Sidor

måndag 20 maj 2019

Hellboy (2019) recension

AWESOME!


Under Kung Arthurs tid så besegrades häxan Nimue, även kallad Blodsdrottningen, vars kroppsdelar sattes i flera lika skrin som fördes bort från varandra och gömdes för allmänheten. Ryktet går att någon vid namn Gruagach håller på att samlar ihop skrinen igen för att bli mäktigast i världen. Frågan är om den, under andra världskriget, omhändertagne helvetesavkomman Hellboy kan vara räddningen som behövs eller den klara motsatsen?

Denna Neil Marshall-regisserade film är baserad på seriefiguren med samma namn som filmen och är skapad utav Mike Mignola. Bara en bit in i filmen så tänker jag direkt att det är exakt en sådan här film som behövs nu i tider då allt ska vara så tillrättalagt och alla ska ha någonting i en film som den kan identifiera sig med. Vi tas med på en resa i en nutida värld där dock en massa sagoväsen existerar i det fördolda där jättar helt plötsligt kan dyka upp och jag älskar varje sekund utav det. Här får skrönor och sagor härja fritt mot vårt moderna tidevarvs förtret. Filmen innehåller en skönt tuggande dialog ungefär med den dolda ödmjukhet man kan hitta på en del jobb som på det sättet visar på ett skönt sätt att ventilera sig. Det är samtidigt befriande att någon vågar använda sig utav det våld som krävs i en film som gestaltar en oerhört rå tid. Jättar får sina skallar delade, en person får käken utdragen och det är bara några utav dem detaljer vi bjuds på och är en befriande fest för ögonen. Miljöerna är något dunkla men bidrar till att skapa den råare stämningen i filmen. Filmen bidrar också med en hel del svart humor vilket också passar den i övrigt sköna avslappna attityden. Scenen med den avslitna käken är bland annat ett exempel på den svarta humorn.

Utöver Hellboy (David Harbour) själv som med sin arroganta och självsäkra stil men ändå med ett humant hjärta så bjuds vi på några till rätt så sköna karaktärer. Vem kan till exempel inte gilla den korkade, klumpiga men roligt sarkastiske grisliknande älv varelsen Gruagach (Stephen Graham) som gör allt i sin makt för att bli mäktigast i världen? En annan skön karaktär är den obehagligt skrämmande, kloka och listiga häxan Baba Yaga (Troy James, Emma Tate) som tycks kunna vika sig i alla dess riktningar med sin stela kropp. Hellboys adoptivfar Professor Broom (Ian McShane) är också skön med sina varma men giftiga kommentarer och bjuder samtidigt på realism och förklaringar till saker som behövs göras. Mycket uppfostrande. Skådisarna som röstar och spelar dessa gör ett utmärkt jobb och så även Milla Jovovich som Nimue. Hon övertygar som en bitter, lockande och övertygande samt längtande häxa om att få världen som hon vill ha den. Värt och nämna är också Sasha Lane och Daniel Dae Kim som spelar Hellboys team i den lugne, självsäkra och nyfikne Alice Monaghan tillika den instabile nervösa och strikta Major Ben Daimo.

Tycker det är klart att filmen, utöver att bjuda på skön underhållning, vill visa att man faktiskt kan göra något riktigt gott i världen utan att man ger sken utav det på utsidan. Vidare så handlar den om far och son uppfostran, vänskap och överlevnad och det oavsett vad du är för väsen. Jag har läst en del utav serien Hellboy men minns inte direkt allt men vill minnas att den ändå också var rätt skaplig på den här biten.

Vill du stötta och se en utav årets absolut mest sevärda filmer och samtidigt är skapligt trött på allt som ska vara oerhört tillrättalagt och utöver det ge dig oerhört mycket fullt ös. Tveka inte. Gå och se Hellboy!! Om inte så klart för Deadwoods Ian McShane.
AWESOME!


