dem varmhjärtade och omtänksamma föräldrarna Rosa och Victor Vasquez. Värd att nämna är även Djimon Hounsou (Gladiator, 2000, Guardians of the Galaxy, 2014) som spelar en seriös parodi på en trollkarl som tar sig seriös men känns både på låtsas och på riktigt. Tror det är allt snack om magi som enbart trolleri som gör det. Det blir substanslöst på det sättet.

Filmens ämnen tycker jag är vikten att ha en familj och vad det är som är en familj. Sedan vad det innebär att ha ansvar särskilt när man inser att man faktiskt insett att det kanske är det man bör ha om man har möjligheten att fixa saker till det rätta och hjälpa människor.

Jag tycker du definitivt ska se denna film. Jag lovar dig att du kommer att skratta mer än en gång om inte så av chocken att den ändå är rätt rå på sina ställen men också för att den innehåller en hel del humor. Se den också för pistolsrånsscenen inne på bensinmacken. Den räcker långt den. Nu måste jag kila. Shazam!
AWESOME!


Den svenska filmregissören David F. Sandbergs tidigare långfilmer har varit skräckfilmerna Lights Out (2016) och Annabelle: Creation (2017), två enligt mig bra filmer. Det var intressant att se honom ge sig på superhjältegenren den här gången, i form av komedin Shazam! Jag är inte så jättebekant med karaktären Shazam, mer än att han dök upp i den helt fantastiska grafiska novellen Kingdom Come från 1996 skriven av Mark Waid och Alex Ross, där Ross som är en av mina favoritillustratörer har illustrerat. Just denna miniserie berättade Zachary Levi (som spelar Shazam) att han blivit inspirerad av i en intervju med Comicbook.com. Karaktären vi ser i filmen är inte alls som den i Kingdom Come, men hans grund och principer finns där.

Billy Batson (Asher Angel) är en 14-åring grabb som håller på med mycket hyss, och som inte har någonting som man kan kalla ett hem. Sedan han som barn kom ifrån sin mor på ett nöjesfält så har han levt på fosterhem efter fosterhem utan att ha trivts och fått ett fotfäste. En dag hamnar han hos de godhjärtade fosterföräldrarna Rosa (Marta Milans) och Victor Vasquez (Cooper Andrews) som redan har 4 vitt skilda ungdomar och barn boende hos sig. En av dem är superhjältefantasten Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer) som direkt försöker bli vän med en Billy som inte verkar alltför intresserad. Dock öppnar han upp sig ju mer de spenderar tid tillsammans och då Billy får superhjältekraften som förvandlar honom till den vuxna Shazam (Zachary Levi) så kommer de på den briljanta idén att lägga upp videos på YouTube där Shazam testar sina krafter och ofta failar, laserskjutning med händerna som går lite fel bland annat. Scener som dessa är otroligt roliga och passar Levi och Andrews perfekt, deras komiska timing och kemi tillsammans smittar av sig. Resten av ungarna hos fosterföräldrarna är även dem sköna, speciellt den yngsta och smarta tjejen Darla (Faithe Herman) som älskar att ha en ny storebror är otroligt charmig, och den tv-spelande Eugene (Ian Chen) är rolig omän väldigt kliché. Grace Fulton som varit med i Sandbergs förra film Annabelle: Creation gör en bra roll som den seriösare storasystern som känner att det känns tråkigt att lämna familjen för college. Familj är lite av filmens tema och man känner verkligen gemenskapen i den stora fosterfamiljen.

Asher Angels Billy är något mer cool och laid-back och det blir en otroligt rolig kontrast mot Levis löljligare och charmiga Shazam som beter sig mera som en barnunge. Men vem skulle å andra sidan inte bete sig så om man kunde överleva pistolskott, skjuta laser med händerna och flyga? Och vad vore en superhjältefilm utan en superskurk? Den skurken heter Dr. Sivana (Mark Strong) och han är ute efter Billys Shazam-krafter som dock endast en helt godhjärtad och oskyldig person kan få. Strong gör en grym prestation som Sivana, och han har andra krafter som kan framkalla de 7 dödssynderna i form av demoner. Jag älskar verkligen designen på dessa, där alla skiljer sig smått åt och har snygga effekter. Effekterna är överlag vad man nästan kan vänta sig från en DC-film numera, men jag gillar verkligen hur Shazams upplysta blixt-logo på bröstet lyser upp, och även blixrarna han skjuter ser coola och effektfulla ut. Med HDR-effekten på denna 4K Ultra HD-utgåva ser det helt fantastiskt ut.

Shazam! är en väldigt välkommen film bland alla seriösare superhjältefilmer som kommit de senaste åren, och känns lite som en frisk fläkt. Det var dessutom väldigt kul att äntligen se Zachary Levi i en större roll och film då jag inte har sett honom i så mycket sedan den störtsköna serien Chuck lades ner 2012. Jag skulle otroligt gärna se en direkt uppföljare då jag verkligen gillade humorn och karaktärerna. Innan en eventuell uppföljare så får vi se spin-offen Black Adam där Dwayne The Rock Johnson spelar denna anti-hjälte med samma namn. Den filmen ser jag mycket fram emot, speciellt om vi får samma typ av humor och effekter som i Shazam!


