Sidor

fredag 31 januari 2020

Jay and Silent Bob Reboot (2019) recension


AWESOME!


Jay och Silent Bob har hängt utanför samma affär i hela sina liv. Det är bara gånger som världen velat dra med dem på äventyr som dem då fått annat att göra. När det nu ska göras en uppföljare på Bluntman and Chronic, vars föregångare också var baserad på dem, och dem blivit listigt lurade på sina namn så måste även denna film stoppas till varje pris. På vägen till Hollywood får dem sällskap utav ett gäng tonåringar och det bästa dem vet är Bluntman and Chronic.












Denna uppföljare till Jay and Silent Bob Strike Back (2001) är även den regisserad utav Kevin Smith som även spelar Silent Bob i båda filmerna och i denna film gör han även rollen som sig själv. Vi får också återigen se Jason Mewes som Jay. Det märks att dem kan de här rollerna utan och innan och filmen är kryddad med en hel del kopplingar till tidigare filmer samt föregångaren till just denna. Övriga filmer som karaktärerna figurerat i är Clerks (1994), Clerks 2 (2006), Mallrats (1995) och Dogma (1999). Det är absolut inget fel på tempot i denna film och det är som vanligt en skön glidarstämning som rör sig genom filmen. Den är snyggt filmad och attityden filmen har verkar genom hur kameran används då det inte alltid är för avancerat utan snarare något mer smartare filmat.

Jag tänker rätt ofta på hur svårt det egentligen måste vara att spela Silent Bob men den rollen verkar vara som gjord för Kevin Smith som är bra på att förmedla vad han vill med bra minspel och närvaro i scenerna. I Jason Mewes fall blir hans roll mer ansvarstagande i denna film vilket han lyckas leverera på ett bra sätt. Det kan säkert ha att göra med att han kan karaktären till punkt och pricka och förstår hur han då ska leverera ett ansvar på Jay. En rätt så stor roll har även Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith som Milly. Hon gör sin roll trovärdigt och har även hon ett skapligt bra minspel och det syns att hon är en Smith. I övrigt får vi återse skådisar som Ben Affleck (Good Will Hunting, 1997, Gone Girl, 2014), Matt Damon (Good Will Hunting, 1997, The Departed, 2006), Chris Hemsworth (Thor, 2011, Avengers, 2012), Val Kilmer (The Doors, 1991, Saint, 1997), Jason Biggs (American Pie, 1999, Loser, 2000), Shannon Elizabeth (American Pie, 1999, Thirteen Ghosts, 2001) med flera. Ingen gör en dålig insats och när några utav dem dyker upp i filmen så får man ett litet leende och kanske förhoppningsvis ett gott skratt.

Filmen handlar bland annat om föräldraskap och om att ta ansvar. Men utöver det handlar den lika mycket om att vara tonåring och börja lära sig utav livet. En stor del utav filmen handlar om integritet och upphovsrätt och vad händer egentligen när man inte längre existerar. Humorn i filmen är som vanligt mycket bred och jag gillar att det skämtas om det mesta och särskilt skämtet om terrorister. Filmen var klart bättre än vad man kunde vänta efter 18 år mellan dem två. Den är klart sevärd och mycket underhållande och seriösare än väntat vilket inte gjorde någonting.




KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY
AWESOME!


Efter några finansiella floppar och med kritik från både recensenter och fans med skräckfilmerna Red State (2011), Tusk (2014) och Yoga Hosers (2016) så återgick nu Kevin Smith till sitt älskade View Askewniverse som senast fick en film med Clerks II (2006). Det här är uppföljaren på Jay and Silent Bob Strike Back (2001) där vi får se vad som hände med stoner-radarparet efter slutet på filmen.












18 år har gått sedan vi såg Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (Kevin Smith) i en Kevin Smith-film. Då skulle de stoppa en film som var baserad på deras alteregon Bluntman och Chronic att göras. Dessa karaktärer av serieskaparen Banky Edwards (Jason Lee) introducerades i Chasing Amy (1997). Det visade sig att Jay och Silent Bob ej har fått några pengar för filmen, så i Jay and Silent Bob Strike Back beger de sig till Hollywood för att sabotera filminspelningen. På resan stötte de på diamanttjuven Justice (Shannon Elizabeth) som nu återkommer i den här filmen. Det visade sig att hon blev gravid men ej har informerat Jay om detta, utan detta är någonting han får reda på då han träffar Justice igen för första gången på 18 år. Justice anledning var att hon ansåg att Jay inte verkade kapabel till att ta hand om en dotter då han helst av allt hängde utanför Quick-Stop med sin bästa vän och sålde gräs. Dottern Millenium Falcon (Harley Quinn Smith) vill åka till Chronic-Con i Hollywood med sina vänner för att se en förhandsvisning på Bluntman V Chronic på mässan. Mässan som även Jay och Silent Bob är på väg till. Under resan håller Jay sitt ord till Justice som ville att han skulle hålla faderskapet hemligt.

