Sidor

onsdag 29 maj 2019

Scott Pilgrim vs. the World (2010) recension

YES IS DEAD!


Den 22-årige Scott Pilgrim (Michael Cera) dejtar en 17 årig tjej, vid namn Knives Chau (Ellen Wong), efter att hans tidigare förhållande med rockbruden Envy Adams (Brie Larson) tagit slut. Från ingenstans dyker Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) upp och Scott känner att han bara måste ha henne till vilket pris som helst. Scott kan inte ana vad han står inför.

Denna film regisserad utav Edgar Wright är baserad på serien skapad utav Bryan Lee O'Malley. Filmen växlar snabbt mellan väldigt serietidnings-inspirerade inslag till att vara ganska vanlig. Detta gör att filmen får effekten utav att man nästan är i en serietidning vilket jag tror är precis den känslan som regissören ville mana fram. Den brottas med ämnen om hur komplicerat det kan vara med mänskliga relationer och det tunga och svåra med att bryta upp med andra och det särskilt om det bygger på att man har varit ihop. Då kan det vara väldigt lätt att vilja fly in i en fantasivärld och jag antar att dem övernaturliga- och fantasifulla inslagen ska symbolisera det så väl i serien som i filmen. Jag är lite irriterad på David för att han återigen får oss att titta på en film där man nästan blir lite kär i ena huvudrollskaraktären och denna gång är det mest baserat på att Ramona Flowers verkar och ser cool ut. Anna Kendrick som jag gillade från filmen A Simple Favor (läs våra recensioner här) har här en biroll i denna film som Scotts syster Stacey. Hon är dock inte alls lika söt i denna film även fast man kan se att det skulle komma att växa fram. Skulle jag välja mellan denna films Winstead och A Simple Favors Kendrick så skulle Stephanie Smothers vinna vilken dag i veckan. Nåväl om detta.

Jag tycker att Michael Cera gör ett bra jobb som den naive, lata, uttråkade och nyfikne Scott. Han är lite som en person som aldrig vill växa upp och ta ansvar eller kämpa för något. Den då spännande och äventyrslystne samt hemliga Flowers skickligt spelad utav Winstead blir då något extra för honom. Denna roll görs också rätt så övertygande men någonstans i filmen lurar en känsla utav att det känns mer som skådisarna måste göra detta än tvärtom. Det kan vara den låga ljussättningen i filmen som kan ha skapat denna upplevelse för mig men jag är inte säker. Jason Schwartzman som Gideon Graves gör också en hyfsad insats dock tycker jag att han emellanåt har en tendens att bli lite överdriven och i denna film är det inte ett undantag men en del utav det hela är väl meningen att det ska vara så. Han är nästan perfekt galen men bara nästan. Övriga roller görs utan dippar men inte några nämnvärda heller förutom Ellen Wong som den kärleksnaive och helt uppslukade Knives som är helt tagen av vad livet erbjudit henne hittills i sina bästa tonår och med dem impulsiva känslorna i den åldern så gör hon rollen med bravur.

Jag tycker definitivt du ska ta och se denna film om inte för underhållningen så gärna för alla tv-spelsinfluenser som är mer än ett positivt inslag i denna film. De referenserna är faktiskt riktigt roliga emellanåt och jag tror dessutom man missar en hel del utav dem på första tittningen. Jag tror att det är en film som växer varje gång man tittar på den. Ta och se den vet jag. 
YES! YES! YES!


Det känns helt galet att den här filmen nästan är 10 år gammal redan. Den bygger på indieserietidningen med samma namn av Bryan Lee O'Malley. Filmen kom innan några av skådisarna fick stora roller i filmerna om Marvel-universumet. Vi får se Captain Marvel, Brie Larson som Scotts ex-flickvän Envy Adams och Captain America, Chris Evans som Lucas Lee, en av Ramona Flowers 7 onda ex i The League of the Seven Deadly Evil Exes som Scott måste slåss emot och besegra för att vinna Ramonas hjärta. Det kanske är bäst att jag backar upp lite och berättar storyn lite noggrannare?

Scott Pilgrim (Michael Cera) spelar i garagerockbandet Sex Bob-Omb och dejtar den 17-åriga Knives Chau (Ellen Wong) som går internatskola, han själv är 22 och skäms över detta, speciellt då bandkamraterna ständigt ska påminna honom om åldersskillnaden. Han försöker att glömma bort sitt gamla förhållande med Ivy som numera är en stor rockstjärna i det framgångsrika bandet The Clash At Demonhead. Musiken har en väldigt stor och betydande roll i filmen, och är även väldigt bra. Så pass bra så att jag köpte soundtracket på CD för några år sedan. Det Kanadensiska indierockbandet Metric har komponerat låten Black Sheep åt The Clash At Demonhead, och skådisen Brie Larson sjunger låten själv. Sjukt kul när sådant förekommer. Även skådespelarna i det fiktiva Sex Bob-Omb kunde inte riktigt spela några instrument innan, förutom då Cera som sjöng och spelade gitarr i Juno (2007), utan lärde sig till filmen. 2-ackordsriff som passar bandet sjukt bra med sina flummiga texter. Banden har samma namn som gamla tv-spel eller tv-spelsreferenser, och dessa hyllningar till nördkulturen har filmen referenser till rakt igenom. Inte bara musik, utan även film och serietidningar. Jag upptäcker smågrejer även nu 9 år efter filmens release, och då har jag tittat på den åt minstånde 1 gång om året. Zelda-musik spelas samtidigt som en mätare visar en stapel på hur mycket kiss Scott pissar ut. Det är väldigt mycket visuella saker som händer på skärmen, med ljudeffektsgrafik, text osv. och jag älskar verkligen den visuella presentationen. Då jag läst alla 6 album (och snart köpt på mig alla inbundna och färglagda Color Edition) som filmen bygger på så kan jag säga att det representerar stilen där i otroligt bra. Det finns hela tiden någonting att se på och allt är så otroligt färgglatt och snyggt.


Om vi nu kommer till striderna i filmen så är det något av det tuffaste jag sett i en actionfilm. Allt är väldigt överdrivet och det känns som att se en live action-anime eller ett tv-spel komma till liv. Speciellt då fighten mellan Ramona Flowers och hennes ex-flickvän Roxy (Mae Whitman) känns som tagen ur en spelsession av fightingspelet Soulcalibur då de svingar runt med en kedja och stor hammare.

När det kommer till castingen så tycker jag att den är helt perfekt. Michael Cera levererar sina repliker som den osäkre, lata och naiva Scott med bravur. Då han ofta blir type castad som denna typ av karaktärer så passar det otroligt bra även här, och det är personligen filmen jag gillar honom bäst i. Ellen Wong som Knives är otroligt charmig på ett gulligt sätt, och som senare blir besatt av Scott och hans band, då blir hon väldigt fangirlig och jobbig, men jag tycker charmen finns kvar där även då. Det är svårt att inte tycka synd om henne då Scott går och kärar ner sig i Ramona då han redan är i förhållandet med Knives. Ramona är den där mystiska tjejen som ingen vet speciellt mycket om. Mer än att hon har haft många ex och jobbar på Amazon.ca. Hon spelas perfekt av Mary Elizabeth Winstead som den betydligt mer mogna och lågmälda karaktären som är både cool och snygg. Hela ensemblen av karaktärer och skådisar är riktigt, riktigt bra. Från dessa i huvudrollerna som ner till birollerna med den Zelda- och Tetris-spelande Young Neil som älskar att hänga i Sex Bob-Ombs replokal, och han ser upp till Scott. Han spelas av den fåordiga och roliga Johnny Simmons. Wallace Wells (Kieran Culkin), Pilgrims rumskompis är även han en skön karaktär som är lätt att tycka om då han hela tiden kommer med spydiga kommentarer, skvallrar om Scott till hans syrra Stacey Pilgrim (Anna Kendrick) och konstant vill ha lägenheten för sig själv, för att ha sex med sina ragg, bland annat båestånde av Staceys pojkvän. Då jag bara hade sett Brandon Routh som Clark Kent/Superman i Superman Returns (2006) då filmen kom ut, så blev jag väldigt förvånad över att han kunde vara så otroligt rolig som den korkade veganen Todd Ingram med superhjältekrafter och som bassist i Clash At The Demonhead. Han är även en av Ramonas expojkvänner som Scott måste besegra. Varenda liten karaktär i Scott Pilgrim känns trovärdig för universumet och världen filmen bygger upp, och allt känns väldigt levande. Det här är bara en av sakerna som gör att jag verkligen älskar filmen och hela tiden återkommer till den. Bra musik, humor i min smak, sköna karaktärer och visuellt tilltalande på alla håll och kanter. 

fredag 24 maj 2019

Money in the Bank 2019 recension

 
AWESOME!


