Sidor

söndag 17 november 2019

Hunt for the Wilderpeople (2016) recension




Problemungen Ricky försätts i fosterhem hos Hec och Bella vilket förverkligar Bellas dröm om att få ett barn. Efter en lite tid så dör Bella ganska snart efter att Ricky ankommit och Hec förmår och får inte ta hand om Ricky själv. Ricky vill verkligen inte byta hem ännu en gång och rymmer in i Nya Zeelands vildmark för att söka efter The Wilderpeople. Men hur ska han klara sig? Av ren tur stöter han ihop med Hec som gett sig av på sin årliga vandring. Hur kommer det att gå för dem?

Denna film är regisserad utav Taika Waititi (What we do in the shadows, 2014, Thor: Ragnarök, 2017) och är en stört kul och sjukt underhållande film samtidigt som den är familjärt varm och fin. Den innehåller väldigt fina vyer och kameraåkningar över Nya Zeelands fina landskap och skogsmiljöer. Det är absolut en fest för ögat. Jag blir påmind om varför jag vill åka dit och gå på dem underbara höjderna med träd och små sjöar med mera. Även scenerna med skådisar i är snyggt filmade och det framför allt när dem utspelar sig i skogen. En scen när Bella har ihjäl ett vildsvin med kniv är inte bara snygg utan brutalt rolig och underhållande samt bra utförd. Inte undra på att det är en favoritscen. Skådespelarinsatserna är bra. Sam Neill (Jurassic Park, 1993, Pianot, 1993) är varm, sträng och allmänt mänsklig
YES! YES! YES!


som den gode överlevaren Nec. Julian Dennison (Deadpool 2, 2018, Shopping, 2013) spelar den jobbige, klantige, drömmande och rättfärdige Ricky med stor finnes men känns emellanåt överklumpig med en viss charm. Rima Te Wiata (Housebound, 2014) spelar den varma och snällt omtänksamma Bella med finess. Nämnas bör också Rachel House (Eagle vs. Shark, 2007, Thor: Ragnarök, 2017) som gör rollen som den oerhört envisa och maniska myndighetskvinnan som ska ta Ricky till varje pris, samt Oscar Kightley (Sione’s 2: Unfinished Business, 2012) som den oerhört klumpige eskortpolisen Andy som inte alls bidrar med sin briljans. Båda två gör ett bra jobb och känns komiskt perfekta för rollerna.

Det som är denna films stora behållning utöver dem vackra vyerna och det bra skådespeleriet är den absolut underbara mixen utav oerhört skön sjukhumor och varma, omtänksamma karaktärer. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom What we do in the shadows och det särskilt på humorn i filmen. Nyss nämnda film är dock snäppet ännu roligare än denna men dem är inte långt ifrån varandra. Den här är något seriösare på sitt sätt. Det finns en del ämnen att ta på så som uppmärksamhetssamhället, kändisskap, vildmarksöverlevnad, samhällets svek, att bli övergiven, ömhet och familjeliv. Den har det mesta som kan diskuteras utöver vad humorn och det övriga hjälper till med. Jag tycker främst att du ska se den för att den både är extremt rolig på ett sjukt fyndigt sätt och för att det är en fin film som skapar ett vist varmt band mellan två personer. Mycket bra.

tisdag 12 november 2019

My Fair Lady (1964) recension




Frederick Loewes och Alan Jay Lerners musikal My Fair Lady från 1956 är baserad på Bernard Shaws samhälls-kritiska pjäs Pygmation som gick upp som en tysk pjäs redan 1913. 1964 regisserade George Cukor en filmversion baserad på den humoristiska musikalen som vann hela 8 Oscar-statyetter 1965.

Den fattige blomsterflickan Eliza Doolittle (Audrey Hepburn) har en hemsk cockney-dialekt och är allmänt högljudd och emotionell av sig då hon har lätt att bli arg, ledsen och upprörd. När professorn Henry Higgins (Rex Harrison) får syn på henne slår han vad om med sin vän överste Hugh Pickering (Wilfrid Hyde-White) att han kan göra henne till en proper dam.

Higgins är en expert i fonetik vilket innebär att han gör studier och klassificering av talljud med hjälp av sina laboratorieinstrument som kan mäta mönster i folks tal. Han lyckas övertala Doolittle och efter många långa dagar och sena nätter är Elizas ursprungliga dialekt och sätt att tala på som bortblåst. Hela experimentet går ut på att se om det kan gå att få denna tidigare smutsiga blomsterflicka att smälta in bland alla rika aristokrater som tittar på hästkapplöpning. 
AWESOME!


När Doolittle hamnar i Higgins stora och mäktiga hem med betjänter där han bor med sin mor fru Higgins (Gladys Cooper) blir det en stor omställning för henne. Eliza har aldrig tidigare tagit ett bad i ett badkar och stretar då genast emot och skriker som en stucken gris när tjänarinnorna vill få henne ren och klä henne i propra utstyrslar.

Audrey var en riktigt slipad diamant och fröjd för ögat (som vanligt då) och hennes samspel med Rex, Wildfrid och övriga skådespelare är otroligt kul att se, hon bjuder verkligen på själv och är riktigt rolig med sina dialekter och skojiga dialoger. Hon var verkligen en stjärna med stor karisma och charm. Musikalnumren som det finns hela 25 stycken av framförs dock inte av henne, utan låtarna hon sjunger är dubbade av Marni Nixon. Det var ingenting som jag tänkte på under titten så jag måste ge beröm där. Däremot framför de flesta övriga sina låtar själva. Trots att filmen är hela 2 timmar och 53 minuter lång så känns den inte som det tack vare det väldigt höga tempot i både scener och sånger som för handlingen framåt i en rask takt, utan att det känns speciellt segt vid ett enda tillfälle. Det bjuds på en fin handling där alla parter lär sig någonting av varandra.