Jay and Silent Bob Reboot visar en mognare och fin sida av Jay, som vanligtvis är högljudd, svär och röker braj. Han vill ej visa den sidan för Milly och hennes vänner som alla tycker att han och Silent Bob är tråkiga gamla gubbar. Hon påminner mera om honom, och dessutom har hon mått dåligt över att aldrig ha träffat sin biologiska far. Som ni kanske har förstått så tittade vi på Strike Back innan den här filmen och det var mycket kul att återbesöka den efter många år. Dessutom att man såg kontrasten mellan filmerna. Där förra filmen är mest en rak komedi i stil med Cheech and Chong-filmerna är denna något mera seriös, men vågar också skämta om jämställdhet osv. då Millys vänner är från spritt skiljda världsdelar och den närmsta vännen dessutom är döv. En av de galnaste scenerna är då gänget ska stoppa ett KKK-möte där wrestlaren Chris Jericho spelat klanledaren. I den här scenen öppnar Silent Bob munnen och håller ett tal för första gången i filmen. Han är en karaktär som i varje film han varit med i kommunicerat med ansiktsuttryck, och alltid haft en lång och smart monolog. Komedi blir det i form av att han numera också kommunicerar via emojis på sin smartphone.

Det finns många referenser till tidigare filmer i Smith filmuniversum som startade med Clerks (1994). Vi får stöta på många karaktärer och en av de finaste scenerna är då Holden McNeil (Ben Affleck) har en monolog om sin dotter Amy. Det blev en sluten cirkel. Kevin Smith dotter Harley Quinn gillade jag redan i Yoga Hosers och jag tycker nog att hon har utvecklats ännu mera som en skådespelerska nu. Hon förmedlar sina känslor mycket väl och vissa scener kan bli väldigt gripande. Man märker verkligen kärleken och vänskapen mellan henne och Jason Mewes som varit en stor del av hennes liv i verkligheten. Visst får man pruttskämt i vanlig ordning i Jay and Silent Bob Reboot, men även hjärta och hjärna vilket var lite förvånande och välkommet. Vänskapsband och relationer med mycket självinsikt och självironi bjuder Smith på den här gången och det var verkligen ett kärt återseende av många karaktärer som jag älskat sedan tonåren. 





tisdag 21 januari 2020

Rebel (1973) recension




Jerry Savage är en lösdrivande student som söker efter förändring under rådande Vietnam-krig. Han går med i en terror-grupp i USA som via bombdåd vill göra skillnad och få ett stopp på kriget hemifrån. Han möter en dag den fridfulla Laurie som bor i ett kollektiv på landet. Hans tankar sätts på sin spets. Finns det verkligen nått sätt att finna frid på?

Denna film är regisserad utav Robert Allan Schnitzer (The Prominition, 1976, Kandyland, 1988) och ställer djupa filosofiska frågor på sin spets. Vi får se Sylvester Stallone (lång lista men Rambo-filmerna, Rocky-filmerna och Expendables-filmerna bl.a.) i en utav sina första filmroller. Han gör det bra som en ganska släpig tillintetsägande Jerry Savage som mest vill hitta någonstans att rota sig men inte riktigt fäster någonstans. Lite som att han har svårt att slå sig till ro och söker spänning och förändring. Kan tänka mig att dem fann Sylvesters släpande röst som klippt och skuren för rollen och han levererar den med bravur. Dennis Tate (Shaft, 1971, Coriolanus, 1979) gör rollen som den misstänksamme och paranoida samt näst intill rasistiske Ray Brown och gör även han ett bra jobb. Rebecca Grimes (Winter Kills, 1979) gör en bra roll som den drömska och fridfulla samt verklighetsfrånvända och naiva Laurie Fisher och också hon gör det bra med nästan drömsk precision. Vickie Lancaster (A man called…Rainbo, 1990) är helt ok som den trötta, bestämda och närvarotörstande Estelle Ferguson. Filmens näst bästa roll görs utav Tony Page som den framfusigt planerande och försiktigt coole Tommy Trafler (Prince of the City, 1981, Family Honor, 1973) som lyckas leverera sin roll i hur han för sig och rör sig samt i minspel och dialog. 
AWESOME!


Värt att nämna är att gamla baseboll-spelaren Roy White (The Premonition, 1976) gör en ok roll som F.B.I. agenten William Decker.

Filmen bjuder på en del snygga scener men framför allt är den som snyggast när det filmas runt bygg-arbetsplatser och på landet. Det finns dock en grumlig och mörk samt skitig ton över hela filmen vilket gör att den trots det tunga temat känns lättsam och närvarande. Gillar att det är bilder på demonstranter och från Vietnam-kriget för att vidare förmedla allvaret men också för att egentligen inte visa något mer än vad krig gör med människor åt alla håll. Parkscenerna med journalisten och Decker är också snyggt filmade med en mystisk nivå. Dock ser oftast sådana här scener genomskådliga ut och denna inte ett undantag. Sättningen är snygg men utförandet ser misstänksamt ut.

Filmens originaltitel ”No Place to Hide” syftar på att det inte går att gömma sig från konflikt och vill man något så måste man strida för det varje sekund. Du kan helt enkelt inte fly från livet eftersom livet innebär konflikt. Även i dem lugnaste vatten kommer livet och konflikten ifatt en och ställer till det. Därför är det viktigt att lära sig ta sådana var evigaste dag. Tycker det gestaltas bra så väl i Estelle som har egna bekymmer och öden hon varit med om som kan ifrågasätta om hon ska klassificeras som en så kallad ”God”- människa. Eller slutets öde och Jerrys. Mål och motiv och slump sätt mot varandra och vissa skulle väl säga att ibland handlar det enbart vart man är förtillfället som räknas men det är inte alltid sant då vi människor har allt i oss. Dock måste vi handla i nuet och om vi då har ett sätt att vara på så bör vi inte dömas utav vårt förflutna även om det delvis alltid kommer att vara så också eftersom det tillhör det mänskliga i vår natur. Jag tycker att filmen är klart sevärd och det inte bara för att det är en utav Sylvester Stallones först utan också för temat och att den dessutom är rätt så spännande. Den får en också att tänka en del vilket aldrig är fel.

onsdag 15 januari 2020

Youth in Revolt (2009) recension




Nick Twisp (Michael Cera) är 16 år och har ett problem. Han är oskuld. Då ingen tjej i hans hemstad Oakland är intresserad av en kille som har Frank Sinatra som sin största idol, så kommer det som en lättnad för honom då han åker på en kampingsemester min sin white trash-morsa Estelle (Jean Smart) och hennes lastbilsförare till pojkvän (Zach Galifianakis).