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!

lördag 24 augusti 2019

Alita: Battle Angel (2019) recension




Mitt första möte med cyborgtjejen Alita var i tv-speltidningen Super PLAY i början på 2000-talet. Jag blev genast fascinerad av karaktären och begav mig ut på internet med 56k-modemet för att kolla på bilder och veta mera om henne. Det rapporterades att James Cameron skulle göra en film på Yukito Kishiros klassiska cyberpunk-manga Gunnm (銃夢) från 1990, mera känd som Battle Angel Alita här i väst. Filmen hamnade i ett produktionshelvete och lades på is. Runt samma tid skapade Cameron den Battle Angel Alita-inspirerade tv-serien Dark Angel med Jessica Alba i huvudrollen. Nästan 20 år senare så blev filmen äntligen av, men nu med Robert Rodriguez bakom regin och ett manus skrivet av Cameron och Laeta Kalogridis.

Det tog nästan lika lång tid innan jag till slut började läsa mangan, och jag hann bara läsa de två första av 6 böcker i den relativt nyutgivna deluxe edition-utgåvan där det står "Soon to be a major Hollywood motion picture!" på baksidan. Redan här kan jag säga att Alita: Battle Angel håller sig nära ursprungsmaterialet med bara väldigt små förändringar.

Alita (Rosa Salazar) är en cyborg utan kropp som hittas av Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på en soptipp. Han tar med henne hem för att ge henne en kropp som från början var tänkt till hans dotter som tragiskt hade gått bort. Idos specialitet är att hjälpa människor och cyborgs med delar till sina trasiga kroppar. På kvällarna beger han sig ut för att leta efter delar.

KÖP FILMEN HÄR

AWESOME!


När Alita vaknar till liv så har hon inget minne av vem hon är eller vart hon kommer ifrån, men detta uppdagas under filmens gång. När hon träffar på människan Hugo (Keean Johnson) så blev hon störtförälskad på en gång. Han blir intresserad av cyborgen och introducerar henne för sporten Motorball. Det visar sig snart att det finns ett gäng onda cyborgs som tycker om att döda sina offer. Gängets ledare är den stora och otäcke Grewishka (Jackie Earle Haley) som Alita stöter på i en gränd, och där visar det sig att hon är en förjävla bra fighter.

Det är nästan otäckt hur verklig den datoranimerade Alita ser ut. Hennes utseende är lånat från Rosa Salazar, men ögonen är betydligt större och hennes drag något förändrade, även kroppen är väldigt mycket slimmare. Jag kommer på mig själv flera gånger där jag tänker att det är någonting udda med karaktären, men det är inget som tar mig ur filmen. Hon är ju trots allt en cyborg. Peter Jacksons studio Weta Digital har gjort ett fantastiskt jobb med karaktärerna och effekterna, allt är bara så otroligt snyggt. Rosa är den som sticker ut mest i filmen, och gör en riktigt övertygande och fin karaktär som går från smått naiv och oskyldig till en stark stridscyborg som funnit sig själv. Andra mindre roller som jag inte tagit upp görs av bland andra Jennifer Connelly som Chiren, Mahershala Ali som Vector och Ed Skrein som den kaxige och fåfänga cyborgen Zapan. Alla dessa gör ett gediget jobb men jag skulle säga att Rosa är stjärnan i Alita: Battle Angel.

Jag håller verkligen tummarna på att vi får se uppföljare i form av Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Det är något som Salazar har förhoppning på om tillräckligt många köper en fysisk utgåva av filmen. Den är dessutom idag Rodriguez mest inkomstbringande på hans långa meritlista. Man kan ju alltid hoppas, och att jag köper en fysisk utgåva är givet.

KÖP FILMEN HÄR

DVDBlu-ray4K Ultra HD

måndag 19 augusti 2019

SummerSlam 2019 recension


AWESOME!


Inte trodde jag att det skulle vara Brock som var den enda som skulle bli av med sitt bälte.
När det hade kommit till den matchen så trodde jag att ingen skulle bli av med ett bälte över huvud taget denna kväll eftersom det hade varit kvällens linje. Seth såg inte heller ut som att han skulle hitta intensiteten för att slå Brock men han undvek flitigt Brocks försök med supplexes och landade rätt ofta på fötter igen. När matchen gått ett tag började Seth få övertaget och Mr. Rollins kunde stampa Brocks huvud i mattan några gånger för att så småningom kamma hem segern.

I övrigt var WWE:s SummerSlam i Toronto
en halvseg tillställning då vissa matcher inte alls fick den fart man hade hoppats på. Det fanns dock några ljusglimtar här och var men den kom inte alls upp i samma kvalité som dem två senaste PPV:sen har gjort. Mest förvånad utöver det slöa tempot bjöd AJ Styles och Ricochet på. Ricochet kom inte alls upp i sin suveräna fart och om det berodde på att AJ vacklade runt och såg full ut emellanåt skall vara osagt men något fel var det på hans fokus. Han lyckades dock försvara sitt WWE US Championship. Bayley mot Ember Moon var också en match med lågt tempo och där jag framför allt var mest fokuserade på hur det såg ut när Bayleys mage åkte in och ut när hon andades så att hon såg smått gravid ut. De bjöd på några snygga saker men det var ändå inte riktigt någon fart i matchen. Bayley försvarade sitt SmackDown women’s Championship.