Restaureringen på denna 50-årsjubileum-utgåvan som kom ut på Blu-ray 2011 är gjord av Robert A. Harris. Färgerna verkligen poppar ut ur TV-skärmen och har samtidigt naturtrogna färger där skuggor i mörkare scener visas på ett snyggt vis och Doolittles pärlsmycken glittrar vackert i ljusare scener. Se denna mysiga klassiker om ni inte redan har gjort det!

torsdag 7 november 2019

Crown Jewel 2019 recension




Det finns egentligen rätt så mycket att skriva om gällande Crown Jewel och jag vet egentligen inte i vilken ände jag ska börja. Men det var en historisk natt så det får nog ändå bli att det för första gången gick en wrestling-match mellan två kvinnor i Saudiarabien. Det i sig är ett steg i rätt riktning för landet och dess syn på kvinnor så för den delen var det verkligen en bra grej men det blir också fel på sätt och vis. Jag ska förklara mig. I den riktiga showen är Natalya och Lacey Evans karaktärer i speciella dräkter och under deras match under Crown Jewel så wrestlade dem i heltäckande dräkter med en vanlig tröja över själva underdräkten.

De båda wrestlarna var dessutom helt utanför karaktär och körde knappt något som kunde urskilja hur dem är i den riktiga showen. Det hela blir då bara en platt match för dock en bra sak, och jag tycker ändå att det var bra att det gjordes, men samtidigt ligger smaken där att det ändå inte var på riktigt. För ska det vara på riktigt ska dem ändå kunna wrestla i sina riktiga dräkter och vara i karaktärerna och då blir väl Lacey Evans alldeles för starkt i saudiernas smak. Jag är ganska så säker på att dem som följer WWE i Saudiarabien ändå sett dem wrestla i sina riktiga dräkter så för den delen borde det inte vara någon fara. Kan dock tänka mig att det censureras i saudisk-tv och är det så tror jag ändå dem flesta har sätt den riktiga showen illegalt. Nog så väl är det skillnad på att se det lagligt som illegalt. Detta sömnpiller till match vinner Natalya efter lite trevande wrestling.

Resten utav Eventet då? Jo jag kom ju lite sent då pre-showen hållit på ett tag men möttes utav det glädjande beskedet att Humberto Carillo precis vunnit den 20 manna stora Royal Rumble-matchen och fick då senare under kvällen möta AJ Styles om WWE U.S. Championship-bältet. Den matchen såg ungefär ut som den dem båda hade haft i RAW samma vecka med enda skillnaden att Humberto denna gång såg något tröttare ut. Han bjöd allt som oftast på väldigt talangfylld wrestling och är en fröjd att se för ögat. AJ Styles såg för en gångs skull inte full ut som jag tycker att han har gjort många gånger den senaste tiden. Han bjöd också på bra wrestling i en av detta events mest fartfyllda matcher. AJ vann ändå till slut och försvarade bältet.

Från AJ Styles kan man gå till resten utav OC då Karl Anderson och Luke Gallows deltog i Tag Team Turmoil-matchen och gjorde det med framgång. Först in i denna match var Dolph Ziggler och Robert Roode som i tur och ordning besegrade Lucha House Party och Curt Hawkins och Zack Ryder innan dem själva blev besegrade utav Heavy Machinery. The new Day besegrade Heavy Machinery och slog även ut B-Team och The Revival innan dem själva blev besegrade utav OC. De fick i sista matchen möta Viking Raiders som dem slog ut och blev då vinnare utav WWE Tag-team World-cupbucklan. Det bjöds emellanåt på bra wrestling under denna match men några utav tag-teamen åkte ut alldeles för lätt. Personligen så hade jag gärna sett mer utav Hawkins och Zack Ryder eller The Revival men det skulle vara en kväll i OC:s tecken.

När jag ändå är igång och skriver om matcher med många inblandade så kan jag gå vidare till Team Hogan mot Team Flair. De gamla legenderna Hulk Hogan och Ric Flair samlade ihop wrestlare i varsitt lag för att ge varandra på nöten, skulle man kunna säga (särskilt om man vill låta som en pilsnerfilm). Team Hogan bestod utav Roman Reigns, Ricochet, Rusev, Shorty G och Ali. Team Flair bestod utav King Corbin, Drew McIntyre, Randy Orton, Bobby Lashley och Shinsuke Nakamura. Detta var en utav behållningarna på hela eventet eftersom farten drogs upp något och att det blev en riktig underhållande kamp och bra wrestling. Roligast var det nog ändå att se när Rusev och Bobby Lashley möttes i ringen eftersom stämningen mellan dem inte är så bra eftersom Lashley snott Rusevs fru Lana. Det i sig blev som en extra krydda till hela matchen och gav den en extra liten nivå som kräves. Annars hade  uppbyggnaden för själva matchen varit rätt så trist även fast dem haft några kul promos bland annat under RAW. Team Hogan vann till slut.

