Sidor

lördag 29 juni 2019

Stomping Grounds 2019 recension


YES! YES! YES!


Bara två veckor efter Super ShowDown så blev det dags för ytterligare en PPV i form utav Stomping Grounds som ägde rum i Tacoma Dome, Tacoma. Nu var Pre-showen genuint uppbyggd igen med studion Ringside, en någon bit ifrån ringen men ändå ganska nära, och snacket var inte så stelt som jag upplevde att det var inför Super ShowDown. Pre-Show- matchen mellan Tony Nese, Drew Gulak och Akira Tozawa blev en oerhört fartfylld historia som blev ganska intensiv. Drew Gulak hamnar ganska snabbt utanför ringen genom en attack från Tozawa. Tozawa och Nese byter slag med varandra och så småningom också några räkneomgångar till två. Gulak tar sig in i ringen och utför en trippel-german-supplex. Efter att Tozawa och Gulak slagits litegrann så har tillslut Nese hamnat upp och ned vid repen då Gulak gjorde en supplex på Tozawa rakt på Nese. Fortsättningsvis så hade Tozawa en räkning på Nese, och sedan Nese på Gulak, och sen Nese på Tozawa som Gulak avbröt. Gulak undvek sedan en attack från Nese som blev knockad till golvet utav Tozawa som i sin tur blev nedtagen för räkning utav Gulak som vinner WWE Cruiserweight Championship-bältet. Redan här upptäckte jag att det kunde komma att bli en betydligt mer fartfylld kväll än två veckor innan i Saudiarabien.

Efter Gulaks vinst så blev det dags för Becky Lynch match mot Lacey Evans om Raw Women´s Championship. Det började med en del utdelande av slag fram och tillbaka var på det blev att dem bytte att koppla grepp mot varandra för att få den ene att tappa. Becky tog sig ut då det var Lacey som var sist med ett grepp så började Evans gå hårt mot Beckys skadade arm och ben för att sedan återigen få till ett grepp. Även denna gång tog sig Becky ut ur det. Här banade matchen väg för Becky som tillslut vann genom att få Evans att tappa. En utav höjdpunkterna i matchen var när Lacey torkade sitt svett med servetten som hon brukar göra, när hon tagit fram den ur wrestlar-underdelen på sin utstyrsel, så tryckte Becky ned den i hennes käft. Det såg riktigt komiskt ut och Lacey såg nästan ut som en blåsfisk i ansiktet. Även denna match höll ett högt tempo.

Nu blev det dags för Sami Zayn och Kevin
Owens mot Xavier Woods och Big-E. Om man tyckte att det var högt tempo innan så skruvades det nog upp ännu ett snäpp i den här matchen. Sami och Kevin visade bra tag-teamsamarbete och gav inte Xavier Woods en syl i vädret i början. Big-E blev nog utanför ringen i dem 4 första minuterna innan han fick komma in. Då hade bland annat Kevin gjort någon schysst hopp-attack på Woods som började gå för räkning. När väl Big-E kom in så jämnade matchen ut sig något och framför allt Sami fick lite svårt med den store The New Day-medlemmen. Dock skulle Owens och Zayns nyfunna fart fälla avgörandet och dem vann tillslut matchen. Det blev jag glad över då det ganska ofta ett tag blivit så att The New Day känns orubbliga och att Kevin och Sami verkar ha hittat glöden igen. Roliga höjdpunkter i denna match var bland annat när Kevin bl.a. härmade Big-E:s höftdans framför honom samt två gånger försökte köra igång ”New Day Rocks” åt publiken.

Vidare så bjöds vi på US Championship-matchen mellan Ricochet och Samoa Joe. Innan ens Ricochet hade fått upp någon fart i matchen så såg det ut som att matchen skulle gå åt Samoas håll då han slängde lite med Ricochet och samtidigt ganska tidigt lyckades koppla ett grepp över munnen på honom. Men Ricochet arbetade sig in med sin fart och då hängde inte Samoa Joe med riktigt och när Samoa försökte koppla sitt berömda Coquina Clutch lyckades Ricochet avvärja det och skickade iväg Joe över repen. När väl Joe landat på mattan igen så gjorde Ricochet sin 630 och Samoa blev nere för räkning och Ricochet vann sin första titelmatch inom WWE:s huvudevents.

Matchen mellan Heavy Machinery och Rowan
och Daniel Bryan blev tillslut en ganska så komfortabel seger för Daniel Bryan och Rowan. Nog för att det ett litet tag såg ut som att Heavy Machinery skulle ha en liten chans och kunde utföra sina specialare där i bl.a. dubbelcrossen (som jag kallar den) då både Tucker och Otis hamnar på motståndaren efter att Tucker kastat ned motståndaren genom att sen hoppa över denne med magen så kommer Otis kort där efter med landning på mage på den samme. Otis gjorde också sin Caterpillar på Daniel Bryan som för kvällen fick mycket hurrarop och hans namn ropades väldigt mycket. Det var oväntad feedback då hans heel-karaktär i övrigt varit rätt så utbuad sen han blev den. Tillslut vann Daniel Bryan och Rowan och behöll då SmackDown tag-team-bältena. Farten på matcherna var fortfarande hög och intensiv och så här långt klart den bästa pay-per-viewen hittills ihop med WrestleMania.

SmackDown Women’s Championship-matchen mellan Bayley och Alexa Bliss blev också en fartfylld historia som man ett tag trodde att Alexa skulle ta hem men så blev inte fallet. Utan det blev Bayley som försvarade titeln och det hela avgjordes på en incident då Nikki Cross på nått sätt störde Alexa då hon lade sig i nått under matchen och Bayley kunde utnyttja det hela. Nikki tröstade Alexa och väntade redan på revansch.

Matchen mellan Drew McIntyre och Roman
Reigns blev en hård och intensiv match där Drew som hade Shane McMahon vid ringens sida såg ut att kunna ta hem det hela. Det fuskades en hel del och Roman fick ta emot en hel del stryk. Drew fick till några Cleymore- kicks och Shane gjorde sitt Coast-to-Coast-hopp. Någonstans så hade Roman lyckats samla kraft för att han gav både Shane och Drew några slag och dessutom fick dem smaka på Supeman-punsh. Drew fick ta emot en sådan när han kom hoppandes emot Roman. Med all samlad kraft och Shane satt ur spel så kunde Roman tillslut kamma hem segern. Personligen är jag själv något trött på denna fejd och att Shane ska använda en massa underhuggare och köra med oschysst spel alldeles för ofta men det kanske snart blir nytt fokus.

Det blev efter detta dags för WWE-Championship-matchen mellan Dolph Ziggler och Kofi Kingston i en stålbur. Den blev också fartfylld och vad mer kan hända med två snabba wrestlare. Kofi gjorde rätt så snabbt sitt första försök att klättra ut ur buren. Men Dolph höll honom kvar och två gånger valde han att stanna för att slåss. Nog var det ändå Kofi som försökte fly flest gånger var utav en av klättringarna var nära att lyckas men Dolph höll honom kvar. Man kunde vinna genom att dra ut ur buren eller på dem vanliga sätten. Denna match hade säkert Dolph kunnat vinna om inte dem andra möjligheterna till vinst hade funnits med. Han bjöd på bra wrestling och gick hårt på arm och ben hos Kofi som på slutet hade väldigt ont. Kofi lyckades trots ont i benet hoppa över en flyende Dolph mellan repen och nudda golvet utanför buren och vinna precis sekunden före Dolph och behöll bältet.

