Sidor

onsdag 9 oktober 2019

Hell in a Cell 2019 recension


AWESOME!


Jag hade sett fram emot Hell in a Cell ett tag och det särskilt för att det skulle bli dags för Bray Wyatts, ”The Fiends”, andra match och det nu direkt om Universal Championship-bältet mot Seth Rollins. Dock verkade själva inramningen både vara stor men avslagen och det mest för att några utav matcherna snickrades ihop för stunden. Anledningen för det har nog utan tvekan att göra med att WWE har haft fullt upp med att planera inför SmackDowns premiär på FOX Sports och då satsat mycket på att det ska gå bra och leverera en bra show redan där.

SmackDown som numera då ska gå på fredagar och inte tisdagar som tidigare. Matcherna som verkade snickrade i stunden, och fick showen att verka som ett större avsnitt där wrestlarna utmanar varandra under programmets gång, var Alexa och Nikkis titelmatch mot Asuka och Kari Sane (blev dock utannonserad under kick-offen) samt Randy Ortons match mot Ali. Just dessa två matcher gav mig blandade upplevelser. Nog för att jag ville att Nikki Cross och Alexa Bliss skulle förvara sitt Women´s Tag team Championship så var det ändå häftigt att se Asuka spotta någon grön sörja i ansiktet på Nikki och på så vis kunde dem vinna och bli nya bälteshavare. Detta efter att matchen efter ett tag såg ut att gå åt Alexas och Nikkis favör efter att Asuka och Kairi varit dominerande i början. Lite trist men jag är ganska övertygad om att det ändå skulle ske rätt så snart ändå eftersom Nikki och Alexa haft bältet ett tag. Randys match mot Ali blev dock en match som slutade i min smak. Båda bjöd på bra stunder och Ortons arrogans lyste igenom emellanåt. Minns ett tillfälle han vände sig om och såg lite ut som att: ”Ja ha Ali du vill leka vidare”. Mest spektakulärt i denna match var när Ali ställde sig på händer för att undvika Ortons RKO. Randy vann tillslut ganska så komfortabelt.

Kick-off-matcherna har jag aldrig varit jätte engagerad i och allt som oftast bara för att man är halvt bekant med Wrestlarna i den. Denna gång var det dock Lacey Evans mot Natalya. Trots att matchen innehöll bra wrestling så upplevde jag den ändå slö och trött på något vis. Det kanske mest berodde på att man inte sett dem på ett tag i SmackDown eller Raw. Natalya har dessutom varit skadad så chansen att se henne har varit betydligt mindre. Natalya vann i alla fall matchen.

Man tänkte väl att Tag Team-matchen mellan The Viking Raiders och Braun Strowman mot The O.C. skulle bli en match som skulle hålla på länge. Men jag tror nog det var hela eventets kortaste match. Den innehöll ändå skön akrobatik utav Viking Raiders samt att Strowman leker tåg, AJ ser full ut och Gallows och Anderson bjuder på bra wrestling. Team Viking Raiders vann matchen och jag konstaterar ännu en gång att Gallows måste skaffa bättre färg att sminka sig med. Det rann av för lätt. Hur gick giganterna Erick Rowan och Luke Harpers tag team-match då? WWE spelade kortet att dem skulle förlora mot Roman Reigns och Daniel Bryan men definitivt efter att det bjudits på mycket hårda tag och näst intill riktigt hårt. Ett konstaterande var att Rowan ser oerhört gigantisk ut när han gör sina Round-kicks. Daniel Bryan fick göra sina Yes-kicks fast genom att byta fot. Något besviken blev jag på att Roman och Bryan fick vinna.

Lillen och STD (Super Tough Dude) bjöd som i tidigare möten på en trevlig tillställning. Då Corbin faktiskt blivit en bättre wrestlare att kolla på så är Chad Gable betydligt bättre än vad man kan tro. Dock kan det bli otroligt tröttande med Shorty skämten om att Chad är kort. De skämten blir bara roliga om man drar dem för länge, vilket dem gjorde, eftersom det då bara blir stört. Vinnaren utav denna bra match blev inte kung STD utan Chad Gable. Matchen mellan Charlotte och Bayley om SmackDown Women´s Championship blev en tuff historia men ganska snart skulle det visa sig att Charlotte var något bättre och tillslut var det inget snack om att hon skulle ta hem det hela. Det var ändå en underhållande match med bra tempo. Värt att notera var att Bayley såg ut att börja gråta på riktigt på slutet och samtidigt inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till så hon satt bara vid ena sidan utav utsidan av ringen och såg uppgiven samt förtvivlad ut.

De två matcherna som ägde rum i själva Hell in a Cell då. Becky Lynch och Sasha Banks började första matchen för eventet redan utanför cellen innan den ens blivit helt nedhissad. Det var Sasha som anföll Becky som inte var sen med att motagera. När väl den riktiga matchen kom igång så var båda två oerhört kreativa och använde så väl buren som alla diverse tillhyggen som fanns under ringen. Det sattes bland annat upp stolar på gallernätet som sedan båda fick smaka på. Sasha fick hamna sittandes i stolen som satt kilad med Kendo-sticks var på Becky attackerade henne då. Sasha hade klämt Beckys arm i Cellens dörr och Becky slog Sasha med själva låskedjan till den samma. Sasha fick några attacker då hon far med huvudet mot en upp och ned vänd stol i mitten utav ringen som såg väldigt otäckt ut. Om man hamnar fel där kan man få den ena stolsfoten i ögat och det är nog inte så kul. Becky vann tillslut matchen och behöll Raw Women´s Championship-bältet.