Matchen jag knappt kommer ihåg något från men som innehöll ett relativt högt tempo var den om Cruiserweight Championship mellan Drew Gulak och Oney Lorcan. Dessa matcher brukar vara bra och denna var inget undantag men jag tror att avsaknaden av dem båda i Raw och SmackDown gör att dem glöms bort litegrann för en annan. Drew Gulak segrade i alla fall. Desto roligare var det då när Rowan kom in och förstörde matchen mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Rowan gav Buddy en omgång som hette duga för att han sagt att det var Rowan som körde bilen som attackerade Roman Reigns (för er som följer Raw o SmackDown vet vad det rör sig om). Detta hade samma underhållningsvärde som när Edge avbröt Elias och gav honom ett Spear för att tysta honom. På tal om just Spear så var det en fröjd att se Goldberg massakrera Dolph Ziggler med just några sådan. Särskilt roligt var också att han låg och tiggde om mer när Goldberg gick ut och sedan fick just smaka på mera. Dolph bör veta vad han tigger om. Denna match blev dock förvånansvärt kort då jag såg fram emot den när den blev annonserad.

Utöver Drew och Oneys samt Buddy och Crews match så tillhörde också Alexa Bliss och Nikki Cross match mot The IIconics pre-shows-matcherna. Denna var en utav mina favoritmatcher då jag verkligen gillar det  relativt nya tag-teamet Alexa och Nikki. Det var dessutom kul att se dem lite mer utstuderat synkade i kläder och så. Det blev en fartfylld och rolig match där Alexa och Nikki lyckades försvara sitt Women´s tag team Championship mot dem förra mästarna. Becky Lynch  lyckades också försvara sitt Raw Women´s Championship mot Natalya i Submission-matchen. Det blev en hård och tuff match där båda såg ut att kunna vinna några gånger. De testa t.o.m. varandras special-move på  varandra för att se om det skulle hjälpa. En submission-match förlorar dock lite i tempo men det gjorde inte så mycket då det blev en tuff match och som skrivet gick Becky tillslut ut som segrare.

Nog för att jag gillar Kevin Owens fejd med Shane McMahon som handlar om den lille mannen mot företaget, och som fortfarande pågår, så stör jag mig oerhört mycket på att Shane alltid ska ha någon form utav medhjälpare med sig i matcherna. Kvällens var inte ett undantag. Dock fick både Shane, och Elias som specialdomare utanför ringen, smaka på det ena och det andra då huvuddomaren blivit knockad vid ett skede utav matchen. Detta gjorde att Kevin kunde vända Shanes övertag till sitt övertag och vinna matchen och inte sluta i WWE som var premissen om han skulle ha förlorat. Den var klart ett utav kvällens bästa höjdpunkter tillskillnad från Charlotte Flairs match mot Trish Stratus som nog var en utav dem långsammaste matcherna på eventet. Nog för att jag gillade att en kvinnlig hall of famer får ett tillfälle att köra match igen men jag tycker då allt att tempot kan få bli något högre i sådant fall. Trodde faktiskt inte att Charlotte skulle gå segrande ur den men så blev det  ändå. En annan match jag sett fram emot var Randy Orton mot Kofi Kingston. Dock blev den också något segare än vad jag trodde och det berodde delvis på att Randys wrestling-stil är något avvaktande och iakttagande vilket även saktade ned Kofi. Den slutade dock med att båda räknades ut efter att Randy stirrat ut Kofis ena unge och sedan familjen. Kofi behöll med andra ord WWE Championship bältet. Efter denna händelse så gick Kofi loss på Orton med en Kendo-stick för att skydda sin familj.

SummerSlams största höjdpunkt var dock Bray Wyatts premiär i ringen som The Fiend mot Finn Balor. Wyatts karaktär har byggts upp i Firefly Fun House och fick nu göra ett match-framträdande och inte bara dyka upp och försvinna som i några av dem senaste SmackDown och Raw avsnitten inför  matchen. Bray kommer in med en låt som är någon variant utav sin gamla plus att han har sin gamla karaktärs huvud som en lyckta när han går in. Mycket intressant psykologiskt att se och effektfullt förstås. Själva matchen blev näst intill utklassning och när Wyatt vunnit så släktes allt ned. Sedan tändes det vid där The Fiend var för tillfället. Han tittar mot Balor och sedan släcks det och skratten som vi fått höra i dem andra framträdandena hörs än en gång. Jag älskade varje sekund utav det. Fatta att ens komma på denna karaktär och sedan göra allt jobb runt den. Masken är dessutom mäkta mäktig att se bara den. Detta vill jag se mer utav och fortsätta fascineras utav. Det höjde betyget på hela showen vill jag lova. LET ME IN!

Här kan ni se alla Firefly Fun House-vinjetter i en samlingsvideo.
AWESOME!


Förra söndagen inträffade det största eventet på sommaren enligt WWE, och ett sådan jag har sett fram emot - SummerSlam 2019. Eventet ägde rum i Scotiabank Arena i Toronto, Kanada och vi bjöds allt som allt på 12 matcher med blandad kvalité. På pre-showen som höll på i hela 2 timmar den här gången så fick vi se 3 matcher, där den första var Drew Gulak som försvarade sitt Cruiserweight Championship-bälte mot Oney Lorcan, och gick där ifrån som segrare efter att han utförde sin Cyclone Crash på Lorcan. Därefter följde en match mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Matchen avbröts då Rowan kom in och attackerade Murphy, efter att han såg att det var han som avslöjade att det var Rowan som hade försökt skada Roman Reigns genom att köra på honom med en bil på en parkeringsplats för några veckor sedan. Det var ett oväntat och kul inslag i pre-showen. Ett annat väldigt kul och oväntat inslag var då min gamla favorit och hall of famer Edge kom in i ringen och gjorde en spear på Elias efter att han hade förolämpat Edge födelseort Ontario.

