Sidor

torsdag 5 december 2019

Earthquake Bird (2019) recension




Den här Ridley Scott-producerade Netflix-filmen bygger på novellen The Earthquake Bird av Susanna Jones som gavs ut 2001. Bakom regin ligger Wash Westmoreland som gjorde sitt genombrott med Still Alice (2014) efter att tidigare har regisserat en hel drös med direkt-till-video-filmer. Hur sköter sig svenska Alicia Vikander och Elvis Presleys barnbarn Riley Keough i denna psyk-ologiska dramathrillern som utspelar sig i 1980-talets Tokyo?

Utvandraren Lucy Fly (Alicia Vikander) jobbar som översättare från engelska till japanska och vi får se henne jobba på en översättning till Michael Douglas-filmen Black Rain (1989) i inledningsscenen. En dag på väg hem från jobbet stöter Lucy på fotografen Teiji Matsuda (Naoki Kobayashi) som hon ifrågasätter varför han fotade henne när hon kom gåendes på trotoaren. Han säger dock att han fotade byggnaden bakom henne. Lucy och Teiji finner ett tycke för varandra där och då och Teiji bjuder upp Lucy till sitt fotolabb.
YES IS DEAD!


Ungefär vid den här stunden i filmen börjar den bli lite rörig och hoppar mycket i tiden. Lucy sitter och blir intervjuad av två detektiver som undrar om hon vet vart hennes vän Lily Bridges (Riley Keough) har tagit vägen, även hon bosatt i Japan. Flashbacks visar då scener där vi ser alla tre umgås och där det blir lite av ett triangel-drama. Lucy blir svartsjuk då Teiji flörtar smått med Lily på dansgolvet där de dansar med varandra. Lily börjar även hon falla för denna långa mystiska kameraman.

I vissa scener ifrågasätter man om allt händer på riktigt eller i Lucys huvud, så även där blir allt lite smått rörigt att hålla reda på när man dessutom måste veta i vilken tidsaspekt allt utspelar sig i. Något som imponerar på mig är att Vikander pratar så mycket japanska i filmen. Hon spelar den förvirrande och självständiga Lucy med övertygelse. Kobayashi som den enigmatiska fotografen gör också en övertygande roll och likaså Keough som Lily, den spänningssökande, vågar jag säga, lite smått korkade tjejen. Storyn förvirrande mig en del och lyckades inte riktigt greppa tag i mig. Däremot njöt jag väldigt mycket av det proffsiga fotot. Till tonerna av synthwave-musik visas mitt drömresemål Tokyos gator, arkitektur och även fina naturlandskap. Earthquake Birds foto, ljud och skådespelarinsatser kan jag inte klaga på men jag tror att handlingen fungerar mycket bättre i sitt ursprungliga novellformat.

måndag 2 december 2019

Spider-Man: Far from Home (2019) recension


AWESOME!


Peter Parkers klass ska åka på en klassresa till Europa för att besöka olika städer. Resan tycks dock styras dit det visar sig vara lite problem med ett monster och en mystisk person som agerar hjälte, även kallad Mysterio. Samtidigt vill Peter inget annat än att ha semester från sin roll som Spider-Man och samtidigt kunna närma sig sitt kärleksintresse MJ.












Denna film är regisserad utav Jon Watts (Spider-Man: Homecoming, 2017, Cop Car, 2015) och tar vid där Avengers: Endgame slutade. Den innehåller mycket häftiga actionscener med bra effekter och snyggt scensnickrande så väl visuellt som konstruktivt kreativt. Det är som om han vet exakt hur han ska göra Spider-Man levande och förstår sig på hans rörelsemönster och hur hjälten fungerar i strid och det särskilt då Parker ännu inte är fullärd. Gillar särskilt dem psykedeliska projektionsscenerna när inget verkar vara det som det ska vara. De vanliga stads- och landskapsscenerna är också snygga även om dem använder stereotypiska utseenden emellanåt som till exempel i Nederländerna med Tulpanodlingen.

Hur sköter sig skådisarna då? Jo jag tycker dem är bra. Har lärt mig uppskatta Tom Holland (Spider-Man: Homecoming, 2017, The Impossible, 2012) som Spider-Man och en nervös, hispig, skojfrisk tonåring med dåligt självförtroende i Peter Parker. Hade svårt för honom i Homecoming då han verkade lite överdriven men han blir mer självklar för rollen desto mer han får göra den. Zendaya (Spider-Man: Homecoming, The Greatest Showman, 2017) gör en bra nyfiken, skojfrisk och ganska så självsäker MJ på ett trovärdigt och naturligt sätt. Filmens största stjärna är dock Jake Gyllenhaal (Donnie Darko, 2001, Brokeback Mountain, 2005, Nightcrawler, 2014) som den lismande, övertygande, både godhjärtade och totalt falske samt avundsjuke Quentin Beck samt Mysterio. Marisa Tomei (My cousin Vinny, 1992, The Wrestler, 2008) är övertygande som en omtänksam May Parker samt Jon Favreau (Entourage, 2015, Iron Man-filmerna) som Happy Hogan, Tony Starks lojalaste och varmaste vän och man. Nämnas bör också Samuel L. Jackson (Jackie Brown, 1997, Pulp Fiction, 1994, The Hateful Eight, 2015) som Nick Fury som alltid gör den rollen bra. Alla andra skådisar gör sina jobb utan att för den delen göra bort sig.