Bray Wyatt kom in efter Seth Rollins och som vanligt så är det svårt att inte njuta till det estetiskt snygga introt. När matchen drog igång, i en nu ultrarött skinnande cell, så satt The Fiend bara ned och väntade lite. Seth funderade på vad han skulle göra och sedan drog den igång. Först så var det ganska jämnt men man märkte ett litet övertag för Bray. Buren användes en del i början. The Fiend körde lite taktiken att han knappt kände av Seths attacker till en början och lät Seth attackera. Det räknades flera gånger väldigt mycket enbart till ett när Seth försökte vinna. The Fiend verkade spela på Seth psyke då han använde fler och fler saker närmare slutet utav matchen när The Fiend låg ned och blev täckt samt attackerad om vart annat. Tillslut avbröts matchen då domaren la sig i och undrade vad fan Seth höll på med när han skulle slå med en slägga även fast det är en match som allt är tillåtet i så kunde ju detta ifrågasättas. Seth slog ändå och buren hissas för inkommande ambulanspersonal och domare. Seth är mäkta irriterad för att The Fiend ska ha pajat matchen. När väl Seth klev fram bland allt folk kring The Fiend så blev Seth attackerad utav Wyatt. Han fick fingrarna nedkörda i halsen så att det kom blod och blev sedan liggandes. The Fiend drog medan Seth låg på backen. Det släcks ned och man fick höra skrattet. Jag gillade själva grejen men det är förståeligt att man kan bli irriterad på en sådan grej. Dels att matchen avbröts och för att Seth behåller bältet på en sådan grej. Samtidigt var ju aldrig The Fiend ute efter bältet utan enbart Seth Rollins. Det är uppenbart att det gäller att vara med nu. Vad som helst tycks ju kunna hända. Jaowievawie.

AWESOME!


Det märktes på långa vägar att fokuset inte har legat på den elfte Hell in a Cell pay-per-viewen för WWE den senaste tiden. Istället har fokuset legat på att få ut tv-sändningen av NXT på USA Network och SmackDown på FOX som köpte upp showen för 1 miljard dollar i maj 2018. Dessutom har det varit säsongspremiär av Raw på USA Network och den kommande fredagen är det återigen dax för en ny draft. Så det går inte att sticka under stolen med att det har varit många bollar i luften. Showerna har bara blivit bättre enligt mig, så då gjorde det inte så mycket.

På förhand var det inte många matcher som var utannonserade. Istället fick vi reda på 3 matcher under kick-offen där Natalya mot Lacey Evans möttes för sjunde gången. Vi fick även reda på att en match mellan Ali och Randy Orton skulle visas. Och det bästa av allt, att The Kabuki Warriors bestående av Asuka och Kairi Sane fick en match om kvinnornas tag team-bälte mot Alexa Bliss och Nikki Cross. Heel-tendenserna som de japanska kvinnorna visade gjorde att de vann tillbaka bältet de förlorade i augusti. Då de har fått väldigt dåligt med matcher så hoppas jag nu på att det kommer att bli många fler framöver. Det kommer att bli intressant att se hur Sane sköter sig som en heel, när hon nu har varit en sådan omtyckt babyface sedan hon debuterade på SmackDown i april (och tidigare på NXT på WWE Network). Jag hoppas verkligen nu att inte Alexa och Nikki går skilda vägar då dem har varit sjukt roliga och haft så grym kemi tillsammans. Men att Alexa som börjat gå åt babyface-hållet på senaste tiden kanske inte gav responsen som man var ute efter. Vi får se på fredag iochmed draften.

Den matchen som kändes onödigast och nästan lika gärna kunde ha visats på ett vanligt veckoavsnitt var 6-manna-tag team-matchen mellan The O.C. och The Viking Raiders plus en extra hemlig gäst i deras lag. Kan det vara någon gammal legend eller vad? Nej, det var bara Braun Strowman som lekte tåg. Men det är kul. Matchen mellan Ali och Randy kunde nästan också lika gärna ha visats på ett vanligt avsnitt, men dessa bjöd å andra sidan på en underhållande match. Jag kommer inte att tröttna på Alis akrobatiska hopp i första taget, eller Randys karaktär och kvicka reflexer med sin RKO. Några som bjöd på en rolig Tornado tag team-match var Daniel Bryan och Roman Reigns som vann över Erick Rowan och Luke Harper. Nu är nog Bryans snabba babyface-förvandling fullbordad då han ville ha en kram av Reigns istället för en fist bump som Reigns ville göra efter den vunna matchen. Daniel har varit en helt underbar, rolig och smart heel den senaste tiden. Men nu får man väl säga "Yes! Yes! Yes!" snart igen.

Efter att Baron Corbin vann King of the Ring och på så vis blev King Corbin så var han tvungen att hitta ett offer att mobba. Offret blev Chad Gable på 1,73 meter. Han har under de senaste veckorna blivit mobbad för att han är kort, och det är han verkligen jämfört mot Corbin på lite över 2 meter. Han lyckades spöa King Corbin mot alla odds, och gick backstage där intervjuaren Kayla Braxon utrast "Shorty!" när hon skulle ta tag i honom för en intervju. Chad vände nu på steken och tog till sig smeknamnet Shorty Gable, eller Shorty G. Istället för att fortsätta bli ledsen och sur över Corbins kortis-skämt så kör han nu på detta. Dock hindrade inte det King Corbin från att attackera honom under intervjuen. Storyn fortsätter troligtvis ett tag till. Jag vill höra publiken ropa "STD! STD! STD!" åt Corbin.

