Sidor

måndag 29 juli 2019

Some Like It Hot (1959) recension


AWESOME!


Joe och Jerry är musiker som blir vittne till en uppgörelse mellan olika maffia-ligor och blir då tvingade att vara på flykt. Den bestialiska planen är att klä ut sig till kvinnliga musiker och gå med i ett kringresande kvinnoband. Detta har dock sina direkta nackdelar och särskilt när den förtjusande Sugar Kane Kowalczyk är oerhört charmerande.

Denna film är regisserad utav Billy Wilder som också låg bakom en del andra filmer på 50- och 60-talet så som Sabrina (1954), Flickan ovanpå (1955), Ungkarlslyan (1960) och Sunset Boulevard (1950). Som så många andra filmer från 50-talet så håller den ett väldigt högt tempo och jag upplever ofta att man måste hänga med mer i gamla filmer än vad man emellanåt behöver göra på nya. Tror det har att göra med att tempot är just annorlunda och att det är filmat på olika sätt. Detta är en oerhört snygg film att titta på med bra ljus och skärpa. Det är väldigt sällan det blir dåligt och till och med sängscenen på tåget då det är som mest personer på liten filmyta funkar alldeles utmärkt.












I rollen som Sugar får vi den legendariska Marilyn Monroe som både med sin skådis-, sång- och sensuella talang framför rollen galant. Hon känns som en person som verkligen bryr sig om omgivningen och dem runt i kring sig. Tony Curtis är bra i rollen som Joe och var skådistalang sätts på prov när han tillsammans med Jack Lemmon, i rollen som Jerry, spelar män som klär ut sig till kvinnor. Nog för att jag tror att ingen kvinna skulle gå på deras förklädnader men lite utav charmen med filmen är att dem är lite halvdåliga. Jack Lemmon ser i sin utklädnad ut att lätt passa in som en galen Batman-skurk. Han lyckas dock charma in sig hos den något framfusiga och naiva Osgood Fielding III spelad utav Joe E. Brown. Övriga skådisar sköter sig utan nämnvärda utmärkelser. När det gäller en del mindre roller i gamla filmer känns det ibland bara som att en del är sig själva än någon speciell roll när dem är med. Oftast sticker dem inte ut lika mycket som i nyare filmer.

Handlingen är enkel, kul, spännande och underhållande och håller i princip hela vägen ut men troligtvis så skulle dem blivit avslöjade direkt i verkligheten. Skämten med maffiafamiljerna är roliga också och smuggelscenen är kul. Förmodligen skulle nog ingen tjej gå med på det som sker i slutet kanske bara enbart med rätt förklaring men det är inte så troligt. Nåväl så är filmen kul och bör ses och den slår ganska många nya filmer på sitt lilla sätt. Se den.
YES! YES! YES!


1955 regisserade Billy Wilder The Seven Year Itch där den klassiska scenen när Marilyn Monroes vita klänning åker upp är med. Det är en ikonisk bild som ni kulturintresserade säkert har sett. 4 år efter den filmen så var Marilyn med i Wilders komedi-klassiker Some Like It Hot som tragiskt nog blev en av Monroes sista filmer innan hon gick bort som 36-åring 1962.

I Some Like It Hot har Marilyn birollen som den fantastiskt härliga Sugar Kane Kowalczyk som sjunger och spelar i en kvinnoorkester. Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) spelar också i en jazzorkester, men då de blir vittnen till ett gangstergäng som avrättar en massa personer så lyckas de fly efter att ha blivit upptäckta. Då inte på vilket sätt som helst, utan de klär ut sig till kvinnor och går med i Sugar Kanes kvinno-orkester. Samspelet mellan Curtis, Lemmon och Monroe är helt otroligt roligt när det uppstår tokigheter efter tokigheter. En av mina favoritscener är då det är fest uppe i Jerrys sovhytt på ett tåg vid läggdags. Eller Jerry och Jerry, från och med när han började spela kvinna så går han under namnet Daphne. Han får till en början besök av Sugar som direkt blev fascinerad och fäst vid Daphne och Josephine (Joe) som de nya tjejerna i orkestern. Då Sugar är lite glad i drickat så blir hon sugen på lite bourbon. Allt urartade med 12 tjejer i Daphnes våningssäng som dricker alkohol och äter kex när Josephine låg och sov i sängen under, och en Daphne som blir irriterad och vill ha Sugar för sig själv.

Väl på hotellet vid spelstället där orkestern ska spela så kommer dock Josephine på en idé, han ska försöka förföra Sugar genom att klä ut sig till en miljonär. Men hur ska han lyckas med att spela en sådan på ett trovärdigt sätt, och hur ska han lyckas smita undan resten av orkestern? Här kommer Osgood Fielding III (Joe E. Brown) in i bilden. Han är en miljonär med fin båt och hur mycket pengar som helst. Men inte är han lycklig för det. Osgood söker nämligen kärleken och vid första ögonkastet med Daphne så var han hooked. Från och med här uppstår det en massa roliga scener där Daphne till en början känner sig obekväm med att en mycket äldre man kommer med fräcka kommentarer och klappar på rumpan, för att till slut tycka om uppmärksamheten och alla smycket han får. Lemmons rörelser och minspel är grymt roligt och det är svårt att inte skratta när han ler brett likt Jokern i Batman-serien från 1966. Minspelet är även Curtis bra och rolig på med sina putiga läppar. En till som har putiga läppar är Monroe, och hon är väldigt rolig, söt och sensuell som den smått korkade Sugar Kane som alltid faller för fel män. Kan det kanske bli något mellan henne och Joe, som både lurar henne att han är Josephine och miljonären Shell Oil Junior?

