Sidor

måndag 24 juni 2019

Lords of Chaos (2018) recension

YES IS DEAD!


Euronymous har bandet Mayhem ihop med sina polare Dead, Hellhammer och Necrobutcher.
De har kul och utforskar livets djupa sidor via hård intensiv musik. En dag tar sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig och en ny lika unik sångare behöver införskaffas. Plötsligt en dag dyker Varg Vikernes upp i Euronymous butik. Kan denna filur vara någon för Mayhem men är han tillräckligt true?

Denna film regisserad utav musikvideo-regissören Jonas Åkerlund bygger på sanning, lögner och rykten kring skapandet kring en utav vårtids mest kontroversiella musikgenres, Black Metal, och vad som hände där omkring ett utav pionjärbanden. Sett överlag så slogs jag över att filmen är väldigt bra filmad och det estetiska i filmen är väldigt snyggt igenomtänkt med scener vart kamera och ljus osv ska ha sina placeringar. Fokus verkar ligga väldigt noga på att hitta rätt stämning gällande den grejen och det tycker jag absolut att filmen lyckats med. När Euronymous kommer hem och finner Dead död är en sådan scen då allt är oerhört snyggt. En annan sak är att han lyckats få fram hur instabila dessa unga killar verkar vara då dem bara är tonåringar så blir det extra påtagligt vad hemskt det kan vara att växa upp och vara uttråkad. Scenen med geväret och att Dead vill att Euronymous ska skjuta honom är en extra hemsk känsla att leva sig in i. Jag har svårt att förlika mig med att filmen emellanåt berättas från ett jag perspektiv med en berättarröst som är Euronymous vilket gör att filmen får en amerikansk college-films känsla men det funkar ändå även fast jag hade velat sett ett annat koncept som försök.

Skådisarnas insats är väl hyfsad och bäst i sin roll är bland annat Rory Culkin (Signs, Scream 4) som den manipulerande Euronymous men också när det väl kom ned till kritan mest jordnära på något sätt och enligt filmen kanske mer posör än någon annan. Den andra bra insatsen görs utav Jack Kilmer (The Nice Guys) som den levande men samtidigt oerhört apatiskt livströtta Dead och självmordsscenen gjorde han mycket bra. Emory Cohen (The Place Beyond the Pines, War Machines) bör också nämnas men främst varför han verkar fått för sig att människor som ska verka onda ska prata med en konstig form utav falsett i rösten som gör att man låter som Skeletor ifrån den tecknade serien utav He-Man. Han blir i alla fall väldigt lik den svenska översatta rösten i tonen. Det hela känns bara malplacerat och fel och blir konstigt i förhållande till hur t.ex. Euronymous låter. Det är samtidigt också lite roligt.

Vidare så kan jag nämna att filmen nog inte kommer att hjälpa människor som redan är skeptiska och har fördomar kring Black Metal-genren så kommer dem verkligen inte att bli av med dem efter denna. Det beror mycket på att den är ganska överdriven kring genren och framför allt kring morden och kyrkobränningarna. Nog för att dem skedde men det är en oerhört liten del utav aktiva som rakt av stödjer sådant. I dem flesta fall är musiken och stilen ett tema och ett utlopp för ilska samt frustration man vill få ur sig. Tänker vidare att kyrkobränderna och morden i filmen mer ska symbolisera snacket om att vara true i en musikstil. Det snacket finns i alla musikgenres och blir oftast mycket patetiskt eftersom det oftast mer handlar om sig själv än en förhållning till andra. Hur vida resten utav groupies och våldsamma fester förekom så har alltid tonåringar haft galna fester så det är inget nytt. Groupies har alla musikgenres haft på ett eller annat vis. Människor dras till dem som lockar dem med något nytt och som dem inte själva vågar och om det är lockande på andra möjliga sätt.

Storyn funkar också även fast jag emellanåt tycker att det blir lite utav bränningspatrullen som poserar i en källare och läser tidningen och skryter på stan. På ett sätt blir det mer verkligt då eftersom människor som vill synas gör allt för det på ett eller annat vis dessutom om det i en extrem genre kan anses vara coolt, true. Men det blir samtidigt också något löjligt. Tycker att denna film borde visas i skolor som en instruktionsfilm för hur komplicerat livet kan vara. Den kan säkert lära elever på högstadiet eller gymnasiet mer än andra filmer om identitet och skildra bättre hur svårt det är som tonåring. Alla andra då? Ja den är klart värd att se om inte för det estetiska fotot i nästan varje scen.
YES IS DEAD!