Jag väljer att se denna film som en kärleksfilm med en massa action eftersom den innehåller tre, och om man vill fyra, kärlekshistorier. Dels Peter Parker mot MJ, sedan May och Happy och samt Parkers bästa väns sådana och sedan då om man vill Mysterios. Utöver det så handlar filmen också om att vara förbisedd och att allt som visas kanske inte riktigt är den rätta sanningen eller det rätta jaget samt vad man kan få andra att tro bara genom att visa något. Alltså det viktiga med att tänka själv. Ta och se den för den är klart underhållande och se den för Jake Gyllenhaals skull om inte för din egen.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY, 4K ULTRA HD
AWESOME!


Den föredetta musikvideo-regissören Jon Watts som gjort musik-videos åt bland andra Fatboy Slim och Death Cab for Cutie följer här upp med en uppföljare på sin Spider-Man: Homecoming (2017) där Tom Holland för första gången fick sin helt egen Spider-Man-film. Holland debuterade som Peter Paker/Spider-Man i Captain America: Civil War (2016) och det här blev nu hans femte framträdande som karaktären.












Spider-Man: Far from Home (2019) utspelar sig efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) där större delen av Avengers dog. Nästan alla i skolan Peter Parker (Tom Holland) går i sörjer sina hjältar. Han som nyligen som sitt alterego Spider-Man hade kommit nära Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) och joinat Avengers samarbetar nu med Starks före detta kompanjon Happy Hogan (Jon Favreau) som är otroligt förtjust i Parkers faster May (Marisa Tomei). Dessa två är riktigt roliga och charmanta i sina roller. Aunt Bae!

Den förra filmen utspelade sig för det mesta i Queens stadsmiljöer och förorter. Det är helt utbytt mot vackra vyer i Europa då Peters klass åker på klassresa och besöker bland annat Rom där ett stort elementärt monster håller på och förstör i staden. Parker som helst av allt bara vill vara en vanlig tonåring och förklara sin kärlek till MJ (Zendaya) vid Eiffeltornet på klassresan blir kontaktad av SHIELDs ledare Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Maria Hill (Cobie Smulders) som vill att han ska stoppa dessa gigantiska monster som förstör i stora europeiska städer. Räddningen kom dock istället från den nya superhjälten Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) som fick superhjältenamnet Mysterio i nyhet-sändningarna. Han har dock inte bara goda intentioner i siktet. Man kan nästan säga att de gör en Iron Man 3 (2013) med den här filmen. Precis som i den med fallet med The Mandarin, så har Mysterio ändrats något mot i serietidningsvärlden, iaf som jag känner honom, men så finns det ju så många olika Marvel-universum. Jag har dock inga som helst problem (eller hade det med Iron Man 3 heller) med det då det passar handlingen och karaktären har djup och spelas helt utmärkt av Gyllenhaal. Han sticker ut en del mot de typiska Marvel-skurkarna vi har sett på senaste och lyckas ändå göra en skurk och hot värdig Avengers. Mera vill jag dock inte gå in på det utan att spoila för mycket. Effekterna det bjuds på i filmen är rätt så spektakulära, speciellt de som är trippiga i en sekvens.

Tom Holland som Peter/Spidde är väldigt charmig och lätt att tycka om, och man vill bara att han ska få vara en ungdom utan massa superhjälteproblem för en gångs skull. Hans polare Ned Leeds (Jacob Batalon) har det där emot toppenfint efter att han och skolans hallåa på tv Betty Brant (Angourie Rice) blev förälskade under planresan. Dessa två bjuder på en hel del humor, och det gör även lärarna Mr. Dell (JB Smoove) och Mr. Harrington (Martin Starr) och klasskamraterna Flash Thompson (Tony Revolori) och Brad Davis (Remy Hii) för att inte förglömma Peter själv, och Zendaya som den otroligt sköne och sarkastiske MJ som hon spelar med bravur. MJ var en karaktär som försvann lite i bakgrunden i Homecoming och som blev mer utvecklad och fick mer karaktär här. Jag ser fram emot att se hur det utvecklar sig mellan henne och Parker i kommande filmer. Den här var mer underhållande än 2017 års Spidde-film och känns bättre på nästan alla punkter, och då gillade jag även den. Jag tycker verkligen om att se en Spider-Man inspirerad av Ultimate-universumet.





torsdag 28 november 2019

Survivor Series 2019 recension


YES! YES! YES!


Uppbyggnaden inför Survivor Series 2019, då även NXT fick vara med, var något utav de bästa uppbyggnaderna för en show jag än så länge sett sedan jag började kolla på wrestling. Det hela började med att NXT besökte (våldgästade) SmackDown och utmanade wrestlare från höger till vänster. Efter det höll det på så att dem besökte varandras shower fram till PPV:n och bjudit på bra Wrestling och det i princip har varit en krigisk stämning a’la gängkrig mellan både SmackDown, Raw och NXT. Så när väl Survivor Series i Allstate Arena, Rosemont, Illinois skulle börja så förstod man att detta skulle bli något bra.