Nu till den sista matchen på pre-showen där
Alexa Bliss och Nikki Cross försvarade sitt nyvunna Women's Tag Team Championship-bälte mot Peyton Royce och Billie Kay i The IIconics. Allt börjar med att Alexa leker att hon är Buzz från Toy Story-filmerna, genom att sikta med sin arm på den skrikande duon. Detta efter att The IIconics sade att Bliss och Cross påminde om Buzz och Woody. Matchen var rätt så kort men underhållande, där Alexa utförde sitt Twisted Bliss-hopp på Peyton varav Bliss och Cross fick behålla sitt bälte. Det kommer att bli riktigt kul att följa Bliss och Cross på resan som nya champions då de har som jag tidigare har nämnt extremt bra kemi tillsammans. Frågan är bara vem det blir som kommer att hugga den andra i ryggen framöver?

Själva huvudshowen öppnade upp med att Natalya skulle visa sitt hemland vad hon hade att komma med mot Becky Lynch i en Submission-match om Raw Women's Championship-bältet. I den här matchen gällde det alltså att få sin motståndare att tappa, och det testades med både Beckys Dis-arm-her och Natalyas Sharpshooter. Båda tjejerna testade på att köra varandras finisher för den ultimata förnedringen på sin motståndare. Allt slutade inte helt oväntat med att The Man behöll sitt bälte, och en Natalya som var besviken på sig själv. En brutal och rolig match!

Dolph Ziggler som mest har gnällt den senaste tiden skulle egentligen ha mött The Miz under SummerSlam. Dock blev allt ändrat iomed Zigglers kaxiga och elaka kommentarer om Goldberg. Nu skulle han få chansen att bevisa sig mot denna hall of famer som vi senast såg i den otäcka PPV-matchen mot The Undertaker på Super ShowDown i juni (som ni kan läsa om här). Ziggler var snabb på att ge Goldberg två superkicks i rad och vid försöket med en tredje så fick Dolph smaka på en spear från Goldberg följt av hans berömda powerslam-attack Jackhammer. Dolph gick ner för räkning och när Goldberg gick ut ur ringen som vinnare så låg Ziggler kvar i ringen och hånade honom över hans attacker, och sade något i stil med att hans farmor slår hårdare. Detta pågick ett tag och Ziggler fick smaka på mera smisk från mannen utan nacke. Det blev en kort match på under 2 minuter, precis vad jag hade räknat med. Dock blev jag förvånad över Zigglers snabba superkicks, och trodde där ett tag att han kanske skulle vinna.

The O.C. är tillbaka, gruppen som består av AJ Styles, Luke Gallows och Karl Anderson. Då Gallows och Anderson står vid ringsidan så fick Styles en fördel mot Ricochet när han skulle försvara sitt United States Championship-bälte, speciellt då Ricochet kan bli distraherad. Det var en oväntat seg men metodisk match vi bjöds på och slutade med att Styles behöll bältet. Gruppen ville visa vilka det är som bestämmer och allt avslutades med att Gallows och Anderson attackerar Ricochet med sin tagteam-manöver Magic Killer. Äntligen var det nu dax för Ember Moon att få en av sina första PPV-matcher på otroligt länge. Detta hände mot Bayley som försvarade sitt SmackDown Women's Championship-bälte. Jag är van vid att få se snabba matcher med dessa kvinnor, det uppfattade jag dock inte det här mötet som. Förvånansvärt segt, men blev iaf bjuden på snygga hopp från topprepen. Matchen bjöd dock inte på någonting utöver det vanliga, men var helt okej.

En till match som blev helt okej och där Elias fick vara specialdomare var mellan Kevin Owens och Shane McMahon. Owens förvandlas mer och mer till en Stone Cold-karaktär ju längre tiden går och jag älskar det. Det känns lite som fejden Steve Austin och Shanes fader Vince hade i slutet på 90-talet. Det är också någonting som behövs och känns kul att se, och det märks inte minst på publiken som var på plats i Ontario där de flesta hurrade Owens. Om inte Owens lyckades slå Shane så skulle han sluta i WWE. Tur att så inte blev fallet, trots att Elias var med och fuskade på sina ställen där han bland annat lade krokben på Kevin.

Det har varit med många hall of famers den senaste tiden på pay-per-views och inte helt förvånad blev jag att Trish Stratus ville komma tillbaka och visa vad hon går för i sitt hemland mot Charlotte Flair. Senast då Trish gjorde en match var på pay-per-viewen Evolution i slutet på oktober förra året, och då tagteamade hon tillsammans med Lita. Hon hade fortfarande snitsen, men allt gick mycket långsammare än då det begav sig under Trish storhetstid. Dock inget förvånande då hon trots allt inte är 20 år längre. En helt okej match där folket i arenan ropade "you still got it" i kör. Något som förvånade mig var att hon inte vann, utan drottningen Charlotte står än högst upp på toppen. Detta bygger bara upp att Flair visar sig vara ännu starkare och dessutom blev det inte en fight för att göra fansen på plats nöjda, vilket i sig var skönt.

Randy Orton höll tillbaka Kofi Kingston för ca. 10 år sedan. Nu skulle äntligen Kofi få en revansch på ormen Randy, men allt slutade med att matchen blev oavgjord när båda räknades ut. En sadistisk Orton började närma sig Kingstons familj vilket Kofi så klart inte tyckte om. Så han började banka på Orton med en kendo-stick. Så man kan väl trots allt säga att han fick en revansch, men på ett annat sätt än man kanske hade förväntat sig. Vi fick se en mer hämningslös Kofi vilket var kul.