Ännu ett till titelbyte hände i matchen mellan Bayley och Charlotte Flair som nu är titelhållare hela 11 gånger. Jag hade dock förväntat mig mer av den här matchen då båda är otroligt duktiga i ringen, men jag anser ändå att matchen var helt okej. Frågan är nu hur Bayley kommer att gå vidare då hon såg något bedrövad över att ha förlorat sitt kära SmackDown Women's Championship-bälte. Men hur gick det då för Bayleys vän och tag team-partner Sasha Banks i matchen mot Becky Lynch i cellen i helvetet? Showen som hölls i Golden 1 Center i Sacramento drog igång stort med Hell in a Cell-matchen om Raw Women's Championship-bältet. Tjejerna bjöd verkligen på sig själva och var uppfinningsrika med alla tillhyggen de hade tillgång till - stolar, bord, stegar, kendo-sticks osv. Mäktigast var då Becky satte fast en stol i cellens galler med hjälp av två kendo-sticks, som hon sedan föste upp Sasha på. Den där hoppsparken från ringen var inte att leka med och inte helt oväntat studsade Banks mot gallret och ner på golvet. Halvvägs in såg både The Man och The Legit Boss lagom möra ut. Jag trodde nästan lite på förhand att nu förlorar Becky bältet. Men icke, lycka till nästa gång Sasha! För det skulle inte förvåna mig alls ifall det blir en till match om bältet framöver, om båda hamnar på samma show efter draften vill säga.

Efter en lång väntan på nästa Hell in a Cell-match i main eventet hände det som absolut inte får hända i en HiaC-match. Någonting som även hände förra året - en no contest, alltså att ingen vann. Matchen blev stoppad av domaren vilket känns otroligt korkat då hela konceptet är att personerna som möter varandra ska få mörsa på hårt med tillhyggen och annat utan inverkan från domaren eller andra wrestlare, vilket ju hände för ett år sedan då Brock Lesnar kom tillbaka till WWE och avbröt matchen mellan Roman Reigns och Braun Strowman. Ett liknande scenario hände den här gången, att WWE inte lär sig? Folk i publiken var verkligen skogstokiga och skrek och buade om att de ville ha tillbaka sina pengar, började ropa "restart the match", "bullshit", och dessutom "A-E-Dub!"-rop för att hylla WWE:s nya rivaler All Elite Wrestling som började gå på tv-kanalen TNT förra veckan. Den showen var förövrigt helt fantastisk! Aja, vad hände då fram tills att matchen slutade i att domaren avbröt? Seth Rollins kom in och ställde sig vid cellen där han såg både förvirrad, sammanbiten och rädd ut. Sedan kommer The Fiend Bray Wyatt in. Hela uppbyggnaden inför matchen har gjorts snyggt i Firefly Fun House och med attacker från Bray på Seth den senaste månaden. Det röda ljuset är igång under hela matchen vilket blev effektfullt och snyggt för oss som tittade hemma på tv:n, men jag kan tänka mig att det blev jobbigt för folk på plats i arenan när det blir svårare att se i sånt ljus. Odjuret Wyatt går lös på Rollins och dominerar till en början. Det vänder dock halvvägs in i matchen då Rollins vill begrava honom med typ 1000 stomp-attacker utan att lyckas. Det är under det här segmentet folk börjar skrika då Rollins lägger stolar och andra saker på en orörlig The Fiend. Han vaknar dock till liv igen men då är det för sent att fortsätta fightas då matchen blivit avbruten av domaren som tyckte att Rollins var aldelles för brutal då han använde en slägga. Vem är odjuret nu? Allt avslutas med The Fiends mandible claw i Rollins mun som började spotta blod. Det ska bli intressant att se vad som följer... Denna lite ojämna PPV utan speciellt bra planering underhållde trots avslutet. Folk ville se Bray vinna bältet, men vad jag minns så är det ingenting som Bray själv har nämnt att han är ute efter? Han ville bara skada sin marionettdocka Rambling Rabbits idol - Seth Freakin' Rollins.

Bilder © WWE

måndag 7 oktober 2019

Scooby-Doo and the Cyber Chase (2001) recension




The Mystery Gang ska besöka deras vän Eric som har skapat ett spel baserat på dem. Väl där har det skett en olycka med en partikelomvändarmaskin som man kan stråla saker in och ut ifrån en dator och tvärtom. Ett Fantom-virus har släppts lös och det blir Mysteriegängets uppgift att fånga in det. Det ska visa sig vara betydligt svårare än vad man kan tro.

För er som är bekanta med Scooby-Doo sedan tidigare så vet ni i princip vad ni kan vänta er att få i denna animerade film. Det finns en del slapstick-skämt och en del andra skämt och emellanåt baserade på att Shaggy är mesig eller att Scooby-Doo larvar sig. Jag tycker definitivt att det funkar när man är på humör för det och jag tittar nog hellre på någon utav dem animerade filmerna än spelfilmerna som kommit på 2000-talet. Storyn håller för vad det är och man vet vad man får. Ett mysterium som ska lösas från början till slut och det är ändå smått underhållande på vägen samt att det är animerat och mycket utav det som händer kan man köpa pga. det. Jag har bara tittat på den engelsk-språkiga versionen och där tycker jag att röstskådisarna sköter sig bra. Rösten till Shaggy och Scooby sköts utav Scott Innes och det är väl det han här mest känd för från slutet utav 90-talet och framåt. Andra röstskådisar som är med är Joe Alaskey (Wembley), Bob Bergen (Eric Staufner), Grey Griffin (Daphne),
YES IS DEAD!