Det hela började under pre-showen med en 20-manna tag-team-match bestående utav Dolph Ziggler och Robert Roode, The OC (Karl Anderson och Luke Gallows), The Revival (Scott Dawson och Dash Wilder), The Forgotten sons (Wesley Blake och Steve Cutler), The Street Profits (Montez Ford och Angelo Dawkins), Zack Ryder och Curt Hawkins, Breezango (Tyler Breeze och Fandango), Lucha House Party (Lince Dorado och Gran Metalik), Imperium (Marcel Barthel och Fabian Aichner) och Heavy Machinery (Tucker och Otis). Som vanligt när det är så här många wrestlare i ringen så tycker jag att det börjar bli mycket rörigt. Vill minnas att Dolph var nära att åka ut tidigt men höll sig kvar och Montez Ford hängde också sig kvar vid repen ett tag. Minns också att Otis fick ett läge att göra the Caterpillar men att den avbröts och att han sedan blev utkastad. I slutet var det Street Profits mot Dolph och Robert vilket var laget som drog längsta strået. Roode och Ziggler vann välförtjänt denna match. Vampyren med sin Dolph-skylt i publiken blev mycket nöjd.

Nästa match till rakning blev mellan Lio Rush, Akira Tozawa och Kalisto. Det jag minns från denna match var att Lio Rush gjorde några hopp-attacker från repen och fick väldigt ont samt att Akira och Kalisto wrestlades mest mot varandra och bjöd på en trevlig kamp. Lio vann ändå till slut fast han var minst aktiv i matchen.

När ångan väl lagt sig så är det dags för respektive shows tag-teams-mästare att möta varandra. The Viking Raiders (Erik och Ivar), The New day (Big-E och Kofi Kingston) och The undisputed era (Bobby Fish och Kyle O´ Reilly) bjöd på riktigt bra wrestling. Det verkade som Undisputed började bäst men senare blev det New Days stund att skina. Erik och Ivar höll en jämn nivå i hela matchen och dem stora grabbarna visade med både vighet och finess att dem var värdiga vinnare. Jag har mest roligt åt när Big-E försöker dra igång New Day Rocks samt när Erik försöker se grym ut men misslyckas fatalt då det allt som oftast ser ut som han ska klämma en skit.

Vidare så var det då dags för kvinnornas Team NXT vs. Team SmackDown vs. Team Raw där TEAM NXT ganska snabbt drabbades utav två skador på Io Shirai och Candice LeRae. Detta innan Nikki Cross för Team SmackDown och Sarah Logan från Team Raw hade fått skina en stund med bra wrestling. Nikki blev dock uträknad strax efter det. Team Raw började inbördes bråka mellan Asuka och Charlotte Flair strax efter att Kairi Sane åkt ut. Bråket mynnade ut i att Asuka spottade grön sörja i ansiktet på Charlotte som strax efter det åkte ut. (Misstänker att en kommande fejd är på gång). Team NXT led ingen nöd av skadorna då Bianca Belair eliminerade några wreslare på rad. När det sedan mot slutet såg ut att bara bli Rhea Ripley och Sasha Banks så kom det skadade NXT:arna in igen. Rhea besegrade Banks och ytterligare poäng till NXT. Hade rätt kul åt när Carmella försökte att eliminera två liggande wrestlare tre gånger utan att lyckas.

NXT började här koppla greppet och det skulle visa sig fortsätta. När det blev dags för matchen mellan Shinsuke Nakamura, AJ Syles och Roderick Strong. Den här matchen var väl halvspännande men jag tyckte den ganska snabbt dominerades utav AJ och Roderick. Shinsuke hade några chanser med och det särskilt i början då han hade momentet men det gick inte riktigt. När det såg ut som att AJ skulle slå in nåda stöten på Shinsuke för att vinna så smög Roderick upp och snodde konfekten och vann. Det var en underhållande match med stundtals bra wrestling. Tror jag börjar gilla AJ:s nonchalanta wrestlingstil.

Adam Cole mot Pete Dunne om NXT-Championship-bältet blev en match där jag verkligen hoppades att den tortyr-älskande Pete Dunne skulle gå vinnandes ur det hela. Adam Cole var dessutom rejält sargad efter War Games från dagen innan och Pete var inte heller helt felfri. Båda bjöd på en oerhört skön show och bra wrestling fast man såg att dem hade ont. Pete satte in några fina olika sadistiska böjningar utav armar och fingrar. Båda körde dessutom med några trevliga hopp från repen med kraft. Adam Cole vann trots allt till slut och har nu en oerhört lång bältessvit till godo. Välförtjänt om inte annat.

The Fiend mot Daniel Bryan kändes som det skulle kunna bli ett intressant koncept och kanske blev det just bara ett koncept. Nej då det var rätt så bra. Älskar fortfarande The Fiends intro och mystiken som låten samt uppenbarelsen utav The Fiend frambringar. Nu har jag även hört orden Hurt och Heal i låten för första gången varutav det andra trodde jag var kill när jag hörde den för först gången. Annars såg matchen något ut som Bray Wyatts matcher brukar göra som The Fiend. Det började med att han dominerade kraftigt och sedan fick han en hel del stryk för att till slut verka överlägsen. Älskar det ändå på något sätt eftersom han fått till karaktären The Fiend så bra. Älskar hur han studsar upp när han precis blivit nedslagen alternativt får ett slag eller annan attack på sig och ser helt oberörd ut. Det blev ingen överraskning att han skulle vinna denna match som han gjorde men som jag sa att jag gillar det ändå.

