Sidor

måndag 19 augusti 2019

SummerSlam 2019 recension


AWESOME!


Inte trodde jag att det skulle vara Brock som var den enda som skulle bli av med sitt bälte.
När det hade kommit till den matchen så trodde jag att ingen skulle bli av med ett bälte över huvud taget denna kväll eftersom det hade varit kvällens linje. Seth såg inte heller ut som att han skulle hitta intensiteten för att slå Brock men han undvek flitigt Brocks försök med supplexes och landade rätt ofta på fötter igen. När matchen gått ett tag började Seth få övertaget och Mr. Rollins kunde stampa Brocks huvud i mattan några gånger för att så småningom kamma hem segern.

I övrigt var WWE:s SummerSlam i Toronto
en halvseg tillställning då vissa matcher inte alls fick den fart man hade hoppats på. Det fanns dock några ljusglimtar här och var men den kom inte alls upp i samma kvalité som dem två senaste PPV:sen har gjort. Mest förvånad utöver det slöa tempot bjöd AJ Styles och Ricochet på. Ricochet kom inte alls upp i sin suveräna fart och om det berodde på att AJ vacklade runt och såg full ut emellanåt skall vara osagt men något fel var det på hans fokus. Han lyckades dock försvara sitt WWE US Championship. Bayley mot Ember Moon var också en match med lågt tempo och där jag framför allt var mest fokuserade på hur det såg ut när Bayleys mage åkte in och ut när hon andades så att hon såg smått gravid ut. De bjöd på några snygga saker men det var ändå inte riktigt någon fart i matchen. Bayley försvarade sitt SmackDown women’s Championship.

Matchen jag knappt kommer ihåg något från men som innehöll ett relativt högt tempo var den om Cruiserweight Championship mellan Drew Gulak och Oney Lorcan. Dessa matcher brukar vara bra och denna var inget undantag men jag tror att avsaknaden av dem båda i Raw och SmackDown gör att dem glöms bort litegrann för en annan. Drew Gulak segrade i alla fall. Desto roligare var det då när Rowan kom in och förstörde matchen mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Rowan gav Buddy en omgång som hette duga för att han sagt att det var Rowan som körde bilen som attackerade Roman Reigns (för er som följer Raw o SmackDown vet vad det rör sig om). Detta hade samma underhållningsvärde som när Edge avbröt Elias och gav honom ett Spear för att tysta honom. På tal om just Spear så var det en fröjd att se Goldberg massakrera Dolph Ziggler med just några sådan. Särskilt roligt var också att han låg och tiggde om mer när Goldberg gick ut och sedan fick just smaka på mera. Dolph bör veta vad han tigger om. Denna match blev dock förvånansvärt kort då jag såg fram emot den när den blev annonserad.

Utöver Drew och Oneys samt Buddy och Crews match så tillhörde också Alexa Bliss och Nikki Cross match mot The IIconics pre-shows-matcherna. Denna var en utav mina favoritmatcher då jag verkligen gillar det  relativt nya tag-teamet Alexa och Nikki. Det var dessutom kul att se dem lite mer utstuderat synkade i kläder och så. Det blev en fartfylld och rolig match där Alexa och Nikki lyckades försvara sitt Women´s tag team Championship mot dem förra mästarna. Becky Lynch  lyckades också försvara sitt Raw Women´s Championship mot Natalya i Submission-matchen. Det blev en hård och tuff match där båda såg ut att kunna vinna några gånger. De testa t.o.m. varandras special-move på  varandra för att se om det skulle hjälpa. En submission-match förlorar dock lite i tempo men det gjorde inte så mycket då det blev en tuff match och som skrivet gick Becky tillslut ut som segrare.