2019:s Money in the Bank ägde rum i Hartford,  Connecticut, och bjöd på en ordentlig show. Det kändes som den gick i den något råare tonen som jag upplevt att både Raw och SmackDown har gått mot den senaste tiden och det är verkligen inget jag har något emot.
Dock så var öppningsmatchen med Daniel Bryan och Rowan mot The Usos mest underhållande och inget spektakulärt direkt. När sedan tjejernas Money in the Bank-match inleds inkluderande Nikki Cross istället för skadade Alexa Bliss så tog tillställningen fart på riktigt. Höjdpunkterna från denna match var t.ex. när nämnda Nikki bland annat snurrade med en stege som slog ut nästan alla och samme Nikki drog ned två andra mellan ringsidan och ringen på ena sidan och pucklade på dem. I övrigt så minns jag att väldigt många i matchen fick ta väldigt mycket stryk utav stegar. Mest stryk fick nog Bayley som vid ett tillfälle blev klämd flera gånger i mitten utav en stege och det blev extra kul sedan då hon också fick ta hem matchen. Efter denna match blev det då dags för kvällens ”riktiga” kortaste match mellan Rey Mysterio och Samoa Joe. Matchen är slut på en minut och 40 sekunder och båda ser lika förvånade ut att den är över. Mysterio gjorde ett sorts kast med fötterna då hela kroppen gör en sorts volt och slänger motståndaren framåt. När detta gjordes så skadades Joe på nått sätt så när kastet utfördes kom det sen blod ur hans näsa. Vid räkningen så har inte domaren riktigt koll på om axlarna var nere i mattan. I vilket fall som helst så vann Mysterio men min fundering är om det var meningen att det skulle hända där  eftersom båda såg lite fundersamt arg respektive häpen ut. Jag var ändå rätt road utav utgången på momentet även fast det var så kort. Antar att en hel del hade med det överraskande i att det faktiskt nog inte blev som det skulle.

Med detta överstökat så blev det då dags för Miz McMahon-fejden att fortsätta. Det hissas ned en stålbur fast utan tak vilket nog jag skulle anse vara fusk. I denna fajt fick Shane in några träffar i början men efter ett tag blev det en ”The Miz”- dominerande match som McMahon bara försökte fly ifrån, både genom dörren och att försöka klättra ut. Efter tre försök att fly klättrandes så lyckas han sedan på det fjärde och vinner på så vis matchen. En annan kan bara fundera kring hur länge denna fejd ska hålla på? När ska The Miz få sin revansch och när ska den styras ihop med samma sorts fejd kring Roman och Vince samt Shane? Nåväl. Lite besviken blev jag ändå. Efterföljande matchen mellan, för mig okända, Tony Nese och Ariya Daivari bjöd på mycket bra wrestling men ändå verkade det som om dem flesta inte brydde sig så mycket om denna match. Tillslut så vann Nese matchen.

En utav kvällens höjdpunkter blev  matchen/erna efter denna då det blev dags för Becky Lynch att försvara sina två bälten. Raw-bältet mot Lacey Evans och  SmackDown- mot Charlotte Flair. Min nya, 50-talsspråks talande, favorit Lacey fick efter en ganska jämn match tillslut ge sig och Becky firade segern och började gå ut var utav Charlottes låt drog igång och det blev bara att ge sig upp i ringen igen och möta The Queen. Charlotte vann tillslut med lite hjälp utav Lacy Evans och efter det började misshandlingen utav Becky och mitt i  efterspelet då Bayley också kommit in för att hjälpa Becky och Charlotte låg ned så chashade Bailey in för att då vinna Charlottes precis nyvunna SmackDown-bälte. Hon behövde bara fixa till en räkning så var det klart. Hela det här segmentet var oerhört underhållande och hittills höll Money in the Bank hög kvalité. En liten detalj som var konstig var att domaren missade att
räkna då denne kollade runt och ”försökte” se vart axlarna var på Becky då Lacey höll ned henne vid ett tillfälle. Hade domaren sätt det hade Lacey vunnit men vad görs inte för underhållningen? Segmentet Roman Reigns mot Elias tramsas bort och Roman vann det utan att gonggongen ens hade ljudat. Där efter till en utav kvällens absolut bästa matcher mellan AJ Styles och Seth Rollins. Här bjuds det på mycket bra wrestling och båda verkar nära på att vinna flera gånger. Man fattade inte riktigt hur dem orkade hålla så hög kvalité och med så jobbiga moves. Mycket kul och imponerande. Seth vann tillslut och AJ tackade för god match vilket kan verka lite förvånande då man trott han varit på väg åt heel-hållet. Kofi Kingston mot Kevin Owens blev också en underhållande match men här kändes utgången mycket mer given. Kevin stod upp bra ändå men fick tillslut kapitulera.

Sist ut var så männens Money in the Bank-match vilken fattas en person då Sami Zayn blivit uppbunden av vad som tros vara Braun Strowman vilken vill ha platsen men det blev bara 7 wrestlare i den. Matchen började med att Corbin och McIntyre samarbetade rätt mycket och det blev många som fick rätt  mycket stryk. Ricochet och Finn Balor var nog dem som fick mest stryk i denna match. Värst attack råkade nog Ali ut för då Andrade volt-slammar honom ned i en stege uppe från en annan stege. Matchen fortsatte att vara hård och när det väl verkade som om ingen hade energi kvar så klättrade Ali upp för att försöka kamma in pengarna utan någon i synhåll. Musiken drog då här igång och in kommer en springande Brock Lesnar som framför en förvånad Ali välte stegen och Ali ramlade utom räckhåll. Brock klättrade upp och vann Money in the bank. Han firade sedan självgott och såg genuint glad ut på riktigt. Oavsett vad så tyckte jag nog att detta var rätt kul ändå även fast det var ett stort långfinger till dem andra. Allt handlar ju om att skapa storylines och underhållning så detta var ett stort steg i riktning att skapa en massa fejder. Det var en mycket bra pay perview då dem som var innan WrestleMania hållit olika kvalité. Fastlane var tråkig men Elimination
Chamber var helt ok. Nu tyckte jag det var rätt hög kvalité rakt igenom. Mycket sköj.
AWESOME!


Det var lite av en tradition att jag och Rille kollade på alla dessa pay-per-views live till en början. Men då det börjar runt klockan 1 på natten och oftast håller på till 4- halv 5 och man oftast har en jobbdag efter så har vi nu börjat titta på showerna i efterhand dagen eller dagarna därpå. Det jobbiga som kan inträffa då är spoilers, men detta försöker jag undvika genom att ej vara inloggad på Instagram och heller inte kolla på YouTube. Det sistnämnda tänkte jag aldrig på denna gången och såg då tumnageln för YouTube-kanalen WhatCulture Wrestlings senaste video. Det var inget som störde upplevelsen dock, men är smått irriterande. Här spoilar vi dock friskt, hehe. Då vi brukar sitta och babbla lite under preshowen där panelen bestående av före detta wrestlare och kommentatorer sitter och pratar så kan man lätt missa småsaker, men segmenten då wrestlarna blir intervjuade är alltid kul. Här kom Zelina Vega in och pratade om Andrade och började bråka med Sonya Deville som blev intervjuad. Den första och enda matchen under kickoffen som håller på en timme, var Daniel Bryan och Rowan mot The Usos. I denna SmackDown vs. Raw-match så öppnas det upp med att The Usos kallar Bryan och Rowan för SpongeBob och Patrick, från den populära tecknade tv-serien SpongeBob SquarePants. Själva matchen var inget utöver det vanliga, utan hade lika gärna kunnat visats på ett vanligt veckoavsnitt. Men det var trots det underhållande, och The Usos går ut som vinnare efter en double splash på Bryan.