Männens Team SmackDown vs. Raw vs. NXT var redan laddad med lite spänningar här och var. Team SmackDown har haft problem med att King Corbin hävdat och tycker att han skall vara lagets kapten. Randy Orton och Ricochet i Team Raw hade spänningar p.g.a. att dem helt enkelt inte gillar varandra och att Ricochet inte vet att han kan lita på Randy. Matchen blev en härlig wrestlingesfest då många utav wrestlarna fick skina och bjöd på häftiga saker. Jag är sjukt imponerad utav Tommaso Ciampa som var helt uträknad för något år sedan och kommit tillbaka efter nackoperation och levererar den wrestling han gör. En utav denna match giganter. På förhand trodde ändå Davve och jag att SmackDown skulle vinna denna mach men att det skulle vara King Corbin som skulle fixa det. Ett tag in i matchen börjar Corbin och Roman bråka men det först efter att Corbin gett sig på Ali för att han stal hans show. Corbin försöker hålla ned Roman efter det slås dem lite och Roman låter Tommaso ha ut STD. Keith Lee från nxt ska också ha krädd. Grym kille med mycket konster för sin kropp. Roman fixar i alla fall segern till SmackDown på slutet.

Kvällens kortaste match blev mellan Rey Mysterio och Brock Lesnar om WWE Championship-bältet och den började med att Brock fullständigt dominerade och det till trots att Rey hämtade sin pinne till vapen. Då han låg och kved som mest med sin pinne kom Dominik in och bad om att han skulle vara barmhärtig mot Rey. Rey attackerade en distraherad Brock och vi fick se en wrestlande Dominik för första gången. Tyvärr så funkade Reys och Dominiks samarbete bara en stund mot Brock som efter en stund tog över igen och kunde försvara bältet. Återigen så var ett segment med Brock ett utav kvällens absolut sämsta. Hela storyn har annars varit bra och jag har gillat den men dem slarvar bort den som fan under PPV:erna. För att höja det så kunde dem ha låtit det fortgå litegrann med att Dominik och Rey samarbetade och kanske ännu mera hade varit nära att vinna istället för att Brock skulle vända på det direkt.

Så blev det då dags för Main-eventet för kvällen mellan Shayna Baszler, Becky Lynch och Bayley. Detta blev en rejäl omgång som jag trodde att Becky skulle ta hem. Det blev en hel del mycket bra wrestling och jag tror att det är den absolut bästa match jag sett med Bayley. Så bra som hon var i denna har hon inte varit på evigheter. Ett tag såg det ut som att Shayna skulle vinna ganska tidigt men det blev inte riktigt så och efter ett tag såg det mer ut som att min tes skulle hålla. Det blev dock Shayna som tog hem det och gav NXT sin 4:e poäng för kvällen. SmackDown hamnade på 2 och RAW 1 poäng. Det var i sin helhet en mycket underhållande PPV och den klart bästa på länge. Klart se värd.




Bilder © WWE
YES! YES! YES!


Årets upplaga av Survivor Series skiljde sig mot tidigare år. Istället för att det bara har varit Raw och SmackDown som mötts så var även NXT med den här gången. Sedan NXT började visas på tv så har showen nästan bara blivit bättre och bättre. Standarden på matcherna är så mycket högre än på både A och B-showerna som varit WWE:s huvudfokus. Men nu ser det ut som att det ändrats en hel del på det och Triple H:s skötebarn har tagit stor plats - och helt rätt känns det! Sedan en månad tillbaka har det varit en invasions-vinkel på samtliga avsnitt av Raw, SmackDown och NXT där wrestlare invaderar varandras shower. Det har bjudits på både promos och matcher som hållit hög klass. Likaså har de vanliga veckoavsnitten av Raw och SmackDown varit klart bättre på senaste tiden med både bättre och längre matcher. Survivor Series som gick på WWE Network i natten till i måndags, den 24:e november i Allstate Arena i Rosemont, Illinois var en av mina absoluta favorit pay-per-views på hela året.

Jag startar med att nämna det negativa. Det var matchen mellan Brock Lesnar och Rey Mysterio. Storyn började i september då Brock attackerade Reys son Dominic som satt i publiken vilket ledde till matchen mellan Dominics gudfader Cain Velasquez på förra PPV:n Crown Jewel (som Richard skrev om här). Vi vet ju alla hur den matchen gick till, en bedrövlig match på runt 2 minuter och där även Rey kom in och hämnades sin son genom att dunka på Brock med en stol. I matchen om WWE Championship-bältet skulle nu Rey och Brock mötas i en No Holds Barred-match där jag hade förväntat mig en längre och bättre match som skulle vara betydligt brutalare än vad den var. Mysterio använder ett järnrör mot Lesnar vilket gjorde att han fick övertaget under en stund. Sonen Dominic kommer även in i ringen med ett järnrör som han slåss med och gör en dessutom en frogsplash på Brock till följderna av en jublande publik. Lesnar lyckas dock avsluta matchen genom en F5 på Mysterio och på så sätt behåller bältet. Brock fick dessutom smaka på ett slag mellan benen från både Rey och Dominic. Fortsättning följer troligtvis. Jag tyckte verkligen om hur Brock sålde sina skador och hur han lämnade ringen, det märks att han har stor respekt för Rey i verkligheten.