Tom Kane (Robert Kaufman, Mikey Kelly (Bill McLemore), Gary Anthony Stugis (Fantomviruset), B.J.Ward (Velma) och Frank Welker (Fred).
Av dem måste ju Frank Welker vara mest känd som rösterna till Megatron och Galvatron samt Soundwave och Shockwave så som i dem nya transformersfilmerna som den gamla från 1986 samt serien innan. De andra är med i lite andra animerade filmer samt tv-spel och tv-serier och framför allt då som röstskådespelare. Den svenska röstlistan är rätt ambitiös med bl.a. Anders Nilsson, Anna Book, Linus och Hans Wahlgren. Mark Turosz som skrivit storyn har bara skrivit till två Scooby-filmer till samt ett avsnitt till en serie och ett Tom & Jerry avsnitt till en serie från 2007. Det finns tre partier i filmen som enbart är tråkig utfyllnad och det är när montagen dyker upp och saker som dem gör upprepas fast i olika små variationer och funktionen är enkel eftersom syftet borde vara att generera skratt hos barn. Det tänker jag mig att man lätt får också bara det är lite tokiga grejer som händer.

En rolig grej jag själv tycker om med denna film är vad fasligt nära 3D-skrivaren dem är i handlingen. Mycket kul att det nu går att skriva ut saker i 3D men här kan dem få ut levande ting samt stråla in levande ting i cyberspace. Rätt så intressant. Om det skulle gå så skulle det vara rätt nära en teleport som strålar en från ett ställe till ett annat. Mycket intressant att fundera kring.

Överlag tycker jag den här filmen är godtyckligt underhållande och man vet vad man får utav den här typen utav film och man kollar ju bara på den för att man är sugen på just det.

måndag 30 september 2019

Brightburn (2019) recension




Nu var det ännu en gång dax för att recensera en film från en tidigare musikvideoregissör. Förra gången blev det Slice (2018) av Austin Wesely som ni kan läsa recensioner av här. David Yarovesky har regisserat videos till både rapmetalbandet Korn och popartisten Julian Perretta och Brightburn (2019) är hans andra långfilm. Bakom manuset ligger bröderna Mark och Brian Gunn som är kusin med James Gunn, regissören bakom filmer som Slither (2006), Super (2010) och Guardians of the Galaxy (2014). Inte helt oväntat är han även producent till filmen.



Filmen utspelas i staden Brightburn i USA:s delstat Kansas. Under 2006 rapporterades det att det slog ner meteorer där. Men det som slogs ner i Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyers (David Denman) tomt vid deras lanthus var ingen meteor, utan någonting helt annat - en farkost från yttre rymden. Då Tori och Kyle har försökt få barn utan framgång så kom ungen de hittade en bit in i skogen nära kraschen som en skänk från ovan. De tar hand om ungen och döper honom till Brandon (Jackson A. Dunn). Han ser ut att ha haft en vanlig och kärleksfull uppväxt med paret. Dock märker Brandon vid 12 års ålder att han har övernaturliga krafter då han är otroligt stark och ej blir skadad efter att ha satt in handen i en snurrande gräsklippare. Modern märker dessutom hur han går i sömnen och dras till ett stall ute på gården. Vad finns där inne?

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!
AWESOME!


Man kan se på Brightburn som en mörk och skruvad version av Superman. Istället för att göra hjältedåd likt Clark Kent, så är istället Brandon en riktigt ond jäkel som gör illdåd. Hans mor älskar honom och han är otroligt smart och begåvad i skolan, där han även blir mobbad för att han är just smart och lite udda. Det tar dock inte lång tid innan man märker av att han inte har någon som helst empati med folk runt omkring sig. Lite av en sociopat skulle man kunna säga.

Stämningen i Brightburn med musik och ljudeffekter är väldigt effektfullt redan vid öppningsscenen. Man märker redan där att det här kommer att bli en mörk film. Alla slafsiga gore-effekter blev jag smått förvånad över att se så mycket av. Filmen är även otroligt snyggt filmad och har många snygga scener i olika ljus med effekter, exempelvis är en scen visad från förstaperson sett från en person som just fått en glasbit i ögat där blodet rinner framför linsen. Skådespelet från Banks som den oroliga och kärleksfulla mamman som ej vill tro att hennes unge vill någon illa gör ett grymt jobb. Det gör även Denman som pappan som däremot är mer paranoid över vad som händer med hans nära och kära som blir dödade en efter en, och där mördaren lämnar en symbol efter sig likt en seriemördare. Som Brandon gör Jackson A. Dunn en trovärdig roll som den mani-pulativa pojke som har svårt att visa sina rätta känslor innan det är för sent. Han är bra med sitt kalla stone face. Men han kan även se snäll men oberäknelig ut.

Den här Sci-Fi-skräckisen är nog inte för alla, men om ni likt mig älskar skruvade "superhjältefilmer" som James Gunns Super (2010) så kommer nog ni nog även att gilla denna trots att den innehåller långt ifrån lika mycket humor som den filmen.

KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!

lördag 28 september 2019

Long Shot (2019) recension


YES IS DEAD!


Den vågade journalisten Fred Flarsky stöter ihop med sin gamla barnvakt samt USA:s utrikesminister Charlotte Field, då han nyligen blivit av med sitt tidningsjobb. Det mynnar i att han får jobb som talskrivare åt Charlotte som så småningom ska kandidera för presidentposten. Vägen dit är inte så lätt då ministerlivet inte verkar vara en dans på rosor.