”I filmen är det alltid den goda killen som får tjejen. I verkligheten är det den onda”. Med dessa orden börjar filmen. Då Nick och hans familj lämnar kampingen och Sheeni kan han inte tänka på annat än henne. Han blir då uppmanad av Sheeni att försöka bli utslängd från hemmet så dem kan vara tillsammans. Detta får Nick att skapa ett alter ego vid namn Francois Dillinger (även här Michael Cera), som vågar göra dumdristiga saker.
YES IS DEAD!


På kamping-semestern träffar Nick Sheeni Saunders (Portia Doubleday) som även hon gillar lite ”udda” musiksmak och litteratur som endast består av franska artister från 70-talet. Nick blir så klart störtförälskad i henne, men hon ser allt bara som en sommarflört. Dessutom har hon redan en pojkvän.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på filmen, för mig är den mer en drama än en komedi. Eller kanske en dramakomedi i vissa fall. Humorn är annorlunda och väldigt indie för att vara en ”ungdomskomedi”. Det går väl inte hem hos alla, men jag gillade det. Michael Cera är som skriven för rollen (filmen är baserad på böckerna Youth in Revolt: The Journals of Nick Twisp). Han får spela den där pinsamma killen som mest står tyst, men även vara lite tuffare och se jäkligt creepy ut som Francois. Det finns inte många gånger då jag skrattar rakt ut, utan sitter mest och fnissar åt den finurliga dialogen. Kan nog vara en sådan där film som man gillar bättre andra och tredje gången man ser den. Att sätta Zach Galifianakis och Steve Buscemi som säljande affischnamn känns lite tråkigt, skulle gärna ha sett deras karaktärer mer i filmen.

torsdag 2 januari 2020

Once Upon a Time in Hollywood (2019) recension


YES! YES! YES!


Rick Dalton jobbar ihop med sin stuntman Cliff Booth, som också gör andra sysslor åt honom, på flera olika produktioner i Hollywood på slutet av 1960-talet. Rick är orolig för sin karriär och upplever att den är på nedgång. Olika vägar kommer att korsa dem båda och kommer ha konsekvenser för fortsättningen om en den mer otippade än den andra och vart går deras karriärer då?












Denna Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, 1992, Pulp Fiction, 1994, Kill Bill: Vol.1 o 2 , 2003, 2004) regisserade film skulle kunna ses som en oerhört stor hyllning till filmskapandet och film överlag. Den är oerhört snygg och alla scener får en att känna att man är där på slutet utav 60-talet och är mycket autentiskt gjord och mycket trovärdig på så vis. Det finns många snygga scener med bra ljus och skärpa och dessutom Tarantinos förmåga att fixa bra kameravinklar är något man märker att han lekt en hel del med. Från så väl när Cliff häller ned mat till hunden till att en karaktär liftar alternativt fixar en TV-antenn eller ger info om personer på en fest till brytningen mellan inspelningsscener och filmensscener som gör att det känns som en film i en film. Andra saker som gör att man får den känslan är att det är som att filmen går in i en annan film och nästan gör en våldtäkt på filmen Chalie Says (2018) (som handlar om Charles Mansons ranch och några av flickorna där, ni kan läsa våra recensioner här) då dem överlappar varandra tidsmässigt och med lite handling. Några utav mina favoritscener är utöver hela slutet (som i sig är en hyllning till filmskapandet och att man kan styra utgångar med filmens kraft), husvagns-nedbrytningspeppen med Rick, trösten från oväntat håll, filminspelning med brutna scener och däckbytarscenen för att nämna några.

Leonardo DiCaprio (Titanic, 1997, The Departed, 2006, Inception, 2010) och Brad Pitt (De 12 apornas armé, 1995, Mr & Mrs Smith, 2005, Snatch, 2000) gör sina roller mycket trovärdigt, var utav den förstnämndas skådespeleri jag började gilla i och med The Departed och Inception. Man vet vad man får utav dem och det är mer än valuta. Leonardo som den något mer sköra och ängsliga Rick som gärna vill synas framför kameran men också göra ett bra jobb till Brad som den något mer hårdnackade Cliff som gärna söker trubbel men ändå skötsam och omtänksam och fungerar lite som en storebror till Rick. Deras kemi är mycket bra och man skulle egentligen vilja att filmen skulle vara ännu längre än vad den är fast den är rätt lång. Andra skådisar som jag vill lyfta fram är Margaret Qualley (The Leftovers 2014-2017, Death Note, 2017) som den till synes mycket vackra frisläppta och gränslösa Pussycat och Julia Butters (Criminal Minds, 2014, Transparent, 2015-16) som den skarpa, lillgamla barnskådisen Trudi Fraser som för övrigt är med i en utav filmens finaste scener. Det bör också nämnas att Kurt Russell (Flykten från L.A., 1996, Tango & Cash, 1989) är med och gör det han ska, samt att Mike Moah (Inhumans, 2017, Empire, 2015-17) spelar Bruce Lee och ser läskigt och verkligt lik ut. Ingen skådis är direkt dålig utan det känns snarare som att Tarantino lyckats få fram det bästa ur dem som är med.