Efter att Bray Wyatt försvann från WWE i närmare ett halvår så började det dyka upp små vinjettfilmer på Raw och SmackDown. Där visade det sig snart att det var Wyatt som hade kommit på en ny karaktär. En slimmare Wyatt med ansat skägg sågar i ett av de första avsnitten av Firefly Fun House sönder en kartongfigur föreställandes hans förra karaktär. Denna gamla karaktär fick vi även se här i Wyatts nya entré under SummerSlam, i form av ett avhugget huvud som föreställer en lykta. Det var riktigt skoj att se att lyktan levde vidare tillsammans med alla trollsländor (publikens mobiltelefoner som lyser upp i mörkret). Bray som sina nya karaktär The Fiend känns som en frisk fläkt, och samtidigt som en gimmick som skulle kunnat vara hämtad från 80- och 90-talet. Det var en fröjd att se honom fightas mot Finn Balor i en väldigt kort och intensiv match. Kan man hoppas på en match mellan The Fiend och The Demon framöver? Det här var den klara höjdpunkten under eventet och förväntningarna jag hade på förhand förverkligades.

Huvudeventet där Seth Rollins mötte Brock Lesnar i en match om Universal Championship-bältet blev en skapligt underhållande sådan med många stomp-attacker från Rollins och suplexter från Lesnar. Bältet har farit mellan Seth och Brock sedan WrestleMania, och hamnade nu åter igen i Rollins ägo. Vanligtvis så är SummerSlam en av mina favorit pay-per-views från WWE, men i år blev det inte lika hett efter de senaste grymma showerna Extreme Rules och Stomping Grounds

måndag 12 augusti 2019

Charlie Says (2018) recension


AWESOME!


Tjejerna Lulu, Sadie och Katie sitter nu i fängelse efter att ha varit involverade i när Manson-familjens mord började. Nu får dem hjälp att minnas hur det var på ranchen innan allt gick snett. Hon som hjälper dem är läraren Karlene Faith som till början är utsatt för att undervisa flickorna men som resulterar i långa berättelser om hur det var hos Charlie.

Denna Mary Harron-regisserade film handlar om hur det var på sektledaren Charles Mansons gård och vi får följa 3 tjejer och deras öden. De spelas i sin tur utav Hannah Murray, Sosie Bacon och Marianne Rendón. Alla dem gör en ganska så stabil insats och det är lite svårt att skilja dem karaktärsmässigt men Hannah som spelar Lulu är den mest tvivlande i Charlies övertygelser och Sosie som spelar Katie är den som är mest övertygad. De båda är mest lojala mot varandra men får tröst utav Sadie emellanåt. Matt Smith gör en utmärkt manipulerande och  egocentrisk Charles Manson som med yviga minspel och svajande och svävande får en ändå att finna en viss form utav charm i hans karaktär och hela han blir liksom något tragikomisk. Merritt Wever gör också en bra roll som den omtänksamme och envisa läraren Karlene. Man får respekt för henne och hennes djupa engagemang i dem här flickornas öde. Övriga skådisar sköter sig bra utan att sticka ut särskilt mycket.












Ljus och bild är snygga och man har använt sig av snygga kameravinklar samt miljöer. Det ser även mycket snyggt ut i fängelset. En favoritscen är när tjejerna går ut och har överraskat lite med sina utseenden vilket gör att den fängelsescenen ser extra estetiskt snygg ut. Annars tycker jag att dem scener när familjen äter får en viss stämning då dem scenerna har något dunklare och grumligare ljus vilket får en obehaglig familjekänsla och bidrar till att det känns som om någon ständigt kollar över ens axel.

Det är sådana här filmer som är oerhört viktiga att se för människor eftersom dem får en att tänka väldigt mycket. Filmens huvudtema är på något sätt att visa hur dumt det kan bli när man är oerhört övertygad i något och om hur farligt det kan vara. Nu sätter ju denna film detta på sin spets och här är det oerhört  extremt. Den påvisar också vad som händer när det bara finns en informationskälla som är den riktiga vilket gör att det på så sätt är lättare att styra dem man vill styra bara man är övertygande. Det är på det sättet det fungerar i diktaturer när censur av oliktänkande  primäras. Skillnaden där är att det rör sig om fler människor vilket gör apparaten större men principen är den samma. Jag tycker absolut du bör se denna film. Bra skådespeleri, snygga miljöer, mycket att tänka kring och för att The Beatles nämns i något tragikomiska sammanhang.
AWESOME!


I år är det 50 år sedan Manson och hans familj åkte dit efter mordet på bland andra filmregissören Roman Polanskis fru, skådespelerskan Sharon Tate. Det har kommit en hel drös med dokumentärer och filmer om Manson-familjen den senaste tiden, och vi har nu tagit en titt på Charlie Says från 2018 som bygger på boken The Family. Filmen är regisserad av Mary Harron som tidigare bland annat har gjort den underhållande biografiska filmen The Notorious Bettie Page (2005) med Gretchen Mol i huvudrollen som den ökända pinuppan.