Nu drar Money in the Bank igång på riktigt, och den startar med Women's MITB Ladder Match där 8 tjejer tävlar. Nikki Cross är den som ersätter Alexa Bliss, som ej fick vara med efter en rapport om ännu en förmodad hjärnskakning. Cross är snabb med att ta tag i en stege som hon använder som vapen på Natalya, Mandy, Bayley och Naomi som står omringade runt henne. Alla åker ner i backen av stegsvingandet. Sådant här är alltid kul i sådana här matcher. Allt gick förvånansvärt brutalt till på många ställen, och tjejerna håller tempot uppe hela tiden. Allt slutar med att Bayley klättrar upp för stegen och hakar loss portföljen som hänger ovanför mitten på ringen och på det sättet vinner. Här näst följer en otroligt kort match. Det är Samoa Joe och Rey Mysterios tur att fightas, och matchen slutar med att Rey vinner United States Champion-bältet från Joe. Det var oväntat och kul att se, och matchen gick dessutom väldigt snabbt och var intensiv och blodig. Det ska bli intressant att se vart den här storyn tar sig. Vi har följt The Miz och Shane McMahons fejd väldigt länge nu, och den skulle göras upp i en Steel Cage-match, där den som lyckas fly från stålburen vinner. En rätt så brutal match som slutar lite tråkigt, men ej fuskigt som man nästan hade väntat sig, där Shane glider ut ur sin tröja och ner på backen utanför ringen. Jag hade hoppats på att The Miz skulle vinna över The Best in the World denna gången. Storyn fortsätter.

Här näst får vi se en bra wrestlingmatch som tävlas om Cruiserweight-bältet mellan Ariya Daivari och Tony Nese från 205 Live. Det var en väldigt fartfylld och bra match med Nese som vinnare, och jag tycker det är kul att dessa snubbar från WWE:s mindre program får skina lite. Dock för en mindre entusiastisk publik. Äntligen är det dax för matchen mellan Becky Lynch och Lacey Evans. Den här matchen har byggts upp länge nu, och vi får nu se en första "riktig" match mellan The Man, Becky 2 Belts och The Sassy Southern Belle. Lacey gör nog en av de bästa matcherna jag har sett henne i, men trots detta behåller Becky sina två bälten från SmackDown Live och Raw. Det här är hennes första av två matcher under Money in the Bank. Det kom lite oväntat att nästa matchen blev på en gång, då Charlotte Flair kommer in och utmanar den trötta Becky som precis har gjort sitt Disarm Her-grepp på Evans som tappade. Det går brutalt till och till slut lägger sig Evans i, och knockar Becky så Flair kan lägga sig över henne och på så vis vinner matchen och blir en ny SmackDown Women's Champion. Det håller dock inte i sig speciellt länge, då Bayley lämnar in sin portfölj som hon vann i ladder-matchen, vilket betyder att hon får utmana Flair om titeln. Det går snabbt till, och hon gör en elbow drop på Flair som förlorar och titeln lämnas ännu en gång över till den nya Women's Champion, Bayley.

Näst ut kommer den kortaste matchen under galan, där Roman Reigns knockar Elias med en Superman Punch på några sekunder. Tråkigt. Det rättades dock till på tisdagens SmackDown-avsnitt där det blev en betydligt bättre rematch. Efter denna besvikelse så kom den klart bästa matcherna under kvällen, då AJ Styles och WWE Universal Champion Seth Rollins möts. Det var en väldigt fysisk match där det inte var många lugna stunder alls, utan vi bjöds konstant på stiliga moves och manövrer. Jag skulle nog våga säga att det är något av det bästa jag har sett från båda av dem på länge. Seth vinner och AJ skakar hand för en god match. En nästan lika  underhållande match blev Kevin Owens Vs. WWE Champion Kofi Kingston, där Kofi gör sin finisher Trouble in Paradise på Kevin och behåller bältet.

Sist ut under kvällen var männens MITB Ladder Match där 7 män tävlar om att plocka ner portföljen. Andrade gör förvånansvärt höga hopp från stegen och Finn Balor tar förvånansvärt mycket med stryk. Det mesta han har tagit på länge. Ali hoppar runt och kör farliga akrobatiska rörelser, och likaså gör Ricochet det. Det blev en väldigt bra och kul mix av mindre och akrobatiska wrestlare som dessa och större som Drew McIntyre, Randy Orton och Baron Corbin i matchen. Det ser ut som att Ali är på väg att vinna när han klättrar upp för stegen, men han blir plötstligt distraherad och avbruten då Brock Lesnars entrémusik drar igång, och Lesnar kommer ner mot ringen tillsammans med sin advokat Paul Heyman. Han går in i ringen där Ali står på stegen, och The Beast Lesnar välter den så Ali flyger av. Sedan börjar han själv klättra upp. Brock sträcker sig efter portföljen och plockar ner den. Brock sitter och skrattar och publiken buar. Brock Lesnar är tillbaka. Det kändes något surt och desperat från WWE:s sida. Dem hade det perfekta tillfället att bygga upp en bra story med Ali som är relativt ny i main rostern. Men överslag var det den mest underhållande PPV:n i år utöver WrestleMania. 

onsdag 22 maj 2019

WWE 24 - Becky Lynch: The Man (2019) recension



AWESOME!


Efter Money in the Bank den 19 mars så släpptes 1-timmesdokumentären Becky Lynch: The Man på streamingtjänsten WWE Network. Det här är den 19:e dokumentären under WWE 24-kategorin sedan den första som handlade om WrestleMania 30 kom ut i Januari 2015. Även den här har en stor koppling till just WrestleMania. Vi får följa Becky Lynch, eller Rebecca Quin som hon heter på riktigt, på resan som nybörjare i Irland till att som första kvinnan (tillsammans med Charlotte Flair och Ronda Rousey) att main eventa världens största wrestlingshow WrestleMania.

Man får här en inblick i Beckys karriär då hon sitter och berättar om händelser på vägen till toppen från underdog. Beckys bror berättar att han tog med henne som 15-åring till Fight Factory Pro Wrestling där Fergal Devitt (känd idag som Finn Balor i WWE) var tränare. Och hur kass hon var, men hur hon älskade det. Man bjuds på bilder och videoklipp under den tiden, 2002, och även från tiden i Kanada och Japan tillsammans med Natalya under 2005, då Becky kallade sig Rebecca Knox på indiescenen. Finn, Sami Zayn och Kevin Owens delar dessutom med sig om små anekdoter från Europa. Även hennes mor och far sitter och delar med sig om information och berättelser, likaså kollegan och bästa vännen Charlotte Flair. Det känns väldigt kul att höra dessa historier och se alla bilder jag hade missat. Becky slutade med wrestling efter en allvarlig hjärnskakning 2006 och började träna igen 2013 då hon skrev ett kontrakt med WWE. Det finns mycket nytt bakom kulisserna-material som ej visats för än nu. Och det är främst från det senaste halvåret som var väldigt avgörande för hennes stora framgång under det nya The Man-namnet hon gav sig själv och fick publiken med sig. Här får vi se då hon fick en käftsmäll, bröt näsan och fick en hjärnskakning av Nia Jax under SmackDown-avsnittet i november, och hur det påverkade henne och hennes match mot Ronda Rousey som hon skulle ha mött under den kommande pay-per-viewen Survivor Series. Det hela slutar med att hon fick sin dröm uppfylld till slut, att som första kvinna någonsin vara huvudattraktionen framför 82000 besökare på WrestleMania 35 den 7:e april i år. Och bli Becky 2 Belts.  Det här är en av de bästa WWE 24-dokumentärerna som gjorts enligt mig. Det är svårt att inte bli charmad och småkär i Becky när man hör och ser henne prata så passionerat, och med sådan humor och dedikation.

måndag 20 maj 2019

WWE Live, Stockholm - 11 maj 2019



När jag väl satt mig ner vid ringside på hovets ena långsidor efter tre öl och en hamburgare så vet jag inte riktigt vad som kommer att vänta mig mer än förhoppningsvis Wrestling i världsklass.