Om vi nu backar tillbaka till kickoffen så tyckte jag att Lio Rush (NXT), Akira Tozawa (Raw) och Kalisto (SmackDown) bjöd på en riktigt fartfylld och underhållande Triple Threat-match om NXT Cruiserweight Championship-bältet som Lio nyligen vann och nu fick försvara - vilket han nu också gjorde. I 10-manna Interbrand Tag Team Battle Royal-matchen stod Dolph Ziggler och Robert Roode (SmackDown) kvar som vinnare efter att ha fått ut Angelo Dawkins och Montez Ford (Raw) i The Street Profits. Den matchen bjöd också på skaplig underhållning. Det gjorde även den längsta matchen på kickoffen där The Viking Raiders Erik och Ivar (Raw Tag Team Champions) slog ut The New Days Big E och Kofi Kingston (SmackDown Tag Team Champions) och The Undisputed Eras Bobby Fish och Kyle O'Reilly (NXT Tag Team Champions) i Champions Triple Threat Tag team-matchen. Grafiken för poängtavlan stod nu lika för samtliga brands, alla har 1 poäng.

Kvinnornas 5-on-5-on-5 Women's Survivor Series Triple Threat elimination-match öppnade upp själva huvudshowen. Och vilka team sedan! Team NXT bestod av många personliga favoriter i Rhea Ripley, Bianca Belair, Candice LeRae, Io Shirai och Toni Storm. Jag som höll på Team NXT blev glad då dessa vann efter att Io och Candice tidigt i matchen lämnade ringen efter skador i benen, för att sedan komma tillbaka då NXT låg i underläge med endast den hårda Rhea Ripley kvar. Team Raw som bestod av Charlotte Flair, Natalya, Asuka, Kairi Sane och Sarah Logan och Team SmackDown bestående av Sasha Banks, Carmella, Dana Brooke, Lacey Evans och Nikki Cross bjöd på en riktigt rolig show där medlemarna i lagen inte riktigt kunde samarbeta och komma överens alltid. Det var riktigt oväntat och skoj då Charlotte fick smaka på Asukas green mist som hon spottade i ansiktet på henne. Banks stod kvar starkast och längst mot Ripley men nu när Shirai och LeRae kom tillbaka till en nu buande publik hade hon inte så stor chans längre. Hon gick ner för räkning efter en Riptide från Rhea. NXT plockade kvällens andra poäng på poängtavlan. Sedan jag såg Rhea för första gången i Mae Young Classic 2018 så kände jag på mig att hon skulle bli en kommande stjärna, och gången från NXT UK till NXT gick snabbt, och speciellt att få en så här stor match att vinna mot Banks och andra stora superstars är galet roligt att se. En klar favorit med en cool karaktär som har otrolig karisma redan vid 23 års ålder bådar gott för hennes karriär.

NXT plockade även ett tredje poäng i Champions Triple Threat-matchen mellan Roderick Strong (NXT's North American Champion) när han slog ut AJ Styles (Raw's United States Champion) och Shinsuke Nakamura (SmackDown's Intercontinental Champion) i en rolig och fartfylld match där alla fick skina. Dock sken nog Strong starkast som fick lämna arenan helt Undisputed, även om man nästan kan säga att han stal Styles pin på Nakamura. Den fjärde och sista medlemen i NXT:s Undisputed Era, ledaren Adam Cole mötte Pete Dunne i NXT Titelmatchen. Här körde båda på hårt och Coles fingrar blev misshandlade flera gånger av Dunne. Vinnande ur matchen går Adam Cole och nu har både han och Strong i Undisputed Era vunnit sina respektive matcher vilket publiken verkade uppskatta.

Det har handlat en hel del om psykologi när det kommer till Daniel Bryan sedan han blev The New Daniel Bryan för ett år sedan. Han har inte mått bra psykiskt och tänker att det säkert är likadant med The Fiend Bray Wyatt. Att det är därför han tar till sin andra personlighet The Fiend. Sedan Wyatt attackerade Bryan backstage för några veckor sedan har det byggt upp till den här matchen där Bryan fick chans på en match om Universal-bältet som Wyatt vann under Crown Jewel mot Seth Rollins. Kommer Daniel någonsin att få igång sitt "Yes movement" som han lagt på hyllan, kommer han ens vilja det? Hans promos som en heel, och även så som han har skådespelat sedan dess har varit så sjukt bra enligt mig. Daniel Bryan och Bray Wyatt är två av mina klara favoriter då det kommer till underhållare i WWE. Matchen bjöd på bra underhållning där The Fiend till en början var övermäktig för att sedan tappa och få stryk av Bryan, för att till sist resa på sig igen och avslutningsvis göra sin Mandible Claw på honom. Bryan sträckte slutligen upp sina pekfingrar i luften och skrek "Yes!" på första gången på ett år till en jublande publik som fortsatte med "Yes! Yes! Yes!", det räckte dock inte från att Wyatt gick där ifrån med sin nya favoritleksak, WWE Universal Champions-bältet.