I rollen som Charles Manson ser vi den elfte Doctor Who-doktorn Matt Smith. Till utseendet så är han rätt så lik den riktiga Manson, bara det att han är ca. 20 cm längre. Dock kan man ju inte förvänta sig att hans ben ska kapas, eller att det görs The Hobbit-CGI-effekter på honom. Han gör sin roll mycket bra och trovärdigt, och får till den där sjuka blicken och galna karisman som Mansons följare drogs till. Även sångerna han framför låter bra, och han kör till med sina ryckiga rörelser och galna minspel under vissa framföranden. Filmen är uppbyggd nästan som en dokumentär där de tre Manson-tjejerna Leslie "Lulu" Van Houten (Hannah Murray), Patricia "Katie" Krenwinkel (Sosie Bacon) och Susan "Sadie" Atkins (Marianne Rendón) sitter i fängelset och berättar om sin tid ute på ranchen tillsammans med Manson-familjen. I dessa scener som återkommer då och då ser vi Karlene Faith (Merrit Wever) intervjua och försöka förstå sig på tjejerna och komma in på djupet på dem. Delar av filmen bygger även på Faiths bok The Long Prison Journey of Leslie Van Houten. Wever är bra på att förmedla känslor i dessa rätt så gripande scener där det både förekommer tårar och skratt.

Hannah Murray är för mig mest känd som Cassie i tv-serien Skins och Gilly i Game of Thrones. Hon gör en gedigen roll som den nyfikna och blyga Lulu, och är den sista av de tre tjejerna i sekten som drogs till Mansons öppna armar och manipulativa sätt. Hennes oskyldiga blick och något skeptiska attityd gjorde att hon stack ut lite. Sosie som Katie och Marianne som Sadie gör också ett bra jobb. Speciellt i en scen där Manson framför sin låt för producenten Terry Melcher (Bryan Adrian) stack Sadie ut lite. Uppträdandet hade repats tidigare och då var hon himla nöjd över sin insats som dansande topless-brud, även denna gången. Det var Dennis Wilson (James Trevena Brown), trummisen i Beach Boys som hade tipsat Melcher om Manson och han hade själv spelat in Mansons låt Cease to Exist med Beach Boys, men arrangerade senare om låten under namnet Never Learn Not to Love. Då det inte blev något skivkontrakt med Terrys skivbolag så ville Manson döda Terry. Där kom Sharon Tate (Grace Van Dien) in i bilden och vi får se hur hela Helter Skelter-rörelsen kom till där morden på vita skulle skyllas på svarta, och där Manson-familjen skulle gömma sig och bli de sista vita på jorden som då skulle vara befolkad av svarta. Där skulle Manson bli världens ledare. Vi vet ju hur det gick.

Charlie Says har ett snyggt foto och bra musik, med gedigna skådisar där övriga roller görs av bland andra Kayli Carter som stack ut en del som den energiska Squeaky och Cance Crawford som den galne och kalla Tex. Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag har sett baserad på Manson-familjen, och väl värd att se ifall man inte vet så mycket om fallet.


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP HÄR!

söndag 11 augusti 2019

GLOW - Säsong 3 (2019) recension




I fredags släpptes säsong 3 av en av mina favoritserier på Netflix, och som ni säkert kan gissa så är det GLOW jag talar om. Jag har inför denna säsongen tittat om på säsong 1 för fjärde gången och säsong 2 för andra. Speciellt den första säsongen tycker jag är otroligt underhållande och har väldigt högt omtittsvärde. Serien är en fiktiv berättelse över hur den riktiga wrestlingfederationen Gorgeous Ladies of Wrestling kom till under mitten av 80-talet.

Det första avsnittet tar vid kort efter då den andra säsongen avslutade, när tjejerna tog sitt pick och pack och reste från Los Angeles till Las Vegas där deras wrestlingshow skulle bli en live-show istället för en tv-sänd show. Det är mycket mera fokus på karaktärerna och deras problem, relationer och utveckling, mot vad det tidigare har varit. Wrestlingmatcherna och karaktärerna skjuts undan lite, och det känns lite tråkigt att inte se främst Alison Brie som den ryska heelen Zoya the Destroya speciellt mycket. Hon känns nästan som en exakt kopia av en ung Kate Bush i sitt teatraliska scenspråk och minspel, och jag fullkomligt älskar det. Ruth Wilder som Bries karaktär heter som privatperson har även hon en mindre framträdande roll mot i säsong 1 och 2, även om jag fortfarande skulle säga att hon är huvudrollen och den som håller alla bitarna på plats och för handlingen framåt.

Showens regissör Sam Silva (Marc Maron), den charmiga och älskvärda douchebagen som har varit attraherad och intresserad av Ruth sedan episod 1, på sitt lilla egna vis öppnar upp sig över hur han känner för henne i den här säsongen. Det kändes som något som verkligen behövdes. Ruth själv har sitt distansförhållande med kamera-mannen Russell (Victor Quinaz) som introducerades i säsong 2, och hon vet inte hur hon egentligen känner för någon av männen.

Wrestlingshowens största babyface Liberty Belle, Debbie Eagan (Betty Gilpin) är producent för Las Vegas-showen på Fan-Tan casino som miljonären Bash Howard (Chris Lowell) håller i. Debbie tycker det är jobbigt att resa då hon missar så mycket tid med sin bebis Randy hemma i LA. Hon känner sig även osäker över sin kurviga kropp bland alla showgirls i Vegas, så hon utvecklar en ätstörning. För hennes del blev allt inte bättre av att tjejernas wrestlingshow blev en hit och förlängdes med 9 månader efter de första 3. Lyckas hon kanske komma över sina bekymmer och finna ett lugn, och kanske även en ny kärlek?
AWESOME!