Det här är en riktig klassiker som jag sett många gånger på tv under nyårsafton som barn och tonåring. Man kan tro att humorn kanske inte fungerar idag, men jag skulle våga säga att det är tidslös humor som ej kommer att gå ur tiden. Det snabba tempot mellan scenerna ger filmen ett fint flyt, även om det kan stanna upp ibland med fina sångnummer med Sugar Kane. Some Like It Hot är svartvit och jag tycker att det ger filmen klass och en viss känsla som passar bra med gangstertemat som är inbakat i filmen. Jag har inget att klaga på över bild-kvalitén på denna Blu-ray, däremot är ljudet rätt så lågt. Men det går ju alltid att höja. Jag tycker verkligen att ni som inte har sett filmen tidigare ska ge den en chans. Och ni som har sett den - se den igen! Jag blir åtminstone väldigt glad utav att se på den.

måndag 22 juli 2019

Secret Obsession (2019) recension




Den Netflix-exklusiva psykologiska thrillern Secret Obsession är regisserad av Peter Sulivan och skriven av honom och Kraig Wenman.

Jennifer Williams (Brenda Song) blev påkörd av en bil då hon blev jagad av en okänd mördare. Påkörningen resulterade i att hon fick en smäll som orsakade minnesförlust. Vid Jennifers sida i sjukhussängen sitter hennes man Russell (Mike Vogel) och berättar vad som har inträffat, men hon har inga som helst minnen om vem han är eller för den delen vem hon själv är. Efter att ha spenderat en tid på sjukhuset med rehabilitering tillsammans med sjuksköterskan Masters (Ashley Scott) så får hon komma med Russell hem. Väl hemma i det otroligt stora huset långt ute på landet så får Jennifer koppla av och lära känna sin man på nytt. Men är det verkligen hennes riktiga man som suttit bredvid henne hela tiden på sjukhuset och är så kärvänlig mot henne? Hon märker tidigt att allt inte står helt rätt till då hon tittar på fotografier på henne och Russell.
YES IS DEAD!


Detektiven Frank Page (Dennis Haysbert) introduceras i en scen där han köper gosedjur till sin dotter som varit spårlöst försvunnen i flera år. Frank tar sig ann fallet om vem som tycks ha velat mörda Jennifer, och han upptäcker på en övervakningskamera att det fanns en vit pickup på olycksplatsen där Jennifer blev jagad och påkörd. Sjuksköterskan försöker nå Jennifer på mobilen utan framgång, vad kan ha hänt?

Det här känns som en typisk 90-talsthriller man kunde ha sett nattetid på tv. Bara att den är snyggare filmad, och kanske har lite bättre skådisar. Det är ingen som gör dåligt ifrån sig, men inte heller någon som riktigt sticker ut. Brenda Wong sköter sig helt okej som en bortkommen kvinna som försöker vara listig och stark, men visar sig även vara smått klantig i vissa stressade situationer när minnen från förr dyker upp i huvudet. Mike Vogel sköter sig också helt okej som den mystiske Russell. Bäst skulle jag nog säga att Dennis Haysbert var som den godhjärtade detektiven, som de försökte göra lite djupare med backstoryn. Det fanns scener som var småspännande där tempot var högt och nervigt, men dessa var få och väldigt utspridda och filmen avslutades väldigt snabbt i den sista akten. Jag hade på förhand inga höga förväntningar på Secret Obsession, själva premissen var intressant men inte mer än okej utförd. Jag blev ändå smått underhållen i 85 minuter.

torsdag 18 juli 2019

Extreme Rules 2019 recension


YES! YES! YES!


Vad var det som verkade mest oväntat under Extreme Rules? Var det att Brock Lesnar skulle chasha-in ”Money in the Bank” efter att Seth Rollins och Becky Lynch besegrat Baron Corbin och Lacey Evans för att vinna WWE Universal Championship? Paul Hayman hade förvarnat om det. Var det att Roman Reigns och Undertaker skulle besegra Shane McMahon och Drew McIntyre? Eller var det att Shinsuke Nakamuras och Finn Balors match var under pre-showen för att se Nakamura vinna WWE Intercontinental Championship
alternativt att se Kevin Owens besegra Dolph Ziggler på några sekunder. Det
kan ha varit Extremt i alla fall. Vilken stjärna som helst inom WWE vill nog inte få stryk på bara några sekunder. Så det kan jag nog klassificera som mycket oväntat. Mest väntat var nog att Brock ändå skulle Casha-in för att få tillbaka bältet.

Det som blev Extremt i Extreme Rules var nog Braun Strowman mot Bobby Lashley i Last-Man-Standing-matchen. Den matchen gick upp på läktaren för att försvinna ut i ingångarna till läktaren och komma tillbaka till läktaren. Allt detta medan dessa två giganter gick loss på varandra till publikens förtjusning. Det hela slutade med att Strowman tillsynes gjorde en jätte DDT från hög höjd på Lashley. Alla väntade på vem som skulle resa sig först och Strowman slog sig så småningom ut genom en massonitvägg och segrade.