Denna kärlekskomedi är regisserad utav Jonathan Levine (50/50, 2011, Snatched, 2017) och har ett rätt så högt tempo. Det är mycket kameravinklar och miljöer och jag tror jag tycker att ljuset är det som är bäst i själva bilderna. Detta är nog den film det har varit mycket bra i. Ihop med Piercing (som var den första filmen Davve och jag recenserade ihop) så är detta nog den med överlägset bäst ljus. I övrigt lider filmen utav att det är lite utav en aktivismfilm då det väldigt mycket handlar om att vissa politiska åsikter är rätt och andra är fel men jag väljer att väga in att dem representerar den demokratiska sidan och oavsett vad så blir det så eftersom filmen handlar om dessa karaktärer. Det går dock inte att bortse från att det ligger där och skaver.

Skådisarna sköter sig bra och filmens stjärna är helt klart Charlize Theron (Mad Max: Fury Road, 2015, Snow White and the Huntsman, 2012) som med bravur spelar överstressad, ödmjuk, skärpt och självsäker utrikesminister i form utav Charlotte Field. Seth Rogen (Knocked Up, 2007, Superbad, 2007) gör sin roll som Fred Flarsky som Seth Rogen gör. Han är både för mycket och för lite samtidigt på något sätt. Han är både nördig, självbelåten, nedstämd, på uppåttjack och arrogant samtidigt. Jag får en känsla av att han hela tiden vet att hans skådespeleri går hem och det ger en känsla utav att hans medvetenhet ligger utanför insatsen. Lite som att han bara gör det han vet räcker för att det ska gå hem. På så vis blir det att jag tycker att hans insats är så där. De övriga skådisarna sköter sig helt ok. Värda att nämna är O´Shea Jackson Junior (Straight Outta Compton, 2015, Godzilla II: King of the Monsters, 2019) som spelar Freds varmhjärtade och skojfriske vän Lance (filmens vettigaste karaktär) samt Bob Odenkirk (Nebraska, 2013, Breaking Bad, 2009-13) som den positive och naivt drömmande President Chambers. Båda dessa bidrar oerhört mycket till humorn i filmen även om den också är fylld utav det.

Det är faktiskt faktumet att det är en komedi som räddar denna film. Den innehåller många roliga moment men favoriterna är nog världens kortaste och knäppa sexscen samt en annorlunda ripp-off på en scen från Den där Mary (1998). I övrigt så handlar filmen om miljö, vänskap, kärlek och det svåra med politiska spel på såväl kompisnivå som på stora maktspels nivåer. Se den dock framför allt för humorn och Lance skull.
AWESOME!


Jonathan Levine är tillbaka med Long Shot (2019) som blir hans tredje film där han regisserar Seth Rogen. Tidigare filmer har varit 50/50 (2011) där Adam (Joseph Gordon-Levitt) får reda på att han har cancer, och där vännen Kyle (Seth Rogen) står vid hans sida, och så The Night Before (2015) med samma skådisar där de ska hitta en legendarisk julfest. I Long Shot får vi inte se någon Joseph Gordon-Levitt utan som delad huvudroll får vi se Charlize Theron. Det är inte ofta man sett henne i komedier sedan floppen A Million Ways to Die in the West (2014).



USA:s statssekreterare Charlotte Field (Charlize Theron) får en dag reda på att president Chambers (Bob Odenkirk) ej kommer att fortsätta som president en andra period då han vill satsa på en filmkarriär. Charlotte är väldigt inflytelserik och värnar mycket om miljön så hon hade inga problem att få stöd från Chambers att ställa upp som en potentiell president-kandidat. En rik mediemogul vid namn Parker Wembley (Andy Serkis) köper upp tidningen Fred Flarsky (Seth Rogen) skriver för. Freds etik är raka motsatsen mot Parkers så han säger upp sig på en gång. Han följer med sin polare Lance (rapparen Ice Cubes son, O'Shea Jackson Jr.) på ett välgörenhetsinsamlingsevenemang. På eventet stöter Flarsky på Fields. Hon är Flarskys gamla hemliga förälskelse och barnvakt från när de var tonåringar.

Då Charlottes statistik på humor-delen var lite väl lågt så var hon tvungen att hitta någon som skriver hennes tal. Hon läser några av Freds krönikor och ber honom genast att ta jobbet. Det gör han. Det uppkommer mycket pinsamma och komiska scener i Long Shot, och jag måste säga att det är en av de roligaste filmerna jag sett på ett bra tag. Många komedier idag känner jag har för mycket drama i sig, och visst förekommer det även i den här filmen. Men nivån mellan humorn och dramat är väldigt bra balanserat. Det bjuds på sedvanliga penis- och drogskämt som vi brukar få av Seth Rogens karaktärer han brukar spela, så om ni inte tycker om det så är nog filmen ingenting för er. Jag har svårt att inte bli charmad av honom och skratta åt hans dumma skämt och skrovliga skratt. Charlizes och Seths kemi i filmen är otroligt bra, man får verkligen känslan av att de har känt varandra sedan tonåren, och även deras kärleksfulla blickar mot varandra ser äkta ut. Svinkul att se Theron i en bra komedi igen, där hon även får spela en stark och smart kvinna. En smått oväntad och rolig roll görs av Alexander Skarsgård som Kanadas premiärminister James Steward. Han är smått creepy då han raggar på Chambers och ler ett fakeleende. Jag gillar även O'Shea som Lance och June Diane Raphael som Maggie och Ravi Patel som Tom, Fields managers.

Long Shot är en rolig komedi med hjärta och hjärna som är snyggt filmad och är snygg överlag med kostymer och miljöer. Man bjuds även på världens bästa sexscen i en film. Bara det gör den värd att se. Oboy!