Så dags för Universal-Championship-matchen mellan Baron Corbin och Seth Rollins. Denna match hade byggts upp ett tag och kryddats ytterligare efter matchen i Saudiarabien. Seth hade hotat med att spöa alla som Corbin kunnat välja som domare för matchen med en stol. Så blev dock inte fallet då Corbin valde Lacey Evans som domare. Det blev en match där Baron inte skulle haft en suck om han inte hade haft en domare som var på hans sida och räknade långsamt för Seth och snabbt för honom. Men han fick aldrig ned Seth en endaste gång. Istället blev han tvungen att hitta på nyare och nyare regler för att vinna. Först blev det en ”bäst utav 2”-match och efter det blev det en match utan diskvalificeringar. När väl Baron verkade vara på väg att vinna med hjälp utav dem extra regler han infört och Lacey slagit Seth på kulorna så stormade Becky Lynch in för att rädda sin kille och bli mannen som står upp för sin man. Becky tryckte dessutom ned Laceys näsduk i hennes käft och spöade upp henne efter noter. Seth vann tillslut då en extra domare kommit in och blivit beordrad att räkna. Titeln förblev försvarad. WWE ska ha lite beröm för att dem vågade ”förstöra” en huvudmatch på ett sådant här event. Det blev mycket underhållning men långt ifrån en riktig wrestling-match och att ha den som huvudakten på en PPV är modigt och kan vara snäppet till dumdristigt. Det gick ju dock vägen och segmentet blev ganska roligt. Detta var klart en mycket underhållande PPV. Nu ser jag fram emot Extreme Rules om bara några veckor. PPV:sen duggar tätt just nu. Fantastiskt.
YES! YES! YES!


Stomping Grounds som gick av stapeln i söndags är en helt ny pay-per-view från WWE och den var raka motsatsen på vad vi bjöds på under Saudiarabiens Super ShowDown (läs vår recension här) tidigare den här månaden. Publiken i Tacoma Dome i Washington var helt i extas och väldigt bra på att jubla och bua, det gjorde hela showen ännu bättre. Man märkte att alla involverande Superstars var hungriga på att bjuda på riktigt bra och fartfyllda matcher där storybitarna kändes mer involverande under showen jämfört mot tidigare PPV:s den senaste tiden. Jag skulle dock gissa på att det är någonting som måste göras då tittarsiffrorna har varit rekordlåga det senaste halvåret, och nu när WWE får konkurrens för första gången på extremt länge med All Elite Wrestling som i slutet av augusti bjuder på sin tredje pay-per-view All Out, vilket sålde slut på 15 minuter. AEW:s pay-per-view Double or Nothing i maj bjöd på några riktigt grymma matcher och nu är det bara för WWE att skärpa till sig då de trots allt har sjukt många bra wrestlare som ej används fullt ut, vilket jag skulle tro är rädslan för att de kan bli skadade.

Jag har aldrig riktigt satt mig in i 205 Live på WWE Network utan jag har alltid nöjd mig med att se på veckoavsnitten av Raw och SmackDown LIVE på YouTube samt kollat på NXT och deras pay-per-views på WWE Network, men av det jag har sett då och då under det senaste året så har det alltid bjudits på riktigt bra wrestling och likaså fick vi det i den här i matchen mellan Tony Nese, Drew Gulak och Akira Tozawa om Cruiserweight-bältet i en triple threat-match. Nese förlorade sitt bälte men jag har fått känslan av att han mer gillade att jaga bältet än att vara en champion så det var kul att se Gulak som ny ägare av bältet även om jag höll på Tozawa.

Matchen mellan Becky Lynch och Lacey
Evans var också riktigt underhållande trots att man märker att Lacey inte riktigt har blivit varm i kläderna än då hon missade några spots. Men att hon är en bra karismatisk heel räcker långt för mig. Då hon slängde sin svettiga servett som hon just torkat sig under armarna med på Becky vartefter Becky tryckte ner servetten i munnen på henne var både kul, oväntat och nasty. Jag skulle gissa att det var en homage till Lynch hjälte Mankind och hans Mr. Socko-socka som han brukade trycka in i käften på sina motståndare. Även Laceys story tillsammans med Baron Corbin kan nog bli skoj och hinner utvecklas under dessa tre veckor fram tills nästa PPV när de möter Lynch och hennes kille Seth Rollins. Domardelen med Evans under main eventet Corbin mot Rollins var roligt men kändes något för långt och utdraget. Matchen slutade lite oväntat och kul om än smått ostigt men det kändes bara så perfekt. Becky ÄR The Man... och Lacey är The Lady.

Ricochet fick sin första singelmatch i main rostern mot Samoa Joe, och vilken match det var sen! Jag älskade hur han gick ut som vinnare och att vi fick se Triple H gratulera honom backstage där en massa andra Superstars stod och gjorde samma sak. En av personerna var Otis i Heavy Machinery som utbrast "I LOVE YOU RICKY!!" då hans tag teams låt började spelas i bakgrunden och han och hans tag team-partner Tucker går ut mot ringen i sin gångstil som hyllar det gamla tag teamet The Bushwhackers. Det var det här jag menade med att jag tyckte om att vi fick se mera backstage- och andra videos berättarmässigt, bara en sådan liten sak gjorde att den här PPV:n kändes väldigt levande och äkta. Heavy Machinery-matchen var även deras första i main rostern efter de blev draftade från Triple H skötebarn NXT. Otis och Tucky mötte efter mycket tjat Daniel Bryan och Rowan i ringen och även den matchen var riktigt underhållande.

Underhållande var även Kevin Owens och Sami Zayn mot The New Day, Roman Reigns mot Drew McIntyre och Kofi Kingston mot Dolph Ziggler. Bara en sådan grej som att Alexa Bliss (läs min recension på hennes WWE 365-dokumentär här) är tillbaka gjorde mig riktigt glad och det var en fröjd att se henne och Bayley fightas och gnabbas, och kommer nog bli minst lika kul under nästa PPV Extreme Rules. Alla bjöd på underhållande matcher på ett eller annat vis och jag är sjukt nöjd med galan överlag då det var något av det bästa jag sett från main rostern under det senaste året. Nu fick vi samma kvalité under själva wrestling-matcherna som på NXT:s pay-per-views och det är alltid bra, speciellt nu i tider då det finns konkurrens på marknaden. Nu håller jag tummarna på att kvalitén fortsätter att hålla i sig för i så fall bådar det gott!

torsdag 27 juni 2019

WWE 365 - Alexa Bliss (2019) recension



AWESOME!


Den 23:e juni gick pay-per-viewen Stomping Grounds (som vi kommer att skriva om) och den följdes av det tredje avsnittet av WWE 365 där det första avsnittet kom 2017 och vi fick följa Kevin Owens, och året därpå handlade det om AJ Styles år. I årets avsnitt får vi följa Lexi Kaufman, eller The Goddess Alexa Bliss som hon är mer känd som. Jag var fram tills för några veckor sedan orolig över om man någonsin skulle få se henne i ringen igen. Detta på grund av en allvarlig hjärnskakning.

Dokumentären börjar med att Alexa pratar om då hon var med i NXT, som man kan säga är som en underdivision till Raw och SmackDown, där många wrestlare börjar innan de hamnar i main rostern. Där användes hon till en början som en "valet", vilket vill säga ögongodis, support och talare för wrestlarna hon gick in mot ringen med. Efter detta visas det klipp från den tiden och den kvinnliga berättarrösten Maria Menounos berättar om när Bliss blev draftad till SmackDown och blev den första kvinnan att bli både SmackDown Women's Champion och Raws Women's Champion på en och samma gång. Hon lade ner mycket tid på att utvecklas i både ringen och sin karaktär. Bliss var från början en glittrig cheerleader-baby face i NXT för att sedan utvecklas till en fantastisk och kaxig heel (bad guy), och detta var hennes räddning att få vara kvar i WWE. Hon kanske inte är den tekniskt bästa kvinnan på wrestling, trots att hon har en karriär som gymnast i bakfickan, men att hon är en bra talare och entertainer kan man inte ta ifrån henne. Hon är en av mina personliga favoriter.