Hur gick det då för vår saudiske wrestlare Mansoor? Jo det gick rätt så skapligt för honom i hans match mot Cesaro. Den var både fartfylld och Cesaro höll definitivt inte igen. Här förstod man på förhand att Mansoor skulle vinna eftersom det var en gala i hans hemland så utgången kändes inte så otippad.


NO! NO! NO!


Det var högt tempo och flera gånger såg det ut som att nu kommer Cesaro vinna eller nu kommer Mansoor vinna. Matchen som sådan var nog en av de längsta för eventet men det märktes knappt eftersom det var bra underhållning. Emellanåt känns det som att Mansoor är någon sorts Seth Rollins-light då han härmar honom lite i rörelser och minspel. Mansoor vann till slut och kunde tala till sitt hemland om att om man har drömmar så kan man göra dem möjliga och att man aldrig ska sluta tro på dem.

Nu då till denna galas mest hypade matcher och jag tänker börja med den som var först i ordningen utav eventet. Brock Lesner mot Cain Velasquez. Detta möte var från början kantad med två revansch historier. Cain ska hämnas Brocks utlopp på Ray Mysterio och hans son Dominique som Brock misshandlat med stolar och supplexes och dylikt. Brock ska hämnas Cain för ärret han fick i UFC för en massa år sedan. Uppbyggnaden för detta möte har varit riktigt bra men om man ska jämföra det hela med utfallet så var utfallet en katastrof. Brock och Cain gick först runt lite och gjorde lite slag som om det skulle vara en UFC-match. Brock tryckte upp Cain mot ena hörnstolpen. Cain kom ur det och började motta slag mot Brock som hamnade på backen. Väl där med en Cain som ska börja slå mot en liggande Brock så kopplade Brock ett grepp och Cain tappade. Ingen direkt wrestling och ingen större underhållning utöver att Ray Mysterio kom in och gav Brock en rejäl omgång med en stol. Annars var detta ett totalt haveri i förhållande till hypen kring den. Vi får väl se hur dem går vidare med detta men ska Cain wrestlas nått mer så får han verkligen träna för det.

Kvällens andra mest hypade match stod mellan Braun Strowman och Tyson Fury. Uppbyggnaden till denna match hade också varit bra men också något roligare än den med Cain. Den legendariske boxaren Tyson Fury har visat sig ha en hel del humor vilket har använts under vägen fram till matchen. Uppkomsten till det hela var att Tyson satt i publiken och att Braun först gjorde boxningsnävar riktade mot Tyson och i ett moment senare så skickade han en annan wrestlare som far ut i publiken mot honom. Där föds själva essensen då också Tyson hoppade upp och rörde sig mot Braun. Hur var den här matchen då? Jag tycker dem gjorde den mycket mera underhållande än Cain och Brocks match. Här bjöd båda på sig själva och att Tyson hade tränat något mera på wrestlings-moves än vad Cain hade gjort. Han gjorde dem ganska bra fast något långsamt så det såg mycket komiskt ut ibland. Strowman fick springa lite tåg även denna gång vilket är en utav hans specialiteter. Matchen slutade med att Tyson slog ut Braun ur ringen och på så vis blev uträknad. Det blev så att säga en komisk avslutning för KO-mästaren. Han gjorde dessutom något väldigt vågat och kom in i stereotypisk arabisk dräkt vilket kunde ha förargat publiken men det verkade mest bara uppskattas. En lite rolig detalj för en rolig match.

Och nu till själva Main-eventet. Seth Rollins mot The Fiend Bray Wyatt om Universal Championship-bältet i en Falls Count anywhere-match. Det är ju alltid lika mäktigt att se The Fiend komma in eftersom dem fått till hans intro väldigt bra. Dock stör jag mig på att arrangören fått för sig att dem måste slåss i laserrött-ljus vilket bara blir jobbigt för ögonen att titta på. Matchen blir en rätt så underhållande tillställning då Seths attacker ska vara som att dem inte alls är någon match för Bray. Han reste sig ganska ofta efter en räkning osv. Även Seth fick ta en hel del stryk innan det var dags att se ut som om Seth skulle vinna åter igen.

Det kördes stampning utav huvudet över fem gånger i rad men The Fiend bara reste sig upp. När dem då var vid sidan utav scenen så hamnade Bray efter en attack nere vid lite teknisk utrustning och en del pyroteknik bränns av. Seth sprang ned för att se om The Fiend verkligen nu skulle vara besegrad. Då reser sig Wyatt och attackerade Seth med fingrar i munnen och sedan vann med räkning till tre. Det var ändå väntat trots att jag tycker att dem överdriver hur mycket stryk The Fiend ska tåla. Det blir en slags lotsas wrestling-match på det sättet. Det skulle vara kul om dem matcherna med The Fiend i fortsättningen skulle vara lite mer som en riktig match. Men det är ju ändå underhållande även på det här sättet på något vis. Dock är det ju främst bra wrestling man vill se. Nu får vi hoppas att kommande ppv:s blir bättre (och det borde inte vara svårt). Det här var nog den sämsta jag sett.





Bilder © WWE

onsdag 6 november 2019

Cannonball Run (1981) recension


YES IS DEAD!


