Sidor

lördag 15 juni 2019

X-Men: Dark Phoenix (2019) recension



AWESOME!


X-Men: Dark Phoenix (2019) är den fjärde och avslutande filmen i X-Men-sagan och denna gången var det Simon Kinbergs tur att sitta i regissörsstolen. Han har tidigare varit manusförfattare till de tidigare X-Men-filmerna X-Men: The Last Stand (2006), X-Men: Days of Future Past (2014) och X-Men: Apocalypse (2016), och så även till Dark Phoenix. Detta är hans regidebut och det är en väldigt solid sådan. Jennifer Lawrence hade på förhand berättat att hon inte ville gestalta sin karaktär Raven/Mystique om Simon inte fick chansen att regissera filmen. Jag är glad över att han fick det och ser fram emot kommande projekt.

Humorn som funnits i de tidigare filmerna är som bortblåst och vi får en betydligt mörkare film både storymässigt och i det visuella. Kontrasten mellan den förra filmen Apocalypse och denna kunde inte ha varit så mycket större då den är väldigt färggrann och hade mycket humor i sig, även fast det fanns mörker även där speciellt med Magnetos (Michael Fassbender) story. Jean Grey/Phoenix (Sophie Turner), Scott Summers/Cyclops (Tye Sheridan) och Kurt Wagner/Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee) var några av de älskade karaktärerna som introducerades i Apocalypse som tonåringar på Professor Xaviers (James McAvoy) mutantskola. Dark Phoenix tar vid några år efter förra filmen, nämligen 1992. Något av det jag verkligen älskar med de senaste fyra X-Men-filmerna är att varje film har fått sitt eget årtionde den utspelas i, där X-Men: First Class (2011) utspelade sig på 60-talet. I den här filmen är det dock inget som verkligen utmärker sig för 90-talet varken på miljön eller kläder, men det har nog mycket med att göra att vi inte får se karaktärerna i sina civilkläder speciellt mycket, utan de gemensamma X-Men-dräkterna används flitigt.

Två vackra rödhåriga kvinnor. Ena är dock vithårig i filmen. 
En av ungdomarna på Charles Xaviers mutantskola utmärkte sig som extra stark i slutet av förra filmen, och det här är främst hennes film. Sophia Turner berättade i en intervju jag såg att hon hade tittat på intervjuer med Miley Cyrus för att få till en amerikansk dialekt till sin karaktär Jean Grey, och jag tycker att hon gör dialekten bättre den här gången, och även hennes skådespel är bättre och djupare. Vi får se en stor bredd av känslor och jag blev berörd av hennes tragiska bakgrundsstory som Jean Grey när hon var barn och blev omhändertagen av Xavier. Mutanter har jag alltid tyckt har varit intressantare än rena superhjältar då de känns mer som människor som lever med en typ av sjukdom de ej kan styra över. Att ha superkrafter är ingenting att leka med och det tar både på krafterna psykiskt och fysiskt för dessa karaktärer. I början av filmen får vi se Xavier och hans X-Men rädda några astronauter som är på väg att spåra ur kurs så raketen exploderar. Alla X-Men samarbetar och Phoenix absorberar explosionen. Detta skadade henne inte, utan gjorde henne starkare. Hon brottas med sina känslor och vet ej hur hon ska styra över sina krafter och det slutar med att hon tragiskt nog råkar döda en av sina kamrater, en karaktär vi har lärt känna och älska genom dessa filmer sedan 2011. Hela teamet bryter ihop, och många skyller på att det är Xaviers fel att personen dog och det blir många känslostormar mellan teamet i X-Men.

Skurkarna i Dark Phoenix är någon typ av utomjordingar som kan ta över människors kroppar, dessa leds av ledaren Vuk spelad av Jessica Chastain som gör ett bra jobb med denna fåordiga och manipulativa karaktär. Hon vill åt krafterna som Phoenix bär på efter raketexplosionen. Phoenix är nu den mäktigaste mutanten på jorden, och vi får åter igen se Michael Fassbender gestalta Magneto som vill döda henne efter att han fått reda på att hon råkat döda en person som var när och kär till honom. Xavier försöker på sitt håll nå Phoenix på ett känslomässigt plan och berätta att hon har godhet inom sig. Utomjordingarna känns egentligen onödiga som skurkar då det hade gått bra att berätta storyn utan dessa, men då hade vi inte blivit bjudna på alla tuffa actionsekevenser inne i och utanpå tåget där tillomed Nightcrawler blir en riktigt brutal badass istället för en comic relief som i förra filmen. Jag tyckte verkligen om den här avslutande delen i sagan, och det kändes som att det behövdes en mörk del med mycket känslor som jag blev indragen i och berörd av. Det händer sällan med dessa typer av filmer.