Nog för att jag gillar Kevin Owens fejd med Shane McMahon som handlar om den lille mannen mot företaget, och som fortfarande pågår, så stör jag mig oerhört mycket på att Shane alltid ska ha någon form utav medhjälpare med sig i matcherna. Kvällens var inte ett undantag. Dock fick både Shane, och Elias som specialdomare utanför ringen, smaka på det ena och det andra då huvuddomaren blivit knockad vid ett skede utav matchen. Detta gjorde att Kevin kunde vända Shanes övertag till sitt övertag och vinna matchen och inte sluta i WWE som var premissen om han skulle ha förlorat. Den var klart ett utav kvällens bästa höjdpunkter tillskillnad från Charlotte Flairs match mot Trish Stratus som nog var en utav dem långsammaste matcherna på eventet. Nog för att jag gillade att en kvinnlig hall of famer får ett tillfälle att köra match igen men jag tycker då allt att tempot kan få bli något högre i sådant fall. Trodde faktiskt inte att Charlotte skulle gå segrande ur den men så blev det  ändå. En annan match jag sett fram emot var Randy Orton mot Kofi Kingston. Dock blev den också något segare än vad jag trodde och det berodde delvis på att Randys wrestling-stil är något avvaktande och iakttagande vilket även saktade ned Kofi. Den slutade dock med att båda räknades ut efter att Randy stirrat ut Kofis ena unge och sedan familjen. Kofi behöll med andra ord WWE Championship bältet. Efter denna händelse så gick Kofi loss på Orton med en Kendo-stick för att skydda sin familj.

SummerSlams största höjdpunkt var dock Bray Wyatts premiär i ringen som The Fiend mot Finn Balor. Wyatts karaktär har byggts upp i Firefly Fun House och fick nu göra ett match-framträdande och inte bara dyka upp och försvinna som i några av dem senaste SmackDown och Raw avsnitten inför  matchen. Bray kommer in med en låt som är någon variant utav sin gamla plus att han har sin gamla karaktärs huvud som en lyckta när han går in. Mycket intressant psykologiskt att se och effektfullt förstås. Själva matchen blev näst intill utklassning och när Wyatt vunnit så släktes allt ned. Sedan tändes det vid där The Fiend var för tillfället. Han tittar mot Balor och sedan släcks det och skratten som vi fått höra i dem andra framträdandena hörs än en gång. Jag älskade varje sekund utav det. Fatta att ens komma på denna karaktär och sedan göra allt jobb runt den. Masken är dessutom mäkta mäktig att se bara den. Detta vill jag se mer utav och fortsätta fascineras utav. Det höjde betyget på hela showen vill jag lova. LET ME IN!

Här kan ni se alla Firefly Fun House-vinjetter i en samlingsvideo.
AWESOME!


Förra söndagen inträffade det största eventet på sommaren enligt WWE, och ett sådan jag har sett fram emot - SummerSlam 2019. Eventet ägde rum i Scotiabank Arena i Toronto, Kanada och vi bjöds allt som allt på 12 matcher med blandad kvalité. På pre-showen som höll på i hela 2 timmar den här gången så fick vi se 3 matcher, där den första var Drew Gulak som försvarade sitt Cruiserweight Championship-bälte mot Oney Lorcan, och gick där ifrån som segrare efter att han utförde sin Cyclone Crash på Lorcan. Därefter följde en match mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Matchen avbröts då Rowan kom in och attackerade Murphy, efter att han såg att det var han som avslöjade att det var Rowan som hade försökt skada Roman Reigns genom att köra på honom med en bil på en parkeringsplats för några veckor sedan. Det var ett oväntat och kul inslag i pre-showen. Ett annat väldigt kul och oväntat inslag var då min gamla favorit och hall of famer Edge kom in i ringen och gjorde en spear på Elias efter att han hade förolämpat Edge födelseort Ontario.

Nu till den sista matchen på pre-showen där
Alexa Bliss och Nikki Cross försvarade sitt nyvunna Women's Tag Team Championship-bälte mot Peyton Royce och Billie Kay i The IIconics. Allt börjar med att Alexa leker att hon är Buzz från Toy Story-filmerna, genom att sikta med sin arm på den skrikande duon. Detta efter att The IIconics sade att Bliss och Cross påminde om Buzz och Woody. Matchen var rätt så kort men underhållande, där Alexa utförde sitt Twisted Bliss-hopp på Peyton varav Bliss och Cross fick behålla sitt bälte. Det kommer att bli riktigt kul att följa Bliss och Cross på resan som nya champions då de har som jag tidigare har nämnt extremt bra kemi tillsammans. Frågan är bara vem det blir som kommer att hugga den andra i ryggen framöver?