Seth Rollins och Beckys match mot Corbin och Lacey blev också så småningom väldigt Extreme då hämningarna tillslut förvann och stolar, bord och Kendo-sticks användes frenetiskt. Jag blev mest förvånad att den blev så pass jämn ändå eftersom föregångaren på Stomping Grounds inte ens var i närheten till att vara jämn. Då slogs dem i och för sig var och en för sig men ändå. Höjdpunkten var när Corbin gjorde en End of Days på Becky och fick sedan smaka på allt som Seth hade att ge. Inte undra på att det blev lätt för Lesnar att Casha-In efter det och ta hand om en trött Rollins.

Tycker det var kul att huvudeventet i övrigt öppnade med The Undertaker och Roman Reigns mot Shane McMahon. Det bjöds på rätt rå Wrestling där även Elias fick lägga sig i på ett hörn. Alla fick skina på sitt sätt och första gången på ett tag såg det ut som att Roman hade riktigt roligt. Shane gjorde en coast to coast på Undertaker som i sin tur avslutade med en Tombstone på Shane. Mycket underhållande match. Jag tänkte att Shane satte sig först i showen för att han sedan skulle kunna vila och kolla på resten.

Bayleys match mot Alexa Bliss och Nikki Cross såg jag mer som underhållning än ett riktigt försök som någon skulle få på SmackDown Womens-Championship. Men underhållningen var det inget fel på heller. Likväl denna som WWE SmackDown Tag Team Championship mellan Heavy Machinery, New Day och Daniel Bryan med Rowan så bjöd den på bra wrestling där New Day gick ut som segrare.

I övrigt var dem mest underhållande matcherna med bäst wrestling matchen om WWE US Championship mellan AJ Styles och Ricochet och sen Aleister Blacks match mot Cesaro. AJ tog bältet från Ricochet och Aleister slog Cesaro. Övriga som försvarade bälten var Kofi Kingston, The Revival och Drew Gulak. Jag har upptäckt att det blir rätt så häftiga matcher mellan Samoa Joe när han möter lätta och snabba Wrestlare som Kofi Kingston. Det får en viss dynamik. 

Överlag tycker jag att Extreme Rules var en mycket bra PPV. Det märks att dem steppat upp några snäpp i och med konkurrensen från AEW och det är ju bara bra för oss wrestling-fans. Trevligt som Satan.



YES! YES! YES!


Förra månaden bjöds vi på den helt nya pay-per-viewen Stomping Grounds (som vi skrev om här) och jag avslutade med att säga att det bådar gott om kommande shower också kunde hålla samma kvalité, och nog vågar jag säga att det här årets Extreme Rules som gick i Philadelphia höll riktigt hög kvalitet. Pre-showen mellan Drew Gulak och Tony Nese om Cruiserweight-bältet bjöd på en intensiv match i vanlig anda från 205 Live-männen. Gulak vinner i sin hemstad och publiken jublar när han nu fick behålla bältet.

En andra match visades på pre-showen, nämligen Finn Balor mot Shinsuke Nakamura som nu är tillbaka som singelwrestlare efter att ha varit i tagteam med Rusev den senaste tiden. Det var en intensiv och underhållande fight och det var även The Usos mot The Revival som avslutade pre-showen. Kul att se The Revival lyftas upp och få mycket matcher efter att de uttalande sig om sitt missnöje i WWE sittandes på bänken utan matcher under en längre tid.

När själva huvudshowen började så fick vi se The Undertaker och Roman Reigns mot Shane McMahon och Drew McIntyre. Senast jag skrev om Undertaker så berättade jag att jag inte ville se honom mycket mer i ringen, men oj vad han hade skärpt till sig. Han hade mera energi än på länge och gjorde en säker match utan en massa skador på varken sig själv eller någon annan. Det var ett kul match att öppna upp med och den var överlag rätt så intensiv och rå där McMahon och McIntyre fick stryk. Är det inte nog med matcher där Shane är involverad nu, är det inte dax att Drew får vara själv och visa vad han går för? Shane är en väldigt bra heel, kanske en av de bästa. Men det är även Drew, och jag tycker personligen inte att de funkar så bra ihop.

Aleister Black har sedan han och Ricochet splittrats som tagteam suttit i ett mörk rum och väntat på att någon skulle komma och knacka på hans dörr och be om en match, att någon ska våga. Detta har vi fått se på i små videos den senaste tiden i veckoshowerna. Jag trodde ett tag att det kanske byggdes upp en story mellan honom och Bray Wyatt. Det visade sig istället att det var Cesaro som vågade knacka på Aleisters dörr veckan innan Extreme Rules. Det här är en av de få matcherna han har fått som singelwrestlare efter att tagteam-partnern Shamus i The Bar blev skadad. Det var väldigt kul att se den schweiziska cyborgen tillbaka i en otroligt intensiv och tuff match mot den holländska förstöraren. Båda bjöd på en riktigt grym uppvisning i atletiska rörelser och styrka. En absolut favorit under pay-per-viewen.

Alexa Bliss och Nikki Cross bjöd på en något oseriösare men underhållande uppvisning i sin handikapp-match om SmackDown Women's Championship-bältet mot Bayley där Alexa och Nikki till en början dominerade fram tills att Bayley vände på steken och vann matchen genom att själv dominera hårt. Jag tycker att Alexa och Nikki är helt bedårande tillsammans och har en bra kemi, så jag hoppas den här feuden mot Bayley håller i sig ett tag. Några andra som bjöd på en rolig show var Daniel Bryan och Rowan mot The New Day mot Heavy Machinery i tagteam-matchen om SmackDown-bältet. Kevin Owens mot Dolph Ziggler blev lite av en axelryckning då matchen var över på några sekunder. Owens fick dock fram en bra poäng i att ingen vill se mer av Shane McMahon på tv, att det är folket som tröttnat. Ricochet mot AJ Styles som numera har börjat bli en heel tillsammans med sina kamrater i The Club bjöd på en av de bästa matcherna i den här pay-per-viewen enligt mig, och Bobby Lashley mot Braun Strowman bjöd på den mest brutala och extrema i sin Last-Man-Standing-match där Strowman gick ut som den större och starkare mannen. Den mindre mannen Kofi Kingston mötte även han en stor man, nämligen Samoa Joe. Det är alltid kul att se på matcher där två personer i olika vikt- och storleksklasser möts. Bra match även den.