Alexa Bliss nu och då.
Vi bjuds på en väldigt bra inblick i hennes liv redan från dag 1 i dokumentären där hon berättar om hur mör hon är i kroppen inför WrestleMania då hon i början av 2018 var Raws Women Champion, vi får se henne släpa på en stor resväska och skriva autografer. Jag förundras verkligen över vilket hektiskt liv det måste vara att nästan resa runt i 365 dagar om året utan mycket tid hemmavid. När man ser Alexa se överlycklig ut då hon testar sin entré till WrestleMania där hon skjutsas upp i luften på en pelare så märker man hur genuint hon älskar sitt jobb, och följer där efter upp med att berätta om sin storyline med Nia Jax som handlade om body shaming, där hon spelade en mobbare. Hon berättar samtidigt om hur hon själv, likt Nia blev mobbad i skolan och fick anorexia i tonåren. Det blev en kontroversiell och emotionell story då allt kändes verkligt. Nias specialgrepp Samoan drop på Alexa gjorde Nia till den nya Raw Women's Champion. Då hon och Nia i verkligheten är bästa vänner inom WWE så tyckte hon att det var en viktig story som berättades där det visar sig att det aldrig är okej att mobba. Alexa tar även upp rykten om att hon skulle ha satt in silikon i tuttarna, och berättar här helt öppet att hon gjorde det redan som 17-åring då hon mådde psykiskt dåligt med anorexin och kände sig som en 7-årig pojke i kroppen. Hon ångrar det inte alls då hon fick tillbaka sitt självförtroende och hon började äta igen. I denna scen som utspelar sig på dag 5 så får vi följa med henne på operationen för nya implantat då det rekommenderas att de byts ut ungefär vart tionde år. Dag 75 så får vi se henne som andra kvinnliga vinnaren någonsin att vinna Money in the Bank-kontraktet. På denna show hade hon bjudit in sin bästa vän Erin som hjälpte henne komma ut sitt självskadebeteende och bli frisk. Då Alexas karaktär är baserad på den typen av mobbartjejer man ser i filmer som Mean Girls och från hennes verkliga liv så är det alltid härligt att se när hon i verkligheten är raka motsatsen. Det visar bara på hur bra hon lever sig in i sin roll.

Utöver detta får vi se henne åka hem till Ohio där hon växte upp och träffa gamla vänner och hitta på saker som hon gjorde i tonåren så som att gå på zoo, höra att hon skulle få en match mot Trish Stratus under pay-per-viewen Evolution, WWE:s första gala med endast kvinnor. Då Alexa såg på Trish matcher när hon växte upp så var hon otroligt exalterad över denna match med sin idol. Hon blev tyvärr skadad under matchen mot Ronda Rousey under pay-per-viewen Hell in a Cell i september 2018. Skadan visade sig ha gett henne hjärnskakning. Detta var en match jag personligen såg fram emot, så det var lite jobbigt att se henne så besviken och ledsen över att inte kunna göra matchen på det historiska Evolution-eventet, mer än att stå vid ringsidan. Ju mer tiden gick desto oroligare blev hon över ifall hon någonsin skulle få komma tillbaka, men att hon samtidigt förstod att det var viktigt att ta ett uppehåll då man trots allt bara har en hjärna. Hennes charmiga mor är läkare, och vi får träffa henne och Alexas gris och se huset som hon köpte till sina föräldrar.

Den 7:e januari i år så fick Alexa som första kvinna en egen talkshow i Raw, A Moment of Bliss. Jag älskar verkligen att hon fick detta tillfälle att komma tillbaka och hålla sin karaktär vid liv, och efter många månader med läkarbesök så var hon äntligen tillbaka i ringen under Royal Rumble, och fick där efter vara värd på WrestleMania. Denna WWE 365 var väldigt insiktsfull och intressant, och det var kul att följa Little Miss Bliss resa under ett år. Hon gjorde många saker som första kvinna i WWE, så det var bara passande att hon var den första att få en 365-dokumentär.

måndag 24 juni 2019

Lords of Chaos (2018) recension

YES IS DEAD!


Euronymous har bandet Mayhem ihop med sina polare Dead, Hellhammer och Necrobutcher.
De har kul och utforskar livets djupa sidor via hård intensiv musik. En dag tar sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig och en ny lika unik sångare behöver införskaffas. Plötsligt en dag dyker Varg Vikernes upp i Euronymous butik. Kan denna filur vara någon för Mayhem men är han tillräckligt true?

Denna film regisserad utav musikvideo-regissören Jonas Åkerlund bygger på sanning, lögner och rykten kring skapandet kring en utav vårtids mest kontroversiella musikgenres, Black Metal, och vad som hände där omkring ett utav pionjärbanden. Sett överlag så slogs jag över att filmen är väldigt bra filmad och det estetiska i filmen är väldigt snyggt igenomtänkt med scener vart kamera och ljus osv ska ha sina placeringar. Fokus verkar ligga väldigt noga på att hitta rätt stämning gällande den grejen och det tycker jag absolut att filmen lyckats med. När Euronymous kommer hem och finner Dead död är en sådan scen då allt är oerhört snyggt. En annan sak är att han lyckats få fram hur instabila dessa unga killar verkar vara då dem bara är tonåringar så blir det extra påtagligt vad hemskt det kan vara att växa upp och vara uttråkad. Scenen med geväret och att Dead vill att Euronymous ska skjuta honom är en extra hemsk känsla att leva sig in i. Jag har svårt att förlika mig med att filmen emellanåt berättas från ett jag perspektiv med en berättarröst som är Euronymous vilket gör att filmen får en amerikansk college-films känsla men det funkar ändå även fast jag hade velat sett ett annat koncept som försök.

Skådisarnas insats är väl hyfsad och bäst i sin roll är bland annat Rory Culkin (Signs, Scream 4) som den manipulerande Euronymous men också när det väl kom ned till kritan mest jordnära på något sätt och enligt filmen kanske mer posör än någon annan. Den andra bra insatsen görs utav Jack Kilmer (The Nice Guys) som den levande men samtidigt oerhört apatiskt livströtta Dead och självmordsscenen gjorde han mycket bra. Emory Cohen (The Place Beyond the Pines, War Machines) bör också nämnas men främst varför han verkar fått för sig att människor som ska verka onda ska prata med en konstig form utav falsett i rösten som gör att man låter som Skeletor ifrån den tecknade serien utav He-Man. Han blir i alla fall väldigt lik den svenska översatta rösten i tonen. Det hela känns bara malplacerat och fel och blir konstigt i förhållande till hur t.ex. Euronymous låter. Det är samtidigt också lite roligt.

Vidare så kan jag nämna att filmen nog inte kommer att hjälpa människor som redan är skeptiska och har fördomar kring Black Metal-genren så kommer dem verkligen inte att bli av med dem efter denna. Det beror mycket på att den är ganska överdriven kring genren och framför allt kring morden och kyrkobränningarna. Nog för att dem skedde men det är en oerhört liten del utav aktiva som rakt av stödjer sådant. I dem flesta fall är musiken och stilen ett tema och ett utlopp för ilska samt frustration man vill få ur sig. Tänker vidare att kyrkobränderna och morden i filmen mer ska symbolisera snacket om att vara true i en musikstil. Det snacket finns i alla musikgenres och blir oftast mycket patetiskt eftersom det oftast mer handlar om sig själv än en förhållning till andra. Hur vida resten utav groupies och våldsamma fester förekom så har alltid tonåringar haft galna fester så det är inget nytt. Groupies har alla musikgenres haft på ett eller annat vis. Människor dras till dem som lockar dem med något nytt och som dem inte själva vågar och om det är lockande på andra möjliga sätt.

Storyn funkar också även fast jag emellanåt tycker att det blir lite utav bränningspatrullen som poserar i en källare och läser tidningen och skryter på stan. På ett sätt blir det mer verkligt då eftersom människor som vill synas gör allt för det på ett eller annat vis dessutom om det i en extrem genre kan anses vara coolt, true. Men det blir samtidigt också något löjligt. Tycker att denna film borde visas i skolor som en instruktionsfilm för hur komplicerat livet kan vara. Den kan säkert lära elever på högstadiet eller gymnasiet mer än andra filmer om identitet och skildra bättre hur svårt det är som tonåring. Alla andra då? Ja den är klart värd att se om inte för det estetiska fotot i nästan varje scen.
YES IS DEAD!