Själva huvudshowen öppnade upp med att Natalya skulle visa sitt hemland vad hon hade att komma med mot Becky Lynch i en Submission-match om Raw Women's Championship-bältet. I den här matchen gällde det alltså att få sin motståndare att tappa, och det testades med både Beckys Dis-arm-her och Natalyas Sharpshooter. Båda tjejerna testade på att köra varandras finisher för den ultimata förnedringen på sin motståndare. Allt slutade inte helt oväntat med att The Man behöll sitt bälte, och en Natalya som var besviken på sig själv. En brutal och rolig match!

Dolph Ziggler som mest har gnällt den senaste tiden skulle egentligen ha mött The Miz under SummerSlam. Dock blev allt ändrat iomed Zigglers kaxiga och elaka kommentarer om Goldberg. Nu skulle han få chansen att bevisa sig mot denna hall of famer som vi senast såg i den otäcka PPV-matchen mot The Undertaker på Super ShowDown i juni (som ni kan läsa om här). Ziggler var snabb på att ge Goldberg två superkicks i rad och vid försöket med en tredje så fick Dolph smaka på en spear från Goldberg följt av hans berömda powerslam-attack Jackhammer. Dolph gick ner för räkning och när Goldberg gick ut ur ringen som vinnare så låg Ziggler kvar i ringen och hånade honom över hans attacker, och sade något i stil med att hans farmor slår hårdare. Detta pågick ett tag och Ziggler fick smaka på mera smisk från mannen utan nacke. Det blev en kort match på under 2 minuter, precis vad jag hade räknat med. Dock blev jag förvånad över Zigglers snabba superkicks, och trodde där ett tag att han kanske skulle vinna.

The O.C. är tillbaka, gruppen som består av AJ Styles, Luke Gallows och Karl Anderson. Då Gallows och Anderson står vid ringsidan så fick Styles en fördel mot Ricochet när han skulle försvara sitt United States Championship-bälte, speciellt då Ricochet kan bli distraherad. Det var en oväntat seg men metodisk match vi bjöds på och slutade med att Styles behöll bältet. Gruppen ville visa vilka det är som bestämmer och allt avslutades med att Gallows och Anderson attackerar Ricochet med sin tagteam-manöver Magic Killer. Äntligen var det nu dax för Ember Moon att få en av sina första PPV-matcher på otroligt länge. Detta hände mot Bayley som försvarade sitt SmackDown Women's Championship-bälte. Jag är van vid att få se snabba matcher med dessa kvinnor, det uppfattade jag dock inte det här mötet som. Förvånansvärt segt, men blev iaf bjuden på snygga hopp från topprepen. Matchen bjöd dock inte på någonting utöver det vanliga, men var helt okej.

En till match som blev helt okej och där Elias fick vara specialdomare var mellan Kevin Owens och Shane McMahon. Owens förvandlas mer och mer till en Stone Cold-karaktär ju längre tiden går och jag älskar det. Det känns lite som fejden Steve Austin och Shanes fader Vince hade i slutet på 90-talet. Det är också någonting som behövs och känns kul att se, och det märks inte minst på publiken som var på plats i Ontario där de flesta hurrade Owens. Om inte Owens lyckades slå Shane så skulle han sluta i WWE. Tur att så inte blev fallet, trots att Elias var med och fuskade på sina ställen där han bland annat lade krokben på Kevin.

Det har varit med många hall of famers den senaste tiden på pay-per-views och inte helt förvånad blev jag att Trish Stratus ville komma tillbaka och visa vad hon går för i sitt hemland mot Charlotte Flair. Senast då Trish gjorde en match var på pay-per-viewen Evolution i slutet på oktober förra året, och då tagteamade hon tillsammans med Lita. Hon hade fortfarande snitsen, men allt gick mycket långsammare än då det begav sig under Trish storhetstid. Dock inget förvånande då hon trots allt inte är 20 år längre. En helt okej match där folket i arenan ropade "you still got it" i kör. Något som förvånade mig var att hon inte vann, utan drottningen Charlotte står än högst upp på toppen. Detta bygger bara upp att Flair visar sig vara ännu starkare och dessutom blev det inte en fight för att göra fansen på plats nöjda, vilket i sig var skönt.

Randy Orton höll tillbaka Kofi Kingston för ca. 10 år sedan. Nu skulle äntligen Kofi få en revansch på ormen Randy, men allt slutade med att matchen blev oavgjord när båda räknades ut. En sadistisk Orton började närma sig Kingstons familj vilket Kofi så klart inte tyckte om. Så han började banka på Orton med en kendo-stick. Så man kan väl trots allt säga att han fick en revansch, men på ett annat sätt än man kanske hade förväntat sig. Vi fick se en mer hämningslös Kofi vilket var kul.