Att Roman Reigns som lagkapten åt SmackDowns lag inte skulle komma överens med King Corbin var rätt så väntat. Eller snarare att det var Corbin som gärna gick in och förstörde för sitt eget lag på egen bevåg. Att han dessutom skulle vara i samma lag som sitt mobboffer Shorty G, som tidigare gick under namnet Chad Gable var extra kul. De övriga i laget var Braun Strowman och Ali, som numera fått tillbaka sitt förnamn Mustafa. I männens Survivor Series Triple Threat Elimination-match mötte de Team RAW bestånde av lagkaptenen Seth Rollins, Ricochet, Drew McIntyre, Kevin Owens och Randy Orton och Team NXT bestånede av lagkaptenen Tommaso Ciampa, Keith Lee, Matt Riddle, Damian Priest och WWE UK Champion Walter. Publiken ropar ljudligt "Walter, Walter, Walter" innan matchen drar igång och innan han väl blir intaggad så slåss Rollins, Ciampa och Braun. Väl inne i ringen så samarbetar Walter med McIntyre för att försöka få ut Strowman, dock dröjer det inte länge innan Walter är ute ur ringen efter ett väldigt gott försök att hålla sig kvar. Detta buade publiken och Corbin bara skrattade. Det var en rockig början av matchen som avslutades med att Keith Lee och Roman Reigns var de sista kvar att kämpa om vinsten åt sig lag. SmackDown plockade sitt andra poäng under kvällen.

Huvudeventet på pay-per-viewen var kvinnornas Triple Threat-match. Raw Women's Champion Becky Lynch mot NXT Women's Champion Shayna Baszler mot SmackDown Women's Champion Bayley. Hela den här matchen har byggts upp väldigt snyggt och proffsigt med invasionsvinklarna i avsnitten. Intervju-segmentet med Becky där Shayna kom in och utmanade henne, attacker från Shayna på Bayley under SmackDown och avsnittet dagarna innan på NXT där Bayley gav tillbaka. Allt har känts stort och viktigt. Nu när Bayley dessutom har sin nya personlighet så körde hon lite fulare än vanligt vilket var skoj att se, speciellt då publiken blev irriterad och började bua. Tjejerna gick in hårt och till en början dominerade Baszler. Becky och hon kämpar på med sina specialattacker utan att någon gav upp. I slutet av matchen vinner Baszler genom att hon gjorde en Kirifuda Clutch på Bayley som tappade i mattan. Becky var inte speciellt nöjd efter Shaynas vinst och vinnande poäng till NXT och ville visa vem som är The Man! Hon attackerade Baszler vid kommentat-orernas bord som båda två kraschade igenom, men mest ont hade NXT:s Champion. Becky stod kaxigt med armarna utsträckta och visade stor pondus. Ett grymt avslut på en grym match och en riktigt underhållande PPV. Att NXT var med gjorde allt så mycket mer spännande och bättre, jag hoppas verkligen att Survivor Series fortsätter i samma tappning nästa år.

tisdag 26 november 2019

The Bank Job (2008) recension




Terry Leather (Jason Statham) äger en bilfirma som det går ganska knackigt för. En dag blir han erbjuden en bombsäker bankstöt på Baker Street utav sin fördetta kärlek Martine Lowe (Saffron Burrows). Han samlar ihop ett team av gamla vänner för att utföra den. Det han inte vet är att det i sin tur är för att komma åt innehållet i ett speciellt bankfack. Vad mer döljer sig i denna högt använda bank bland så väl politiker som skurkar?

Denna Roger Donaldson-regisserade film är baserad på verkliga händelser i England på 1970-talet med korrumperade poliser, sexskandaler bland politiker och kungahus samt frihetskämpande terrorister. Det här är en av Jason Stathams bästa filmer skådespelarmässigt då han inte känns överdriven, malplacerad eller att dialogen känns onaturlig. Han kommer lätt till sin rätta i en, som det känns för honom, naturlig miljö. Saffron Burrows känns också väldigt naturlig i sin roll och med sitt dubbelspel och hennes och Jasons karaktärs för-flutna så blir det inte konfliktlöst vilket vävs bra in i
AWESOME!


handlingen. Övriga roller görs också med väldigt bra insatser fast med skådisar som jag bara känner till lite så där. James Faulkner är nog den jag känner till mest utav dessa och som dem andra så gör även han en stabil insats.

Storyn är noga ihop vävd och som sagt tidigare så bygger den på värkliga händelser. Vet inte hur mycket som är gjort för att fungera som en film men det är ju möjligt att en del utav utspelet efter stöten och hur dem fick jobbet och vilka som utförde det kan ha varit något annorlunda. Miljöerna känns trovärdiga och en annan får en känsla i kroppen att jag skulle vilja varit med på 70-talet. Snygga kamerasättningar med fina vinklar och ljus får den där lite skitiga stämningen som det oftast målas upp i brittiska filmer. En del får en viss Snatch- och Lock, Stock and Two Smoking Barrels-känsla över denna film och även fast det inte är en renodlad sådan film så kan jag verkligen förstå att man kan få det utav den. De filmerna bygger ju på att det är många som är inblandade och att handlingarna får oväntade och tragikomiska vändningar. Vilket kan kännas igen även i denna film fast långt ifrån så skruvade och halvt överdrivna som i nämnda filmer.

Är det då värt att se denna film? Ja det tycker jag absolut att det är. Den bjuder på spänning, humor bra skådespeleri och lite action. Klart sevärd. 

fredag 22 november 2019

Annabelle Comes Home (2019) recension




I det som kallas för The Conjuring Universe som startade efter The Conjuring (2013) kom nu i år både The Curse of La Llorona och den tredje Annabelle-filmen. Gary Dauberman, manusförfattaren till Annabelle (2014) Annabelle: Creation (2017) och The Nun (2018) gjorde med denna filmen sin regidebut. Han ligger även bakom manuset till de nya It-filmerna.