Filmen är en hyllning till filmkonsten som jag skrev tidigare och något om att göra film och tidsandan runt omkring handlingen. Frigörelse, karriärer, fredssökande hippierörelser och pengar och makt är ämnen och substanser att ta på genom filmen. Det sistnämnda märks inte så mycket men det finns där och smyger med vad framgång genererar. Filmen handlar också och kanske också främst om trogna vänskapsband och hur självklart man kan vara vänner utan att det finns ömma tår att trampa på. Det speglas både mellan Rick och Cliff men också mellan Cliff och hans hund. Även Trudi Fraser och Pussycat och i den sistnämndas fall så blir lojalitet något som handskas. Filmen handlar också om att tvivla på sig själv samt att hitta att stå upp för sig själv och att det finns vägar att komma vidare på. Jag tycker det är en mycket sevärd film och utan att ha sett några utav dem senaste med Tarantino så är det gärna för hans skull du ska se den men också för Leonardo och Brad samt Margaret och Julia som nästan stjäl showen lika mycket som dem första två fast dem är med betydligt mindre.







KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY4K ULTRA HD
YES! YES! YES!


Quentin Tarantino har uttalat sig om att Once Upon a Time in Hollywood blev hans sista film innan han går i pension. Det är hans 9:e film och den första att inte vara producerad av Weinstein-bröderna efter att Harvey Weinstein-rubrikerna om sexualbrott började hamna på löpsedlarna. Det är ett värdigt avslut i Tarantinos karriär där han hyllat olika filmgenrer och tidsepoker.












Året är 1969 och det är guldåldern för Hollywood-filmer. Några som har haft svårt att hänga med i förändringen under slutet av 60-talet är Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton har haft en lysande karriär som den renrakade och rakryggade cowboyen i tv-serien Bounty Law som blev populär på 50-talet. Dessa typer av cowboys började försvinna mer och mer och Rick blir rekommenderad av Marvin Schwarz (Al Pacino) att hoppa över till filmer istället, och då göra en skitigare karaktär i de under 60-talet populära italienska spaghetti-western-filmerna. Dalton tyckte å andra sidan att det var under hans värdighet. Han beger sig då ut på vägarna med sin bästa vän och stuntman för att leta efter roller vilket inte alltid är lätt då Dalton allt för ofta är nedsupen.

I detta Los Angeles som målas upp för oss får vi både stöta på påhittade och riktiga personer från tidseran, som bland annat Bruce Lee (Mike Moah) som kaxar sig och vill slåss med stuntmännen vid inspelnings-platserna. Som granne till Dalton bor Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och Sharon Tate (Margot Robbie). Just 1969 blev Tate mördad av Manson-familjen. Det är något som vävs in som en sidostory, och där filmen för mig blir som mest spännande då Booth flörtar med Manson-anhängaren Pussycat (Margaret Qualley) och skjutsar henne till Mansons ranch som tidigare har varit en inspelningsplats där Booth har jobbat. Detta segment med Manson-familjen var riktigt snyggt filmat och byggde upp en spänning och stämning i filmen som saknades i tidigare scener, där det egentligen inte händer så mycket. Det är mycket alldagligt snack mellan Booth och Dalton, och det är även mycket av behållningen då Tarantino som vanligt levererat bra och levande dialog som flyter på bra. Att se deras dagliga bestyr och hur de handskas med folk omkring sig i filmbranschen är en stor del av charmen i Once Upon a Time in Hollywood, men de där spännande ögonblicken är få och sticker ut mycket när de väl händer. 

För folk som inte är speciellt insatta i vem Sharon Tate är så kan jag tänka mig att scenerna då hon är med blir smått förvirrande. Robbie levererar med sitt minspel en charmig Tate, men hon kan bli lite väl platt då hennes repliker nästan kan räknas på en hand. Man får nog ut mest av filmen om man har lite koll på historien och karaktärerna så att säga trots att mycket är påhittat för filmen även om mycket är inspirerat av verkligheten, så som huvudrollerna som inspirerades av Steve McQueen och hans stuntman han jobbade tillsammans med i 20 år. DiCaprio och Pitt känns och ser otroligt ungdomliga ut i sina rollkaraktärer som passar dem perfekt. Det var skoj att se dessa två få huvudrollerna i Tarantinos sista film då båda har varit fantastiska i tidigare filmer från regissören. Tarantino smyger in små referenser från sina tidigare filmer, bland annat en eldkastarscen från en WWII-film Dalton var med i som påminner om en scen i Inglourious Basterds (2009). Hyllningen till 50- och 60-talsfilm är fantastiskt gjord då vi får se scener från Daltons filmer och så även posters från dessa tidsepoker som är både hyllningar till riktiga filmer såväl som påhittade, och alla ser otroligt snygga och tidsenliga ut. Det är sådana detaljer jag verkligen älskar.