I förra säsongen så gifte sig Rhonda (Kate Nash) och Bash för att Rhonda skulle få ett Green card och stanna i landet. Det var dock inget giftermål baserat på kärlek, utan för att showen skulle kunna leva vidare med Rhondas wrestlingkaraktär Britannica. Hur känner de för varandra nu? Även Arthie (Sunita Mani) och Yolandas (Shakira Barrera) nya förhållande sedan slutet på andra säsongen är lite trassligt då Arthie inte vet ifall hon verkligen är gay, trots att hon älskar att vara med Yolanda. Överallt på hotellet ser vi underhållare - jonglerare i hissar, servitörer som kan trolla osv. Det är ju trots allt i Las Vegas säsongen utspelar sig. Tammé (Kia Stevens) kämpar i ringen varje dag som The Welfare Queen och fått kramper i ryggen som hon måste ta smärtstillande för. Nästan alla har någon liten storyline.

Sheila the She-Wolf (Gayle Rankin) finner en ny vän i Bobby (Kevin Cahoon) som kämpar på med sina dragshower där han klär ut sig till bland annat Barbara Streisand och Liza Minnelli inför en nästan intill tom publik. Ett av de roligaste avsnitten är då tjejerna är trötta på att göra samma show med samma karaktärer kväll efter kväll. Detta innebar att alla bytte roller med varandra, och det var riktigt kul och samtidigt pinsamt att se på. Avsnittet följdes upp med att tjejerna pratade om hur de kände om att spela dessa stereotypiska och smått rasistiska karaktärerna deras olika nationaliteter ska gestalta, och det var ett seriöst och fint samtal där bland annat Kambodja-födda Jenny (Ellen Wong) pratar om hur hon flydde med sin familj till Amerika i ett plan när alla vänner och släktingar runt omkring dog. Tårarna kom här. Gemenskapen i gruppen bara växer för varje säsong, och den finns fortfarande många personer man inte lärt känna riktigt, utan ser fram att lära sig mer om ju längre serien fortgår. Det känns väldigt bra och skönt att se en djupare sida där karaktärerna är seriösare och visar sina rätta jag, och alla gör ett bra jobb i de deppigare och seriösare scenerna. Grymt bra även i komedidelarna.

Vi får även i denna säsongen se Geena Davis som Sandy Devereaux St. Clair, ägaren av casinot alla bor på, och den som håller i Vegas-showen The Rhapsody som Bash vill förnya genom att introducera The BMX Babes och göra showen för en ny och yngre publik med BMX-åkning. Det var kul att se den före detta GLOW-tjejen Justine Biagi (Britt Baron) tillbaka, men istället för att wrestlas som sin karaktär Scab har hon nu skrivit ett filmmanus som hon vill ha hjälp av sin far Sam att förverkliga.

GLOW säsong 3 var underhållande där vi fick se karaktärerna utvecklas, och även showen på ett annorlunda sätt. Jag ser redan nu fram emot nästa säsong, som jag verkligen håller tummarna på kommer att förnyas. Det vore väldigt tråkigt om serien skulle sluta här och nu. Speciellt med cliffhangern.

måndag 5 augusti 2019

Vox Lux (2018) recension


YES! YES! YES!


14-åriga Celeste överlever dramatiskt en fruktansvärd skolskjutning. Hon börjar ganska snabbt rehabilitering för att kunna funka så normalt som möjligt igen. På en minnesbegravning över dem döda så framför hon och hennes syster, Eleanor, en låt tillsammans som Celeste sjunger. Kan detta vara starten på ett bättre liv och glömma det som hänt?

Denna film är regisserad utav Brady Corbet (The Childhood of a Leader, 2015) och man slås omgående utav hur snygg denna film kommer vara med att hitta rätt i kameravinklar och ljussättning o.s.v. Han får dessutom dem gamla scenerna att se ut som om det skulle vara VHS-kvalité vilket nog görs med flit eftersom det rör sig om dåtid. Det är många scener som är snygga och att en del utav filmen utspelar sig i Stockholm gör ju det hela lite roligare för en svensk. En utav mina favoritscener rent scenografiskt är nära slutet då dem parkerat en skåpbil och sen filmar dem stranden snett nedifrån och man ser några träd osv. och då två utav huvudrollerna går ner för att ha ett litet tillfälle för ro. Genialt snyggt.












Skådisarna är mycket bra. Raffey Cassidy (Tomorrowland: A World Beyond, 2015, Dark Shadows, 2012) gör en strålande insats både som den unga Celeste och sedan som Celestes dotter Albertine. Som unga Celeste är hon mer tillbakadragen och reserverad som sig bör utav ett skolskjutningsdrama men är ändå nyfiken och beslutsam över vad hon vill göra. I rollen som Albertine är hon mera  tillbakadragen och tillintet-sägande så som Albertine säkerligen ska gestaltas. Det finns drag utav lite förvirrad och uppgiven tonåring också. Natalie Portman (V för Vendetta, 2005, Léon, 1994) spelar den äldre Celeste som är en betydligt kaxigare, osäkrare, argare och oräddare Celeste som också fått smak för droger. Hon gör rollen med bra skärpa och det känns trovärdigt enda in i märgen. Även den pinsamma restaurangscenen med hennes dotter går rakt in från början tillslut. Jude Law (Captain Marvel, 2019, The Grand Budapest Hotel, 2014) gör rollen som manager till Celeste och han är övertygad som en person som går från att från början verka som en skitstövel som bara ser profit till att senare vara den som verkar bry sig om Celeste mest av alla. Rätt ofta bestämd, irriterad, rättvis och trött. Stacy Martin (All the Money in the World, 2017, High-Rise, 2015) gör rollen som Celestes tysta och tillbakadragne syster Eleanor som bestämt sig för att hålla sig i bakgrunden utav Celestes karriär. Även hon gör rollen med bravur.