J.J McClure och Victor Prinzim letar efter det ultimata fordonet för att delta i Cannonball-tävlingen. Samtidigt samlas ett helt gäng tävlande från olika delar utav världen samt ett helt gäng från U.S.A. En miljöaktivist vid namn A.F. Foyt får nyss om tävlingen och tänker göra allt i sin kraft för att stoppa den. Dock är det svårt att stoppa ett par galna rednecks, bilmekaniker, kända skådisar, oljemagnater, heta brudar, snabba kineser, motorcykelförare med mera. Samtidigt tar sig McClure och Victor sig fram med en galen doktor och en kidnappad tjej i sitt tillförskaffade fordon. Vem vet vem som tar hem tävlingen?












Denna Hal Needham (Nu blåser vi snuten, 1977, Cannonball Run 2, 1984, Megaforce, 1982) regisserade film verkar vara ett riktigt hopkok så väl skådespelarmässigt som manus- och scenmässigt. Det är många scener som är som små sketcher som på något vis sätts ihop som en helhet och ändå får handlingen att flyta framåt. Eftersom filmen är oerhört kändistät får det en att undra om dem inte knåpade ihop delar utav manuset vart eftersom filmen gick men att dem hade grundkonceptet och vissa delar utav handlingen klara för sig. Det kanske är en rätt så cynisk bild utav manuset men det går ju inte att låta bli att tänka så då det emellanåt ger sken utav att vara rätt så styltigt. Filmen var ändå rätt så påkostad för sin tid så det talar något emot ett snabbt gjort manus.

Vi bjuds på många kända skådisar för sin tid bl.a. Burt Reynolds (Boogie Nights, 1997, Nu blåser vi snuten, 1977, Den sista färden, 1972), Roger Moore (Moonraker, 1979, Älskade spion, 1977, Octopussy, 1983), Dean Martin (Rio Bravo, 1959, Murderers Row, 1966), Farra Fawcett (Logans Run, 1976, Charlie’s Angels, 1976-80), Dom DeLuice (Blazing Saddles, 1974, All dogs goes to heaven, 1989), Sammy Davis Jr (Porgy and Bess, 1959, Cannonball Run 2, 1984) och Peter Fonda (Easy Rider, 1969, 3:10 to Yuma, 2007, Wild Hogs, 2007). Vi får även se Jackie Chan (Who am I?, 1998, Rush Hour 1 o 2 1998, 2001) i en utav sina första amerikanska filmer. Dessa skådisars insatser är det inget fel på och nästan roligast i hela filmen är Roger Moore i rollen som sig själv. Det blir humor när han hela tiden refererar till sig själv på ett underhållande sätt. I övrigt sköter sig huvudrolls-skådisarna sig bra. Burt Reynolds charm lyser igenom i rollen som McClure och Dom DeLuice gör ett bra jobb som den omtänksamme och personlighets splittrade Victor. Fara Fawcett gör en bra roll som den drömske och kärleksfulla Pamela. Sammy Davis Jr:s insats som Fenderbaum är också värt namnet. Hans minspel och positiva och sarkastiska attityd gör sig mycket bra i hans roll som fuskspelare och gambler. Vill även nämna Jack Elam (Kiss me deadly, 1955, Support your local Sheriff, 1969) som gör en fantastisk roll som den psykotiske Doctor Nikolas Van Helsing. Verkar inte lite instabil.

Handlingen har jag redan behandlat litegrann men filmen känns mer gjord för att man ska få en skådespelarfest än att det ska vara en nämnvärd bra handling. Nog för att det finns bra scener och roliga sådana så blir vissa utav dem ansträngt tokiga och någonstans där tänker jag mig att dem egentligen inte ville vara. Den innehåller dock småroliga effekter för sin tid och bjuder på en hel del action. Filmen handlar i stort sett om gambling och tävlan samt en del om splittrad personlighet även om det är en väldigt lätt behandlad fas. I det stora hela ville man nog bara göra en kul film med skämt om stereotyper och annat dylikt. Den är underhållande men inget mästerverk. Jag tycker absolut ändå att den ska ses och gör det gärna för scenerna med Roger Moore. De är nog det klart roligaste med filmen.
YES IS DEAD!


Stuntmannen Hal Needham hade sedan 1957 medverkat i ett 60-tal tv-serier och även en handfull filmer. Han gjorde sig ett namn i Hollywood med sin regidebut Smokey and the Bandit (1977) med Burt Reynolds. Den filmen klassas idag som en riktig klassiker. Det gör även filmen som Needman regisserade några år senare, även den med Burttan - The Cannonball Run (1981). Likt Nu blåser vi snuten innehåller även den en hel del bilaction och tuffa stuntscener.












I Cannonball Run får vi följa en massa tokiga karaktärer, bland andra J.J. McClure (Burt Reynolds) och Victor Prinzim (Dom DeLuise) som är med och tävlar i en illegal biltävling som en strejk mot hastighetsbegränsningen på 55 miles per timme i en strecka över den nord-amerikanska kontinenten. Snubbarna lyckas komma över det perfekta åket av en slump, nämligen en ambulans som utan problem kommer upp i hastigheterna de vill uppnå. Detta innebär också att de vill klä ut sig i ambulansutstyrsel vilket leder till många lustiga situationer genom filmens gång.