Efter att Bray Wyatt försvann från WWE i närmare ett halvår så började det dyka upp små vinjettfilmer på Raw och SmackDown. Där visade det sig snart att det var Wyatt som hade kommit på en ny karaktär. En slimmare Wyatt med ansat skägg sågar i ett av de första avsnitten av Firefly Fun House sönder en kartongfigur föreställandes hans förra karaktär. Denna gamla karaktär fick vi även se här i Wyatts nya entré under SummerSlam, i form av ett avhugget huvud som föreställer en lykta. Det var riktigt skoj att se att lyktan levde vidare tillsammans med alla trollsländor (publikens mobiltelefoner som lyser upp i mörkret). Bray som sina nya karaktär The Fiend känns som en frisk fläkt, och samtidigt som en gimmick som skulle kunnat vara hämtad från 80- och 90-talet. Det var en fröjd att se honom fightas mot Finn Balor i en väldigt kort och intensiv match. Kan man hoppas på en match mellan The Fiend och The Demon framöver? Det här var den klara höjdpunkten under eventet och förväntningarna jag hade på förhand förverkligades.

Huvudeventet där Seth Rollins mötte Brock Lesnar i en match om Universal Championship-bältet blev en skapligt underhållande sådan med många stomp-attacker från Rollins och suplexter från Lesnar. Bältet har farit mellan Seth och Brock sedan WrestleMania, och hamnade nu åter igen i Rollins ägo. Vanligtvis så är SummerSlam en av mina favorit pay-per-views från WWE, men i år blev det inte lika hett efter de senaste grymma showerna Extreme Rules och Stomping Grounds

måndag 12 augusti 2019

Charlie Says (2018) recension


AWESOME!


Tjejerna Lulu, Sadie och Katie sitter nu i fängelse efter att ha varit involverade i när Manson-familjens mord började. Nu får dem hjälp att minnas hur det var på ranchen innan allt gick snett. Hon som hjälper dem är läraren Karlene Faith som till början är utsatt för att undervisa flickorna men som resulterar i långa berättelser om hur det var hos Charlie.

Denna Mary Harron-regisserade film handlar om hur det var på sektledaren Charles Mansons gård och vi får följa 3 tjejer och deras öden. De spelas i sin tur utav Hannah Murray, Sosie Bacon och Marianne Rendón. Alla dem gör en ganska så stabil insats och det är lite svårt att skilja dem karaktärsmässigt men Hannah som spelar Lulu är den mest tvivlande i Charlies övertygelser och Sosie som spelar Katie är den som är mest övertygad. De båda är mest lojala mot varandra men får tröst utav Sadie emellanåt. Matt Smith gör en utmärkt manipulerande och  egocentrisk Charles Manson som med yviga minspel och svajande och svävande får en ändå att finna en viss form utav charm i hans karaktär och hela han blir liksom något tragikomisk. Merritt Wever gör också en bra roll som den omtänksamme och envisa läraren Karlene. Man får respekt för henne och hennes djupa engagemang i dem här flickornas öde. Övriga skådisar sköter sig bra utan att sticka ut särskilt mycket.












Ljus och bild är snygga och man har använt sig av snygga kameravinklar samt miljöer. Det ser även mycket snyggt ut i fängelset. En favoritscen är när tjejerna går ut och har överraskat lite med sina utseenden vilket gör att den fängelsescenen ser extra estetiskt snygg ut. Annars tycker jag att dem scener när familjen äter får en viss stämning då dem scenerna har något dunklare och grumligare ljus vilket får en obehaglig familjekänsla och bidrar till att det känns som om någon ständigt kollar över ens axel.

Det är sådana här filmer som är oerhört viktiga att se för människor eftersom dem får en att tänka väldigt mycket. Filmens huvudtema är på något sätt att visa hur dumt det kan bli när man är oerhört övertygad i något och om hur farligt det kan vara. Nu sätter ju denna film detta på sin spets och här är det oerhört  extremt. Den påvisar också vad som händer när det bara finns en informationskälla som är den riktiga vilket gör att det på så sätt är lättare att styra dem man vill styra bara man är övertygande. Det är på det sättet det fungerar i diktaturer när censur av oliktänkande  primäras. Skillnaden där är att det rör sig om fler människor vilket gör apparaten större men principen är den samma. Jag tycker absolut du bör se denna film. Bra skådespeleri, snygga miljöer, mycket att tänka kring och för att The Beatles nämns i något tragikomiska sammanhang.
AWESOME!


