Sidor

söndag 9 juni 2019

Glass (2019) recension



AWESOME!


M. Night Shyamalan blev populär med filmen The Sixth Sense (1999). Men det var i och med Unbreakable (2000) jag verkligen fastnade för hans berättarteknik. Här fick vi en väldigt annorlunda superhjältefilm som tog upp just ämnet om superhjältar i serietidningar, och man ställer frågan hur dessa skulle vara i verkligheten. Skulle man jobba i mörkret och vara anonym med sina hjältedåd likt protagonisten David (Bruce Willis) och sina illdåd likt antagonisten Elijah (Samuel L. Jackson), eller skulle det se ut som i Superman och liknande? Unbreakable kändes som att den var före sin tid, innan hela Marvels och DC Comics cinematiska universum kom till.

Sedan Unbreakable kom ut har jag återkommit till den många, många gånger och jag älskar verkligen atmosfären och karaktärerna i den. Efter detta regisserade Shyamalan mindre populära filmer, som fick väldigt blandad eller dålig kritik. Själv så uppskattade jag både The Village (2004) och Lady in the Water (2006). Jag såg under dessa nästan 20 år många intervjuer där regissören blir frågad om en uppföljare, och då har han alltid svarat att han velat göra en, men att det kanske inte gick med tekniken som fanns då. Det var många gånger då jag fantiserade ihop en fortsättning i huvudet. Men jag var även glad över att man fick ett öppet slut i Unbreakable. Det tog många år innan jag verkligen gillade en film från Shyamalan igen, och det var med den fantastiska skräck(komedi?)-filmen The Visit som kom ut 2015. Året därefter kom Split ut, och jag blev väldigt splittrad över vad jag tyckte om den. Men, SPOILER, det visade sig att den utspelades i Unbreakable-universumet och vi får se Bruce Willis karaktär David i en kort sekvens. Detta var något som jag fick känslan av hölls väldigt hemligt under inspelningen av Split. Nu fick jag upp förväntningarna över att få se en riktig uppföljare igen, där både David och Elijah var med. Och även den nya karaktären Kevin från Split med 24 splittrade personligheter som spelas av James McAvoy.

Hela gänget samlat för gruppterapi.
Glass är en tredje del i Unbreakable-sagan och jag måste säga att jag är nöjd med slutresultatet. Regnet och atmosfären från Unbreakable är tillbaka, och även så en något äldre David och Elijah. Även Davids son Joseph (Spencer Treat Clark) är tillbaka, och jobbar nu tillsammans med sin far genom att leta skurkar via datorn och kommunicerar via ett headset. Då jag höll mig borta från trailers och information om filmen den senaste tiden så blev det här ett kul återseende. Även Elijahs mor är tillbaka, och likaså Anya Taylor-Joy som spelade Casey i Split. Här har jag inget alls att klaga över, och tycker att alla gör sina roller bra. Och självklart är även James McAvoy med även här, som en av de tre med superhjältekrafter, och jag skulle våga säga att jag tyckte om honom ännu mera i denna film. En ny karaktär som har en stor central roll är Dr. Ellie Staple som spelas riktigt bra av Sarah Paulson. Personerna med superhjältekrafter blir tillfångatagna av Dr. Ellie och blir satta i speciella rum. Har de verkligen superhjältekrafter eller är det bara något som uppstår i deras huvuden och fantasi? Glass bygger upp en bra och spännande story på ett snyggt sätt, och jag gillade verkligen den sista akten där jag fick lite gåshud. Var den värd väntan, och kommer vi att kanske få se ännu fler filmer i universumet framöver, trots att det är en triologi? Det kan nog bara Shyamalan själv svara på. Det är en klart sevärd film, men då skulle jag rekommendera er att se både Unbreakable och Split innan ni ser på Glass. Annars blir den nog lite svår att hänga med i. Jag blev klart sugen på att se alla tre filmer i följd nu. Men främst är det den första filmen jag verkligen älskar, trots det är jag glad över att återse karaktärerna i sitt lilla egna Unbreakable-universum.