Soundtracket i form av låtar från bland andra Deep Purple, Simon & Garfunkel och Neil Diamond sätter även den stämningen till de snyggt filmade miljöerna som lika gärna kunde ha varit filmade året filmen utspelar sig i, från stadsmiljöerna till Playboy Mansion. Bra skådespel överlag från samtliga inblandade skulle jag vilja säga, från mindre roller som Jay Sebring (Emile Hirsch), Squeaky Fromme (Dakota Fanning) och Trudi Fraser (Julia Butters) till de större rollerna. Once Upon a Time in Hollywood är nog inte för alla då tempot är så där skönt långsamt där det inte alltid händer speciellt mycket. Men dialogen och karaktärernas jargong är spännande nog ibland. Filmen bjuder även på några fina splatterscener och att inte förglömma Tarantinos återkommande fotfetisch där kvinnornas fötter är i fokus.





måndag 23 december 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019) recension


AWESOME!


Hobbs och Shaw kallas in för ett specialuppdrag då ett virus har stulits från Eteon. Grejen med viruset är att det gör människor till supersoldater och kan lätt användas till väldigt förödande saker i fel händer. Det blir nu Hobbs och Shaws uppgift att försöka samarbeta och ställa allt till rätta.












Denna film bygger på ”The Fast and Furious”-franchisen och är regisserad utav David Leitch (Deadpool 2, 2018, Atomic Blonde, 2017, John Wick, 2014) och eftersom jag inte sett en ända film tidigare i serien förutom några delar utav antingen 3:an eller fyran så visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig förutom en massa action och skönt skådespeleri från Jason Statham (Crank, 2006, Spy, 2014, The Bank Job, 2008) och Dwayne ”The Rock” Johnson (Jumanji: Welcome to the Jungle, 2017, Vaiana, 2016, The Scorpion King, 2002). Man kan verkligen säga att man fick action och humor med för den delen. Jag älskar splitscenerna när man får följa både Hobbs och Shaw från när dem vaknar till hetluften då de förstås alltid har nått uppdrag på gång och att ta itu med. Många miljöer i filmen är snygga men industrierna i Ukraina samt naturen på Samoa är oslagbara. Mycket snyggt på Samoa och även snyggt med den otroligt humoristiska jeep-jakten.

Skådisarna är bra och sköter sitt. Gillar verkligen de hårdnackade Statham och The Rocks kemi. Mycket skönt tuggande dem emellan. Vanessa Kirby (About Time, 2013, Mission: Impossible - Fallout, 2018) är också bra som Jasons syster Hattie som får personen att verka varm och iskall samtidigt. Idris Elba (The Losers, 2010, Thor: Ragnarök, 2017) som Brixton är så där kaxigt dominant som man vill att en skurk ska vara. Både djup och naiv samt halvkänslig samtidigt. Egentligen behövs det inte sägas så mycket mer om resten utav skådisarna. Ryan Reynolds (Deadpool, 2016, Buried 2010) är med som Locke och gör det så klart på sitt sätt. Det bör också nämnas att utöver wrestlare som The Rock så är även
Roman Reigns med i en statistroll. Han får säga ”Oooahh” samt att han får bjuda på lite slagsmål och bland annat några wrestlingmoves. Vi får till exempel se ett Spear.

Det är roligt att leka med tanken hur mycket man skulle kunna göra människan till en robot eller övernaturlig eller någon sorts kombination? Hur skulle det gå till? Detta är lite utav filmens djupare ämnen men det går också att ta fram rätt så mycket familj och dess betydelse i filmen. Lojalitet samt samarbete ett annat. Forskning och framsteg alternativt bakslag kan också tänkas diskuteras och funderas utöver. Det hör ihop med dem första frågorna. Överlag så väljer jag att se denna som en riktigt skön och varm actionrulle med en hel del humor och action. Dessutom en mycket bra sådan. Ta och se den och det gärna om du vill se ”The Big Dog” i en film.










KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVDBLU-RAY, 4K ULTRA HD
AWESOME!


Stuntmannen och stuntkoordinatorn David Leitch regisserade de populära actionfilmerna Atomic Blonde (2017) med Charlize Theron och Deadpool 2 (2018) med Ryan Reynolds och kom i år ut med spin-offen med Hobbs och Shaw från Fast & Furious-franschisen. Karaktärerna introducerades i Fast & Furious 5 (2011) och Fast & Furious 6 (2013).












Det omaka paret Luke Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckard Shaw (Jason Statham) måste än en gång samarbeta för att försöka stoppa ett virus som cyborgen Brixton (Idris Elba) vill sprida till mänskligheten. Han vill utveckla mänskligheten genom att göra folk till supersoldater med övernaturliga krafter som gör dem både starkare, snabbare och dessutom kan förutse sina fienders slag och sparkar. I öppningsscenen får vi följa Shaws syster Hattie (Vanessa Kirby) där hon är i ett uppdrag och sprutar i sig Brixtons virus. I ett snyggt och roligt collage där skärmen delas på mitten får vi se Hobbs och Shaws dagliga rutiner från när de vaknar i sina sängar i Los Angeles och London till att de stoppar sina respektive skurkar. Hobbs kör på snabba och hårda slag och Shaw kör med mera finess och smidighet.

