Sidor

måndag 20 maj 2019

Annihilation (2018) recension

AWESOME!


Biologen Lenas man Kane kommer hem efter sitt senaste militäruppdrag men han mår inte bra. Efter att ambulansen blivit kapad hamnar hon och han vid huvudbasen för hans senaste uppdrag. Samtidigt rör sig ett mystiskt sken allt närmre basen. Vad händer och sker innanför skenet?

Denna film regisserad utav Alex Garland (Ex Machina, 28 days later) är en fest för ögonen då den är oerhört snygg i såväl animationerna som i ljus och bild när det är riktig rekvisita som används. Estetiken i hur mystiken byggs upp på flera ställen är också oerhört konstnärligt. Flera gånger hajar man till och tänker att det där skulle kunnat varit en snygg tavla om man hade fryst bilden. Det är även så gällande dem lite mer morbida scenerna. En annan sak jag också gillar gällande estetiken i bilden är att världen utanför skimret skildras betydligt mer sterilt och på något sätt lite grått och tråkigt. Effekten utav detta gör att det upplevs som suddigare och skitigare vilket gör att kontrasterna där emellan blir större. Effekterna i filmen har kanske ett ställe där dem vacklar lite på gällande något slags djur då jag tycker mig se att man ser igenom det i några snabba sekvenser men det kan man ha överseende med eftersom resten verkar stabilt.

Det är ändå en skön resa den här filosofiska thrillern bjuder på. Den får en att tänka mycket på vad liv är och vart det kommer ifrån? Hur det skulle kunna yttra sig och vad det skulle kunna vara för något? Vilka för och nackdelar har en form eller en annan dito har? Vad handlar livet om osv? Frågorna blir många och det passar mig i handsken eftersom jag gillar filmer som väcker mycket frågor och gör att det finns mycket att fundera i kring.

Skådespelarinsatserna är bra och Natalie Portman som Lena är bra på att förmedla en nyfiken, lojal och empatisk karaktär som tar egna initiativ och är bra på att bry sig om vad som är bäst för gruppen. Oscar Isaac levererar en stabil halvt lobotomerad person vars
tillstånd inte känns alls så stabil som man skulle tro i rollen som Kane. Jennifer Jason Leigh gestaltar snyggt den på livet trötta och uppgivne Dr. Ventress som letar efter nått nytt som kan ändra på det hela. De övriga rollerna är stabila och ingen gör någon dålig insats. Nämnas bör även Tuva Novotny som den något moderlige Cass Sheppard som ser vikten utav en sammansvetsad grupp.

Filmen är spännande och griper tag i en ganska snabbt och sedan är man fångad i en resa både tankemässigt samt handlings- och spänningsmässigt. Tycker mer än väl att man ska se denna film men kanske inte om du bara vill bli underhållen. Dock tycker jag att du mer än gärna ska se den ändå.   
AWESOME!


Nu är då äntligen den (för Sverige) Netflix-exklusiva filmen Annihilation ute på köpfilm efter ett år. Detta har jag väntat på. Visst har jag kunnat sett filmen på Netflix eller importerat den på Blu-ray från staterna, men jag vill stödja filmindustrin här i Sverige. Och speciellt då med en film med två av mina största och längsta skådespelar-crushes i en och samma film för första gången - Natalie Portman och Tuva Novotny. Det kändes både roligt och bisarrt på nått sätt att se dem i samma ruta. Och jag är glad över att se dem i en för mig bra och intressant film igen.

Dessa två och resten av de tre kvinnorna i expeditionen till det avspärrade The Shimmer har smått distinkta personligheter som växer fram genom filmens gång. Alla gör sina karaktärer riktigt bra, och speciellt kemin mellan Lena (Portman) och Cass (Novotny) gillade jag i de scenerna dem hade ihop. Tessa Thompson som för det mesta är väldigt tyst i filmen som Josie skådespelar väldigt bra med blicken och kroppsspråket. Hon är väldigt olik tidigare roller jag sett henne i. Grym skådespelare. Då Annihilation tar upp saker som depression, självskadebeteende, död, otrohet och andra självdestruktiva saker och blandar in det i det här sci-fi-action-skräck-dramat gör filmen djup och intressant.

Bara på ytan med det visuella så skulle jag kunna ta en stillbild var tionde minut i filmens senare skede, och sedan vilja ha den inramad och uppsatt på väggen. Den igenkänningsbara miljön i skogen, som ändå skiljer sig smått mot verkligheten på sina ställen, och de muterade djuren är alla visuellt intressanta. En scen involverad en björn gav mig nästan gåshud. En nagelbitande scen som var effektiv. Jag gillade även det lilla vi fick se av karaktären Kane, (ej att förknippa med WWE-wrestlaren) Lenas man spelad av Oscar Isaac. Han spelade även i regissören Alex Garlands debutfilm Ex Machina från 2014. Det är alltid kul att se regissörer använda sig av samma skådespelare i sina filmer.

Förutom det visuella och bra skådespelet så måste jag lyfta fram musiken. Här har Geoff Barrow och Ben Salisbury fått till ett väldigt passande soundtrack som sätter tonen för filmen i många sekvenser. Låga ambienttoner som ligger i bakgrunden, och högre drone-aktig musik i större scener. Även lite gitarrplinkande som får mig att tänka på tv-spelet The Last of Us. Den vackra låten Helplessly Hoping med Crosby Stills and Nash är även med i två gripande scener. Ett soundtrack jag helt klart skulle kunna tänka mig att köpa. Filmen har ett lägre tempo likt Ex Machina, men speltiden på 1 timme och 50 minuter flög iväg. Det var mycket symbolik. Jag kommer att tänka på den ett tag framöver känner jag.