Jag känner mig ändå både avslappnad och spänd på vad som ska äga rum i Wrestling-ringen för det känns ju ändå som om i princip vad som helst kan hända. Man har ju ändå sett vad som erbjuds när man ser det streamat. Jag har nu tittat på wrestling med min vän David i snart ett år och det jag har slagits över vad underhållande och pedagogiskt över hur det kan svänga i människors liv etcetera (Det är dock en helt egen krönika tycker jag). Det slår mig när det drar igång, och Carmella och R-Truth kommer in, vad ännu mer show det är på något sätt. Man kan ju röra blicken lite mer och kolla på andra händelser på ett helt annat sätt när man ser det live. Tanken slog mig att dem höll igen betydligt mer än vad man är van att se och det i alla kvällens matcher. Min teori kring det är att det vore oerhört synd att någon skulle bli skadad under en sådan turné som denna då dem även varit i bland annat Irland och Finland. Utrymmet mellan ringen och skyddsstaketet är betydligt kortare än under matcherna i USA och själva

Richard ville ropa Daniel Bryans "Yes, yes, yes" - chant hela kvällen. Det blev dock inte av. Där emot gjorde han kycklingläten åt Kevin Owens.
staketet verkar också vara gjort utav något annat och ser mer ut som svart tyg över skyddstaket av stål ungefär som dem som används längst fram på konserter. Andrade kommer in och Carmella och R-Truth dansar tango. Denna match larvas bort lite till en början och det tar sig. Denna kväll tycker jag att det till en början är extra mycket trams och lite wrestling men på nått vis tar sig nästan varje match.

Roligast att se var nog triple threat-matchen med Daniel Bryan och Rowan, Nakamura och Rusev och The Usos samt Kevin Owens mot Kofi Kingston och kvinnornas tag team-match med Kairi Sane och Asuka mot The IIconics. Lika underhållande var det också att se kontrasten när Sami Zayn kommer in och alla sjunger med i låten och senare blir han utbuad. Man måste njuta då som wrestlare då kan jag tycka. Det är lite på pränt att man lyckats. Lika kul var det att ropa "Delete" med Matt Hardy samt att göra kyckling-ljud åt Kevin Owens. Något jag verkligen saknade när man såg det live var kommentatorerna då jag vant mig med deras olika standardsaker dem säger. Älskar när dem säger ”Ooooh” åt bitch-slaps och när dem säger: ”From out of nowhere” om attacker dem brukar göra. Jag kan nog säga att jag föredrar inramningen från USA tittat via stream med kommentatorer istället för att se det live i STHLM. Tror det är betydligt bättre att se det i USA om man ska se det live då inramningen i Stockholm var något tamare. WrestleMania är nog det ultimata att se live men det är nog oerhört dyrt. Det var oerhört kul att ha upplevt WWE Live Stockholm men jag får se om det blir fler gånger. Kan ju vara värt för att få dem mindre populära Wrestlarna ska få glänsa lite när alla fick skina med lite hyllningsrop för dem. Det måste göra mödan värt även för dem.
YES! YES! YES!


Då oktober-galan förra året blev inställd utan någon vidare förklaring från varken WWE eller arrangörerna Live Nation så misstänkte jag att det inte var tillräckligt många biljetter sålda. Det nya datumet för liveshowen blev den 11 maj 2019. Mina och Jonas biljetter bokades i augusti, så redan då var väntan jobbig till oktober. Jag kände mig som ett barn som väntade på julafton. 9 månader istället för 2. Nu har tack och lov det senaste halvåret gått rätt så fort. I oktober var det tänkt att Superstars (World Wrestling Entertainments namn för sina wrestlare) från deras måndagsshow Raw skulle dyka upp, vilket glädje många som såg förra showen här i Sverige 2017 då folk från tisdagsshowen SmackDown Live kom hit. Det blev ändrat i och med det framflyttate datumet. Det är inget som störde mig, då jag har föredragit SmackDown framför Raw den senaste tiden. Då den stora shakeupen där wrestlarna byter show nyligen hände så blev jag lite fundersam över vilka som skulle dyka upp här från SmackDown Live, och jag kan bara säga att jag är nog så nöjd med dessa Superstars som dök upp på Hovet i Stockholm. Många favoriter. Jag vill tacka Rille och Jonas som följde med, det var en fantastisk dag med god mat och några öl.

Läktarna fylls på i bakgrunden. Jonas och David är nöjda med ringside-platserna trots att det kanske
inte ser så ut.
Jag vill även passa på att säga att det var trevligt att träffa fellow nördvänner Crillecross och Paltwarrior på riktigt och snacka lite innan insläppet. Det här var en av de bästa liveupplevelserna jag någonsin har varit med om, och jag kommer garanterat att gå nästa gång WWE Live kommer hit. Även då är ringside-biljetter ett måste. Jag och Jonas hamnade på tredje raden på Parkett D och Richard fick i efterhand tag i en plats längst fram veckan innan showen. Därav alla fina foton i artikeln. Själva matcherna i sig var kanske inte det bästa jag har sett precis, men själva upplevelsen att se dessa personer live och intrycken som kom där till gjorde showen så himla rolig. Jag hade inte klagat om det höll på längre. Dessa 3 timmar gick väldigt fort och gjorde en både trött i huvudet och gav en överskottsenergi på en och samma gång.

CARMELLA & R-TRUTH VS. ANDRADE &
ZELINA VEGA

Carmella och R-Truth
Efter en kort presentation från presentatören och visning av besökarnas twitterinlägg och foton med hashtaggen #WWEStockholm, som rullade på den stora skärmen där wrestlarnas intro visas så drog första matchen snart igång. Och först ut var The Princess of Staten Island Carmella och R-Truth i en Mixed Tag Team Match, där jag direkt drogs igång och sjöng med i R-Truth låt What's Up? som han (och även numera Carmella på sina ställen) sjunger live under tiden han går in mot ringen, något som är rätt så unikt och häftigt. Dem var grymt bra på att få igång publiken så det blev rätt stämning. Det märks att R-Truth har varit med länge i gemet, och Carmellas charm sitter in i benmärgen som föredetta cheerleader för dem amerikanska fotbollslagen New England Patriots och Los Angeles Lakers. Dessa dansar sen tango till motståndaren Andrades låt Making a Difference. När han och La Muñeca Zelina Vega kliver in i ringen är jag snabbt på i kören av buande besökare med tillhörande tummar ner, vilket förvånade mig själv. Jag trodde inte att jag ville bua, men det var så lätt att dras med i och jag gjorde det med ett leende på läpparna då El Idolo Andrade skriker saker på spanska till publiken, han är en riktigt bra heel (onding) med detta beteende. Antagligen säger han något elakt och kaxigt. Några ropar "Andrade! Andrade! Andrade!" som hejarrop. Han blir irriterad då Carmella och R-Truth vill att han ska dansa med dem. Snart åker Carmellas keps av och kastas mellan Andrade och Zelina följt av en skrikande Carmella.

Andrade, Zelina Vega, R-Truth och Carmella


Det är mycket stök och stoj innan matchen drar igång, och vi fick se en del tuffa moves från samtliga. Då matchen är slut med The Fabulous Truth som vinnare vill publiken ha ett "dance break", vilket betyder att Carmella och R-Truth dansar fult i "7 sekunder", men inte fick vi se det... för helt plötsligt hör vi ett högt skrik och ett tungt gitarr-riff från högtalarna och The Freak, Lars Sullivan dundrar in mot scenen med tunga steg. Han lyfter upp R-Truth och gör sin finisher Freak Accident till följden av en buande publik. Sedan spärrar han upp ögonen och stirrar på Carmella som ser vettskrämd ut. Carmella hjälper den skadade R-Truth upp från mattan och publiken jublar. En helt klart skoj första match som gjorde att man fick mersmak! Nu väntar jag dock bara på att Carmella blir en heel igen, då hon enligt mig är en av dem bästa på kvinnofronten. Det där skrattet! Först nu på senare har jag vant mig vid henne som en babyface (wrestlingterm för en god person) och hon har passat bra tillsammans med den otroligt sköna, naive och korkade R-Truth som tagteamet The Fabulous Truth. Vi får se vad som händer efter nästa pay-per-view Money in the Bank.

Lars Sullivan
The Hardy Boyz tema Loaded spelas och Matt Hardy kommer ingående för sin match mot Samoa Joe. Men innan han ens hinner halvvägs in mot ringen så attackerar The Samoan Submission Machine Joe honom bakifrån och tar tag i en mick och säger något i stil med att "Matt Hardy är skadad. Så han kan inte komma till matchen idag" följt av en publik som både skrattar och buar. Nähepp, blir inte matchen av? Tänker man då i några sekunder. Det är wrestling. Det är klart den kommer bli av, men inte just nu...