Fast & Furious: Hobbs & Shaw bjuds vi på non-stop-action från öppningsscenen till slutscenen. Det finns inte många sekvenser där filmen varvar ner, mer än mot slutet i Samoa. Det är även mera fokus på komedi om man jämför med de vanliga Fast & Furious-filmerna, speciellt de senaste två. Luke och Deckards gnabb och glåpord till varandra är otroligt underhållande och svårt att inte skratta åt. Dessutom är både Ryan Reynolds och Kevin Hart med i några små komiska scener. Vanessa Kirby som Hattie bjuder även hon på några komiska repliker i främst scener med Dwayne. Och som sagt, actionscener i mängder! Både coola stunts i biljaktsscener och fighter. Samtliga huvudrolls-innehavare har väldigt olika stilar så det blir en väldigt fin mix av action i fightingscenerna. Skurken Brixton med sina förhöjda förmågor i strider gör även han att det blir lite sci-fi-känsla i filmen. Vid vissa scener används ljudeffekter som låter exakt som robot-effekterna i Transformers-filmerna vilket var rätt så komiskt.

I scenerna i Samoa där Hobbs återförenas med sin bror och mor, och resten av sina usos varvar som sagt filmen ner lite i tempot för första gången efter 90 minuter. Filmen blir aldrig tråkig eller seg tack vare det höga tempot som verkligen passar de underhållande karaktärerna. Jag får känslan av att filmen är lika underhållande för folk som ej sett tidigare Fast & Furious-filmer där karaktärerna introducerades, som för oss som sett dem. Hobbs och Shaw har ju ändå fått rätt så stor fokus i senare filmerna så att de nu fick en egen film känns helt rätt nu när de inte kommer att vara med i Fast & Furious 9 (2020), där för första gången wrestlaren John Cena kommer att vara med. En wrestlare vi får se i den här filmen är Roman Reigns. Han gör en Samoan Drop i Samoa. Helt galet. Jag tycker att filmen var riktigt underhållande även efter min andra titt och jag hoppas nu det kommer flera filmer i serien, för kemin mellan Dwayne och Jason är fantastisk. Jag ser gärna att Vanessas karaktär är med också, men kanske inte har lika mycket fokus. Madame M (Eiza González) och hennes team skulle jag dessutom gärna se mera av i en eventuell uppföljare.





TLC: Tables, Ladders & Chairs 2019 recension


AWESOME!


TLC drog i gång med fyra matcher vi på förhand inte hade en aning om att dem skulle vara med. Publiken i Minnesota verkade ändå peppade på bra wrestling och det skulle det visa sig att dem fick det också.

Först ut under Kick-offen så var det Humberto Carrillo som mötte Andrade. Det blev en lång och rätt så underhållande match där bland annat Andrade lurade Carrillo att en situation som nästan var på väg att bli som i ett Raw-avsnitt, då Andrade råkade tackla ned Zelina Vega från sidan utav repen och Carrillo utnyttjade Andrades förvåning, så lyckades Andrade utnyttja denna situation istället men inte tillräckligt för att vinna på räkningen som blev av. Något senare kunde dock Humberto vinna med hjälp utav en special attack på ett hopp från repen.

Nästa match var en Ladder Match om SmackDown tag team Championship-bältet. Denna match blev mycket intensiv och jag tror att det var den bästa matchen jag sett mellan The New Day och The Revival. Många tjuvknep och slag med stegar och klämningar med stegar. Det var mycket snyggt utav Kofi att hoppa in i ringen mellan repen och samtidigt över en stege som en i Revival höll i. Det gjorde dock inte något åt att han råkade ut för en attack i nästa ögonblick istället men sekvensen i sig var rätt så häftig. Båda teamen hade goda chanser att vinna och var så väl nära båda två. Revival hade bland annat ett läge då det nästan såg ut som att Kofi sov hängandes bakåt på en stege men lyckades avbryta klättringen. Efter en bra intensiv match kunde dock The New Day kamma in segern.

Matchen mellan Aleister Black och Buddy Murphy som var nästa i turordningen blev också en intensiv och fartfylld historia. Den kryddades dessutom extra utav att dem båda retade varandra på ett väldigt hårdnackat och intensivt sätt. Några saker som hörde till det var att Buddy satte sig ned så som Aleister brukar göra var utav Aleister gjorde likadant för att visa vart skåpet ska stå. Matchen kryddades också utav att Aleister började blöda näsblod en tredje del in utav matchen. Man fick känslan utav att dem här två inte gillade varandra på riktigt då flera attacker än vad det brukar vara i wrestling verkligen träffade på riktigt. Många rundsparkar blev det. Murphy såg ut att gå mot segern men då fick Black in drömsparken och kunde ta hem segern.

The Viking Raiders hade utlyst en Open Challenge för deras Raw Tag Team Championship och under TLC så stod The OC för motståndet. Denna match blev så här långt detta events långsammaste match och jag har tidigare tyckte att OC är rätt så sega i inledningarna utav matcherna. När väl tempot skruvades upp i denna match så dröjde det inte länge förrän båda lagen blev diskade för uträkning. Där med behöll Viking Raiders sina bälten.

När det väl var dags för en utav mina favorit följetonger just nu för att nå en eventuell uppgörelse så tror jag att jag var en utav få som faktiskt höll på King Corbin. Han och Roman Reigns har haft en ganska lång följetång om vem som är bossen i omklädningsrummet. Vem som alla ser upp till och följer. Kungen eller The Big Dog? Jag tycker dessutom att det är extra kul att Corbin ser lite smått efterbliven ut som kung med sina konstiga sneda leenden. Matchen inleddes med rätt så mycket dominans utav Roman men efter tag jämnades den ut för att sedan gå över i Romans favör. Sedan kom Corbins anhang in bestående utav Ziggler, The Revival och säkerhetsvakter. Då gick matchen över i Corbins favör som till slut kunde vinna. En favorit grej från denna match var när Roman gick loss på Corbins säkerhetsvakter med en Kendo-stick och annat.