Sist av allt bjöds vi på en riktigt underhållande match mellan Becky Lynch och Seth Rollins mot Lacey Evans och Baron Corbin i en Extreme Rules Winners Take All Mixed Tag Team Match för The Universal- och Raw Women's-bältet. Det här main-eventet var brutalt och innehöll många slag med Kendo-sticks och stolar samt kraschar genom bord. Becky och Seth går ut som segrare och kort därefter kommer Brock Lesnar in och cashar in sitt Money in the Bank-kontrakt på den trötte Seth och blir ännu en gång ägare av Universal-bältet på väldigt kort tid. Det var en underhållande och kul PPV och jag ser redan fram emot SummerSlam i augusti då jag håller tummarna på att få se en kvalitets-show även då. 

Slice (2018) recension


AWESOME!


I Kingfisher går det till Borgmästarval samtidigt som stämningen med spökena, som bor i Ghost Town, blir allt känsligare. Det hela sätts på sin spets då Jacks pizzabud Sean hittas mördad och ryktet går att Werewolf är tillbaka. Kan reportern Sadie lösa gåtan tillsammans med kriminalarna Mike och Bradley eller krävs det nått alldeles extra?

Den här filmen är regisserad utav Austin Vesely, som även spelar Sean, är en skräck-komedi som är oerhört inspirerad utav 70-80-tals B-skräck och agerar väldigt mycket som en sådan. Nog för att det är mycket fokus på humorn i denna film och så vidare värst läskig var den knappast. Den känns lite som House från 1985 fast här är humorn mer påtaglig och det finns nästan alltid tid till något att småskratta åt. Nästan alla karaktärer säger något skumt eller halvkonstigt i nästan varannan minut och det blir mycket att hålla reda på för tittaren. Om dem inte gör det så agerar dem istället lite skumt antingen med någon min eller egen handling. Jag tycker att ljuset är schysst med den lite grynigare skärpan som gör att filmen får en serietidningskänsla och man vill nästan vara med och vända blad själv för att se vad som händer på nästa sida. Lite serie på strävt-papper-skärpa. Effekterna funkar men är inte något märkvärdigt men det känns som att dem är anpassade för att funka i stuket på filmen och då inte hamna utanför sin karaktär.












Handlingen är intressant nog och känns både spännande och underhållande vägen igenom med några små twister här och där. I och med typen utav film och utseendet på den så kan man ta handlingen nästan vart man vill och det ändå skulle funka. Det är dock inget man behöver anpassa till om man inte vill oavsett så räcker det om att man fått ihop den och det tycker jag ändå att dem fått på något sätt. Vissa saker finns med för extra komiska effekter men är det inte sådant man vill ha en i en sådan här film?

Skådisarna då? Jo det finns en hel del utav dem i denna film och jag kommer att stanna vid att säga att alla gör ett bra jobb och sen vidare fokusera på dem som gjorde mest intryck på mig. Will Brill och Tim Decker gör ett trevligt intryck som dem otroligt kufiga poliserna Bradley och Mike. De har nästan precis samma kemi mellan sig som Arthur Blake och Willy Grimes i I Sell the Dead (2008). Det bjuds på konstiga förhörstekniker och slutsatser ur inget. Mycket underhållande. Tillsammans med Paul Scheer som Jack så är dem klart filmens bästa skådisar. Paul levererar en mycket bra egocentrisk, icke omtänksam och jobbinriktad pizzeriaägare med bravur. Zazie Beetz är självklar som den coola, självsäkra och omtänksamme samt målinriktade Astrid. Rae Gray passar mycket väl som den näsvise och nördigt nyfikne reportern Sadie. Vill också nämna Lakin Valdez som den djupe och domedags-profeterande Joe som alltid har något varnande att säga och mycket smått läskigt emellanåt.

Tycker definitivt att man ska se filmen och där i få ett litet break från en massa annan film som görs nuförtiden. Den är underhållande med en hel del slash-detaljer om man så önskar. Ta och se den. 
AWESOME!


Slice är Austin Weselys regidebut när det gäller långfilmer, han har innan denna film regisserat två musikvideos åt den 26-årige amerikanska rapparen Chance the Rapper som här gör sin långfilmsdebut som den mystiske Werewolf, eller Dax som han egentligen heter. Austin själv har skrivit in sig i filmen som knarkaren Sean i några små scener. 

Det går verkligen inte att undgå att filmen flörtar med alla åtskilliga monster- och varulvsfilmer i småhålor som dök upp under 80-talet. Inte minst märker man av det i det snyggt animerade introt innehållande en mystisk person på en motorcykel ackompanjerad av 80-talsdoftande elektronisk musik som drar igång direkt efter en kort scen där man ser ett pizzabud bli mördad. Att 80-talet har varit lite på modet i film- och tv-serievärlden de senaste åren har nog inte någon missat, så varför inte köra vidare på ett koncept som fungerar? Jag klagar i alla fall inte, och det känns som att Austin genuint gillar genren och årtiondet han hyllar med Slice.