I år är det 50 år sedan Manson och hans familj åkte dit efter mordet på bland andra filmregissören Roman Polanskis fru, skådespelerskan Sharon Tate. Det har kommit en hel drös med dokumentärer och filmer om Manson-familjen den senaste tiden, och vi har nu tagit en titt på Charlie Says från 2018 som bygger på boken The Family. Filmen är regisserad av Mary Harron som tidigare bland annat har gjort den underhållande biografiska filmen The Notorious Bettie Page (2005) med Gretchen Mol i huvudrollen som den ökända pinuppan.

I rollen som Charles Manson ser vi den elfte Doctor Who-doktorn Matt Smith. Till utseendet så är han rätt så lik den riktiga Manson, bara det att han är ca. 20 cm längre. Dock kan man ju inte förvänta sig att hans ben ska kapas, eller att det görs The Hobbit-CGI-effekter på honom. Han gör sin roll mycket bra och trovärdigt, och får till den där sjuka blicken och galna karisman som Mansons följare drogs till. Även sångerna han framför låter bra, och han kör till med sina ryckiga rörelser och galna minspel under vissa framföranden. Filmen är uppbyggd nästan som en dokumentär där de tre Manson-tjejerna Leslie "Lulu" Van Houten (Hannah Murray), Patricia "Katie" Krenwinkel (Sosie Bacon) och Susan "Sadie" Atkins (Marianne Rendón) sitter i fängelset och berättar om sin tid ute på ranchen tillsammans med Manson-familjen. I dessa scener som återkommer då och då ser vi Karlene Faith (Merrit Wever) intervjua och försöka förstå sig på tjejerna och komma in på djupet på dem. Delar av filmen bygger även på Faiths bok The Long Prison Journey of Leslie Van Houten. Wever är bra på att förmedla känslor i dessa rätt så gripande scener där det både förekommer tårar och skratt.

Hannah Murray är för mig mest känd som Cassie i tv-serien Skins och Gilly i Game of Thrones. Hon gör en gedigen roll som den nyfikna och blyga Lulu, och är den sista av de tre tjejerna i sekten som drogs till Mansons öppna armar och manipulativa sätt. Hennes oskyldiga blick och något skeptiska attityd gjorde att hon stack ut lite. Sosie som Katie och Marianne som Sadie gör också ett bra jobb. Speciellt i en scen där Manson framför sin låt för producenten Terry Melcher (Bryan Adrian) stack Sadie ut lite. Uppträdandet hade repats tidigare och då var hon himla nöjd över sin insats som dansande topless-brud, även denna gången. Det var Dennis Wilson (James Trevena Brown), trummisen i Beach Boys som hade tipsat Melcher om Manson och han hade själv spelat in Mansons låt Cease to Exist med Beach Boys, men arrangerade senare om låten under namnet Never Learn Not to Love. Då det inte blev något skivkontrakt med Terrys skivbolag så ville Manson döda Terry. Där kom Sharon Tate (Grace Van Dien) in i bilden och vi får se hur hela Helter Skelter-rörelsen kom till där morden på vita skulle skyllas på svarta, och där Manson-familjen skulle gömma sig och bli de sista vita på jorden som då skulle vara befolkad av svarta. Där skulle Manson bli världens ledare. Vi vet ju hur det gick.

Charlie Says har ett snyggt foto och bra musik, med gedigna skådisar där övriga roller görs av bland andra Kayli Carter som stack ut en del som den energiska Squeaky och Cance Crawford som den galne och kalla Tex. Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag har sett baserad på Manson-familjen, och väl värd att se ifall man inte vet så mycket om fallet.


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP HÄR!

söndag 11 augusti 2019

GLOW - Säsong 3 (2019) recension




I fredags släpptes säsong 3 av en av mina favoritserier på Netflix, och som ni säkert kan gissa så är det GLOW jag talar om. Jag har inför denna säsongen tittat om på säsong 1 för fjärde gången och säsong 2 för andra. Speciellt den första säsongen tycker jag är otroligt underhållande och har väldigt högt omtittsvärde. Serien är en fiktiv berättelse över hur den riktiga wrestlingfederationen Gorgeous Ladies of Wrestling kom till under mitten av 80-talet.