När jag var liten och såg filmen så tyckte jag att Prinzims alter ego Captain Chaos var otroligt rolig och blev besviken då han bara var denna tokiga superhjälte i några korta scener. Nu som vuxen ser jag inte samma charm i karaktären utan föredrar honom som den dumsnälla Victor. Burt Reynolds som McClure har sin sedvanliga karisma och är en riktig kvinnokarl som blir helt till sig då han ser 70- och 80-talets sexiga posterflicka Pamela (Farrah Fawcett) på en pub i en tidigt scen. Hon drar ett par sköna repliker genom filmen som jag drog på smilbandet åt, speciellt när hon interagerar med McClure i sin första scen och även då hon på något vänster hamnade i McClure och Prinzims bakdel av ambulansen. Där även den otäcke doktorn Nikolas Van Helsing (Jack Elam) som gillar att ta sprutor på sig själv sitter, och han är väl någon typ av parodi på en mix mellan Draculas Van Helsing och Igor från Frankenstein med sina tokiga ögon och lustiga läten med tillhörande ljudeffekter.

Det tar ett litet tag innan tempot drar igång, men när det väl drar igång är det full rulle i en timme med bilkrascher och andra stunt utspritt. Då filmen inte riktigt har någon djup handling så byggs den mest upp via små sketch-scener där det händer tokiga saker, för att sedan återkoppla till ett annat par som är ute och åker på vägarna. Absolut roligast i filmen tycker jag Roger Moore är som Seymour Goldfarb, Jr. Men mest av allt är han bara en ännu sliskigare och självgod version av sig själv då han hela tiden lyckas ragga upp nya brudar i sin bil, där vi ser en utbytt tjej i stort sätt varje scen han är med i. Hans scener ackompanjeras dessutom med en smått omgjord version av Bond-temat vilket gör allt ännu mer självgott och roligt. Han lyckas bjuda på sig själv.Alla gör sina roller som de ska, och är som man kan förvänta sig av en film med det simpla konceptet där folk tävlar likt karaktärerna i Hanna Barberas klassiska tecknade tv-serie Wacky Races från sent 60-tal. Bara att vi får mindre våld, förutom i en scen där bland annat Subaru Driver #1 (Jackie Chan) sparkar lite röv.

Komedi från sent 70-tal/tidigt 80-tal har en viss känsla och ofta en del slapstick-humor och just det finns det en del av här. Med tokiga Batman 66-ljudeffekter. Det hände inte att jag skrattade så mycket åt detta likt mitt yngre jag, men filmen är klart underhållande titt som tätt även i vuxen ålder. Nu var det dock sexuella skämt som gick över huvudet på mig som barn jag skrattade mest åt, som när exempelvis Marcie (Adrienne Barbeau) och Jill (Tara Buckman) gör det klassiska knepet att visa lite urringat för att slippa fortkörningsböter, som inte alltid går som de tänkt sig.

torsdag 31 oktober 2019

The Boys - Säsong 1 (2019) recension




I början på 2000-talet så började jag köpa på mig Garth Ennis serietidning Preacher i TPB-volymer, det var en serie jag älskade men trots detta köpte jag aldrig på mig den första volymen av The Boys som kom ut 2007. Det blev bara att jag fingrade på den i gamla stan på Comics Heaven och tänkte att jag ville kolla in den närmare. Och det blev först nu - fast i tv-serieformat. De som ligger bakom den är Eric Kripke samt Evan Goldberg och Seth Rogen, nästan samma gäng som producerade och regisserade tv-serien baserad på Preacher (2016-2019).

The Boys (2019) utspelar sig i ett fiktivt New York där det finns superhjältar som behandlas som vilka kändisar som helst. De syns på reklamer och flingpaket, på galor och kändisklubbar. Någon som föraktar superhjältarna högt är Billy Butcher (Karl Urban) som misstänker att Homelander (Antony Starr), ledaren för The Seven som är ett superhjälteteam ägt av storbolaget Vought International är inblandad i hans frus försvinnande. Billy är dock är inte ensam om att hata superhjältarna i The Seven. Hugh "Hughie" Campbell (Jack Quaid) får i första avsnittet sin flickvän dödad framför sig av The Seven-medlemmen A-Train (Jessie T. Usher). Det var dock en olycka som inte skulle ha inträffat om hon inte råkade stå i vägen för världens snabbaste man som gjorde slarvsylta av henne.

Detta blir en nyhet i media där A-Train berättar om händelsen och ber så hemskt mycket om ursäkt i en presskonferens. Hugie får dock känningar om att A-Train inte är helt genuin i sina uttalanden. The Seven är otroligt korrupta och styrda, och inte alls så heroiska som den nya medlemmen Annie January (Erin Moriarty) som Starlight vill tro. Det märker hon av direkt när hon kom med i gruppen efter sin audition när hon stöter ihop med sin barndomsidol The Deep (Chace Crawford).
YES! YES! YES!


Det här är helt klart en av mina favoritserier just nu, det insåg jag då jag sträckkollade om på den inte långt efter första titten. Denna gången var det i sällskap med några vänner varav en som vanligtvis inte tycker om superhjältar i film och tv-serier tyckte den var bra efter att ha sett 3 avsnitt. Det är en helt klart annorlunda berättelse om hur superhjältar skulle kunna ha varit om de förekom i verkligheten och styrs om ett stort företag som försöker att mörka sina misstag och illdåd. I stort sätt är alla karaktärer intressanta och smått unika, även om man har sett deras typer av karaktärer som superhältar förr så är det mycket djup i dem, tex. som att The Deep ifrågasätter varför han bara får ta hand om pirater och saker som har med vatten och havet att göra, bara för att han har gälar. Starlight som är ny i gruppen har även hon en stor del i seriens story när hon stöter ihop med Hugie, Billy och alla andra störtsköna karaktärer i vigilant-gruppen The Boys som vill störta Voughts The Seven. Karl Urban har aldrig varit så perfekt castad som han är som den uppkäftige och kaxige Butcher. Frenchie (Tomer Capon), Mother's Milk (Laz Alonso), Kimiko (Karen Fukuhara) och Hughie är alla bra karaktärer med säregna och sköna personligheter som alla har en anledning att vara med i The Boys-gruppen. Hela ensemblen av skådisar gör sina roller otroligt bra.