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP HÄR!

tisdag 24 september 2019

Filmerna vi inte fick se




När jag här om dagen fick se mina brorsöner välja film för kvällen så kom jag att tänka på vad jag själv titta på i deras ålder. Mina brorsöner är 12 och 10 år och valde att se Toy Story. Vem vet det kanske jag också hade gjort i vuxet sällskap. Det jag dock ska komma till var att jag i deras ålder också tittade på en hel del action-filmer som jag minns att min kompis Mathias systrar satt och kollade på och det då också ihop med någon utav deras pojkvänner. Där satt vi och kollade på allt från Robocop och Rovdjuret till några av Arnolds alla filmer. Det blev nog också klassikern Terminator.

Men filmerna jag kom ihåg mest var Darkman och Toxic Avengers. Jag fångades utav mystiken i Darkman (1990) genom att dölja ansiktet med bandage som blev blod-igare och blodigare ju längre filmen led. Att han skadat ansiktet i en laboratorieolycka brydde jag mig föga om då, och hade inte stenkoll på det heller. Hans trenchcoat och hatt fascinerade mig också och gav honom någon slags detektiv- och uppriktighets look. Jag minns att han kämpade för att få tillbaka sin kärlek och det tyckte jag också gav en extra krydda till det hela. När man är liten är det ju emellanåt dem små detaljerna som spelar roll och då tyckte jag att han verkade cool. Det gör jag även idag.

I början utav 1990-talet började det obskyra och nu ökända B-Filmbolaget Tromas filmer dyka upp även i Sverige. Troma är enkelt förklarat ett amerikanskt bolag som gör mycket B-film med splatter och blod och det mera utav devisen att filmen ska göras men hur sker under processen och allt drivet av Lloyd Kaufman. Det dröjde inte länge innan vi satt och såg den första filmen från bolaget för oss med namnet The Toxic Avenger (1985). Att det blev den var nog inte en slump eftersom det hade dykt upp en serietidning vid den tiden med liknande namn, Toxic Crusaders.


En del utav grejen med Toxic Avenger och alla figurerna i tidningen var att när dem slog någon så gick handen igenom kroppen. Det var verkligen något som Troma tog fasta på i sina filmer. Vad vi inte visste då var att filmerna kom före serietidningen. Vi upptäckte så småningom att det också fanns en tvåa och en trea. För er som inte är bekanta med Toxic Avenger så handlar det om en mobbad grabb i tonåren som ser oerhört efterbliven ut och jobbar som städare. Efter ett utav pojkstrecken han råkar ut för hamnar han i en tunna med en massa giftigt- och radioaktivt avfall. Det gör att han förvandlas till en vandrande grönt vårtmonster som också fått en massa styrka. Filmen innehåller mycket våld och slag genom kroppar. Tromas specialitet var det inte lite utav i denna film. Den innehöll också en scen då några kör på människor och barn med bilar och delar ut poäng för utförandet. Jag kommer ihåg mindre från uppföljarna (tror spänningen utav att se filmerna hade försvunnit lite och har dessutom inte sett dem på ett bra tag i vuxen ålder) men två scener minns jag väl. En är när Toxic spelar basket med en ihoprullad dvärg som boll och en annan är personen som får huvudet delat utav vikterna i en träningsmaskin.

Vet inte vad det var som fick oss att vilja se sådana här filmer? En sak har säkerligen med förbud att göra. Det är ju mycket roligare att göra något man inte får. I skyddade miljöer så söker man efter spänning och det förbjudna blir mer intressant. Dessutom när det också fanns uttalade åldersgränser på filmerna. Vidare så visste vi ju också att det bara var film vilket min mor alltid intalade oss barn. Det tror jag var en bra grej för att verkligen särskilja det från verkligheten. Jag tror definitivt att det har gjort mig starkare som människa att ha sett sådana här filmer tidigt. Då kanske man inte riktigt fattade men ju äldre man blir desto mer vet man vad livet handlar om. Filmer är inte bara underhållning utan också ett sätt att lära sig tänka i djupa och enkla frågor. Det är också ett sätt att kanalisera saker och vidare bearbeta. Kan mycket väl vara så att dem förbjudna filmerna har hjälpt mig att utveckla det
tidigt. Men mitt i det är man bara liten och söker lite spänning.

lördag 21 september 2019

Clash of Champions 2019 recension


AWESOME!


När Clash of Champions drog igång så visste man att den innehöll den speciella kryddan i att Seth Rollins och Braun Strowman både skulle slåss tillsammans för att sedan möta varandra då både WWE Raw tag-team Championship och Universal Championship stod på spel.

Detta skulle dock enbart bli bra om man spelade ut korten rätt och på något sätt så var scenariot något väntat men fullt logiskt. Seth och Braun mötte Rodolph (Robert Roode och Dolph Ziggler) för WWE Raw tag-team Championship. Det blev en intensiv match och man har lärt sig att se det intressanta samarbetet mellan Braun och Seth. Braun såg något irriterad ut ett tag när Seth fick en hel del stryk men när han sedan fick komma in och leka tåg ett tag så trodde man kanske att dem inte skulle spela korten rätt. Dock wrestlade både Dolph och Roode bra och smart taktiskt och kunde tillslut komma segrande ut ur matchen. Det hela för att skapa den spänning som krävdes för main-eventet. Braun blängde länge på Seth efter matchen eftersom det var han som tabbade sig.