CHARLOTTE FLAIR VS. NAOMI

Charlotte Flair
Istället får vi en match mellan två riktigt tuffa kvinnor, då The Queen Charlotte Flairs mäktiga temalåt Recognition drar igång och hon ställer sig i sin pose och vandrar ut mot ringen. Självklart ropade man "wooooo". Här hoppades jag på att få se henne möta The Man Becky Lynch, som var med på europaturnén och mötte Charlotte i sin hemstad Dublin två dagar tidigare. Men Flair berättar då i micken att hon vill möta någon som är värdig att möta henne. Så utspringandes kommer den färgglade och grymma Naomi med ett stort smile. Jag reagerade direkt på hur kort den ståtliga Charlotte var, hon framstår som väldigt lång på tv. Men det har nog med kameravinklar att göra, och att hon ändå är längre än många av sina kollegor med sina 1,78. Hon ser ändå riktigt tuff och tjusig ut, och jag uppskattar verkligen henne som en heel. Här blir tillropen för båda både positiva och negativa, och det känns som att båda får skina och visa sina atletiska moves.

Charlotte Flair och Naomi
Det var en fröjd att se dessa två fightas, och extra kul då jag följt Naomi så länge via WWE Networks serie Total Divas. Jag är glad över att hon och hennes man Jimmy Uso får vara ute och resa tillsammans. Det var en underhållande match där Charlotte inte helt oväntat gick ut som vinnare.

DANIEL BRYAN & ROWAN VS. RUSEV & SHINSUKE NAKAMURA VS. THE USOS

Rowan och Daniel Bryan
Här näst blev det en Triple Threat-match mellan SmackDown Tag Team Champions The New Daniel Bryan och Big Red Rowan mot The Usos, The Bulgarian Brute Rusev och The King of Strong Style Shinsuke Nakamura. Och självklart är även Rusevs förtjusande fru The Ravishing Russian Lana med. Jag är SÅ glad över att Bryan fick ett okej att komma tillbaka efter en skada som höll i sig i några veckor strax innan europaturnén. Då han är en av mina favoriter så var det verkligen kul att se honom, speciellt nu som den fantastiska heel han är tillsammans med Rowan, bärandes på tagteam-bältet som dem vann på tisdagens SmackDown-avsnitt. När The Usos kommer in i arenan och deras temalåt Done With That drar igång så var det svårt att stå stilla, utan jag var bara tvungen att gunga med huvudet och sjunga med i refrängen "down since, day one ish". Även Shinsukes låt är populär då jag och publiken sjöng med i melodin.

Shinsuke, Lana, Rowan, Daniel Bryan och The Usos
Den här matchen drar mer eller mindre igång med att Rusev och Rowan gör ett styrketest. Det är inga små män det här, men Rusev som annars ser så stor ut såg inte lika stor ut längre då han höll upp händerna mot en man som är över 2 meter lång. Då Rowan numera kommer ut i metal-t-shirts så hade han denna gången på sig en tröja med det svenska bandet Hammerfall vilket var lite skoj. Det var mycket lek i matchen, och det tog ett tag innan det gjordes riktiga moves. Tvillingarna Jimmy och Jey Uso står och äter OLW-popcorn i sin ringhörna under styrketestet till en publik som brister ut i skratt. Då wrestlarna under house showerna tar det lugnare för att inte bli skadade så tycker jag att dem underhåller väldigt bra på det här sättet. Daniel Bryan och Rowan går ut som segrare efter att till slut ha spöat upp Jey och Jimmy Uso, Nakamura och Rusev.

THE IICONICS VS. ASUKA & KAIRI SANE

The IIconics
Peyton Royce och Billie Kay i duon The IIconics har inte haft det så lätt sedan dem debuterade i main rostern på SmackDown i april 2018. Dem har blivit bokade som riktiga comic relief-karaktärer som förlorar sina matcher eller fuskar sig till vinsten. Det är först nu på senare som det känns som att folk har tagit sig till dem. Personligen tycker jag att dem har varit otroligt sköna och störiga heels redan från början, men tyvärr har reaktionerna på deras tal innan dem går ut i ringen varit svala från publiken. Först nu efter att de blev Women's Tag Team Champions efter att Kay gjorde en pin på Bayley under WrestleMania förra månaden så har det tagit sig. I vanlig manér så proklamerade tjejerna att Stockholm var kallt, blött och smutsigt när deras entré påbörjades. Detta följdes så klart av en publik som buar. Jag var en av dem få som ropade med i "iiiiicoooonic!". Deras gälla och irriterande röster skar sig inte lika mycket live som på tv. Det är nog endast The IIconics som lyckas med att få den australiska dialekten att låta ful och jobbig, vilket annars är en av mina favoritdialekter.

Asuka och Kairi Sane
Nu var det deras tur att försvara sin titel mot inga mindre än The Empress of Tomorrow Asuka och The Pirate Princess Kairi Sane. Asuka är en av de Superstars jag hade sett fram emot att se mest sedan WWE utannonserade att showen skulle komma hit igen. Och att hon fick med sig Kairi Sane som jag följt i NXT var en stor bonus. Hon var en av mina absoluta favoriter där, så det kunde inte ha blivit bättre och mer passande med hennes call up till main rostern för en månad sedan. Här fick vi se en del snygga moves främst från Kari och Asuka, med polaren Jonas ropandes "Ganbare, ganbare!" (tillrop på japanska som betyder typ "kom igen", och "heja") när The IIconics ligger i överläge och publiken buar åt deras fulknep. The Pirate Princess ville avsluta matchen med sin finisher Insane Elbow från topprepet. Dock dras benen upp på Peyton som ligger på mattan och The IIconics går segrande ur matchen.

MATT HARDY VS. SAMOA JOE

Matt Hardy
Nu hände det man hade hoppats på. The Hardy Boyz låt drog igång igen och Matt Hardy går ut i ringen och gör ett litet tal där han kallar ut Samoa Joe till ringen efter det tidigare segmentet då Hardy blev överfallen bakifrån. Joes hårda och gungiga låt Destroyer drar igång och publiken ropar "Joe, Joe, Joe" synkroniserat till låten. Det här skulle jag nog säga var en av de mer intensiva och kortare matcherna under kvällen. Jag förundras alltid över hur pass smidig och vig Samoa Joe är med sina rörelser.

Matt Hardy och Samoa Joe
Efter att Matt Hardy kom tillbaka i mars efter sin skada som höll i sig i över ett halvår så kom han tillbaka mer trimmad och fit än någonsin under sin karriär på över 20 år innanför och utanför WWE. Då jag älskade hans förra karaktär Broken Matt (i Impact Wrestling) och Woken Matt (i WWE) så kom han nu tillbaka som den klassiska "tråkiga och normala" Matt Hardy. Men jag är otroligt glad över att han är tillbaka, och hans "delete, delete, delete"-rop lever kvar, dessa var jag och en stor del av publiken med på att ropa med i. Allt avslutades med att Joe gick ut som vinnare när matchen blev stoppad av domaren efter att han gjorde sitt grepp Coquina Clutch på Matt som började "svimma".

KOFI KINGSTON & XAVIER WOODS VS. KEVIN OWENS & SAMI SAYN

Sami Zayn
Presentatören kommer tillbaka ut och presenterar kvällens main event. Det skulle bli en match mellan The Dreadlocked Dynamo Kofi Kingston och The Prizefighter Kevin Owens. Då Kofi vann WWE Championship-bältet över Daniel Bryan på WrestleMania förra månaden så vill han nu försvara det. Han håller ett litet tal och tackar publiken för stödet efter ett lång "you deserve it!"-rop. Kevin Owens var dock inte så sugen på att slåss. Utan han strosade mest omkring utanför ringen och tittade in. Och när han väl var inne så satte han sig bara på vänstra ringhörnans pelare. När väl matchen kommer igång så kommer Kevins polare Sami Sayn in mot ringen med en entusiastisk publik som sjunger med i melodin till hans temalåt Worlds Apart. Den är så otroligt catchy att sjunga med i, och det är alltid lika kul numera att se en heel så omtryckt när han kommer in till introt, för att sedan bli buad när han gör sitt tal. Likt The IIconics så talar han illa om publiken följt av en massa buande folk. Han ger sig på Kofi och Kevin blir diskvalificerad. Kofi vill då att det ska bli en No Disqualification-match mellan dessa 3 och hans kollega och polare Xavier Woods i deras gemensamma grupp The New Day följt av en jublande publik som tycker att det lät som en bra idé.