Självmord, mord och kyrkbränder. Och äkta norsk svart metall. Lords of Chaos tagline är "Based on Tuth and Lies" och om man nu lyssnar på Vargs (en av huvudkaraktärerna som gestaltas väldigt missvisande) YouTube-videos om filmen så låter det som att kanske 10% bygger på verkligheten och resten är hopfantiserad av regissören Jonas Åkerlund och medförfattaren Dennis Magnusson. Filmen bygger även på boken med samma namn där det som skrivs inte stämmer överens helt med verkligheten. Men trots detta så tycker jag filmen var välgjord och underhållande, och jag kom på mig själv att fnissa till vid vissa scener. Speciellt i dialogen som kändes väldigt löjlig bitvis.

Året är 1987. Killarna i black metal-bandet Mayhem som grundades av gitarristen Øystein Aarseth/Euronymous (Rory Culkin) söker en sångare och hittar då svenske Per Yngve Ohlin (Jack Kilmer) som kallar sig för Dead eftersom han är besatt av döda ting och tänker mycket på döden. Scenen där han skickar in sin demotape är taget ur verkligheten, där man ser en död mus upphängd på ett kors i kuvertet som innehöll kassetten. Ljudet som kom ut ur Pelles mun var perfekt för deras band. Det är många smådetaljer som dessa som stämmer någorlunda överens med verkligheten men andra stora detaljer som är helt påhittade. Till exempel så var (och är) inte black metal-scenen som andra scener inom metalgenren, och det var inga stora fester med supande och knullande (kan ju dock bero från band till band). En sådan scen kanske behövdes för filmen och blir effektfull då man ska tänka "dessa snubbar är ju helt galna!", men att gå från feel good-scener direkt till Deads självmord blir en väldigt stor kontrast och känns olustig. Men det kanske är meningen, för effektfullt blir det. Scenen är en av de jobbigaste att se på i filmen, där Pelle skär sig djupt i armarna med en kniv, och sedan skär sig i halsen för att till sist skjuta sig i huvudet med ett hagelgevär. Det galnaste av allt är då Øystein tar ett foto med en engångskamera på Pelles kropp. Självmordet är för mig den starkaste scenen i filmen, och jag tycker att Jack Kilmer var en av skådespelarna som gjorde bäst ifrån sig som den livströtte Dead.

Lords of Chaos är väldigt hoppig i berättandet, och man vet inte riktigt vart man är tidsmässigt. Då Varg Vikernes (Emory Cohen) som släppt skivor under namnet Burzum gick med i bandet som basist så uppdagades det att det var han som hade bränt en massa kyrkor i Norge. Detta tog Euronymous på sig att det var hans påhitt. Vi får se honom starta upp sin skivbutik Helvetet och bekanta oss med flera karaktärer, men inga som känns speciellt viktiga för handlingen tills ett mord inträffar. Faust (Valter Skarsgård) har mest bara varit med i bakgrunden och vi lär inte känna karaktären alls, mer än att han ställer sig frågan hur det skulle vara att döda någon. Mordscenen av den homosexuella mannen i parken är även den väldigt grafisk och jobbig att se på, likt Deads självmord. Filmens foto är väldigt snyggt och produktionen känns hela tiden  hög, men det hade jag nästan väntat mig från Jonas Åkerlund som tidigare har regisserat en hel drös av snygga musikvideos under åren.

Skådespelet av Emory Cohen är otroligt konstigt, då han hånfullt ler hela tiden och skrattar väldigt lustigt likt Mr. Chow i The Hangover-filmerna. Detta för att poängtera att han är galen och paranoid skulle jag tro. Det känns som att skådespelet är medvetet "dåligt" ju mer filmen fortgår. Någon som där emot spelar riktigt bra rakt igenom måste jag säga är Rory Culkin. Euronymous tjej Ann-Marit (som ej fanns på riktigt) spelas helt okej av Sky Ferreira. Hon tillför egentligen ingenting, mer än att tittaren ska få lite kärlek och romantik i en annars mörk film med svart humor, och därmed få mer sympati då det sista mordet sker. Euronymous känner att han måste döda Varg då han fått all uppmärksamhet med kyrkbränderna. Varg får då på sidovägar reda på att han ska bli torterad och inspelad för en snuff-film. Mordscenen får tyvärr inte samma styrka som de tidigare otäcka scenerna. Scenen är dock välgjord och välspelad och effekterna likaså. Men det där med Oboy'en, vad tänkte de där? Humor mitt i allt. Se filmen trots att den inte håller sig till verkligheten hela tiden, för den är underhållande... och den kommer definitivt få folk att få ännu mer fördomar mot denna musikgenre än tidigare.