Självmord, mord och kyrkbränder. Och äkta norsk svart metall. Lords of Chaos tagline är "Based on Tuth and Lies" och om man nu lyssnar på Vargs (en av huvudkaraktärerna som gestaltas väldigt missvisande) YouTube-videos om filmen så låter det som att kanske 10% bygger på verkligheten och resten är hopfantiserad av regissören Jonas Åkerlund och medförfattaren Dennis Magnusson. Filmen bygger även på boken med samma namn där det som skrivs inte stämmer överens helt med verkligheten. Men trots detta så tycker jag filmen var välgjord och underhållande, och jag kom på mig själv att fnissa till vid vissa scener. Speciellt i dialogen som kändes väldigt löjlig bitvis.

Året är 1987. Killarna i black metal-bandet Mayhem som grundades av gitarristen Øystein Aarseth/Euronymous (Rory Culkin) söker en sångare och hittar då svenske Per Yngve Ohlin (Jack Kilmer) som kallar sig för Dead eftersom han är besatt av döda ting och tänker mycket på döden. Scenen där han skickar in sin demotape är taget ur verkligheten, där man ser en död mus upphängd på ett kors i kuvertet som innehöll kassetten. Ljudet som kom ut ur Pelles mun var perfekt för deras band. Det är många smådetaljer som dessa som stämmer någorlunda överens med verkligheten men andra stora detaljer som är helt påhittade. Till exempel så var (och är) inte black metal-scenen som andra scener inom metalgenren, och det var inga stora fester med supande och knullande (kan ju dock bero från band till band). En sådan scen kanske behövdes för filmen och blir effektfull då man ska tänka "dessa snubbar är ju helt galna!", men att gå från feel good-scener direkt till Deads självmord blir en väldigt stor kontrast och känns olustig. Men det kanske är meningen, för effektfullt blir det. Scenen är en av de jobbigaste att se på i filmen, där Pelle skär sig djupt i armarna med en kniv, och sedan skär sig i halsen för att till sist skjuta sig i huvudet med ett hagelgevär. Det galnaste av allt är då Øystein tar ett foto med en engångskamera på Pelles kropp. Självmordet är för mig den starkaste scenen i filmen, och jag tycker att Jack Kilmer var en av skådespelarna som gjorde bäst ifrån sig som den livströtte Dead.

Lords of Chaos är väldigt hoppig i berättandet, och man vet inte riktigt vart man är tidsmässigt. Då Varg Vikernes (Emory Cohen) som släppt skivor under namnet Burzum gick med i bandet som basist så uppdagades det att det var han som hade bränt en massa kyrkor i Norge. Detta tog Euronymous på sig att det var hans påhitt. Vi får se honom starta upp sin skivbutik Helvetet och bekanta oss med flera karaktärer, men inga som känns speciellt viktiga för handlingen tills ett mord inträffar. Faust (Valter Skarsgård) har mest bara varit med i bakgrunden och vi lär inte känna karaktären alls, mer än att han ställer sig frågan hur det skulle vara att döda någon. Mordscenen av den homosexuella mannen i parken är även den väldigt grafisk och jobbig att se på, likt Deads självmord. Filmens foto är väldigt snyggt och produktionen känns hela tiden  hög, men det hade jag nästan väntat mig från Jonas Åkerlund som tidigare har regisserat en hel drös av snygga musikvideos under åren.

Skådespelet av Emory Cohen är otroligt konstigt, då han hånfullt ler hela tiden och skrattar väldigt lustigt likt Mr. Chow i The Hangover-filmerna. Detta för att poängtera att han är galen och paranoid skulle jag tro. Det känns som att skådespelet är medvetet "dåligt" ju mer filmen fortgår. Någon som där emot spelar riktigt bra rakt igenom måste jag säga är Rory Culkin. Euronymous tjej Ann-Marit (som ej fanns på riktigt) spelas helt okej av Sky Ferreira. Hon tillför egentligen ingenting, mer än att tittaren ska få lite kärlek och romantik i en annars mörk film med svart humor, och därmed få mer sympati då det sista mordet sker. Euronymous känner att han måste döda Varg då han fått all uppmärksamhet med kyrkbränderna. Varg får då på sidovägar reda på att han ska bli torterad och inspelad för en snuff-film. Mordscenen får tyvärr inte samma styrka som de tidigare otäcka scenerna. Scenen är dock välgjord och välspelad och effekterna likaså. Men det där med Oboy'en, vad tänkte de där? Humor mitt i allt. Se filmen trots att den inte håller sig till verkligheten hela tiden, för den är underhållande... och den kommer definitivt få folk att få ännu mer fördomar mot denna musikgenre än tidigare.

onsdag 19 juni 2019

Escape Room (2019) recension

NO! NO! NO!


Zoey, Ben, Jason, Mike, Amanda och Danny får alla en mystisk kub som efter lite problemlösning visar sig innehålla en inbjudan till ett spel med rum där fokus ligger på att lösa gåtor och pussel för att utveckla sitt inre jag. Det ska snart visa sig ha en ännu större insats.

Den här filmen är regisserad utav Adam Robitel (The Taking, Insidious: The Last Key) och ska vara en sorts skräckfilm i samma tema som Saw-filmerna. Jag tycker dock att dessa filmer allt som oftast är mer som thrillers än skräckfilmer men kanske borde kategoriseras som psykologisk skäck. Den här filmen tycker jag nog enbart är en thriller och är på ett sätt intressant gjord men jag tycker den faller rätt platt med rummens hållbarhet att vara rum. Det blir påtagligt ganska snart då andra rummet är ganska stort och ser ut som en miljö ute i naturen. Jag kan dock köpa det då det går att göra stora rum i stora byggnader men det är en rätt så underhållande och kittlande tanke att leka med att rumidén faller bort litegrann. Till skillnad från när Saw-filmerna kom så hade jag mer behållning utav dem än vad jag hade kring denna film men troligtvis så handlade det om att konceptet var rätt så nytt på den tiden. Man har dock stött på samma koncept i Cube-filmerna men i och med första Saw-filmen så utvecklades konceptet något. I denna film försöker man dra ut det lite och vrida och twista det en aning men ändå faller det något. Tycker ändå att rummen är ganska fantasifulla och kreativa på sitt eget sätt så för den delen är det ingen fara.

Skådisarna är det inget större fel på. Taylor Russel (Lost in Space, Waves) gör en trovärdig smart och tillbakadragen men samtidigt ledande Zoey Davis. Hennes rollfigur går en aningens ur karaktär på slutet men det kan ju ses som personlig utveckling om man vill. Logan Miller (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse, Love, Simon) gör den livströtte, fattiga och humane samt jordnära Ben Miller mycket bra och fångar dem mänskliga dragen i en karaktär utan hopp på nått som ändå bryr sig om allt. Jay Ellis (Movie 43) är okej men inte märkvärdig som den oerhört egocentriske Jason Walker. Tyler Labine (Tucker and Dale vs. Evil, Rise of the Planets of the Apes) gör sitt jobb som den jordnära och drivne Mike Nolan. Deborah Ann Woll (True Blood, Daredevil) gör en stark men även psykisk svag Amanda Harper utan att sticka ut nämnvärt och det samma gäller för Nik Dodani (Murphy Brown, Alex Strangelove) som den naive och bortkomne Danny Khan. Skådisarnas insatser påverkar filmen men inte så jättemycket då insatserna i många filmer nuförtiden ändå oftast är helt ok. Det är ibland svårt att få det där lilla extra som man saknar som verkligen får en att haja till att: ”Shit vad bra detta var”.