Vi introduceras för alla arketyper man kan tänkas se i den här typen av skräck-komedi, och jag är glad över att se en sådan bredd av karaktärer som alla tillför något roligt. Dialogen mellan pizzeriaägaren Jack (Paul Scheer) och hans kollegor är otroligt rolig då han inte är ett dugg brydd över att flera av hans anställda mystiskt har blivit mördade vid sina pizzaleveranser. Han vill ju bara sälja pizza. Den udda borgmästaren Tracy (Chris Parnell) måste hålla tal alltför ofta om alla mord, och han vill ju mest av allt bara måla tavlor föreställande nakna kvinnor. Filmen innehåller som sagt minst sagt udda och komiska karaktärer som dessa där komiska repliker levereras på löpande band, inte minst från polischefen Mike (Tim Decker) och hans kollega Bradley (Will Brill) som det omaka paret som ej kan samarbeta. I en av de få seriösare rollerna ser vi den hårdnackade gangsterbruden Astrid (Zazie Beetz) som vill veta vad eller vem det är som har dödat hennes kille Sean (Austin Weselys). Astrid var även hon anställd på Perfect Pizza Base. Jag tycker att alla gör sina roller bra, även Chance the Rapper är helt okej i sin första roll, om än något träig. Någon som däremot ska vara lite träig i sin roll är den smått nördige och nyfikne reportern Sadie (Rae Gray) som slår följe med Stranger Things Joe Keery som fotografen Jackson.

Nästan som väntat i en retrodoftande b-filmsskräckis så får man medföljande visuella effekter som passar filmer med mindre budget väldigt bra, speciellt då effekterna medvetet nästan ska se fula ut. Fotot är väldigt snyggt och innehåller mycket neonfärger i de mer övernaturliga scenerna och har mycket kontrast och djup i sig i andra. Man märker att det kan ha varit en person som tidigare har regisserat musikvideos som gjort filmen då det läggs mycket vikt på det visuella, både i filmningen och  karaktärernas kläder som är snygga och tidstypiska för 80-talet. Om Austin Wesely regisserar fler filmer så skulle jag skulle inte ha något emot med en till inom genren. Humorn är helt i min smak.

torsdag 11 juli 2019

Fighting with My Family (2019) recension


YES! YES! YES!


Saraya ”Paige” Knights familj är alla wrestlare som sätter upp egna shower. Tillsammans med sin bror, Zak ”Zodiac” Knight så drömmer hon om att en dag komma till WWE och bli en stjärna i deras Main-shower. En dag kommer WWE till London för en show och medan dem är där så kan lokala wrestlare pröva lyckan att bli antagna. Paige får chansen istället för sin bror och nu sätts hela familjen på en stor prövning.

Den här filmen är regisserad utav Stephan Merchant och bygger på WWE-wrestlaren Paige dröm om att nå sitt mål. Han har verkligen lyckats få till en genuint härlig känsla och stämning både när det är allvar och djupt så som det är roligt och ärligt. Filmen är mycket snyggt filmad och miljöerna får mycket bra ljussättning när det såväl är en scen med familjesoffa-häng eller ett halvsunkit gym då den lite halv-dammiga stämningen infinner sig. Det är nästan som att man kan se att svetten har torkat in.

Vad gäller manusbiten så funkar det mer en väl som en historia om någon som vill följa sin dröm och med genuint äkta karaktärer där språket inte är konstlat utan att det verkar  bygga på hur dialog och snack verkligen kan ha för jargonger om man är uppvuxen i en fattig och halv-kriminell miljö. Jag vet för lite om Paige riktiga liv för att kunna ifrågasätta hur vida filmen bygger på hur allt egentligen gick till men som vanligt finns det säkert saker som är väl anpassat till film.



Skådisarna sköter sig oerhört bra och levererar det dem ska på ett näst intill exemplariskt sätt. Ingen av dem verkar fejk och levererar genuin äkthet utan dess like. Nämnas särskilt bör Nick Frost, Florence Pugh och Jack Lowden. Nick Frost spelar den filterlösa och förvirradea pappan Ricky Knight med ett kriminellt förflutet men med ett hjärta större än många andras. Florence Pugh spelar den sköra men ansvarsfulle- och vilsne målinriktade Paige. Jack Lowden levererar en självklart självsäker men labil och hjärtlig Zak Knight. De övriga skådisarna levererar sina roller exemplariskt och med stor genuinitet. Vince Vaughn är också bra som den oerhört stränga men hjärtliga tränaren Hutch. Det är även kul att se The Rock spela sig själv som gör att filmen får lite meta-känsla.

Jag gillar också humorn som uppstår i att karaktärerna är levande, äkta och inte tillspetsade och några favoritscener är när Ricky Knight sitter med Union Jack och han frågar om han kan tänka sig att få ett stållock till en soptunna i huvudet och han frågar hur det känns och vidare får smaka på det. En  annan favorit är Christmassacre-scenen. Det var länge sedan jag såg en sådan här genuin och hjärtlig film om människor som bryr sig om varandra på ett äkta sätt och där ingen utav karaktärerna verkar konstlad. Jag satt många stunder med tårar i ögonen. Du ska definitivt se den p.g.a. det men också för att du kan få en inblick i wrestling-världen på ett annat sätt och dessutom få lära dig att det inte alltid är lätt att hitta sin plats och veta vad man är bra på. Det går att följa sina drömmar om man jobbar riktigt hårt. En mycket bra film.
YES! YES! YES!