Bray Wyatt skulle nu slåss som sig själv och inte som ”The Fiend” Bay Wyatt och det var något vi hade väntat på. I Universal Championship matchen mot The Miz gick han då in till Firefly Fun House låten och såg minst lika skönt störd ut som han är i videos från samma ställe som låten tillhör. En förbannad The Miz var oerhört taggad på att ge Bray en omgång efter familjehot och annat. Han började matchen bäst och han såg nästan frustrerad ut ett tag när Wyatt bara skrattade åt hans tilltagande och retade The Miz ordentligt. När väl Wyatt tog över gjorde han det med bravur och såg lekfullt sadistisk ut. Han kunde till slut vinna tämligen enkelt. På slutet släktes det ned och under tiden ropade Bray att han är här och skrattade samt såg lite orolig ut. När det sedan väl släkts och sedan tänts så hade Daniel Bryan dykt upp och var igång och attackerade Bray. Efter lite misshandel kunde så väl Wyatt fly ut och Daniel var kvar en liten stund. Bra underhållning.

Efter denna trevliga tillställning så var det då dags för såpan mellan Rusev, Lana och Lashley att förhoppningsvis få ett avslut. Denna följetång har hållit på alldeles för länge så man hade ju mer än länge väntat på att den skulle sluta någon gång. Jag tycker dock att det är kul att WWE kör en sådan här historia med just Bobby Lashley eftersom han ser så störd ut med sitt minspel och utstående ögon vilket blir ännu mera påtagligt när han har vanliga kläder på sig. Matchen blev ingen vidare lång match. Båda hade sina delar men ganska snart så hade Bobby dubbel supplexat Rusev in i uppställda bord vilket blev för mycket för Rusev. Bobby gick segrande ur detta.

Kvinnornas TLC Match om kvinnornas Tag Team Championship mellan The Kabuki Warriors och Charlotte Flair med Becky Lynch blev en rätt så intensiv och häftig historia. Det var dock hela PPV:ns enda kvinnliga match vilket var lite tråkigt. Här bjöds det på rätt så mycket stryk fram och tillbaka och ett tag trodde jag att Charlotte och Becky skulle vinna men man förstod ändå att så inte skulle bli fallet eftersom det vore stört att tvinga dem att köra som tag-team fast dem inte vill och att Kabuki Warriors enbart skulle haft bältet en så kort stund. Så givet då att Kabuki Warriors vann. Ett bra avslut på ett ganska intensivt event. En bra PPV som bjöd på många intensiva och underhållande matcher. Det kunde ha varit någon mer match med kvinnor men trots avsaknaden utav det så var det lätt en utav de bästa PPV:na i år. Klart se värd.






















Bilder © WWE
AWESOME!


Den elfte TLC pay-per-viewen som i år fyllde 10 år gick den 15 december och sändes live på WWE Network från Target Center i Minneapolis, Minnesota. Det var en väldigt brutal PPV med både skador i form av bland annat en bruten näsa och hjärnskakning. I några av matcherna får bord, stegar och stolar användas som vapen vilket det gjordes på ett väldigt finurligt sätt i huvudeventet mellan Becky Lynch och Charlotte Flair mot Asuka och Kairi Sane som var den första kvinnliga tag team-TLC-matchen någonsin.

Först ut på kick-off-showen fick vi se en match mellan Humberto Carrillo och Andrade som båda körde på väldigt hårt, med både höga hopp och hårda slag och sparkar. Med ut på sidan av ringen stod Andrades manager Zelina Vega. Man märkte att spänningen var i luften, då hon orsakade att Andrade förlorade matchen mot Carrillo på veckoavsnittet av Raw. Carillo vann även den här matchen efter att han utförde en hurricanrana på Andrade utanför ringen och därefter en moonsault inne i ringen där Andrade gick ner för räkning. En helt klart underhållande pre-show-match.

När väl pay-per-viewen drog igång var det dax för en Ladder-match för WWE SmackDown Tag Team Championship-bältet mellan The New Day och The Revival. Big E och Kofi Kingston i The New Day bjöd på stor underhållning i form av galna manövrar och hopp mellan stegen och repen, främst då Kingston gjorde grymma saker där. Även Scott Dawson och Dash Wilder gjorde häftiga hopp och hårda slag. Den som lyckades klättra upp för stegen i mitten av ringen där bältet hängde från taket var Kofi, och The New Day behöll sitt tag team-bälte.

I kvällens tredje match blev det en brutal fight som resulterade i en rejäl näsblödning från Aleister Black. I matchen mot Buddy Murphy slog han i näsan mot metalltrappan som leder upp mot ringen. Det droppade rejält med blod på både golvet och på ringmattan, men till slut slutade det tack och lov att rinna. Den brutala matchen slutade i att Aleister besegrade Buddy med sin Black Mass. Efter detta följde en match om WWE Raw Tag Team Championship-bältet där Erik och Ivar i The Viking Raiders hade en open challange vilket betyder att vem-som-helst var välkommen att utmana dem för bältet. Ut kom Luke Gallows och Karl Anderson i The O.C. Matchen avslutades lustigt nog i en dubbel uträkning då båda tag teamen befann sig utanför ringen. Gissningsvis höll föregående matcherna på för länge så denna var tvungen att brytas för att inte gå över tiden. Trots detta var det en underhållande match så länge den höll på.