Filmen som helhet är rätt så underhållande och funkar bitvis. Bästa scenen är nog i det psykedeliska rummet vilket ger även den som tittar en liten tripp. Vi har dock sett denna sorts film förut och den här är nog den sämsta utav dem på detta tema. Filmen förstörs tre gånger på slutet vilket är tre scener för mycket för att man ska fatta att det ska komma en uppföljare och den sista gången ger det mer sken utav att det ska bli en serie istället. Vill någon förklara för mig varför man försöker fånga lite poäng med att nämna vegansk hundmat i ett större sammanhang så skulle jag bli glad. I filmen verkade det både vara för komisk poäng och för att säga nått som någon tyckte är viktigt. Välj själv om du vill se filmen.
YES IS DEAD!


Regissören Adam Robitel har ingen vidare lång meritlista, kortfilmen The Taking från 2004 och har därefter regisserat en kortfilm och små bakom kulisserna-dokumentärer till extramaterialet på Insidious: The Last Key (2018) fysiska utgåva. Escape Room (2019) är hans långfilmsdebut.

Man märker snabbt att han har gått efter ett klassiskt koncept med karaktärer som alla känns väldigt klichéartade. Vi har den blyge och tafatta men smarta tjejen Zoey (Taylor Russell), killen som har problem med alkoholen och har ett pissjobb han inte trivs med, Ben (Logan Miller), Den malliga och störiga översittaren Jason (Jay Ellis) som å andra sidan har ett toppenjobb, lustigkurren Mike (Tyler Labine), den tuffa ex-militären Amanda (Deborah Ann Woll) och Danny (Nik Dodani) som är en typisk nörd och Escape Room-entusiast. Den gemensamma nämnaren för alla dessa är att samtliga har fått en gåtfull kub skickade till sig som de måste lösa. Den visar sig innehålla en inbjudan till ett nytt escape room där vinnaren vinner en massa pengar.

Escape Rooms är en typ av gruppaktivitet där det gäller att samarbeta för att lösa pussel och gåtor för att då komma vidare till nästa rum osv. Dessa rum är väldigt populära att besöka främst i USA och vi bosatta i lilla Sverige har ett Escape Room i åtminstone Stockholm. Nu gäller det alltså för dessa personer med vitt skiljda personligheter att samarbeta, och är alla lika genomvidriga och giriga eller finns det dem som inte bryr sig så mycket om vinstpotten och bara vill samarbeta?

Jag förundrades tidigt i Escape Room över att ljudet var väldigt välmixat då surround-högtalarna fick jobba på. Det kändes nästan som att man var instängd tillsammans med karaktärerna när de löser sina gåtor och pussel. Fotot och kameraåkningen är snygg då det blir många inzoomningar och svep. Just det här visuella och audiovisuella är den främsta behållningen med filmen för mig. Karaktärerna och deras bakgrundsstorys som berättas genom flashbacks var väldigt basic och jag kände inget med karaktärerna trots att ingen gör något dåligt jobb. Logan Miller älskade jag i Scouts Guide to the Zombie Apocalypse och Love, Simon så han var kul att se i en något seriösare roll den här gången, och Tyler Labine levererar sina repliker i vanlig komisk ordning. Det är ingen som egentligen utmärker sig, men jag fastnade lite smått för Taylor Russel som var charmig och bra på att spela en smart ledare.

Escape Room kan jämföras med en betydligt mindre blodig Saw-film. Och då menar jag verkligen mindre blodig, för det var verkligen ingen gorefest om man nu är ute efter det. Vi får istället fokus på gåtlösningar och karaktärerna, och jag gillade framförallt rummet som såg ut som en uppochner-vänd bar. Det var visuellt väldigt snyggt designat men hade lite oinspirerande pussel och fällor. Jag kanske glömde nämna att åtminstone 1 av dessa 6 personer kommer att dö i rummen? Den eller de som överlever bygger vidare på handlingen och kommer troligtvis att dyka upp i nästa Escape Room som kommer ut redan nästa år. Vi får väl se om det blir en långkörare likt Saw och Final Destination-filmerna eller om den läggs ner efter nästa film eller helt enkelt blir en trilogi. Något jag vet är att det är en populär genre, folk älskar att se folk samarbeta, bli ovänner och dö. Jag kommer definitivt se på fler filmer i serien (denna har för övrigt ingenting med filmen med samma namn att göra, som kom ut 2017) även om den inte var mer än okej. Men ibland är en okej hjärndöd thriller/skräckis precis vad man vill se och behöver. 

lördag 15 juni 2019

X-Men: Dark Phoenix (2019) recension



AWESOME!


X-Men: Dark Phoenix (2019) är den fjärde och avslutande filmen i X-Men-sagan och denna gången var det Simon Kinbergs tur att sitta i regissörsstolen. Han har tidigare varit manusförfattare till de tidigare X-Men-filmerna X-Men: The Last Stand (2006), X-Men: Days of Future Past (2014) och X-Men: Apocalypse (2016), och så även till Dark Phoenix. Detta är hans regidebut och det är en väldigt solid sådan. Jennifer Lawrence hade på förhand berättat att hon inte ville gestalta sin karaktär Raven/Mystique om Simon inte fick chansen att regissera filmen. Jag är glad över att han fick det och ser fram emot kommande projekt.

Humorn som funnits i de tidigare filmerna är som bortblåst och vi får en betydligt mörkare film både storymässigt och i det visuella. Kontrasten mellan den förra filmen Apocalypse och denna kunde inte ha varit så mycket större då den är väldigt färggrann och hade mycket humor i sig, även fast det fanns mörker även där speciellt med Magnetos (Michael Fassbender) story. Jean Grey/Phoenix (Sophie Turner), Scott Summers/Cyclops (Tye Sheridan) och Kurt Wagner/Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee) var några av de älskade karaktärerna som introducerades i Apocalypse som tonåringar på Professor Xaviers (James McAvoy) mutantskola. Dark Phoenix tar vid några år efter förra filmen, nämligen 1992. Något av det jag verkligen älskar med de senaste fyra X-Men-filmerna är att varje film har fått sitt eget årtionde den utspelas i, där X-Men: First Class (2011) utspelade sig på 60-talet. I den här filmen är det dock inget som verkligen utmärker sig för 90-talet varken på miljön eller kläder, men det har nog mycket med att göra att vi inte får se karaktärerna i sina civilkläder speciellt mycket, utan de gemensamma X-Men-dräkterna används flitigt.

Två vackra rödhåriga kvinnor. Ena är dock vithårig i filmen. 
En av ungdomarna på Charles Xaviers mutantskola utmärkte sig som extra stark i slutet av förra filmen, och det här är främst hennes film. Sophia Turner berättade i en intervju jag såg att hon hade tittat på intervjuer med Miley Cyrus för att få till en amerikansk dialekt till sin karaktär Jean Grey, och jag tycker att hon gör dialekten bättre den här gången, och även hennes skådespel är bättre och djupare. Vi får se en stor bredd av känslor och jag blev berörd av hennes tragiska bakgrundsstory som Jean Grey när hon var barn och blev omhändertagen av Xavier. Mutanter har jag alltid tyckt har varit intressantare än rena superhjältar då de känns mer som människor som lever med en typ av sjukdom de ej kan styra över. Att ha superkrafter är ingenting att leka med och det tar både på krafterna psykiskt och fysiskt för dessa karaktärer. I början av filmen får vi se Xavier och hans X-Men rädda några astronauter som är på väg att spåra ur kurs så raketen exploderar. Alla X-Men samarbetar och Phoenix absorberar explosionen. Detta skadade henne inte, utan gjorde henne starkare. Hon brottas med sina känslor och vet ej hur hon ska styra över sina krafter och det slutar med att hon tragiskt nog råkar döda en av sina kamrater, en karaktär vi har lärt känna och älska genom dessa filmer sedan 2011. Hela teamet bryter ihop, och många skyller på att det är Xaviers fel att personen dog och det blir många känslostormar mellan teamet i X-Men.

