Sidor

onsdag 29 maj 2019

Scott Pilgrim vs. the World (2010) recension

YES IS DEAD!


Den 22-årige Scott Pilgrim (Michael Cera) dejtar en 17 årig tjej, vid namn Knives Chau (Ellen Wong), efter att hans tidigare förhållande med rockbruden Envy Adams (Brie Larson) tagit slut. Från ingenstans dyker Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) upp och Scott känner att han bara måste ha henne till vilket pris som helst. Scott kan inte ana vad han står inför.

Denna film regisserad utav Edgar Wright är baserad på serien skapad utav Bryan Lee O'Malley. Filmen växlar snabbt mellan väldigt serietidnings-inspirerade inslag till att vara ganska vanlig. Detta gör att filmen får effekten utav att man nästan är i en serietidning vilket jag tror är precis den känslan som regissören ville mana fram. Den brottas med ämnen om hur komplicerat det kan vara med mänskliga relationer och det tunga och svåra med att bryta upp med andra och det särskilt om det bygger på att man har varit ihop. Då kan det vara väldigt lätt att vilja fly in i en fantasivärld och jag antar att dem övernaturliga- och fantasifulla inslagen ska symbolisera det så väl i serien som i filmen. Jag är lite irriterad på David för att han återigen får oss att titta på en film där man nästan blir lite kär i ena huvudrollskaraktären och denna gång är det mest baserat på att Ramona Flowers verkar och ser cool ut. Anna Kendrick som jag gillade från filmen A Simple Favor (läs våra recensioner här) har här en biroll i denna film som Scotts syster Stacey. Hon är dock inte alls lika söt i denna film även fast man kan se att det skulle komma att växa fram. Skulle jag välja mellan denna films Winstead och A Simple Favors Kendrick så skulle Stephanie Smothers vinna vilken dag i veckan. Nåväl om detta.

Jag tycker att Michael Cera gör ett bra jobb som den naive, lata, uttråkade och nyfikne Scott. Han är lite som en person som aldrig vill växa upp och ta ansvar eller kämpa för något. Den då spännande och äventyrslystne samt hemliga Flowers skickligt spelad utav Winstead blir då något extra för honom. Denna roll görs också rätt så övertygande men någonstans i filmen lurar en känsla utav att det känns mer som skådisarna måste göra detta än tvärtom. Det kan vara den låga ljussättningen i filmen som kan ha skapat denna upplevelse för mig men jag är inte säker. Jason Schwartzman som Gideon Graves gör också en hyfsad insats dock tycker jag att han emellanåt har en tendens att bli lite överdriven och i denna film är det inte ett undantag men en del utav det hela är väl meningen att det ska vara så. Han är nästan perfekt galen men bara nästan. Övriga roller görs utan dippar men inte några nämnvärda heller förutom Ellen Wong som den kärleksnaive och helt uppslukade Knives som är helt tagen av vad livet erbjudit henne hittills i sina bästa tonår och med dem impulsiva känslorna i den åldern så gör hon rollen med bravur.

Jag tycker definitivt du ska ta och se denna film om inte för underhållningen så gärna för alla tv-spelsinfluenser som är mer än ett positivt inslag i denna film. De referenserna är faktiskt riktigt roliga emellanåt och jag tror dessutom man missar en hel del utav dem på första tittningen. Jag tror att det är en film som växer varje gång man tittar på den. Ta och se den vet jag. 
YES! YES! YES!


Det känns helt galet att den här filmen nästan är 10 år gammal redan. Den bygger på indieserietidningen med samma namn av Bryan Lee O'Malley. Filmen kom innan några av skådisarna fick stora roller i filmerna om Marvel-universumet. Vi får se Captain Marvel, Brie Larson som Scotts ex-flickvän Envy Adams och Captain America, Chris Evans som Lucas Lee, en av Ramona Flowers 7 onda ex i The League of the Seven Deadly Evil Exes som Scott måste slåss emot och besegra för att vinna Ramonas hjärta. Det kanske är bäst att jag backar upp lite och berättar storyn lite noggrannare?