När Mary Ellen (Madison Iseman) en dag sitter barnvakt åt Lorraine (Vera Farmiga) och Ed Warrens (Patrick Wilson) 10-åriga dotter Judy (Mckenna Grace) tar hon med sig sin vän Daniela Rios (Katie Sarife). Vännen vet om att Lorraine och Ed är kända forskare i paranormala ting och har ett stort rum med sådana saker. Bland tingen finns dockan Annabelle som absolut inte får släppas ut ur sitt glasskåp. Det räckte dock med att Daniela smög runt i rummet efter att fått tag i familjens nyckel till sagda rum för att få igång en ond cirkel av läskiga och övernaturliga saker som händer runt henne, Mary och Judy. Dockan vaknar till liv och vill ha tillbaka sin själ.

Handlingen är som jag nästan väntat mig, personer som smyger omkring i dunkla rum, och så hör man ett högt dunk i en vägg och får någonting som ploppar upp i ansiktet på en. Filmen förlitar sig dock inte på endast en massa jump scares utan saktar ner tempot lite där man får insupa atmosfären som byggs upp rätt så bra oftast. Fotot är väldigt snyggt med ett smått kornigt men samtidigt skarpt filter som stor del under filmen går i 

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY

YES IS DEAD!


kalla sepiatonade färger under dagtid, men även i mer blåa vid kvällsscener. Musiken sätter stämningen bra och ljudeffekterna gör vad de ska göra men otäckast är det nog ändå då det blir helt tyst. Designen på monstren, spöken och objekt ser bra ut. Jag uppskattar verkligen då det är mycket praktiska effekter med smink och masker istället för att bara förlita sig på CGI.

Manuset och karaktärerna Gary skrev till The Nun var alldeles för förvirrande och innehöll en för plojig karaktär som skulle vara rolig men som jag uppfattade som jobbig och tog mig ur filmen helt. Det funkade inte för mig alls i den settingen och överlag tyckte jag det var den klart sämsta delen i hela universumet de byggt upp. I Annabelle Comes Home får vi också en del humoristiska scener och karaktärer som jag där emot tyckte passade in här och gjorde filmen lite bättre. Lite komedi fick vi i form av ett pizzabud som var jäkligt udda och kul. Och att inte förglömma serenad-scenen med den förälskade Bob (Michael Cimino) som är kär i Mary. Den innehåller någon typ av spökvarulv som skrämde iväg honom under tiden tjejerna skulle gå ut på gården och möta honom. Stackars Bob... Han som var så söt och nervös när han framförde sin låt.

David F. Sandbergs del två i Annabelle-sagan är min klara favorit men jag har inget riktigt att klaga över regin i Daubermans första försök. Skådespelarna gjorde också helt okej ifrån sig, bäst var nog Grace som den nyfikne och modige Judy och Cimino som den smått tafatta och charmiga Bob. De äldre tjejerna sticker inte ut nämnvärt men båda gör vad de ska - gråter, skriker och ser rädda ut... även lite leenden får vi se. Och just ja, Bill Kottkamp som Pizza Guy! Farmiga och Wilson är bara med i filmen inledningsvis och avslut-ningsvis för att binda ihop allt, så om ni vill se filmen för deras skull så vet ni.

tisdag 19 november 2019

Child's Play (2019) recension


AWESOME!


Andy är uttråkad i det nya området som han flyttat till med sin mamma. Hans mor försöker få honom att gå ut att leka med ungdomarna i området men han vill egentligen bara ha en Buddi-docka. Han får en som blivit returnerad till leksaksaffären som hans mor jobbar på. Ingen förstår riktigt varför den blivit återlämnad men snart ska Andy och alla andra i hans omgivning bli varse om det.












Denna film är regisserad utav Lars Klevberg (Polaroid, 2019) och ger en ganska fräsch tolkning på originalet från 1988. Här är det lite annorlunda anledningar till att dockan börjar agera själv samt att den är en betydligt uppgraderad variant och tidstypisk med uppkoppling på nät och dylikt. Filmen är skapligt snygg men jag slåss emellanåt om jag gillar Chuckys nya utseende i den. Nog ser han hemsk ut ibland men animationen gör att det är något element som försvinner. Det har kanske att göra med att jag tycker att dockan ser både mer själlös men dock också mer levande ut samtidigt vilket gör mig förvirrad. Det finns dock en del snygga vyer i filmen bland annat källarvyerna och korridorerna samt regnet ned på gatan från Andys lägenhet.

Skådespelarinsatserna är bra. Mark Hamill (Star Wars-filmerna, 1977-2017) gör ett fantastiskt jobb som rösten till Chucky. Han lägger dem labila tonlägena perfekt och man ryser ibland när han ändrar på tonläget i det sista ordet i en del meningar. Med andra ord en perfekt insats för en känslolabil docka. Gabriel Bateman (Annabelle, 2014, American Gothic, 2016) gör också ett bra jobb som den uttråkade och vän sökande snälla pojken Andy. Aubrey Plaza (The To Do List, 2013, Legion, 2017-2019) gör ett bra jobb som Andys omtänksamma men också ensamma och naiva mamma. Nämnas bör även Tim Matheson (Deltagänget, 1978, The West Wing, 1999-2006) som Henry Kaslan som pratar i annonserna för buddi-dockan och vars karaktär ger filmen en Halloween 3-känsla och får mig att tänka på Conal Cochran och hans ondskefulla plan.