Skurkarna i Dark Phoenix är någon typ av utomjordingar som kan ta över människors kroppar, dessa leds av ledaren Vuk spelad av Jessica Chastain som gör ett bra jobb med denna fåordiga och manipulativa karaktär. Hon vill åt krafterna som Phoenix bär på efter raketexplosionen. Phoenix är nu den mäktigaste mutanten på jorden, och vi får åter igen se Michael Fassbender gestalta Magneto som vill döda henne efter att han fått reda på att hon råkat döda en person som var när och kär till honom. Xavier försöker på sitt håll nå Phoenix på ett känslomässigt plan och berätta att hon har godhet inom sig. Utomjordingarna känns egentligen onödiga som skurkar då det hade gått bra att berätta storyn utan dessa, men då hade vi inte blivit bjudna på alla tuffa actionsekevenser inne i och utanpå tåget där tillomed Nightcrawler blir en riktigt brutal badass istället för en comic relief som i förra filmen. Jag tyckte verkligen om den här avslutande delen i sagan, och det kändes som att det behövdes en mörk del med mycket känslor som jag blev indragen i och berörd av. Det händer sällan med dessa typer av filmer.

fredag 14 juni 2019

Super ShowDown 2019 recension

 
YES IS DEAD!


Super ShowDown som ägde rum i Jeddah,  Saudiarabien, blev långt ifrån den bästa ppv:n jag sett sedan David och jag började kolla på wrestling ihop. Tycker dock att den var skapligt underhållande fast det först efter ett tag då den var oerhört seg till en början. Pre-show-matchen som kom innan main-eventet körs i slutet utav pre-showen som för dagen var oerhört lam och tråkig. Den levde inte upp lika mycket som annars och allt känns så strikt och tråkigt och till rätta lagt. Nå väl pre-show-matchen drog igång och The Usos mötte The Revival och matchen blev ganska kort och inte så spännande. Nog för att båda tag-teamen är bra men det kändes inte som dem gav allt som dem vanligtvis brukar. The Usos vann i alla fall och The Revival verka något irriterade utav det. Jag slogs utav att det inte satt några i publiken med fåtöljer som kollade mer i sina smartphones än på showen som under Crown Jewel då WWE senast kom till Saudiarabien. Vidare så blev det dags för Seth Rollins mot Baron Corbin. Jag tycker det är rätt konstigt att Corbin ens fått denna chans för WWE Universal Championship-bältet eftersom det borde finnas betydligt fler givna kandidater till det. Tänker dock att det har med WWE:s storylines att göra nu då dem kör mycket företaget mot uppviglare som går emot dem och någonstans i mitten tyglas Baron att välja sida och eftersom ingen gillar honom så blir det valet rätt lätt. Denna match var också rätt seg då Corbin försökte koppla grepp och sakta ner den vilket gjorde att Seth inte fick upp någon fart. Dock skulle inte det hindra Seth från att stampa Corbins huvud i backen och sedan ta hem segern dock efter att Corbin tänkt fuska och ta in en stol för att misshandla Seth med. Det hade rycktas om att Brock Lesnar skulle dyka upp och casha-in Money in the bank-kontraktet i Jeddah. När Seth väl vunnit över Corbin så gick Brocks låt igång och sedan kom han gående beredd att Casha in eftersom Corbin misshandlat Seth med en stol efter matchen. Det som hände var att vi fick en favorit i repris då Seth slog Brock på kulorna och kan sedan misshandla Brock och sedan smita iväg utan att Brock kunde Casha-in. Allt detta bara för att Paul Hayman snubblade till och tappade portföljen. Så kan det gå.

Efter denna match var det dags för Intercontinental Championship-matchen mellan Finn Balor och Andrade. Denna var förvånansvärt seg då detta är två wrestlare som långt ifrån brukar hålla igen nu såg ut att göra det och det med rätt så mycket. Andrade hade övat på någon ny sorts hjulningsspark som han fick till lite halvdant men det funkade ändå. Denna match var ganska jämn men tillslut vann ändå Finn Balor som för dagen hade framkallat sin demon till publikens och vår förtjusning. Börjar misstänka att han använde väldigt dålig färg då den lossnade rätt så lätt under matchen men svetten gjorde väl sitt också.

Nästa match blev Shane McMahon mot Roman Reigns och det hela verkade oerhört oinspirerande. Roman verkade trött och tillät Shane att börja matchen skapligt. Roman verkade efter ett tag fått kontroll på matchen men tillslut så fann han ändå sig själv i ett läge för Shanes hopp från ena stolpen till den andra för att landa på Roman. Då blev det inte direkt inte något utav det och när det sedan såg ut som om Roman skulle kunna vinna så överraskas han utav en Claymore-kick från Drew McIntyre, som Shane haft vid ringsidan hela matchen och som lagt sig i lite till och från, då Shane pratade med domaren. Shane kunde segra och fortsätta vara The Best in the World.

Efter det så var det dags för Lars Sullivan att göra slarvsylta utav Lucha House Party. Det såg ut att gå åt det hållet men sedan började Lucha House Party samarbeta vilket inte var premissen i en match då dem får tagga in sig och byta med den en annan i gänget. De blev där utav diskade men Lars fick för första gången få känna på lite stryk vilket var väl nyttigt för honom kan jag tänka mig. Lars gav något igen på vägen ut.

Halvvägs in i Showen var det då dags för kvällens längsta match vilket var mellan Triple H och Randy Orton. Denna match var också till en början lite seg och långsam även fast det hände rätt mycket. Både Triple H och Randy Orton slängde varandra i kommentators-bordet. Mycket talade för och jag trodde att dem hade bäddat upp för att Triple H skulle vinna igen och det verkade mycket troligt efter att Randy blev kastad i kommentatorsbordet 4 gånger i rad nära slutet utav matchen. Men Randy fick till en överraskande och avgörande attack vilket gjorde att han tog hem segern. Denna match gjorde att tempot för hela galan ökade och nu gick det mesta utav bara farten.

Nästkommande match mellan Braun Strowman och Bobby Lashley blev en av kvällens mest fartfyllda och den bjöd på bra impact och det var en fröjd att se dessa giganter gå loss på varandra. Minns egentligen inte så mycket ifrån den men det var en hel del spears och springande med arm-attacker. Braun segrade tillslut och får väl anses vara mer All Mighty än Bobby.

Kofi Kingston mot Dolph Ziggler blev också en mycket fartfylld match och ihop med dem två matcherna innan klart hela eventets behållning. Det bjöds på bra underhållande wrestling med mycket avbrytande utav att klättra upp på repen och en hel del snabba moves. Tillslut så fick Kofi vinna då han fick hjälp utav en spark från Xavier Woods som överraskade Dolph och Kofi gick segrande därifrån.

Dags då för 5o-man Royal Rumble som visade sig vara 51. Att se så många wrestlare i en ring var bara jobbigt för ögonen och det var oerhört svårt att försöka hänga med i vad som hände. Med på slutet var några utav WWE:s senaste stjärnor som inte hade en match för kvällen. Tillslut så hade Mansoor ut Elias ur ringen och kunde vinna det hela. När jag väl fick veta att Mansoor (som jag tror jag sett i någon match tidigare eller nått) är från Saudiarabien så tänkte jag att det var väl givet att dem skulle ge publiken lite eget att jubla lite extra åt. Det var då inte så otroligt att han vann som man ändå kunde tänka efter denna match. Nå väl så var publiken i extas och vad skulle inte kunna toppa detta om kvällens sista match.