Innan denna match hade man fått ta del utav både Cruiserweight Championship-matchen och U.S. Championship-matchen som båda tillhörde pre-showen. I den förstnämnda så fick vi återigen se Drew Gulak i form utav bältesinnehavare ta sig ann den spännande nya bekantingen Humberto Carrillo, som kändes som en riktig matadors, och Lince Dorado. Humberto och Lince bjöd på mycket snygga och häftiga moves. Drew fightades förvånansvärt lite och vann ungefär på ett sätt som man brukar se Corbin vinna på ibland. Det är att vara väldigt lite delaktig och när man väl är det så får man stryk och tillslut får man in nådastöten och vinner. För Drew Gulak vann denna match på ungefär den devisen. US Championship matchen mellan AJ Styles och Cedric Alexander blev utannonserad väldigt sent och känns mest som att AJ också skulle få en match under Clash of Champions. Han hann nästan på att förlora omgående och det på två olika attacker utav Cedric. Efter det stapplade AJ runt och slogs men emellanåt såg det ut som att han var full och det var precis likadant på Summer Slam. Vet inte om det är nya AJ eller vad det ska vara men det ser oerhört roligt ut. AJ vann tillslut tämligen enkelt men det kunde gått illa tidigt i matchen.

Vidare under kvällen så hoppades man på att Orton skulle ta sin revansch på Kofi Kingston i matchen om WWE-Championship och den dog definitivt inte när The New Day äntligen förlorade sitt SmackDown Tag team-bälte. Nog för att jag inte unnade dem att ha det men jag tycker att dem hade det för länge. The New Day (Xavier Woods och Big-E) mötte The Revival i en tuff match som till en början såg ut att gå åt New Day hållet. Det bjöds på mycket god wrestling och tillslut kunde The Revival vinna. Efter detta hoppades man på att även Randy Orton skulle spöa Kofi och det också ännu mera för att han inför returen kört med den enkla promoen att Kofi är korkad. Det i sig är inte så kreativt men just därför är det oerhört kul. Detta blev också en intensiv match dock började man förstå efter halva att Kofi skulle gå segrande ur denna så som han också gjorde.

Det växande heel-paret Sasha Banks och Bayley vann också sina respektive matcher och det på två helt olika sätt. Bayley fick man se bli ännu mera heel då hon fuskade genom att ta bort ena hörnkudden för att på så sätt snabbt besegra Charlotte Flair i matchen om SmackDown women´s Championship-bältet. Charlotte förberedde en attack och hamnade i stolpen och därefter kunde Charlotte bli uträknad utav Bayley. Bayley sprang sedan ut från ringen. Jag tyckte det såg ut som hon grät men det förtäljer inte historien. Sasha vann också sin match men det pga att Becky Lynch blev diskvalificerad efter att ha slagit ned en domare med en stol. När det hände så fortsatte dock matchen runt om i arenan ett tag tills det senare kom in säkerhetsvakter och andra domare och diskade Becky. Sasha tilldömdes segern men Becky behöll Raw Women´s Championship-bältet. Matchen bjöd på bra och underhållande wrestling.

Mitt största orosmoment för kvällen var mötet om Women´s tag team Championship mellan Nikki Cross och Alexa Bliss mot Mandy Rose och Sonya Deville. Då Alexa och Nikki blivit ett utav mina favorit tag teams så var jag lite orolig att dem skulle bli av med bältet mot Mandy och Sonya då dem blivit rätt så promotade ett tag. Må det aldrig ske då jag tycker att dem är det absolut tråkigaste tag-teamet. Sådan tur var så vann Nikki och Alexa efter en trevlig match med bra wrestling. Den senaste tiden har vi fått se hur bra wrestlare Nikki är vilket är kul då hennes energi verkligen bidrar till underhållningen.

Kvällens tunnaste wrestlare Shinsuke Nakamura tog sig ann The Miz för Intercontinental Championship-bältet och det med bravur efter att The Miz börjat bra. Ett tag trodde jag The Miz skulle segra men så blev inte fallet. För att gå från denna fight och till kvällens två giganter känns kanske elakt men då är ju inte Chad Gable med för kvällen. Först ut är Erick Rowan mot Roman Reigns i en match som man inte kan bli diskvalificerad i. Det blev en mycket hård och intensiv match och där båda använt hårda saker och Rowan bland annat använde kameran igen. Roman kontrade med att hitta nått udda rörliknande tillhygge. När väl Roman såg ut att gå mot seger så dyker Rowans gamle partner Harper upp och hjälper honom att ta hem segern.

Så var det då dags att analysera main-eventet. Braun kom ut och såg extra taggad ut för att erövra Universal Championship-bältet. Men det såg inte ut att vara något fel på Seths inställning heller. Matchen blev hård och intensiv och när man väl trodde att Braun skulle ta hem det så kom Seth igång med att stampa ned Brauns huvud i mattan. Denna gång krävdes det fyra stycken stamp för att bärga hem segern. Det märks tydligt att dem gillar att bygga upp Seth som underdog för att sedan resa sig och vinna. När Seth är på väg mot utgången blir han sedan attackerad utav The Fiend vilket var en trevlig överraskning. Kort segment men något som bygger upp för fortsättningen. Överlag var denna PPV bättre än SummerSlam men helhetskänslan och utförandet blev tillslut det samma. Här vägde matcherna som helhet upp det hela när SummerSlam räddades utav en enda match. Ibland är det bara så. Bra underhållning.

AWESOME!


Årets upplaga av Clash of Champions var överlag en underhållande sådan. I söndags visades showen från Spectrum Center i Charlotte, North Carolina som bestod av en bra publik. Uppbyggnaden för matcherna är allt från feuder som pågått i över en månad ner till sådana som bara påbörjade för 1-2 veckor sedan.

I pre-showen så bjöds vi på två underhållande matcher. Den första var Drew Gulak som slog ut Humberto Carrillo och Lince Dorado i triple threat-matchen om Cruiserweight-bältet. Det var skoj att se både Humberto och Lince från 205 Live skina lite i den här fartfyllda matchen. Även AJ Styles lyckades behålla sitt bälte i en relativt kort men fartfylld och kul match mot Cedric Alexander.