Det första avsnittet tar vid kort efter då den andra säsongen avslutade, när tjejerna tog sitt pick och pack och reste från Los Angeles till Las Vegas där deras wrestlingshow skulle bli en live-show istället för en tv-sänd show. Det är mycket mera fokus på karaktärerna och deras problem, relationer och utveckling, mot vad det tidigare har varit. Wrestlingmatcherna och karaktärerna skjuts undan lite, och det känns lite tråkigt att inte se främst Alison Brie som den ryska heelen Zoya the Destroya speciellt mycket. Hon känns nästan som en exakt kopia av en ung Kate Bush i sitt teatraliska scenspråk och minspel, och jag fullkomligt älskar det. Ruth Wilder som Bries karaktär heter som privatperson har även hon en mindre framträdande roll mot i säsong 1 och 2, även om jag fortfarande skulle säga att hon är huvudrollen och den som håller alla bitarna på plats och för handlingen framåt.

Showens regissör Sam Silva (Marc Maron), den charmiga och älskvärda douchebagen som har varit attraherad och intresserad av Ruth sedan episod 1, på sitt lilla egna vis öppnar upp sig över hur han känner för henne i den här säsongen. Det kändes som något som verkligen behövdes. Ruth själv har sitt distansförhållande med kamera-mannen Russell (Victor Quinaz) som introducerades i säsong 2, och hon vet inte hur hon egentligen känner för någon av männen.

Wrestlingshowens största babyface Liberty Belle, Debbie Eagan (Betty Gilpin) är producent för Las Vegas-showen på Fan-Tan casino som miljonären Bash Howard (Chris Lowell) håller i. Debbie tycker det är jobbigt att resa då hon missar så mycket tid med sin bebis Randy hemma i LA. Hon känner sig även osäker över sin kurviga kropp bland alla showgirls i Vegas, så hon utvecklar en ätstörning. För hennes del blev allt inte bättre av att tjejernas wrestlingshow blev en hit och förlängdes med 9 månader efter de första 3. Lyckas hon kanske komma över sina bekymmer och finna ett lugn, och kanske även en ny kärlek?
AWESOME!


I förra säsongen så gifte sig Rhonda (Kate Nash) och Bash för att Rhonda skulle få ett Green card och stanna i landet. Det var dock inget giftermål baserat på kärlek, utan för att showen skulle kunna leva vidare med Rhondas wrestlingkaraktär Britannica. Hur känner de för varandra nu? Även Arthie (Sunita Mani) och Yolandas (Shakira Barrera) nya förhållande sedan slutet på andra säsongen är lite trassligt då Arthie inte vet ifall hon verkligen är gay, trots att hon älskar att vara med Yolanda. Överallt på hotellet ser vi underhållare - jonglerare i hissar, servitörer som kan trolla osv. Det är ju trots allt i Las Vegas säsongen utspelar sig. Tammé (Kia Stevens) kämpar i ringen varje dag som The Welfare Queen och fått kramper i ryggen som hon måste ta smärtstillande för. Nästan alla har någon liten storyline.

Sheila the She-Wolf (Gayle Rankin) finner en ny vän i Bobby (Kevin Cahoon) som kämpar på med sina dragshower där han klär ut sig till bland annat Barbara Streisand och Liza Minnelli inför en nästan intill tom publik. Ett av de roligaste avsnitten är då tjejerna är trötta på att göra samma show med samma karaktärer kväll efter kväll. Detta innebar att alla bytte roller med varandra, och det var riktigt kul och samtidigt pinsamt att se på. Avsnittet följdes upp med att tjejerna pratade om hur de kände om att spela dessa stereotypiska och smått rasistiska karaktärerna deras olika nationaliteter ska gestalta, och det var ett seriöst och fint samtal där bland annat Kambodja-födda Jenny (Ellen Wong) pratar om hur hon flydde med sin familj till Amerika i ett plan när alla vänner och släktingar runt omkring dog. Tårarna kom här. Gemenskapen i gruppen bara växer för varje säsong, och den finns fortfarande många personer man inte lärt känna riktigt, utan ser fram att lära sig mer om ju längre serien fortgår. Det känns väldigt bra och skönt att se en djupare sida där karaktärerna är seriösare och visar sina rätta jag, och alla gör ett bra jobb i de deppigare och seriösare scenerna. Grymt bra även i komedidelarna.

