Sidor

måndag 3 juni 2019

Avengers: Endgame (2019) recension


AWESOME!


Thanos har utrotat hälften utav allt levande liv för att skapa balans, lugn och harmoni i universum. En få skara Avengers sörjer dem bortgångna men bestämmer sig snart för att försöka ställa allt till rätta igen. Dock är det lite svårare än vanligt att få alla att ställa upp men skam den som inte försöker.

Detta är den direkta fortsättningen på Avengers: Infinity War (2018) och som dock tar vid 20 år senare. Filmen är regisserad utav Anthony- och Joe Rosso och denna gång har den ett betydligt långsammare tempo än dem andra Avengers-filmerna. Detta gör inget då det behövs för att bygga upp stämningen kring insatsen i denna film och vad som krävs utav filmens huvudkaraktärer. Det är en ganska smart dialog i filmen men emellanåt kan vissa djup hoppas över till förmån till andra som är viktigare för handlingen och gör att filmen som denna gång är över 3 timmar lång också vinner lite fart. Vi har ju vant oss nu med dessa skådisar i filmen gestaltande våra Avengers men jag slås ändå ofta utav vad bra Robert Downey Jr gör Iron Man. En riktig stjärna. Övriga gör sina roller så bra dem tidigare har gjort dem och det är i min mening över medel. Alltså gör dem definitivt inte bort sig. Lite extra kul är det att se Chris Hemsworth leverera en alkoholiserad och uppgiven Thor samt Mark Ruffalo som en omåttlig populär Hulk. Josh Brolin ska ha extra beröm för rollen som Thanos. Den levereras med sådant djup och passion att man även får förståelse för hans handlingar och aktioner. Han vill också bara ha fred fast på ett annorlunda sätt. Han får speciellt fram den både känslomässiga men också det helt likgiltiga i hans karaktär som växlas av och på hela tiden.

Som vanligt är effekterna häftiga och jag är oerhört glad kring att jag slutat gått på 3d-versionerna utav filmerna på bio eftersom jag märkt att dem förstör mycket utav filmerna. Det blir sjukt mycket bättre att se dem på det klassiska sättet och man uppfattar mer vad som händer i en scen istället för att man ska vara distraherad och tänka kring djupet i scenen och på så vis försöka förstå vad som händer. Miljöerna och det mytologiska i filmen är också kul att följa rent fantasimässigt. Det gör att en får mycket att tänka kring utöver filmens större frågor.

Scarlett vill inte se Jeremy i ögonen.
Filmens djupa ämnen är bland annat att om man kunde fuska och resa tillbaka i tiden för att ställa allt till ”rätta” skulle man då göra det med risken för att påverka något annat i en negativ riktning? Ett annat ämne är det här om ondska och motiv och vad det innebär eftersom jag kan förstå att Thanos inte drivs utav genomonda sådana utan har andra anledningar och förklaringar till att skapa fred och balans. Klarar du av att offra den du älskar för att vinna något som är bättre för fler? Jag kan nog gräva och hitta flera här men jag nöjer mig med dessa.

Du får en bra film med mera action på slutet istället för en stor del utav resten än dem tidigare filmerna men jag tycker definitivt inte att filmen var tråkig för det. Snarare långt ifrån. Den ger mycket att tänka på och reflektera över och Marvel är som så många gånger förr bra på att förklara att motiv, ondska och godhet är svävande. Det är mycket utav förklaringen varför man drevs till dessa serier som ung. Denna film är klart sevärd om inte för Iron Man och Thanos. Eller vad sägs om Rocket?