Vox Lux är en film med många djupa ämnen och den får en att fundera kring mycket och det gillar jag. Några utav dessa ämnen är: Vad det är som driver en människa till att skjuta ner andra i en skola? Hur viktigt det är med att se människor och att så många som möjligt ska få sin talan annars kvävs man. Hur man kan ge plats åt någon annan och sedan bli avundsjuk på denne när man ser framgången men ändå sedan finna sig i det. Det svåra i att hantera ett traumatiskt öde som en döds-skjutning och att bara för att man överlevde så kommer man kunna hamna på rätt köl igen särskilt om man fått stora möjligheter.

Ja du ser listan kan bli oerhört lång och skulle jag samtidigt skriva ned vad jag tycker och tänker i dessa ämnen så skulle det bli en oerhört lång recension och kanske mer utav en debatt-artikel alternativt krönika och det är ju inte det vi sysslar med här. Det här var en oerhört bra film med mycket djup och gällande sådana så bör man titta på dem och dessutom lära sig något om sig själv. Med bra skådespelartalang och en spännande handling och snygga miljöer så bör du ge detta en chans. Ta och se en mycket bra film, vet jag!


Brady Corbet är för mig mest känd som skådespelare i den amerikanska versionen av Funny Games (2007), Martha Marcy May Marlene (2011) och Lars von Triers Melancholia (2011). Vox Lux är hans andra långfilm som han både har regisserat och skrivit manus till. Filmen är producerad av Natalie Portman, Jude Law och popartisten Sia Furler. Portman och Law gör två av de större rollerna i filmen och Sia har skrivit originallåtarna som framförs i filmen.

Vox Lux är uppdelad i akter där den första akten utspelar sig i början på 2000-talet. Raffey Cassidy spelar en ung version av Portmans karaktär Celeste där hon blir överlevare i en skolskjutning. Scenen med skolskjutaren är väldigt stark och jobbig att se på då tankarna direkt går till överlevare och offren till riktiga skolskjutningar som Columbine och Virginia Tech. I sjukhussängen så fördriver Celeste sin tid med att skapa musik på en synth tillsammans med sin syster Eleanor (Stacy Martin). Låten de gjorde tillsammans sjunger Celeste på offrens minnesvaka där den togs emot med öppna armar. Det blev en låt för nationen som spelades på radion. Jude Law som krediteras som The Manager hjälper Celeste med en skivkontrakt och flera hits. Hela tiden hade hon sin syster bredvid sig.

Kameraarbetet är otroligt snyggt då det blandas mellan väldigt snabba montage-klipp från när gänget är i bland annat Sverige, med bilder från inspelningsstudion, Gröna Lund, tunnelbanor med mera. Det ser ut som att hela filmen är filmad med en VHS-kamera i naturligt ljus och det ger fotot en viss känsla. I dessa montage-klipp som också i vissa scener går i slow motion kommer Willem Dafoe in i som berättarröst som för handlingen framåt. Dafoes säregna röst passar in otroligt bra och han gör ett grymt jobb. Självklart utspelar sig inte hela filmen i montage, men jag tyckte att dessa var värda att nämna. Jude Law spelar en amerikan och pratar med en väldigt djup och mörk röst, det är nästan så att man inte känner igen honom. Han ser dessutom arg och bitter ut den större delen av filmen och jag tycker att han gör en av sina bästa roller någonsin. En skådespelare jag alltid har uppskattat. Raffey som den 14-åriga Celeste gör ett grymt jobb även hon som den smått deprimerade men sökande tonåringen som mest av allt vill glömma vad hon har varit med om, och nu vill satsa helhjärtat på sin musikkarriär. Hon får skina halva filmen innan Portman kommer in och filmen utspelar sig under 2017.

Jag får ställa mig i kören bland folk som hyllar Portman i rollen som den vuxna Celeste som är ute på turné. Det var länge sedan jag såg henne gestikulera så mycket och skådespela med alla medel, hennes dialekt och djup i rösten är annorlunda mot vad man är van vid. Dessutom ser hon otroligt cool och snygg ut vilket passar hennes tuffa attityd. En av Portmans bästa roller. Under 2017-turnén hände ett terrordåd då ett gäng öppnade upp eld på en fullsatt strand. Terroristerna hade silvriga masker på sig som var inspirerade av Celestes musikvideo till låten Hologram (Smoke and Mirrors) hon gjorde i början på sin karriär. Det var intressant att se hur hon skulle bemöta journalisterna angående detta terrordåd.

Raffey Cassidy spelar inte bara den unga Celeste, utan även Celestes dotter Albertine där jag vid första anblick ifrågasatte om det var samma person. Hon gör ett väldigt bra jobb även här som en smått uppgiven men samtidigt tuff tonåring som nästan aldrig får träffa sin mor. Systern Eleanor är dock densamma och jag tycker verkligen om Stacys skådespel som den mycket omtänk-samma systern som vill alla väl, men som samtidigt håller sig lite i bakgrunden. Soundtracket av Scott Walker är passande, melankoliskt och mycket bra. Det är även Sias 10 originallåtar hon skrivit och som framförs av Raffey Cassidy och Natalie Portman. Enkel och catchy elektronisk popmusik där det gömmer sig djup i texterna. Vox Lux är verkligen ingen lättsmält film och den tål att tänkas på i efterhand. Jag tycker att Brady Corbet har gjort ett strålande jobb med regin och en handling som kändes spännande och har bra skrivna dialoger som känns trovärdiga. Man kan säga att det är en film om att hitta ljuset i mörkret genom musik. För visst hade världen varit så mycket tråkigare utan musik?