Vi får även i denna säsongen se Geena Davis som Sandy Devereaux St. Clair, ägaren av casinot alla bor på, och den som håller i Vegas-showen The Rhapsody som Bash vill förnya genom att introducera The BMX Babes och göra showen för en ny och yngre publik med BMX-åkning. Det var kul att se den före detta GLOW-tjejen Justine Biagi (Britt Baron) tillbaka, men istället för att wrestlas som sin karaktär Scab har hon nu skrivit ett filmmanus som hon vill ha hjälp av sin far Sam att förverkliga.

GLOW säsong 3 var underhållande där vi fick se karaktärerna utvecklas, och även showen på ett annorlunda sätt. Jag ser redan nu fram emot nästa säsong, som jag verkligen håller tummarna på kommer att förnyas. Det vore väldigt tråkigt om serien skulle sluta här och nu. Speciellt med cliffhangern.

måndag 5 augusti 2019

Vox Lux (2018) recension


YES! YES! YES!


14-åriga Celeste överlever dramatiskt en fruktansvärd skolskjutning. Hon börjar ganska snabbt rehabilitering för att kunna funka så normalt som möjligt igen. På en minnesbegravning över dem döda så framför hon och hennes syster, Eleanor, en låt tillsammans som Celeste sjunger. Kan detta vara starten på ett bättre liv och glömma det som hänt?

Denna film är regisserad utav Brady Corbet (The Childhood of a Leader, 2015) och man slås omgående utav hur snygg denna film kommer vara med att hitta rätt i kameravinklar och ljussättning o.s.v. Han får dessutom dem gamla scenerna att se ut som om det skulle vara VHS-kvalité vilket nog görs med flit eftersom det rör sig om dåtid. Det är många scener som är snygga och att en del utav filmen utspelar sig i Stockholm gör ju det hela lite roligare för en svensk. En utav mina favoritscener rent scenografiskt är nära slutet då dem parkerat en skåpbil och sen filmar dem stranden snett nedifrån och man ser några träd osv. och då två utav huvudrollerna går ner för att ha ett litet tillfälle för ro. Genialt snyggt.












Skådisarna är mycket bra. Raffey Cassidy (Tomorrowland: A World Beyond, 2015, Dark Shadows, 2012) gör en strålande insats både som den unga Celeste och sedan som Celestes dotter Albertine. Som unga Celeste är hon mer tillbakadragen och reserverad som sig bör utav ett skolskjutningsdrama men är ändå nyfiken och beslutsam över vad hon vill göra. I rollen som Albertine är hon mera  tillbakadragen och tillintet-sägande så som Albertine säkerligen ska gestaltas. Det finns drag utav lite förvirrad och uppgiven tonåring också. Natalie Portman (V för Vendetta, 2005, Léon, 1994) spelar den äldre Celeste som är en betydligt kaxigare, osäkrare, argare och oräddare Celeste som också fått smak för droger. Hon gör rollen med bra skärpa och det känns trovärdigt enda in i märgen. Även den pinsamma restaurangscenen med hennes dotter går rakt in från början tillslut. Jude Law (Captain Marvel, 2019, The Grand Budapest Hotel, 2014) gör rollen som manager till Celeste och han är övertygad som en person som går från att från början verka som en skitstövel som bara ser profit till att senare vara den som verkar bry sig om Celeste mest av alla. Rätt ofta bestämd, irriterad, rättvis och trött. Stacy Martin (All the Money in the World, 2017, High-Rise, 2015) gör rollen som Celestes tysta och tillbakadragne syster Eleanor som bestämt sig för att hålla sig i bakgrunden utav Celestes karriär. Även hon gör rollen med bravur.

Vox Lux är en film med många djupa ämnen och den får en att fundera kring mycket och det gillar jag. Några utav dessa ämnen är: Vad det är som driver en människa till att skjuta ner andra i en skola? Hur viktigt det är med att se människor och att så många som möjligt ska få sin talan annars kvävs man. Hur man kan ge plats åt någon annan och sedan bli avundsjuk på denne när man ser framgången men ändå sedan finna sig i det. Det svåra i att hantera ett traumatiskt öde som en döds-skjutning och att bara för att man överlevde så kommer man kunna hamna på rätt köl igen särskilt om man fått stora möjligheter.