På ondingarna/superhjältarnas sida ser vi även Elisabeth Shue som den karismatiska och manipulativa Madelyn Stillwell som vice president för Vought. Samspelet mellan henne och Anthony Starr som Homelander är riktigt bra och han kan se otroligt ond och creepy ut med sitt fake smile. En stor skillnad mot hans roll i den underbara serien Banshee (2013-2016), så stor så att jag inte ens tänkte på att det var han när jag såg trailern för serien första gången. Så ovant att se honom le. Ovant även att höra Karl Urban med brittisk dialekt och Simon Pegg med amerikansk. Jag är glad över att The Boys kommer att få en andra säsong som redan har börjat spelas in. Denna Amazon Prime Video-serien måste ses. Helt klart värd att registrera sig på streaming-tjänsten för. Nu håller jag tummarna på en fysisk release också, då den såg helt magisk ut i 4K. Alla effekter, dräkter, ljussättning och filmning är mumma.

tisdag 29 oktober 2019

The Head Incident (1999) recension




The Head Incident (1999) är en amatörfilm som regisserades utav James Rolfe från Cinemassacre.com. Filmen gjorde han ihop med några kompisar när dem gick i High School. Anledningen till att jag har sett den och fick lust att skriva om den är att eftersom jag kollar cinemassacres sida varje dag och såg att dem pratade om den, som en del utav deras Monster Madness (som dem gör varje dag i oktober varje år fram till Hall-oween), så blev jag sugen på att kolla in den eftersom den finns på YouTube.

Filmen börjar med att en person blir förhörd utav någon form utav vårdare eller utredare. Det hela är inte så självklart. Under hypnos pratar han om en massa huvudincidenter som har skett och där man bl.a. sett ett porslinshuvud sväva i tomma intet. Plötsligt vaknar han upp och skriker utav ett minne. Förhörspersonen pratar med en kollega som pratar om ett liknande fall. Här är grundpremissen för filmen och sedan får vi följa två vänner och deras historia kring mötet med det svävande huvudet.
AWESOME!


Nog för att filmen är amatörmässig och billig gjord så slog det mig att James Rolfe ändå i tidig ålder var bra på att skapa stämning och en del har att göra med bra kameravinklar och musiken. Det skadar definitivt inte att filmen är i svartvitt men det kanske bara är en effekt utav att det inte kunde filmas i nått annat. Men det har jag ingen koll på.

En klart bra detalj kring att skapa stämning är också att utelämna så lite information till tittaren som möjligt vilket i sig lämnar mer till tittaren att fantisera om. Själva huvudet är mycket billigt gjort men upplevs oerhört läskigt när det kommer långsamt framåt mot kameran. Det också även fast det också är dåligt gjort. Det dyker även upp en man klädd i helsvart som man också får veta oerhört lite om samt att man får se oerhört lite detaljer utav honom. Denne man skapar också en mystisk dynamik till filmen och blir bra för stämningen. Skådespelarna är James Rolfe själv och hans vänner och dem är inte direkt bra men innehåller en hel del charm. Om någon utav dem ändå bidrar med något bättre skådespeleri så är det han som får sägas ha huvudrollen. Jag är rätt bra på att leva mig in även fast allt inte är särskilt bra men det är också för att jag tycker det finns en stor charm i att det kan vara dåligt gjort. Tycker du ska ta och se den om du känner för det. Den finns tillgänglig på tuben så det är inte mycket till ansträngning.

tisdag 22 oktober 2019

Rocketman (2019) recension


AWESOME!


Unge Reggie Dwight visar sig en dag vara oerhört musikalisk och ha ett fantastiskt gehör. Han får i och med det gå på en fin musikskola hans far till trots. Han drömmer om att bli erkänd musiker och artist. En vacker dag träffar han Bernie Taupin som är en mästare på att skriva texter. De blir snabbt goda vänner och Reggie tar under det nya namnet Elton John med honom på en musikerkarriär utan dess like.












Denna musicalfilm är regisserad utav Dexter Fletcher (Bohemian Rhapsody 2018 Producent, Eddie the Eagle, 2015) och handlar om artisten Elton Johns karriär. Vi bjuds på häftigt iscensatta musiknummer blandat med spelad handling. Ibland blir det för mycket för ögat att hålla reda på och till en början har jag rätt så svårt med konceptet. Det ger sig dock efter ett tag och det mesta är oerhört estetiskt snyggt. Mycket är faktiskt snyggt och skickligt gjort i denna film så väl drömsekvenser som andra tidstransformeringsscener. Tycker också att dansnumren matchar låten så att det inte känns malplacerat vilket är en oerhört viktig detalj. Handlingen flyter på ihop med varje nummer också vilket ger ett bra tempo i filmen.