När jag fick reda på att det inte blev någon tredje film i Guillermo del Toros Hellboy-serie så kändes det som att hoppet om en till film om Hellboy var kört. Filmstudion vågade ej satsa på en tredje film då den skulle bli för dyr. Spola fram 10 år, nu fick Neil Marshall en chans med en mörkare film med högre åldersgräns. Då jag tyckt om hans tidigare filmer The Descent (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) så hade jag hopp om att han kunde göra en snygg och bra film baserad på Mike Mignolas kultförklarade grafiska noveller. Det är hans första långfilm på 9 år då han på senare mest har regisserat avsnitt på tv-serier så som Game of Thrones, Constantine, Hannibal och West World.

Det var en fröjd att se Hellboy på vita duken igen, och denna gången är det Stranger Things David Harbours tur att axla manteln som helvetespojken som tidigare spelats av Ron Perlman. Och jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb. Charmig och något sarkastisk, och en jäkel på att slåss. I en tidig scen i filmen får vi se Hellboy i en Lucha Libre-wrestlingring brottas mot sin maskbeklädda suparkompis Esteban. Nu förstår jag varför många mexikanska wrestlare har mask över huvudet. Det här var en riktigt rolig och underhållande scen som visade på att filmen inte var att leka med då det kom till brutala actionscener med mycket blod. För sådana fick vi se en hel del av. Filmen hade från början undertiteln The Blood Queen som jag är konfunderad över varför den togs bort. Denna Blood Queen, Niume spelas av Milla Jovovich. Hon gör en av sina enligt mig bästa skådespelarprestationer på mycket länge, där jag speciellt gillar hennes röst. Hon pratar och skriker på ett annorlunda sätt mot vad jag tidigare hört. Det var kul att se henne spela denna häxan som under en stor del av filmen var kroppslös. Kroppsdelarna samlas ihop av hennes undersåte, vildsvinet Gruagash som Stephen Graham helt fantastiskt lånar ut rösten till. En perfekt brittisk röst till en av filmens skönaste karaktärer. Jag gillade verkligen då han och Hellboy interagerar då dem har en gammal beef. Nöff nöff.

Då vi i dem gamla filmerna fått se Hellboys tidigare B.P.R.D.-kumpaner Abe och Liz, får vi här istället bekanta oss med Alice Monaghan och Ben Daimio. Jag tyckte verkligen om Alice som spelas av Sasha Lane. Denna karaktär som Hellboy räddade som bebis kan låta döda personer prata genom henne, vilket visades på ett visuellt intressant vis. Hon spelade både tuff, orädd och sarkastisk på en skönt sätt. Daniel Dae Kim som majoren Ben gjorde även han bra ifrån sig. Och Ian McShane som jag nästan alltid tycker är helt fantastisk gör en bra tolkning av Hellboys adoptivfar Professor Broom.

Visuellt sätt så känns mycket helt rätt. Karaktärerna är relativt lika förlagorna från de visuella novellerna. Men framför allt när det kommer till färgerna så kändes det som att Mike Mignolas serierutor kom till liv. Bara med mindre skuggor, vilket han är känd för att illustrera mycket med. Men färgmässigt känns det verkligen som att Marshall har studerat Mignolas grundmaterial, med mycket gråa, blåa, gröna och orangea nyanser. Hellboy själv såg riktigt bra ut, David Harbor har dem perfekta dragen och hakan för ansiktsprotesen. Jag uppskattar verkligen att Hellboy har mycket praktiska effekter blandat med CGI:n. Ibland visste jag dock inte vad som var vad, speciellt med Gruagash som vid ena scenen nästan ser ut som en man i en dräkt men i nästa såg helt datoranimerad ut. Häxan Baba Yaga såg helt förträfflig ut på ett creepy sätt, men där emot tyckte jag inte riktigt om hur Hellboy såg ut som en datoranimerad unge. Han påminde om den där gamla GIF-bilden med bebisen som dansar, om ni minns den?

Jag och sällskapet jag tittade på filmen med tyckte alla att filmen kändes kort och gick snabbt, dessa nästan 2 timmar kändes nästan som 1 timme. Så det tyder ju på att den var underhållande. Full fart rakt igenom. Jag håller tummarna på en uppföljare, för jag vill se mer av Hellboy filmatiserat. Det finns en hel del material att låna av när det kommer till den grafiska novellen. Så jag hoppas innerligt att det inte tar 10 år till för ännu en reboot. Jag är nöjd och underhållen av denna.