Kofi Kingston, Kevin Owens och Xavier Woods
Då nästan allt är tillåtet i en No DQ-match så tar det inte lång tid tills publiken ropar "we want tables!". Och till slut drogs ett bord ut från under ringen och vecklas ut inne i den. Xavier går upp på pelaren och hoppar ner på en groggy Owens som brakar rakt ner genom bordet med en svettig Woods ovanpå sig. Det var riktigt häftigt att se. En av de roligaste grejerna som hände i matchen var då publiken ropade "slå han på käften, slå han på käften, slå han på käften" vilket Kingston snappade upp, tittade på publiken, sedan Owens ansikte då han höll upp huvudet på honom, sedan publiken igen. Sedan "baaaam" och Owens ligger i backen. Matchen är snart slut och The New Day går ut som segrare med publiken ropandes "New Day Rocks, New Day Rocks, New Day Rocks". Eller går ut gör dem inte. Kofi och Xavier stannar kvar efter showen och tar selfies tillsammans med publiken. Jag, Jonas och Richard stannar kvar och tittar på. Vi går dock aldrig fram själva och tar en då det var så mycket folk. Man märkte verkligen hur både Kingston och Woods njöt av uppmärksamheten, och det var verkligen kul att se. Efter 11 år i WWE så stoltserar nu Kofi med WWE Champions-bältet och förtjänar all uppmärksamhet han kan få. The New Days temalåt New Way, New Day dunkar ut ur högtalarna under dessa cirka 20 minuter som dem hänger kvar efteråt. Och till slut säger några anställda på Hovet att det är dax att gå hem. Vi går där ifrån nöjda och belåtna med kvällen. Det var länge sedan jag buade, skrattade och framför allt log 3 timmar i sträck.

Hellboy (2019) recension

AWESOME!


Under Kung Arthurs tid så besegrades häxan Nimue, även kallad Blodsdrottningen, vars kroppsdelar sattes i flera lika skrin som fördes bort från varandra och gömdes för allmänheten. Ryktet går att någon vid namn Gruagach håller på att samlar ihop skrinen igen för att bli mäktigast i världen. Frågan är om den, under andra världskriget, omhändertagne helvetesavkomman Hellboy kan vara räddningen som behövs eller den klara motsatsen?

Denna Neil Marshall-regisserade film är baserad på seriefiguren med samma namn som filmen och är skapad utav Mike Mignola. Bara en bit in i filmen så tänker jag direkt att det är exakt en sådan här film som behövs nu i tider då allt ska vara så tillrättalagt och alla ska ha någonting i en film som den kan identifiera sig med. Vi tas med på en resa i en nutida värld där dock en massa sagoväsen existerar i det fördolda där jättar helt plötsligt kan dyka upp och jag älskar varje sekund utav det. Här får skrönor och sagor härja fritt mot vårt moderna tidevarvs förtret. Filmen innehåller en skönt tuggande dialog ungefär med den dolda ödmjukhet man kan hitta på en del jobb som på det sättet visar på ett skönt sätt att ventilera sig. Det är samtidigt befriande att någon vågar använda sig utav det våld som krävs i en film som gestaltar en oerhört rå tid. Jättar får sina skallar delade, en person får käken utdragen och det är bara några utav dem detaljer vi bjuds på och är en befriande fest för ögonen. Miljöerna är något dunkla men bidrar till att skapa den råare stämningen i filmen. Filmen bidrar också med en hel del svart humor vilket också passar den i övrigt sköna avslappna attityden. Scenen med den avslitna käken är bland annat ett exempel på den svarta humorn.

Utöver Hellboy (David Harbour) själv som med sin arroganta och självsäkra stil men ändå med ett humant hjärta så bjuds vi på några till rätt så sköna karaktärer. Vem kan till exempel inte gilla den korkade, klumpiga men roligt sarkastiske grisliknande älv varelsen Gruagach (Stephen Graham) som gör allt i sin makt för att bli mäktigast i världen? En annan skön karaktär är den obehagligt skrämmande, kloka och listiga häxan Baba Yaga (Troy James, Emma Tate) som tycks kunna vika sig i alla dess riktningar med sin stela kropp. Hellboys adoptivfar Professor Broom (Ian McShane) är också skön med sina varma men giftiga kommentarer och bjuder samtidigt på realism och förklaringar till saker som behövs göras. Mycket uppfostrande. Skådisarna som röstar och spelar dessa gör ett utmärkt jobb och så även Milla Jovovich som Nimue. Hon övertygar som en bitter, lockande och övertygande samt längtande häxa om att få världen som hon vill ha den. Värt och nämna är också Sasha Lane och Daniel Dae Kim som spelar Hellboys team i den lugne, självsäkra och nyfikne Alice Monaghan tillika den instabile nervösa och strikta Major Ben Daimo.

Tycker det är klart att filmen, utöver att bjuda på skön underhållning, vill visa att man faktiskt kan göra något riktigt gott i världen utan att man ger sken utav det på utsidan. Vidare så handlar den om far och son uppfostran, vänskap och överlevnad och det oavsett vad du är för väsen. Jag har läst en del utav serien Hellboy men minns inte direkt allt men vill minnas att den ändå också var rätt skaplig på den här biten.

Vill du stötta och se en utav årets absolut mest sevärda filmer och samtidigt är skapligt trött på allt som ska vara oerhört tillrättalagt och utöver det ge dig oerhört mycket fullt ös. Tveka inte. Gå och se Hellboy!! Om inte så klart för Deadwoods Ian McShane.
AWESOME!


När jag fick reda på att det inte blev någon tredje film i Guillermo del Toros Hellboy-serie så kändes det som att hoppet om en till film om Hellboy var kört. Filmstudion vågade ej satsa på en tredje film då den skulle bli för dyr. Spola fram 10 år, nu fick Neil Marshall en chans med en mörkare film med högre åldersgräns. Då jag tyckt om hans tidigare filmer The Descent (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) så hade jag hopp om att han kunde göra en snygg och bra film baserad på Mike Mignolas kultförklarade grafiska noveller. Det är hans första långfilm på 9 år då han på senare mest har regisserat avsnitt på tv-serier så som Game of Thrones, Constantine, Hannibal och West World.

Det var en fröjd att se Hellboy på vita duken igen, och denna gången är det Stranger Things David Harbours tur att axla manteln som helvetespojken som tidigare spelats av Ron Perlman. Och jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb. Charmig och något sarkastisk, och en jäkel på att slåss. I en tidig scen i filmen får vi se Hellboy i en Lucha Libre-wrestlingring brottas mot sin maskbeklädda suparkompis Esteban. Nu förstår jag varför många mexikanska wrestlare har mask över huvudet. Det här var en riktigt rolig och underhållande scen som visade på att filmen inte var att leka med då det kom till brutala actionscener med mycket blod. För sådana fick vi se en hel del av. Filmen hade från början undertiteln The Blood Queen som jag är konfunderad över varför den togs bort. Denna Blood Queen, Niume spelas av Milla Jovovich. Hon gör en av sina enligt mig bästa skådespelarprestationer på mycket länge, där jag speciellt gillar hennes röst. Hon pratar och skriker på ett annorlunda sätt mot vad jag tidigare hört. Det var kul att se henne spela denna häxan som under en stor del av filmen var kroppslös. Kroppsdelarna samlas ihop av hennes undersåte, vildsvinet Gruagash som Stephen Graham helt fantastiskt lånar ut rösten till. En perfekt brittisk röst till en av filmens skönaste karaktärer. Jag gillade verkligen då han och Hellboy interagerar då dem har en gammal beef. Nöff nöff.

Då vi i dem gamla filmerna fått se Hellboys tidigare B.P.R.D.-kumpaner Abe och Liz, får vi här istället bekanta oss med Alice Monaghan och Ben Daimio. Jag tyckte verkligen om Alice som spelas av Sasha Lane. Denna karaktär som Hellboy räddade som bebis kan låta döda personer prata genom henne, vilket visades på ett visuellt intressant vis. Hon spelade både tuff, orädd och sarkastisk på en skönt sätt. Daniel Dae Kim som majoren Ben gjorde även han bra ifrån sig. Och Ian McShane som jag nästan alltid tycker är helt fantastisk gör en bra tolkning av Hellboys adoptivfar Professor Broom.