Det blev dags för kvällens största höjdpunkt då The Undertaker ska ta sig ann Goldberg.
Efter dem spektakulära introna så blev det då dags för själva matchen. Ganska så snart lyckas Undertaker undvika ett spear från Goldberg (vilka han verkade gå ut hårt med) så att han träffade stolpen hårt och började blöda. Om han inte var helt groggy efter detta som han nästan såg ut att vara så blev han väl det efter Undertakers Tombstone-attack med huvudet rätt ned i golvet. Goldberg skulle dock fortsätta fightas trots att han gick och yrade i ringen. Han gjorde någon form utav piledriver attack på Undertaker med huvudet före och det såg ut som om han kunde ha brutit nacken. Väl strax efter detta lyckades tillslut Undertaker vinna och det mest för att Goldberg nog insåg tillslut att han borde avsluta matchen. Kort match men med största impacten.

Sett överlag så var det ändå en underhållande PPV. Många utav matcherna blev nog sega pga det varma vädret. Det känns som en trolig anledning ihop med den långa flygresan. Den var inte så dålig som många tycker men långt ifrån ett mästerverk. Ändå skapligt underhållande.
YES IS DEAD!


I fredags, den 7:e juni streamades WWE:s tredje gala från Saudiarabien. Dessa kontroversiella shower som WWE får miljoner för under de kommande 10 åren är inte speciellt populära. Inte minst märktes det på wrestlarna som var på plats, moralen var låg och det blev många fel i matcherna som ej bör ha uppstått. Alexa Bliss och Natalya satte sig på planet i 17 timmar för att se om det gick att övertala den saudiarabiska regeringen att låta kvinnor wrestlas, vilket inte helt oväntat blev ett nej.

Pre-showen öppnar upp med en tag team-match där The Usos mötte The Revival, en kort match där Jimmy och Jey gör en dubbel superkick på Dash Wilder och vinner. Här näst drog den riktiga showen igång där Seth Rollins möter Baron Corbin i en match om Universal Championship-bältet. Matchen gick ovanligt långsamt, men hämtade upp sig något mot slutet då Corbin bråkar med domaren vilket Seth utnyttjade med en roll-up bakifrån på Corbin och på så sätt vann matchen och behöll sitt bälte. Corbin blir sur på den firande Seth och gör sin finisher End of Days på honom, och så drar Brock Lesnars musik igång och han går in mot ringen med sin portfölj som han vann på Money in the Bank. Han lyckades dock inte casha in den på Rollins.

Finn Balor är tillbaka som The Demon King och möter Andrade i en match om Intercontinental-bältet som han lyckas behålla efter en Coup de Grace på Andrades bröst. Det var en helt okej match, och den där det var mest atletiska moves. Det kändes dock som att både Finn och Andrade höll igen. Shane McMahon och Roman Reigns match har byggts upp föregående veckorna på Raw och SmackDown, där Shane är sur över att Roman gjorde en Superman punch på hans far Vince, WWE:s ägare. Han har med sig Drew McIntyre i sin ringhörna (snälla, låt honom gå solo snart!) vilket inte helt oväntat slog och sparkade på Roman då domaren inte såg. Detta hjälpte McMahon att vinna. Lars Sullivans första match i main rostern är en 3-on-1 Handicap-match mot The Lucha House Party bestående av Kalisto, Lince Dorado och Gran Metalik som brakat ihop den senaste tiden. I den här matchen blev inte allt som planerat, och det gjorde att Lars såg ut som en fjant istället för monstret WWE byggt upp sedan hans debut. Det var meningen att han skulle vinna, men istället blev Lucha House Party diskvalificerade. Lars ger sig på snubbarna ändå när de lämnar ringen.

Efter detta följde en av Super ShowDowns större matcher på kortet då Triple H vill sätta Randy Orton på plats en sista gång. Det blev en väldigt seg men metodisk början, något jag hade väntat mig för att sedan bli mer fartfylld mot slutet. Jag blev av någon anledning väldigt trött under denna match och det spelade kanske in i mitt omdöme, men då jag väl piggnade till och matchen började närma sig slutet då blev jag nöjd med den när The Viper Randy Orton helt plötsligt gör sin finisher RKO på en Triple H som ej kunde fatta vad som hände. Randy är vinnaren. Muskelbergen Braun Strowman och Bobby Lashley kommer ut till ringen och ska mötas. Detta var en av matcherna som jag var minst peppad på att se, och det visade sig vara min favorit under kvällen då det var väldigt mycket fart i den. Strowman går ut som segrare efter två power slams på Lashley. Dolph Ziggler gnäller över att det är han som borde ha WWE-bältet och inte Kofi Kingston, och han beter sig som ett litet barn. Han fick dock som han ville, och här följer en match om bältet. Ziggler dominerar till en början med många drop kicks på Kingston. Allt slutar dock med en Kofi som börjat få upp sitt momentum och avslutar matchen med finishern Trouble In Paradise och behåller sitt bälte. Under kvällens gång får vi reda på att det blir en rematch på nästa och helt nya pay-per-view Stomping Grounds den 23:e juni. Då möts herrarna i en stålbur, och det kan nog bli spännande. Dessutom får Rollins och Corbin en rematch på den galan.

Innan main eventet så ville Saudiarabien bjuda på den största Battle Royal någonsin med hela 50 wrestlare inne i ringen samtidigt. Det visade sig dock i efterhand att det hade trillat dit en extra snubbe, så alltså hela 51 personer står och trängs i ringen och det ser otroligt komiskt och dumt ut. Dessutom var det väldigt svårt att koncentrera sig på vart man skulle titta. Efter kanske 10 minuter så är det betydligt glesare i ringen då många slängts över (det övre) repet och åkt ur matchen. Till sist var bara Elias och Mansoor kvar i ringen. Mansoor gör en superkick på Elias som i sin tur får ut Mansoor vid repen, där Mansoor lyckas få ut Elias och blir vinnaren. Publiken blir extatisk och ett tal följer där Mansoor berättar att han är glad över att representera landet i WWE, som den första araben i federationen. Det var en publikfrieri-match utan dess like.

Nu var det äntligen dax för legenderna The Undertaker och Bill Goldberg att mötas för första gången någonsin i ringen. Det blev aldrig av då det begav sig. Senast Goldberg var i ringen så mötte han Brock Lesnar under WrestleMania 33 för 2 år sedan. Han förlorade då mot Brock. Senast vi såg The Undertaker i en match var då han och Kane mötte Triple H och Shawn Michaels i en tagteam-match under den förra Saudiarabien-showen Crown Jewel i november 2018. Hans The Brothers of Destruction förlorade mot D-Generation X och jag kände då att jag inte vill se många matcher till där The Undertaker är med. Sedan dess har han slimmat till sig och såg bättre ut än på många år. Men han var tyvärr inte bra eller säker i ringen denna gången heller. Det var en otäck match att se på helt enkelt. Efter de snygga entréerna med facklor, statister och fyrverkerier så drog matchen igång och jag hade för bådas skull gärna sett att den tog slut betydligt snabbare än vad den gjorde. Då Goldberg gjorde en spear mot The Undertaker, en rörelse då personen hoppar mot sin motståndare med huvudet före mot magen så hamnade han med huvudet hårt i ringstolpen. Det rann en massa blod och han såg helt groggy ut (det rapporterades efteråt att han hade fått en hjärnskakning av detta men fortsatte dumt nog matchen ändå). Kort därefter utför The Undertaker sin Tombstone på Goldberg. Det är ett farligt grepp där både den som utför den och tar emot den litar på varandra. The Undertaker lyfter upp personen uppåner, för att sedan dunka ner huvudet i mattan mellan sina ben. Här gäller det att inte träffa med huvudet på riktigt i mattan, utan bara att ge sken av det. Så några centimeter från mattan är det bästa. Dock hamnar Goldberg på huvudet och man ser nacken vikas på ett otäckt vis. Han kunde ha dött där och då. Goldberg kickar ur och matchen fortsätter. Nu utför 52-åringen sin specialare Jackhammer på The Undertaker. Då han inte är lång och stark nog så var det nära på att The Undertaker kunde bryta nacken denna gången när Goldberg tappade honom på mattan. En chokeslam utförs av den 53-årige Undertaker och han vinner matchen. Man märker att han försöker hålla inne sina känslor på hans ansiktssutryck. Jag blev inte allt förvånad då det efteråt rapporterades att männen var arga på varandra backstage efter matchen. Inget gick som det skulle och det var bara otäckt att se på matchen. Båda två borde gå i pension nu innan det kanske är för sent och slutar med allvarliga skador eller att någon dör. Hemsk tanke.

söndag 9 juni 2019

Glass (2019) recension



AWESOME!