Fighting with My Family är wrestlaren och världens mest välbetalda skådespelare Dwayne The Rock Johnsons stora passionsprojekt de senaste åren. Han ville ha ut Paiges berättelse på bioduken och gick då in och producerade filmen. Detta är den första filmen på 10 år från WWE Studios som gick upp biograferna där 12 Rounds (2009) med John Cena i huvudrollen var den senaste följt av många direkt-till-video- och streamingtjänster-filmer de senaste åren.

Den här filmen bygger på dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family (som ni kan se på här) från 2012 där vi får en riktig och opolerad bild av Knight-familjen, där filmen inte helt oväntat blir smått polerad och "hollywoodifierad", dock på ett snyggt sätt av den otroligt långa britten Stephen Merchant i regissörs-stolen. Knight-familjen är inte som andra familjer i Norwich, England. Det är en familj bestående av wrestlare med den egna wrestlingföreningen World Association of Wrestling. Vi har mamma Julia Sweet Saraya Knight (Lena Headey), fadern Patrick Rowdy Ricky Knight (Nick Frost), bröderna Roy Zebra Kid Knight (James Burrows) och Zak Zodiac Knight (Jack Lowden) och sist och inte minst dottern Saraya (Florence Pugh) som filmen kretsar kring. Under denna period wrestlades hon under namnet Britani Knight. Hela familjen följde glatt WWE på tv och då det skulle bli uttagning till utvecklingsprogrammet NXT när den amerikanska federationen var på plats i London med SmackDown Live så tvekade inte Saraya och Zak på att ge sig dit. Saraya blev en av de som gick där ifrån med ett leende på läpparna efter att hon blev uttagen och en av de som skulle få komma till USA och utvecklas i både ringen och i sin karaktär. Väl i WWE Performance Center så tog hon sitt nya ringnamn Paige efter karaktären med samma namn i tv-serien Charmed vilket coachen Hutch Morgan spelad av Vince Vaughn gjorde sig lustig över.

Florence Pugh har lite av samma charm och karisma som den riktiga Paige, och som den bleka och gotiska britten som många gjorde sig lustiga över kände hon sig inte helt hemma i Florida med alla trimmade och snygga modeller och cheerleaders som befann sig i NXT:s träningslokaler. Hon förmedlar sorgen över att vara ifrån sin familj väldigt bra och vi får se henne komma med spydiga och sköna gensvar på kommentarer hon får om hur hon låter och ser ut. Vi får även en inblick i hur de har det där hemma i WAW-ringen där brodern tränar ungdomar och barn i sporten. Zak hyser dock ett agg mot sin lillasyster som fick drömmen han hade haft sedan 7-årsåldern att gå i uppfyllelse. Paige som började wrestlas som 13-åring fick alltså redan som 18-åring en chans i NXT och WWE och det gnagde på hans psyke samtidigt som han fick reda på att hans tjej var gravid och att han snart skulle bli en pappa. Kan han kanske till slut omfamna sin lillasyster likt resten av familjen och vara stolt över henne och hennes succé i branschen?

Vad vore en film om wrestling som är producerad av The Most Electrifying Man in All of Entertainment vara, om han nu själv inte skulle dyka upp? Självklart får vi se Dwayne gestalta sin wrestling-persona The Rock i några små scener där han är väldigt rolig och kör sina one-liners. Jag måste även lägga till att jag tycker att det är bra att han är på omslaget till filmen då folk som inte är insatta i WWE kanske blir intresserade av att se den för att han är med (även om det kanske är i det minsta laget). Smart marknadsföring kallas det, och det är trots allt inte hans film utan Paiges vilket han poängterat. Wrestling with My Family är en bra och underhållande biografi-film med mycket humor som jag verkligen kan rekommendera er att se, även ni som inte gillar wrestling hittar nog något underhållande i de genuina och hjärtvärmande karaktärerna.

Paige är idag 26 år och fick 2018 gå i pension efter en nackskada som gjorde att hon aldrig någonsin får wrestlas mer. Det är otroligt tragiskt, så den här filmen om hennes början känns väldigt viktig att den lever vidare i denna form. Efter att jag tittade klart på Wrestling with My Family så kunde jag inte undvika att även se dokumentären igen för tredje gången och därefter WWE Chronicle-avsnittet om Paige för den andra gången (ni kan se avsnittet på YouTube här). Nu får jag bara ge henne lyckoönskningar i rollen som manager till Asuka och Kairi Sane i veckoavsnitten av Raw och SmackDown Live. This is Your House!

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP HÄR

måndag 8 juli 2019

Nancy Drew and the Hidden Staircase (2019) recension




När jag var liten så läste jag en hel del Bröderna Hardy-böcker och blev alltid irriterad över att sektionen med Kitty-böcker var dubbelt så stor i den lokala bokaffären. De snyggt målade omslagen fascinerande mig, men inte vågade jag köpa böcker som var skrivna för tjejer. Det här blir mitt första möte med Kitty, eller Nancy som är hennes originalnamn. Den första filmen om Nancy Drew kom 1939 där hon spelades av Bonita Granville och senast hon gestaltades på film var 2007 med Emma Roberts i huvudrollen. Genom åren har det även gjorts åtskilliga tv-serier om tjejen som älskar att lösa mysterier. Nancy Drew and the Hidden Staircase bygger på boken med samma namn som även filmatiserats tidigare, dock skulle jag gissa att mycket är uppdaterat för att passa dagens publik. Katt Shea är regissören bakom den här versionen och hennes senaste film som ej var en tv-film var The Rage: Carrie 2 från 1999 och hon är nog troligtvis mest känd som regissören bakom dramathrillern Poison Ivy (1992).