Skådisarna är bra och nämnas bör väl Taron Egerton (Eddie the Eagle, 2015) som spelar en förvirrad och bekräftelse letande Elton John. Jamie Bell (Fantastic Four, 2015, Jumper, 2008) spelar den varmhjärtade och lojale Bernie Taupin med bravur och vars schyssta och varma personlighet når enda utanför rutan. Richard Madden (Game of Thrones, 2011-16, Bastille Day, 2016) spelar den kallsinniga och charmanta John Reid. Den iskalla och homofobiske fadern Stanley spelas också bra utav Steven Mackintosh (Memphis Belle, 1990, Underworld: Evolution, 2006). Den på lotsas brydde men ändå beskyddande modern spelas utav Bryce Dallas Howard (Jurassic World, 2015, Gold, 2016).

Filmen är i sig en Feel-Good-film som trots en massa misär med droger och missbruk och depression och sökande efter bekräftelse och känslan utav att vara ständigt utnyttjad levererar en positiv stämning. Det finns mycket att behandla på ämnes fronten och det är inte alls dåligt. Allt från homosexualitet och det komplicerade och svåra med att vara det på 60-talet och framåt. Till att inte ha en omtänksam familj som bryr sig om en vad man än gör och stöttar än i alla väder samt en grym girig värld som bara vill åt ens talang. Du får dessutom ta del utav en del musik från Elton Johns karriär. Jag har dock dålig koll på låtarna och känner bara till några enstaka eftersom jag inte lyssnat något på honom Den första jag reagerar på är Your Song vilket på ett sätt kan tänkas konstigt. Har man dock gått en del gitarrkurser i sitt liv kan det ha sin förklaring. Eller ja, knappt det. Tycker du ska ta och se filmen. Det är ändå trots allt en trevlig resa.
YES! YES! YES!


Dexter Fletchers förra film Eddie the Eagle (2015) handlade om den väldigt speciella brittiska skidhopparen Eddie Edwards. Han spelades med bravur av Taron Egerton, som för mig då var en ny bekantskap i Kingsman: The Secret Service året innan. I uppföljaren till Kingsman stöter vi på den musikaliska legenden Elton John i en liten roll. I Rocketman (2019) spelar Taron ännu en till speciell brittisk ikon - nämligen Elton John.












Filmen öppnar upp med en scen där vi ser en ung Reggie Dwight (Matthew Illesley) som mynnar ut i sång. Han är underbarnet som är otrolig på att spela piano, men får inte någon som helst stöd eller beröm från sina föräldrar Stanley (Steven Mackintosh) och Sheila (Bryce Dallas Howard) över sina talanger. I tonåren stöter Reggie ihop med sångtextförfattaren Bernie Taupin (Jamie Bell) och de börjar genast samarbeta för att hitta ett eget sound de kan presentera för skivbolags-direktörer som tidigare har tyckt att Reggies musik på piano känns förlegat och gammalt.

Med det nya namnet Elton John får vi får följa med på en resa från det första albumet Empty Sky från 1969 till det självbetitlade albumet 1970 med en av hans första hits Your Song som framförs snyggt av skådespelarna och dansare. Det är svårt att inte sitta och le brett i dessa otroligt visuella och snygga musikalnummer. Det var lätt hänt att jag sjöng med lite på sina ställen och dansade i takt med fötterna i soffan. Det är visuellt ögongodis som bjuds på under låtar som Tiny Dancer, Saturday Night's Alright (For Fighting), The Bitch is Back, Goodbye Yellow Brick Road och Rocket Man. Allt från storslagna scener med mycket dansande statister utomhus och en scen inspelad i en pool. Det är riktigt kul att höra Egerton, Bryce Howard, Bell, Illesley och resten av skådespelarna framföra låtarna, och gör det mycket bra.

Elton var tidig med att gå ut med att han är homosexuell, och det är en av sakerna som tas upp i filmen. Han har ingen som helst tur med kärleken och det skar i hans bröst. Alla ville bara utnyttja honom utan att han får någonting tillbaka. Hans problem med drogmissbruk och depression visas på ett bra och tydligt vis även under musikalnummer, utan att det blir allt för mörkt. Jag får den där sanna feel-good-filmkänslan under nästan hela speltiden. Dessa nästan två timmar filmen håller på flög iväg, och jag vill återkomma till Elton Johns drömvärld och värld snart igen. Musikaler är en hit or miss för mig, och det här var definitivt en hit! Även om ni inte är så förtjusta i Elton John och hans musik så bör ni ändå se den på grund av storyn och skådespelarnas grymma framföranden med sina sköna rolltolkningar där tillochmed de mindre birollerna har mycket karaktär. 


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD!

fredag 18 oktober 2019

Godzilla: King of the Monsters (2019) recension


YES IS DEAD!


Dr. Mark och Emma Russell jobbar i fält på olika håll. Medan Mark fotograferar djur på savannerna så har Emma lyckats komma på ett sätt att tämja jättemonstren som dem kallar för Titanerna. I detta fall har hon lyckats tämja den dem kallar Mothra. När hon väl lyckats med det blir Emma och hennes dotter, Madison, kidnappade utav Alan Jonah och hans anhängare som ser det som en möjlighet att använda maskinen för tämjning som ett vapen. Samtidigt har kungen utav alla monster King Kidohra vuxit sig stark och förödelse väntar. Ligger hoppet åter igen till Godzilla?