Visuellt sätt så känns mycket helt rätt. Karaktärerna är relativt lika förlagorna från de visuella novellerna. Men framför allt när det kommer till färgerna så kändes det som att Mike Mignolas serierutor kom till liv. Bara med mindre skuggor, vilket han är känd för att illustrera mycket med. Men färgmässigt känns det verkligen som att Marshall har studerat Mignolas grundmaterial, med mycket gråa, blåa, gröna och orangea nyanser. Hellboy själv såg riktigt bra ut, David Harbor har dem perfekta dragen och hakan för ansiktsprotesen. Jag uppskattar verkligen att Hellboy har mycket praktiska effekter blandat med CGI:n. Ibland visste jag dock inte vad som var vad, speciellt med Gruagash som vid ena scenen nästan ser ut som en man i en dräkt men i nästa såg helt datoranimerad ut. Häxan Baba Yaga såg helt förträfflig ut på ett creepy sätt, men där emot tyckte jag inte riktigt om hur Hellboy såg ut som en datoranimerad unge. Han påminde om den där gamla GIF-bilden med bebisen som dansar, om ni minns den?

Jag och sällskapet jag tittade på filmen med tyckte alla att filmen kändes kort och gick snabbt, dessa nästan 2 timmar kändes nästan som 1 timme. Så det tyder ju på att den var underhållande. Full fart rakt igenom. Jag håller tummarna på en uppföljare, för jag vill se mer av Hellboy filmatiserat. Det finns en hel del material att låna av när det kommer till den grafiska novellen. Så jag hoppas innerligt att det inte tar 10 år till för ännu en reboot. Jag är nöjd och underhållen av denna.

Annihilation (2018) recension

AWESOME!


Biologen Lenas man Kane kommer hem efter sitt senaste militäruppdrag men han mår inte bra. Efter att ambulansen blivit kapad hamnar hon och han vid huvudbasen för hans senaste uppdrag. Samtidigt rör sig ett mystiskt sken allt närmre basen. Vad händer och sker innanför skenet?

Denna film regisserad utav Alex Garland (Ex Machina, 28 days later) är en fest för ögonen då den är oerhört snygg i såväl animationerna som i ljus och bild när det är riktig rekvisita som används. Estetiken i hur mystiken byggs upp på flera ställen är också oerhört konstnärligt. Flera gånger hajar man till och tänker att det där skulle kunnat varit en snygg tavla om man hade fryst bilden. Det är även så gällande dem lite mer morbida scenerna. En annan sak jag också gillar gällande estetiken i bilden är att världen utanför skimret skildras betydligt mer sterilt och på något sätt lite grått och tråkigt. Effekten utav detta gör att det upplevs som suddigare och skitigare vilket gör att kontrasterna där emellan blir större. Effekterna i filmen har kanske ett ställe där dem vacklar lite på gällande något slags djur då jag tycker mig se att man ser igenom det i några snabba sekvenser men det kan man ha överseende med eftersom resten verkar stabilt.

Det är ändå en skön resa den här filosofiska thrillern bjuder på. Den får en att tänka mycket på vad liv är och vart det kommer ifrån? Hur det skulle kunna yttra sig och vad det skulle kunna vara för något? Vilka för och nackdelar har en form eller en annan dito har? Vad handlar livet om osv? Frågorna blir många och det passar mig i handsken eftersom jag gillar filmer som väcker mycket frågor och gör att det finns mycket att fundera i kring.

Skådespelarinsatserna är bra och Natalie Portman som Lena är bra på att förmedla en nyfiken, lojal och empatisk karaktär som tar egna initiativ och är bra på att bry sig om vad som är bäst för gruppen. Oscar Isaac levererar en stabil halvt lobotomerad person vars
tillstånd inte känns alls så stabil som man skulle tro i rollen som Kane. Jennifer Jason Leigh gestaltar snyggt den på livet trötta och uppgivne Dr. Ventress som letar efter nått nytt som kan ändra på det hela. De övriga rollerna är stabila och ingen gör någon dålig insats. Nämnas bör även Tuva Novotny som den något moderlige Cass Sheppard som ser vikten utav en sammansvetsad grupp.

Filmen är spännande och griper tag i en ganska snabbt och sedan är man fångad i en resa både tankemässigt samt handlings- och spänningsmässigt. Tycker mer än väl att man ska se denna film men kanske inte om du bara vill bli underhållen. Dock tycker jag att du mer än gärna ska se den ändå.   
AWESOME!


Nu är då äntligen den (för Sverige) Netflix-exklusiva filmen Annihilation ute på köpfilm efter ett år. Detta har jag väntat på. Visst har jag kunnat sett filmen på Netflix eller importerat den på Blu-ray från staterna, men jag vill stödja filmindustrin här i Sverige. Och speciellt då med en film med två av mina största och längsta skådespelar-crushes i en och samma film för första gången - Natalie Portman och Tuva Novotny. Det kändes både roligt och bisarrt på nått sätt att se dem i samma ruta. Och jag är glad över att se dem i en för mig bra och intressant film igen.

Dessa två och resten av de tre kvinnorna i expeditionen till det avspärrade The Shimmer har smått distinkta personligheter som växer fram genom filmens gång. Alla gör sina karaktärer riktigt bra, och speciellt kemin mellan Lena (Portman) och Cass (Novotny) gillade jag i de scenerna dem hade ihop. Tessa Thompson som för det mesta är väldigt tyst i filmen som Josie skådespelar väldigt bra med blicken och kroppsspråket. Hon är väldigt olik tidigare roller jag sett henne i. Grym skådespelare. Då Annihilation tar upp saker som depression, självskadebeteende, död, otrohet och andra självdestruktiva saker och blandar in det i det här sci-fi-action-skräck-dramat gör filmen djup och intressant.

Bara på ytan med det visuella så skulle jag kunna ta en stillbild var tionde minut i filmens senare skede, och sedan vilja ha den inramad och uppsatt på väggen. Den igenkänningsbara miljön i skogen, som ändå skiljer sig smått mot verkligheten på sina ställen, och de muterade djuren är alla visuellt intressanta. En scen involverad en björn gav mig nästan gåshud. En nagelbitande scen som var effektiv. Jag gillade även det lilla vi fick se av karaktären Kane, (ej att förknippa med WWE-wrestlaren) Lenas man spelad av Oscar Isaac. Han spelade även i regissören Alex Garlands debutfilm Ex Machina från 2014. Det är alltid kul att se regissörer använda sig av samma skådespelare i sina filmer.

Förutom det visuella och bra skådespelet så måste jag lyfta fram musiken. Här har Geoff Barrow och Ben Salisbury fått till ett väldigt passande soundtrack som sätter tonen för filmen i många sekvenser. Låga ambienttoner som ligger i bakgrunden, och högre drone-aktig musik i större scener. Även lite gitarrplinkande som får mig att tänka på tv-spelet The Last of Us. Den vackra låten Helplessly Hoping med Crosby Stills and Nash är även med i två gripande scener. Ett soundtrack jag helt klart skulle kunna tänka mig att köpa. Filmen har ett lägre tempo likt Ex Machina, men speltiden på 1 timme och 50 minuter flög iväg. Det var mycket symbolik. Jag kommer att tänka på den ett tag framöver känner jag.

Filmer vi inte fick se - Sökarna




Minns ni de där filmerna ni egentligen inte fick se när ni var små, men ändå tittade på? Det skulle jag gissa på att större delen av våra läsare gör. Det fanns något som fascinerade med dessa onda dockor, farliga män och kvinnor som var på omslagen på VHS-filmerna som stod uppradade i den lokala kiosken där filmerna hyrdes.