Nancy Drew (Sophia Lillis) är 16 år, har trasiga jeans och åker longboard. Hennes största passion är att lösa gåtor och då den äldre damen Flora (Linda Lavin) berättar en historia från 1800-talet om folks kroppar som är begravda i ett par väggar blir Nancy exalterad och lyser upp i hela ansiktet. Nu måste Nancy samarbeta med Helen (Laura Wiggins) som är flickvän till Derek (Evan Castelloe). Nancys vän Bess (Mackenzie Graham) blev nätmobbad av Derek som hade smygfilmat Bess i en video med prutteffekter och elaka textkommentarer som blev populär på skolan. Bess, Nancy och deras gemensamma vän George (Zoe Renee) hämnades då på Derek genom att själva smygfilma en video på honom när han var pinsam på sitt gym.
AWESOME!


Allt slutade med att han såg ut som en medlem i Blue Man Group vilket medföljde i att Nancys pappa Carson (Sam Trammell) gav henne utegångsförbud och senare fick hon göra samhällstjänst genom att plocka upp skräp på gatan. En kväll hemma hos Helens moster Flora så börjar det spöka och de ser en man med grismask. Men det var ingen vanlig man... utan ett spöke. Var det en dröm? Dagen därpå hittar tjejerna ett hemligt gömt rum i Floras trappuppgång. Är det Derek som vill hämnas på Nancy genom att spela ett spratt? Och har de döda männen i väggarna någonting med mysteriet att göra? Det är några av grejerna som tas upp i filmen. Även ämnet om vänner tas upp. Hur reagerar Nancys tidigare vänner Bess och George över att hon nu umgås med tjejen som inte bryr sig nämnvärt över att hennes kille nätmobbade dem, kanske kan alla till slut komma överens och bli vänner?

Laura Wiggins är i verkligheten 31 år gammal, alltså dubbla åldern mot vad hon ska spela men det känns inte som någon ovanlighet, jag köper ändå henne i rollen som den 16-åriga översittartjejen Helen med rika föräldrar. Dock är det Sophia Lillis som är stjärnan i filmen som den orädde och spänningssökande Nancy, och hon är en av anledningarna till att jag ville se Nancy Drew and the Hidden Staircase från första början då jag tyckte hon var helt fantastisk som Beverly i nyinspelningen av It (2017). Rollen här skiljer sig något från den när hon här får vara gladare och dra skämt och den passar henne väldigt bra då hon är väldigt charmig och också kan vara seriösare då det behövs. I rollen som hennes pappa sköter sig Sam Trammell bra och han känns så där lagom pinsam som en pappa i dessa typer av filmer ska vara. Jag tycker för övrigt att han var mycket bra i tv-serien True Blood och det var skoj att se honom igen. De övriga skådespelarna gör också ett bra jobb och filmen funkar både för stora som små även om jag kan tänka mig att den blir lite för läskig för yngre barn på sina ställen. Se den om ni vill ha en mysig film som innehåller nätmobbning och hur man handskas med det, mysterier i hemliga rum och vänskap.

torsdag 4 juli 2019

Ralph Breaks the Internet (2019) recension




Ralph och Vanellope har fina och glada dagar som vänner. När Ralph gör en extrabana i den uttråkade Vanellopes racingspel så kraschar det. Nu behövs en ny ratt till arkadmaskinen för att hålla spelet igång annars förblir Vanellope och hennes spelkamrater arbetslösa. Kan lösningen finnas i det nyinstallerade wifi:et som leder direkt ut på internet?

Denna Disney-film regisserad utav Phil Johnston (Zootropolis, Grimsby) och Rich Moore (Zootropolis, Futurama) är uppföljaren till Wrech-It Ralph (2012) vilken var ett tag sedan jag såg så jag kommer inte ihåg så mycket utav den mer än att den var ganska så rolig och rätt snyggt animerad. Uppföljaren är inte heller ett undantag på den fronten. Det har skapats rätt så schyssta miljöer för hur Internet skulle kunna funka för filmens karaktärer och ser ut som en jättestad där dem inloggade människorna ser ut som Bobbleheads-gubbar utav sig själva. Varenda del utav internet som t.ex. YouTube har en massiv byggnad som om det vore ett företag (vilket det är) som bara är stationerat där. Man transporteras via fordon som direkt tar en dit man vill när man klickat vart man vill komma. De olika variationerna på stadens delar är snyggt att få se och dem har t.o.m. fått till den mörka sidan av internet på ett snyggt sätt. Den här filmen är också rolig men jag har för mig att jag tyckte ettan var roligare alternativt så är det bara helt andra sorts skämt i denna film.

Skämtande om like-besatthet och levande sökmotorer ihop med internetvirus tillhör nog dem bästa grejerna. Annars finns filmens bästa skämt inbakat rätt fyndigt. Nästan som att det vore gömt med flit.
YES IS DEAD!


Röstskådisarna sköter sig bra, både John C. Reiley som Ralph och Sarah Silverman som Vanellope. Ralphs naiva, godhjärtade och enkla personlighet passar Johns röst utmärkt till såsom Sarahs passar till den barnsliga, uttråkade och spänningssökande Vanellopes. Nämnas bör även Gal Gadot som gör rösten till den coole, rättvise och svårimponerade Shank.