King Corbin och Roman Reigns var fortfarande sura på varandra efter sin dispyt i förra pay-per-viewen Survivor Series (som ni kan läsa om här). Efter detta har vi sett Corbin förödmjuka Roman genom att tillsammans med Dolph Ziggler spänna fast honom vid ringhörnan med handfängslen och hälla hundmat över honom, då Roman ju är "The Big Dog". Ett riktigt äckligt segment i SmackDown. I matchen som utannonserades för TLC skulle nu King Corbin och Roman Reigns mötas för en uppgörelse. Även denna gången hade STD med sig Ziggler på sin sida och försökte än en gång förödmjuka Reigns. Allt urartade i att de nu helt plötsligt skulle hälla hundmat på en säkerhetsvakt som hade fått stryk. Efter några försök att göra en Spear på Corbin från Reigns kom även Dash Wilder och Scott Dawson in i ringen och spöade på Reigns. King Corbin avslutar matchen genom att vinna efter en utförd The End of Days på Reigns.

För första gången fick vi nu se Bray Wyatt som sin Firefly Fun House-persona göra en match. Han visade ett intresse i The Miz och hans familj vilket skrämde upp The A-Lister rejält. Wyatt dök upp vid ingången vinkande med ett brett leende till tonerna av Firefly Fun House-temat. The Miz var beredd att attackera direkt då Wyatt kom in, och lät The Miz slå honom utan att han försökte försvara sig. Bray tycktes gilla att bli slagen och uppleva smärta då han skrattade maniskt. Humöret gick upp-och-ner och till slut försvarade Wyatt sig med sin manöver Sister Abigail på The Miz utanför ringen. Efter detta kom en till Sister Abigail och The Miz förlorade. Efter matchen dyker The Fiend Bray Wyatt upp på Titantronen och Bray drar fram en stor hammare under ringen han ville använda på The Miz som låg utslagen. Det blir mörkt i ringen igen, och ut kom en man med huvtröja och attackerar Bray med en running knee. Under huvan ser vi en snaggad Daniel Bryan med skäggstubb. Han har varit totalt spårlöst försvunnen efter att The Fiend Bray Wyatt drog ner honom genom ringen för några veckor sedan och kastade upp en massa hår. Bryan tog själv tag i hammaren, men innan den hann med att användas på Wyatt slocknade ljuset i lokalen och när lamporna väl tändes igen var Bray borta. Det var ett kul och annorlunda inslag, speciellt att se Wyatt wrestlas som Firefly Fun House-karaktären, och även att Bryan kom tillbaka. Allt avslutades med att Daniel ställde sig i ringhörnan på repen och fick med sig publiken i sitt "Yes! Yes! Yes!"-rop.

Den näst sista matchen för kvällen var en Tables-match som fortsatte storyn för Rusev, Bobby Lashley och Lana. Rusev som visat att hans intresse för Lana är helt borta, att han inte bryr sig om skilsmässan och att hon numera är med sin "hot hot boyfriend" Bobby fick med sig publiken rejält. Rusev Day-rop från besökarna ekade över arenan vilket var väldigt kul att höra. Rusev gick in hårt för att skada Bobby med bland annat ett staket som används för att avskilja publiken, men hamnar till slut i staketets galler själv. Bobby attackerade med en kendo stick, men snart vänder allt i ringen och det ser ut som att Rusev kommer att krossa Lashley genom ett bord och vinna. Dock hoppade Lana upp på sin ex-makes rygg och distraherade honom, då lyckades istället Bobby få Rusev genom bordet och vinna.

Becky Lynch har fått avsluta med main eventet på en PPV för andra gången i rad nu vilket glädjer mig. Hon skulle dock försöka samarbeta med sin före detta bästa vän Charlotte Flair, som hon numera är osams med. I denna TLC-match mot Asuka och Kairi Sane i The Kabuki Warriors skulle vi nu får se hur det skulle gå med samarbetet. Under första halvan av matchen dominerade Lynch och Flair rejält. Men det var någonting som inte riktigt stämde med Kairi reagerade jag över under matchen. Och mycket riktigt rapporterades det efteråt att hon hade råkat ut för en hjärnskakning runt 10 minuter in i matchen som höll på i över 25 minuter. Både Becky och Charlotte tweetade efter showen ut att Sane är en tuff brud och hjälte. Tack och lov mår Kairi bättre idag. Så vad hände då under själva matchen där The Kabuki Warriors skulle försvara sitt bälte? Sane och Asuka använde en brandsläckare, stolar, kendo sticks, rep och stegar på ett finurligt sätt. Flair sattes fast med hjälp av kendo sticks i en större stol där hon blev orörlig och där det var fritt fram för The Kabuki Warriors att sparka och slå på henne. Becky låg fastknuten med ett rep runt en stege. Det har inte varit speciellt kul att se de japanska kvinnorna som båda två är några av mina favoriter användas så lite i matcher i veckoavsnitten, och att de då under lång tid förlorade tills att de nu blivit heels på senare. Heel-knepen de använde sig av gjorde att dem till slut vann matchen. Det var ett kul och annorlunda main event som gick våldsamt till, och som egentligen höll på lite för länge med tanke på vad som hände Sane som trots hjärnskakningen kämpade på. Som tur var märkte både Charlotte och Becky av att Kairi var skadad så de tog det lite lugnare mot henne med slag och sparkar. Överlag var det en oväntat underhållande TLC-pay-per-view med några roliga överraskningar, en av årets bästa måste jag nog säga.