Man kan nästan tro att jag var inspirerad
av snubbarnas look under den här
perioden. Bara något snällare.
En av filmerna jag och min vän Rickard lyckades hyra som små 9- och 10-åringar var Sökarna. Den var väldigt kontroversiell med sin riktiga före detta fånge Liam Norberg i huvudrollen som den charmige och galna rövsparkaren Jocke. Jag trodde nästan att allt som hände på den lilla tjock-tv'n var på riktigt. Filmat då med en dålig kamera. Samma typ av foto och gryniga bild som Natural Born Killers hade året efter. Det var något jag reflekterade över då jag såg filmen nu igen på Studio S Blu-ray-release för drygt ett år sedan. Språket som användes i filmen hade man hört smått på skolgården, utan att veta vad det betydde. Och det tror jag inte att barnen som sade dem heller riktigt visste. Det man visste var att det var förbjudna ord, och dessa yttrades väldigt mycket av karaktärerna i Sökarna. Snubbarna i filmen kändes farliga. Speciellt då Thorsten Flinck. Men han känns ju å andra sidan nästan alltid farlig. Förutom då han ställer upp i Melodifestivalen. Filmen avskräckte mig från att gå i närheten av gäng bestående av tonåringar, som man fick för sig av att det fanns massor av i det lilla området jag bodde på.

När vi denna sommareftermiddag hade sett klart på filmen så kom Rickards mor hem, och jag var tvungen att bege mig iväg för att äta lunch. Vid lunchbordet hemma så satt jag och tänkte på vad jag just hade upplevt i filmernas värld. Jag kunde inte få ut bilderna och språket ur huvudet. Detta var så klart inget vi berättade om för våra föräldrar, där emot pratade vi om hur häftig filmen var med polarna på skolgårdarna. Det var någonting om "tuttar och blod, och en fisk upptryckt i näsan!". Helt galet att snubben i kiosken lät oss hyra den. Men det var även ett stort problem under video nastys-eran på 80-talet. Glad över att jag fick uppleva filmen är jag. Jag fick ju trots allt se tuttar, blod och en fisk upptryckt i näsan på en riktig fuling. Det har nog format mig till den jag är idag. Ja vi säger så.

The Nutcracker and the Four Realms (2018) recension

AWESOME!


Det är julaftonskväll och familjen Stahlbaum ska fira den hemma hos mammans far. Mamman som sedan ett tag sen gått bort ger dem tre syskonen i familjen varsin julklapp. Clara (Mackenzie Foy) får ett nötformat skrin som bara en sorts nyckel passar till. Väl hos morfar, Drosselmayer (Morgan Freeman), får barnen leta efter sin julklapp var av Claras leder fram till en mystisk värld där allt inte tycks stå rätt till.

Denna Lasse Hallström- och Joe Johnston-regisserade film i Disneys produktion är oerhört snygg i kombon animation och riktiga vyer och miljöer. Men mycket i filmen är i ett filter som ger sken utav att man verkligen är i sagornas värld på riktigt. Även dem små  detaljerna i den verkliga världen så som diligensen, lyktor och gator etcetera får en att känna att det vankas sagor lång värld och för denna sorts film tycker jag att det är bra då filmen är baserad på en gammal saga ifrån  början utav 1800-talet. Jag upplever att filmen har ett långsamt tempo även fast det händer  mycket i den och att den har en hel del action.  Jag vet inte om det har att göra med att det  just är en saga och berättas delvis på det sättet  eller om det är för att den inleds rätt  långsamt? (Bör tilläggas att det är bra  långsamt och inget annat då rätt mycket är nödvändigt för handlingen). Det kan säkert  vara en kombination. Om inte så kan jag tycka att handlingen är lite förutsägbar på vissa ställen och det är lite lätt att lista ut vad som  ska hända. Skådisarna sköter sig bra och Mackenzie Foy är utmärkt som den nyfikne,  kloka och uttråkade Clara. Morgan Freeman  är alltid Morgan Freeman och med det menas bra men jag tänker ibland att han nästan spelar samma typ utav roll men det gör han ju bra  och sedan trollbinds man utav hans röst. Keira Knightley funkar också bra som en lismande  och lömsk Suger Plum med ett ändamål i  sikte. Helen Mirren som Mother Ginger känns äventyrlig och i detta fall är det ett gott betyg då hon känns oberäknelig och listig men lojal. Filmens bästa insats kommer från Jayden  Fowora-Knight som nötknäppar-soldaten Philip. Han är lojal, rädd, förväntansfull och Mackenzie Foy är utmärkt som den nyfikne, kloka och uttråkade Clara. Morgan Freeman  är alltid Morgan Freeman och med det menas bra men jag tänker ibland att han nästan spelar samma typ utav roll men det gör han ju bra  och sedan trollbinds man utav hans röst. Keira Knightley funkar också bra som en lismande  och lömsk Suger Plum med ett ändamål i  sikte. Helen Mirren som Mother Ginger känns äventyrlig och i detta fall är det ett gott betyg då hon känns oberäknelig och listig men lojal. Filmens bästa insats kommer från Jayden  Fowora-Knight som nötknäppar-soldaten Philip. Han är lojal, rädd, förväntansfull och  förvirrad men utvecklar ett mod under filmens gång och det levereras med tveklös äkthet.

Nutcracker innehåller några intressanta  karaktärer utöver dessa så som dem flummiga Clownmimarna som får en lite att tänka på en kombination utav Pingvinens och Jokerns underhuggare från Batman Returns (1989) och Batman (1989). Den sammansatta  Råttkungen ser mäktig ut och leds utav denna  världs charmigaste råtta. De två klantiga nötknäpparsoldaterna, vars namn jag inte  kommer ihåg (inte ens med hjälp), finns med  för att vara någon form utav extra komik men i mina ögon sköter filmen det hur bra som helst utan dessa två för den sakens skull så känns dem bara som utfyllnad och lägger inte till något extra för filmens räkning. I grund och botten utöver att det är en sagofilm så är denna films riktiga tema att familjen är viktig.

Håll ihop och stötta varandra vad som än händer och med mod och självförtroende så kan man göra det mesta. Jag tycker definitivt  du ska se denna film om du vill ha en liten bortglömd saga i form utav en jul- och  familjefilm. Klart sevärd.
AWESOME!


Från att ha haft små roller i The Conjuring, Insterstellar och dem två sista Twilight-filmerna får här Mackenzie Foy sin första huvudroll som 18-åring. Jag tycker hon gör rollen som Clara Stahlbaum briljant. Hennes minspel och kroppsspråk visar sorg, glädje, styrka och rädsla på ett väldigt övertygande sätt. Hon är otroligt charmig och jag ser fram emot att se henne i fler huvudroller framöver.

Vi får även se en till sockersöt kvinna, nämligen Keira Knightley i en rolig roll som den hyperaktiva och oberäkneliga Sugar Plum. Det märks att hon har kul i rollen, med sin pipiga röst ätandes av sitt eget hår bestående av sockervadd. Jag får en känsla av att hon får släppa loss lite från alla kostymdramafilmer hon gjort genom åren. Här har vi förvisso också mycket kostymer, där samtliga skulle passa in i en Army of Lovers-video på 90-talet. En snubbe tillomed ser ut och beter sig lite som Alexander Bard. Det visuella uppskattar jag riktigt mycket, från det färgglada slottet till skurken Mother Gingers (Helen Mirren) miljö med finurliga statyer och tjockt dimmbelagda Cirkus-landskap som Clara beger sig ut i tillsammans med nötknäckararmén. Här fick jag lite skräckfilmsvibbar. The Nutcracker, Philip (Jayden Fowora-Knight) var lätt att tycka om med sitt charmiga leende.

När jag såg trailern på förhand hade jag väntat mig en betydligt barnsligare och gladare film, men likt den gamla sagan som filmen bygger på så finns det med en del mörker och djup. Vissa scener var smått creepy, så som första scenen med det stora monstret Mouse King bestående av tusentals möss, och även människorna som var utklädda till möss i balettscenen. Något som skulle kunnat ge mig mardrömmar som barn, likt en viss scen i Dumbo. Och jag som vanligtvis gillar gnagare, och gnagaren vi möter här smälter man av. Mother Ginger-robottältet med hennes undersåtar, clownerna/narrarna som hoppar ur varandra likt en rysk docka och rullar ihop sig till bollar i striden mot tennsoldaterna fick jag mycket Tim Burton-vibbar av. Gillas mycket.

Med många skojiga karaktärer som är roligt och snyggt klädda och designade, bra skådespel, snyggt foto och miljöer som känns väldigt juliga, och med en rätt så deprimerande handling som ger en hopp så tycker jag att det här är en av de bättre live action-filmerna (som ej bygger på en tecknad förlaga) Disney har producerat på många år.