När väl huvudshowen drog igång blev det en match om Raw Tag Team Championship-bältet mellan några vi kan kalla Roode-Dolph. Alltså Robert Roode och Dolph Ziggler. Förvånandsvärt lyckades detta relativt nya tagteamet vinna över Seth Rollins och Braun Strowman. Eller speciellt förvånad blev jag egentligen inte, Rollins och Strowmans tagteam kändes mycket som något som slängdes ihop för att deras match mot varandra skulle ha en större effekt, nu när de är sura på varandra över att dem förlorade. Nu gnäller iaf inte Ziggler längre.

Charlotte är i Charlotte. Hennes match om SmackDown Women's Championship-bältet mot Bayley blev det kortaste matchen under showen och tog slut innan tidräknaren hade tickat till 4 minuter. Bayleys taktik där hon lyckades ta bort skyddet från nedre rephållarens hörna utan att bli sedd av domaren, och sedan drämma Charlottes ansikte mot den, för att sedan vinna med en ihoprullning av henne och springa där ifrån. Allt såg ut att fungera, och allt gick så snabbt så man nästan inte hann med att reagera på vad som hände. Klassiskt heel-knep. Charlotte förlorade i Charlotte.

The Revival bestående av Scott Dawson och Dash Wilder lyckades slå The New Days Big E och Xavier Woods i Tag team-matchen om SmackDown Tag Team Championship-bältet. Under säkert halva matchen så befann sig Xavier utanför ringen, liggandes knockad på golvet. Dawson och Wilder pucklade på Big E rejält. När väl Woods sen kom in i ringen igen lyckas Scott och Dash få honom att submitta efter en Figure Four Leglock. The Rivival är nya champions!

I segmentet innan matchen i en intervju med Alexa Bliss och Nikki Cross kommer R-Truth och Carmella in och stör, detta blev Alexa irriterad över och ropade ut att 24/7-hållaren R-Truth fanns på plats. Inrusande kommer ett helt gäng med wrestlare och jagar R-Truth. När väl matchen om Women's Tag Team Championship-bältet mot Mandy Rose och Sonya Deville drar igång blir det lite action och mycket lek. Det var riktigt kul då Nikki imiterade Mandys pose och började göra juckande dansrörelser, något för att reta upp henne efter att Mandy har kallat Nikki ful i tidigare veckoavsnitt. Under matchen som bara varade i 9 minuter, varav kanske 4 minuter var lek så kom R-Thruth inrusande i ringen med ett stort följe som ville ta 24/7-bältet. Bliss försöker sig på att pinna honom utan framgång. Matchen avslutades med att Bliss och Cross behöll bältet. Skoj!

Nästkommande match klockade också in på 9 minuter. Ingående kommer Sami Zayn med en skadad nacke efter att han fick smaka på en chokeslam från The Undertaker några dagar tidigare. Han presenterar sin partner Shinsuke Nakamura som stolt kommer in med Intercontinental Championship-bältet och en liten mantel. Matchen blev inget märkvärdigt, utöver att det såg kul ut då The Miz slängde iväg mikrofonen Sami kommenterade matchen i. Shinsuke utförde sin Kinshasa på The Miz och på så sätt behöll bältet.

Nu till matchen som jag gillade bäst. Det var en rätt så rå match mellan Sasha Banks och Becky Lynch om Raw Women's Championship-bältet. Domaren blev slagen med en stol och blev knockad. Stolar användes både från Banks och Lynch håll. Allt slutade dock i att Becky blev diskad när väl domaren vaknade till liv igen, men hon blev ej av med bältet då reglerna säger så. Matchen pågick i 20 minuter och tiden gick otroligt snabbt, riktigt underhållande var det!

Matchen efteråt höll på lika länge, men det blev en väldigt seg historia. Kofi Kingstons och Randy Ortons story utanför ringen är intressant, däremot bjöd de tyvärr inte på någon vidare spännande match. Jag hade föredragit om den var hälften så lång och hade ett mera flyt, och att Kofi behöll sitt WWE Championship-bälte hade man nästan räknat ut på förhand.

Erick Rowan fick möta Roman Reigns i en No disqualification-match vilket innebar att de kunde fightas över hela arenan, och det gjorde de. Rowans spears ser otroligt tunga och fartfyllda ut, och vi fick se männen slås med upplyfta metalltrappor och slängas i bord. Spiken i kistan för Reigns blev då Rowans föredetta tag-team-partner Luke Harper kom in och attackerade Roman. Det var ett kärt återseende efter att han varit borta otroligt länge! Jag utbrast "Yes, fan så kul" då han kom in. En underhållande och brutal match, en av showens bästa.

I huvudeventet fick vi se Seth Rollins möta Braun Strowman i en match där han skulle försvara sitt Universal Championship-bälte. Rollins utförde sin Stomps-attack på Strowman 3 gånger i rad utan att Strowman blev knockad, monstret bland män kickade ut när han gick ner för räkning. Det var kul att se Bruan utföra ett hopp från topprepet, det är inget man ser allt för ofta. Dock resulterade det i att han skadade sitt knä. Vid ett andra tillfälle att vinna så gjorde Rollins sin Stomps-attack igen, men denna gången hela 4 gånger. Braun gick ner för räkning och Seth behöll bältet. En snabb och kul match. När det bara var någon minut kvar av pay-per-viewen så kom The Fiend in och attackerade Rollins med sin Sister Abigail och Mandible Claw. Nu blir det en match mellan Rollins och honom på Hell in a Cell nästa månad, det ser jag fram emot!