Denna film är regisserad utav Michael Dougherty (Trick 'r Treat, 2007, Krampus, 2015) och är en uppföljare på Godzilla (2014) som regisserades utav Gareth Edwards. Detta är filmer som bygger på en hel rad andra filmer som kom på 80-talet med det japanska radioaktiva monstret Godzilla. Jag vet inte alls hur många filmer det finns men åtminstone ett 30-tal och det språkas rätt hårt om vilka som är i rätt ordning och vilken som är uppföljare till vilken. I denna film får man åtminstone se monstren ordentligt och över lag håller filmen en ljusare ton än vad jag minns att den första filmen gjorde. Det är emellanåt rätt så bra effekter och monstren ser mäkta mäktiga ut när dem tar sig fram och slåss. En hel del utav det ser rätt bra ut. Min kontakt med Godzilla är dels när jag hörde kompisar prata om han när jag var liten och gick på låg- och mellanstadiet. Sedan har man hört en hel del i vuxen ålder och främst fått se klipp från nästan dem alla gamla filmerna på Cinemassacre.com då James Rolfe har pratat om dem. Trots detta så har jag ändå någon glädje utav dem här filmerna.

Skådisarna sköter sig ganska bra och alla huvudrollsinnehavarna Kyle Chandler (Argo, 2012, Super 8, 2011), Vera Farmiga (The Departed, 2006, Bates Motel, 2013-17) och Millie Bobby Brown (Stranger Things, 2016-19, Once upon a time in Wonderland, 2013) gör ett ok intryck. Han som dock klart är filmens bästa skådis är Charles Dance (Game of Thrones, 2011-15, The Imitation game, 2014) som den listige och undergångs evolutions tänkande men ändå mänsklige Alan Jonah.

Handlingen känns ganska väntat och händelseförloppet överraskar inte så mycket. Lite extra kul är det att få se när Godzilla behöver tanka energi då det bjuds på fina undervattensscener. Filmen handlar bl.a. om tanken på något större som håller i balansen för planeten. Gudar som höll saker och ting i schack när det såg ut att gå åt helvete. Den handlar också om möjligheten att tämja djur, familj relationer samt vad man kan göra för pengar. Tycker främst du ska se den om du vill se härlig monsteraction och rätt så mäktig sådan. Annars kan du se den för Charles Dance som jag tycker är briljant. Håll till godo.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
AWESOME!


Michael Dougherty har iochmed de fantastiskt sköna Halloween-filmen Trick 'r Treat (2007) och senare julfilmen Krampus (2015) bevisat att han kan regissera filmer innehållande mindre monster. Klarar han även av större giganter i Godzilla: King of the Monsters (2019) som har en betydligt större budget än tidigare nämnda filmer? Något som är klart är att han kommer att skriva manuset till den förmodligen avslutande sista delen Godzilla vs. Kong som kommer ut i början på nästa år.












Handlingen i Godzilla-filmerna har alltid känts lite sekundär till de stora fighterna i min mening, någonting som leder upp till att man får se monstren spöa på varandra. Självklart får man en förklaring på vart ifrån de gigantiska monstren kommer ifrån, och varför de är här. Detta förklaras väldigt bra i även denna filmen, och handlingen känns djupare än vad jag förväntade mig men samtidigt enkel på ytan som en sommar-block buster brukar vara. Vi får följa Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) och hennes dotter Madison (Millie Bobby Brown) som hittat ett sätt att kommunicera med dessa jättemonster genom en apparat som ger ut signaler som de kan styra monstren med genom att vrida på spakar och trycka på knappar, och på så sätt styra monstrens känslor med signalvågorna. Emma vill sätta alla dessa monstren fria för att på så sätt rädda jorden från undergång. Madison är dock inte helt med på noterna, och vill andra saker. Någon som nästan alltid har blivit typcastad i en skurkroll är Charles Dance från bland annat Last Action Hero (1993) och Game of Thrones (2011-15) som Alan Jonah, en man som vill ha hjälp med att ta monstren tillfånga. Som comic-relief-karaktären Dr. Rick Stanton får vi se Bradley Whitford. Skådespelaresemblen är mycket bra, med så fantastiska skådisar som Farmiga, Bobby Brown, Whitford och Dance så har jag inget att klaga på där. Dock spelar nästan samtliga tråkiga och intetsägande karaktärer.

Problemet jag såg med den förra Godzilla (2014) var till stor del att den utspelade sig så mycket i mörker vilket var riktigt tråkigt då man knappt såg Godzilla när han väl visade sig. Det känns som att de tog lärdom av Kong: Skull Island (2017) som var betydligt färggrannare och utspelade sig till större delen under dagtid när det kom till hur Godzilla: King of the Monsters skulle se ut. Redan i alla promos i form av posters så överöstes man av gälla färger. Det här medförde som sagt att man ser monstren väldigt tydligt och vissa scener är otroligt mäktiga med sin ljussättning och pampighet. Speciellt en scen på monstret King Ghidorah när han reste sig från en vulkan med ett stort kors i förgrunden satte sig på näthinnan. Man känner av monstrens storlekar, främst i scener som exempelvis från planet. Effekterna i form av gigantiska monster, lasereffekter och miljöer håller hög klass. Man får se en hel del vackra miljöer vilket kändes skönt i kontrast mot förra filmen. Mera från den bättre Kong: Skull Island. Årets Godzilla-film underhöll helt klart, nu ser jag fram emot att se King Kong och Godzilla slåss i Godzilla vs. Kong i en snar framtid.