Filmen behandlar bl.a. det svåra och fina med vänskap och att den ändras hela tiden och att det måste ske för att det är en del utav livet. Allt kommer inte alltid vara som det alltid har varit utan väldigt mycket långt därifrån och vänskapen sätts då på prov och kollar om man ändå ställer upp för varandra när den kräver det. En annan sak som filmen tar upp är det svåra med internet. För- och nackdelar som det har med sig med allt som finns där så som sociala medier, auktionssidor, virus och darknet m.m.

Det är dock en väldigt rolig film men inte alls lika rolig som ettan och det säger jag utan belägg för hur mycket jag skulle skratta utav ettan om jag såg den nu. Filmen kan helt klart ses separerat från den första filmen eftersom några utav relationerna mellan vissa karaktärer som är med i den första är med så lite i denna och funkar mer som bikaraktärer än något annat. Det även fast dem hade större roller i första filmen. Ta och se den och du lär åtminstone bli underhållen och få dig ett gott skratt eller två.

måndag 1 juli 2019

Happy Death Day 2U (2019) recension




Christopher Landon hade regisserat två filmer tidigare som jag älskade, den fjärde delen i Paranormal Activity, Paranormal Activity: The Marked Ones (2014) och den komiska zombiefilmen Scouts Guide to the Zombie Apocalypse (2015). 2017 kom han ut med en av mina absoluta favoritfilmer det året, nämligen Happy Death Day som jag på förhand trodde var en mer seriös skräckfilm visade sig innehålla komik likt tidigare nämnda filmer. Medförfattaren Scott Lobdell som skrivit karaktärerna till Happy Death Day och dess uppföljare har för övrigt tidigare jobbat mycket med manus till X-Men-serietidningarna på 90-talet, så han visar på en bredd i sin talang.

Happy Death Day 2U (2019) tar nästan vid där den första filmen slutade. Här får vi till en början följa Ryan (Phi Vu) som är rumskompisen till Carter (Israel Broussard) där Tree (Jessica Rothe) vaknade upp i deras rum efter varje gång hon dog i Happy Death Day. Ryan hade skapat en tidsloop med sitt forskningsprojekt, kvantkylreaktorn Sisyphus där han och hans vänner Samar (Suraj Sharma) och Andrea (Sarah Yarkin) försöker bevisa att tiden kan bromsas på en molekylär nivå. Detta gjorde att Tree fick återuppleva sin helvetesdag flera gånger om där hon blir dödad av en person som bär deras skola Bayfield Universitys maskots läskiga bebis-mask. Konceptet med att vi får följa protagonistens liv och resa genom att den återupplever samma dag om och om igen har tidigare gjorts i filmer som komedin Groundhog Day (1993) och Sci-Fi-actionfilmen Edge of Tomorrow (2014) och kändes väldigt kul att se i en skräckkomedi.

Den här filmer är dock mindre skräck och mer ett "tänk om"-scenario, nästan som Back to the Future Part 2 (1989) som det skämtas om i filmen. Personer som tidigare var och betedde sig på ett sätt är helt annorlunda nu och även folk som i första filmen är döda är vid liv den här gången. Tree får alltså återuppleva dagen igen, och igen för att försöka luska ut hur tidsloopen som Ryan och hans vänner har skapat ska stoppas och även se till så att hon och främst andra personer inte ska bli dödade av mördaren.
AWESOME!


Istället för att Tree ska bli mördad likt i första filmen så ser hon nu till att ta sitt eget liv själv. Vi bjuds på självmords-scener där Tree bland annat hoppar fallskärm iklädd endast en bikini, dricker rengörings-medel och hoppar in i en flismaskin iklädd joggingutstyrsel. Hela kollaget utspelas med Paramores otroligt sköna och passande upbeat-låt Hard Times i bakgrunden.

Inledningsvis var jag orolig över ifall filmen inte skulle handla om Tree längre utan om Ryan. Jessica Rothe har något speciellt, hennes minspel där hon får använda hela sitt register i olika situationer är otroligt bra, och hennes sätt att leverera replikerna på om det nu handlar om seriösare och deppiga scener eller då hon skriker one liners har hon en väldigt bra komisk timing. Det var många gånger jag brast ut i skratt av hennes sätt att leverera dialogen, och andra scener där jag kände med henne. De övriga skådisarna gör bra ifrån sig men Rothe är nog en stor anledning till att jag verkligen älskade att se på Happy Death Day från första början och återkom till den i sällskap med min far och några av mina vänner vid olika tillfällen.

Att uppföljaren inte längre har lika mycket fokus på skräcken är lite av en besvikelse då jag tyckte att stämningen var riktigt välgjord i den första filmen. Atmosfären finns dock kvar då fotot även här är otroligt snyggt med många snygga scener som har mycket kontrast och färg i sig, och Bear McCrearys soundtrack var riktigt bra, men inte lika påtagligt och bra som i första filmen som hade det grymma skräcktemat i flera scener, nu kändes det lite mera Sci-Fi-inspirerat vilket å andra sidan var passande. Om ni likt mig älskade den första filmen så tycker jag att ni även ska se Happy Death Day 2U. Den är dock varken lika spännande eller har ett lika stort tema på skräck, men om ni gillar karaktärerna så räcker nog det långt. Det var kul att se personer med smått ändrade personligheter i den här tidsloopen.