Scott Pilgrim (Michael Cera) spelar i garagerockbandet Sex Bob-Omb och dejtar den 17-åriga Knives Chau (Ellen Wong) som går internatskola, han själv är 22 och skäms över detta, speciellt då bandkamraterna ständigt ska påminna honom om åldersskillnaden. Han försöker att glömma bort sitt gamla förhållande med Ivy som numera är en stor rockstjärna i det framgångsrika bandet The Clash At Demonhead. Musiken har en väldigt stor och betydande roll i filmen, och är även väldigt bra. Så pass bra så att jag köpte soundtracket på CD för några år sedan. Det Kanadensiska indierockbandet Metric har komponerat låten Black Sheep åt The Clash At Demonhead, och skådisen Brie Larson sjunger låten själv. Sjukt kul när sådant förekommer. Även skådespelarna i det fiktiva Sex Bob-Omb kunde inte riktigt spela några instrument innan, förutom då Cera som sjöng och spelade gitarr i Juno (2007), utan lärde sig till filmen. 2-ackordsriff som passar bandet sjukt bra med sina flummiga texter. Banden har samma namn som gamla tv-spel eller tv-spelsreferenser, och dessa hyllningar till nördkulturen har filmen referenser till rakt igenom. Inte bara musik, utan även film och serietidningar. Jag upptäcker smågrejer även nu 9 år efter filmens release, och då har jag tittat på den åt minstånde 1 gång om året. Zelda-musik spelas samtidigt som en mätare visar en stapel på hur mycket kiss Scott pissar ut. Det är väldigt mycket visuella saker som händer på skärmen, med ljudeffektsgrafik, text osv. och jag älskar verkligen den visuella presentationen. Då jag läst alla 6 album (och snart köpt på mig alla inbundna och färglagda Color Edition) som filmen bygger på så kan jag säga att det representerar stilen där i otroligt bra. Det finns hela tiden någonting att se på och allt är så otroligt färgglatt och snyggt.


Om vi nu kommer till striderna i filmen så är det något av det tuffaste jag sett i en actionfilm. Allt är väldigt överdrivet och det känns som att se en live action-anime eller ett tv-spel komma till liv. Speciellt då fighten mellan Ramona Flowers och hennes ex-flickvän Roxy (Mae Whitman) känns som tagen ur en spelsession av fightingspelet Soulcalibur då de svingar runt med en kedja och stor hammare.

När det kommer till castingen så tycker jag att den är helt perfekt. Michael Cera levererar sina repliker som den osäkre, lata och naiva Scott med bravur. Då han ofta blir type castad som denna typ av karaktärer så passar det otroligt bra även här, och det är personligen filmen jag gillar honom bäst i. Ellen Wong som Knives är otroligt charmig på ett gulligt sätt, och som senare blir besatt av Scott och hans band, då blir hon väldigt fangirlig och jobbig, men jag tycker charmen finns kvar där även då. Det är svårt att inte tycka synd om henne då Scott går och kärar ner sig i Ramona då han redan är i förhållandet med Knives. Ramona är den där mystiska tjejen som ingen vet speciellt mycket om. Mer än att hon har haft många ex och jobbar på Amazon.ca. Hon spelas perfekt av Mary Elizabeth Winstead som den betydligt mer mogna och lågmälda karaktären som är både cool och snygg. Hela ensemblen av karaktärer och skådisar är riktigt, riktigt bra. Från dessa i huvudrollerna som ner till birollerna med den Zelda- och Tetris-spelande Young Neil som älskar att hänga i Sex Bob-Ombs replokal, och han ser upp till Scott. Han spelas av den fåordiga och roliga Johnny Simmons. Wallace Wells (Kieran Culkin), Pilgrims rumskompis är även han en skön karaktär som är lätt att tycka om då han hela tiden kommer med spydiga kommentarer, skvallrar om Scott till hans syrra Stacey Pilgrim (Anna Kendrick) och konstant vill ha lägenheten för sig själv, för att ha sex med sina ragg, bland annat båestånde av Staceys pojkvän. Då jag bara hade sett Brandon Routh som Clark Kent/Superman i Superman Returns (2006) då filmen kom ut, så blev jag väldigt förvånad över att han kunde vara så otroligt rolig som den korkade veganen Todd Ingram med superhjältekrafter och som bassist i Clash At The Demonhead. Han är även en av Ramonas expojkvänner som Scott måste besegra. Varenda liten karaktär i Scott Pilgrim känns trovärdig för universumet och världen filmen bygger upp, och allt känns väldigt levande. Det här är bara en av sakerna som gör att jag verkligen älskar filmen och hela tiden återkommer till den. Bra musik, humor i min smak, sköna karaktärer och visuellt tilltalande på alla håll och kanter.