M. Night Shyamalan blev populär med filmen The Sixth Sense (1999). Men det var i och med Unbreakable (2000) jag verkligen fastnade för hans berättarteknik. Här fick vi en väldigt annorlunda superhjältefilm som tog upp just ämnet om superhjältar i serietidningar, och man ställer frågan hur dessa skulle vara i verkligheten. Skulle man jobba i mörkret och vara anonym med sina hjältedåd likt protagonisten David (Bruce Willis) och sina illdåd likt antagonisten Elijah (Samuel L. Jackson), eller skulle det se ut som i Superman och liknande? Unbreakable kändes som att den var före sin tid, innan hela Marvels och DC Comics cinematiska universum kom till.

Sedan Unbreakable kom ut har jag återkommit till den många, många gånger och jag älskar verkligen atmosfären och karaktärerna i den. Efter detta regisserade Shyamalan mindre populära filmer, som fick väldigt blandad eller dålig kritik. Själv så uppskattade jag både The Village (2004) och Lady in the Water (2006). Jag såg under dessa nästan 20 år många intervjuer där regissören blir frågad om en uppföljare, och då har han alltid svarat att han velat göra en, men att det kanske inte gick med tekniken som fanns då. Det var många gånger då jag fantiserade ihop en fortsättning i huvudet. Men jag var även glad över att man fick ett öppet slut i Unbreakable. Det tog många år innan jag verkligen gillade en film från Shyamalan igen, och det var med den fantastiska skräck(komedi?)-filmen The Visit som kom ut 2015. Året därefter kom Split ut, och jag blev väldigt splittrad över vad jag tyckte om den. Men, SPOILER, det visade sig att den utspelades i Unbreakable-universumet och vi får se Bruce Willis karaktär David i en kort sekvens. Detta var något som jag fick känslan av hölls väldigt hemligt under inspelningen av Split. Nu fick jag upp förväntningarna över att få se en riktig uppföljare igen, där både David och Elijah var med. Och även den nya karaktären Kevin från Split med 24 splittrade personligheter som spelas av James McAvoy.

Hela gänget samlat för gruppterapi.
Glass är en tredje del i Unbreakable-sagan och jag måste säga att jag är nöjd med slutresultatet. Regnet och atmosfären från Unbreakable är tillbaka, och även så en något äldre David och Elijah. Även Davids son Joseph (Spencer Treat Clark) är tillbaka, och jobbar nu tillsammans med sin far genom att leta skurkar via datorn och kommunicerar via ett headset. Då jag höll mig borta från trailers och information om filmen den senaste tiden så blev det här ett kul återseende. Även Elijahs mor är tillbaka, och likaså Anya Taylor-Joy som spelade Casey i Split. Här har jag inget alls att klaga över, och tycker att alla gör sina roller bra. Och självklart är även James McAvoy med även här, som en av de tre med superhjältekrafter, och jag skulle våga säga att jag tyckte om honom ännu mera i denna film. En ny karaktär som har en stor central roll är Dr. Ellie Staple som spelas riktigt bra av Sarah Paulson. Personerna med superhjältekrafter blir tillfångatagna av Dr. Ellie och blir satta i speciella rum. Har de verkligen superhjältekrafter eller är det bara något som uppstår i deras huvuden och fantasi? Glass bygger upp en bra och spännande story på ett snyggt sätt, och jag gillade verkligen den sista akten där jag fick lite gåshud. Var den värd väntan, och kommer vi att kanske få se ännu fler filmer i universumet framöver, trots att det är en triologi? Det kan nog bara Shyamalan själv svara på. Det är en klart sevärd film, men då skulle jag rekommendera er att se både Unbreakable och Split innan ni ser på Glass. Annars blir den nog lite svår att hänga med i. Jag blev klart sugen på att se alla tre filmer i följd nu. Men främst är det den första filmen jag verkligen älskar, trots det är jag glad över att återse karaktärerna i sitt lilla egna Unbreakable-universum.

måndag 3 juni 2019

Avengers: Endgame (2019) recension


AWESOME!


Thanos har utrotat hälften utav allt levande liv för att skapa balans, lugn och harmoni i universum. En få skara Avengers sörjer dem bortgångna men bestämmer sig snart för att försöka ställa allt till rätta igen. Dock är det lite svårare än vanligt att få alla att ställa upp men skam den som inte försöker.

Detta är den direkta fortsättningen på Avengers: Infinity War (2018) och som dock tar vid 20 år senare. Filmen är regisserad utav Anthony- och Joe Rosso och denna gång har den ett betydligt långsammare tempo än dem andra Avengers-filmerna. Detta gör inget då det behövs för att bygga upp stämningen kring insatsen i denna film och vad som krävs utav filmens huvudkaraktärer. Det är en ganska smart dialog i filmen men emellanåt kan vissa djup hoppas över till förmån till andra som är viktigare för handlingen och gör att filmen som denna gång är över 3 timmar lång också vinner lite fart. Vi har ju vant oss nu med dessa skådisar i filmen gestaltande våra Avengers men jag slås ändå ofta utav vad bra Robert Downey Jr gör Iron Man. En riktig stjärna. Övriga gör sina roller så bra dem tidigare har gjort dem och det är i min mening över medel. Alltså gör dem definitivt inte bort sig. Lite extra kul är det att se Chris Hemsworth leverera en alkoholiserad och uppgiven Thor samt Mark Ruffalo som en omåttlig populär Hulk. Josh Brolin ska ha extra beröm för rollen som Thanos. Den levereras med sådant djup och passion att man även får förståelse för hans handlingar och aktioner. Han vill också bara ha fred fast på ett annorlunda sätt. Han får speciellt fram den både känslomässiga men också det helt likgiltiga i hans karaktär som växlas av och på hela tiden.

Som vanligt är effekterna häftiga och jag är oerhört glad kring att jag slutat gått på 3d-versionerna utav filmerna på bio eftersom jag märkt att dem förstör mycket utav filmerna. Det blir sjukt mycket bättre att se dem på det klassiska sättet och man uppfattar mer vad som händer i en scen istället för att man ska vara distraherad och tänka kring djupet i scenen och på så vis försöka förstå vad som händer. Miljöerna och det mytologiska i filmen är också kul att följa rent fantasimässigt. Det gör att en får mycket att tänka kring utöver filmens större frågor.

Scarlett vill inte se Jeremy i ögonen.
Filmens djupa ämnen är bland annat att om man kunde fuska och resa tillbaka i tiden för att ställa allt till ”rätta” skulle man då göra det med risken för att påverka något annat i en negativ riktning? Ett annat ämne är det här om ondska och motiv och vad det innebär eftersom jag kan förstå att Thanos inte drivs utav genomonda sådana utan har andra anledningar och förklaringar till att skapa fred och balans. Klarar du av att offra den du älskar för att vinna något som är bättre för fler? Jag kan nog gräva och hitta flera här men jag nöjer mig med dessa.

Du får en bra film med mera action på slutet istället för en stor del utav resten än dem tidigare filmerna men jag tycker definitivt inte att filmen var tråkig för det. Snarare långt ifrån. Den ger mycket att tänka på och reflektera över och Marvel är som så många gånger förr bra på att förklara att motiv, ondska och godhet är svävande. Det är mycket utav förklaringen varför man drevs till dessa serier som ung. Denna film är klart sevärd om inte för Iron Man och Thanos. Eller vad sägs om Rocket?