Eftersom filmen är så rå och brutal på, sina ställen, är jag rätt förvånad över att det är en barnfilm (skratt). Davve och jag skojade lite om det. Det jag ska skriva är att jag tycker det är kul att man vågar göra en ganska brutal film när det är mest fokus på barnen och att det är dem som är i centrum. De vuxna i filmen är mer som bi-karaktärer men har även dem en centralroll även fast dem känns mer åsidosatta. Det hela får mig att tänka på om dem inte rider lite på Det-tåget med barn i huvudrollerna. Filmen har en hel del bisarr humor vilket tilltalar mig oerhört mycket. En favoritscen är när Chucky ger Andy en oerhört trevlig present efter det första mordet. Många andra hör ihop med när Chucky ska lära sig säga saker eller indikerar en kniv för första gången.

Filmen handlar bland annat om dåligt föräldraskap och dåligt omdöme i allmänhet. Otrohet, sluskar och snuskar samt vänskap och att försöka förstå sig på känslor och hur svårt det kan vara när man inte förstår dem. Det var överlag en mycket överraskande ny tappning utav originalet. Men väl underhållande och rolig samt stundtals väldigt obehaglig. Se den om inte för Mark Hamill.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY
AWESOME!


Norrmannen Lars Klevberg gör med Child's Play (2019) sin första live action-film i form av en remake på den klassiska filmen med samma namn från 1988, kanske mer känd som Den onda dockan här i Sverige. Brad Dourif som lånat ut rösten till den onda dockan Chucky i hela 7 filmer lämnar nu över stafett-pinnen till ingen mindre än Mark Hamill som bevisat att han är en grymt bra röstskådespelare som bland annat Jokern i Batman: The Animated Series (1992-1995).












Singelmorsan Karen Barclay (Aubrey Plaza) jobbar som en utbränd kassörska på butikskedjan Zed-Mart. En dag då en kund kommer in i butiken med en defekt Buddi-docka övertalar hon sin chef att få ta med den hem istället för att den kastas. Då sonen Andy (Gabriel Bateman) snart fyller 13 år och har önskat sig en kommande blond Buddi 2-docka tänkte hon att han nog skulle bli lika glad för denna. Dockan han får fungerar inte riktigt som den ska, alla spärrar mot svordomar med mera är borta och det har Andy och hans vänner Pugg (Ty Consiglio) och Falyn (Beatrice Kitsos) väldigt kul åt. En dag kommer Andy hem från skolan och ser sin mor tillsammans med sin nya pojkvän Shane (David Lewis). Han är en riktigt dryg jäkel som inte är speciellt trevlig, och det snappar Chucky upp. Chucky kopplas nämligen upp till nätet via en app på mobilen, och kan på så vis lära sig nya saker om allt möjligt. Mest av allt vill han dock sjunga sin Buddi-sång tillsammans med Andy vid passande och opassande tider på dygnet. När ett mord sker utreder Karen och Andys störtsköna granne Mike (Brian Tyree Henry) fallet. Även Mikes hjärtvärmliga och sarkastiska mor Doreen (Carlease Burke) är med i några av de mer bisarra scenerna.

Att den nya Onda dockan-filmen utspelar sig i dagens samhälle med mobiler som stor underhållning för målgruppen barn och ungdomar känns fräscht och helt i tiden. Idag räcker det nog inte med en docka som kan "tala" med en, utan den ska kunna koppla upp sig på internet också. Bateman spelar Andy väldigt bra som den lite blyge och insnöade tonåringen som är trött på att flytta. Han tar dock till sig modet att börja prata med Pugg och Falyn som hängt utanför på gården. Dessa karaktärer är också lätta att tycka om, Pugg med sina överdrivna kommentarer och den tuffa tjejen Falyn som har en cool attityd. Även Plaza är bra som den omtänksamma modern som bara vill det bästa för sin son, men som inte alltid har råd eller tiden att göra det. Aubreys sätt att skådespela med sina ansiktsuttryck har verkligen växt på mig genom åren. Det med små och enkla medel.

Mark Hamill gör ett lysande jobb som rösten åt den nya versionen av Buddi-dockan Chucky. Han har en mer mjuk och snäll röst mot Dourifs mer grova och skrovliga röst. Dessutom svär han inte lika mycket. Mest bara då det passar situationen. Han känns helt klart creepy på ett annorlunda sätt. Designen som ser mer artificiell och plastig ut mot de senaste två reboot-filmerna Curse of Chucky (2013) och Cult of Chucky (2017). Jag gillar helt klart designen bättre i dessa, dock passar denna bättre in i här när han är mer högteknologisk med lysande ögon som symboliserar att han är påslagen. Vad vore nu en Chucky-film utan blod och sjuk humor? Det bjuds det på en hel del av. En av de brutalaste scenerna är då den udda kufen till granne Gabe (Trent Redekop) försöker att få liv i Chucky med sina instrument. Något han fick ångra. Jag har uppskattat och tyckt om nästan alla Child's Play/Chucky-filmer, och så även denna.