Ja du ser listan kan bli oerhört lång och skulle jag samtidigt skriva ned vad jag tycker och tänker i dessa ämnen så skulle det bli en oerhört lång recension och kanske mer utav en debatt-artikel alternativt krönika och det är ju inte det vi sysslar med här. Det här var en oerhört bra film med mycket djup och gällande sådana så bör man titta på dem och dessutom lära sig något om sig själv. Med bra skådespelartalang och en spännande handling och snygga miljöer så bör du ge detta en chans. Ta och se en mycket bra film, vet jag!
YES! YES! YES!


Brady Corbet är för mig mest känd som skådespelare i den amerikanska versionen av Funny Games (2007), Martha Marcy May Marlene (2011) och Lars von Triers Melancholia (2011). Vox Lux är hans andra långfilm som han både har regisserat och skrivit manus till. Filmen är producerad av Natalie Portman, Jude Law och popartisten Sia Furler. Portman och Law gör två av de större rollerna i filmen och Sia har skrivit originallåtarna som framförs i filmen.

Vox Lux är uppdelad i akter där den första akten utspelar sig i början på 2000-talet. Raffey Cassidy spelar en ung version av Portmans karaktär Celeste där hon blir överlevare i en skolskjutning. Scenen med skolskjutaren är väldigt stark och jobbig att se på då tankarna direkt går till överlevare och offren till riktiga skolskjutningar som Columbine och Virginia Tech. I sjukhussängen så fördriver Celeste sin tid med att skapa musik på en synth tillsammans med sin syster Eleanor (Stacy Martin). Låten de gjorde tillsammans sjunger Celeste på offrens minnesvaka där den togs emot med öppna armar. Det blev en låt för nationen som spelades på radion. Jude Law som krediteras som The Manager hjälper Celeste med en skivkontrakt och flera hits. Hela tiden hade hon sin syster bredvid sig.

Kameraarbetet är otroligt snyggt då det blandas mellan väldigt snabba montage-klipp från när gänget är i bland annat Sverige, med bilder från inspelningsstudion, Gröna Lund, tunnelbanor med mera. Det ser ut som att hela filmen är filmad med en VHS-kamera i naturligt ljus och det ger fotot en viss känsla. I dessa montage-klipp som också i vissa scener går i slow motion kommer Willem Dafoe in i som berättarröst som för handlingen framåt. Dafoes säregna röst passar in otroligt bra och han gör ett grymt jobb. Självklart utspelar sig inte hela filmen i montage, men jag tyckte att dessa var värda att nämna. Jude Law spelar en amerikan och pratar med en väldigt djup och mörk röst, det är nästan så att man inte känner igen honom. Han ser dessutom arg och bitter ut den större delen av filmen och jag tycker att han gör en av sina bästa roller någonsin. En skådespelare jag alltid har uppskattat. Raffey som den 14-åriga Celeste gör ett grymt jobb även hon som den smått deprimerade men sökande tonåringen som mest av allt vill glömma vad hon har varit med om, och nu vill satsa helhjärtat på sin musikkarriär. Hon får skina halva filmen innan Portman kommer in och filmen utspelar sig under 2017.

Jag får ställa mig i kören bland folk som hyllar Portman i rollen som den vuxna Celeste som är ute på turné. Det var länge sedan jag såg henne gestikulera så mycket och skådespela med alla medel, hennes dialekt och djup i rösten är annorlunda mot vad man är van vid. Dessutom ser hon otroligt cool och snygg ut vilket passar hennes tuffa attityd. En av Portmans bästa roller. Under 2017-turnén hände ett terrordåd då ett gäng öppnade upp eld på en fullsatt strand. Terroristerna hade silvriga masker på sig som var inspirerade av Celestes musikvideo till låten Hologram (Smoke and Mirrors) hon gjorde i början på sin karriär. Det var intressant att se hur hon skulle bemöta journalisterna angående detta terrordåd.

Raffey Cassidy spelar inte bara den unga Celeste, utan även Celestes dotter Albertine där jag vid första anblick ifrågasatte om det var samma person. Hon gör ett väldigt bra jobb även här som en smått uppgiven men samtidigt tuff tonåring som nästan aldrig får träffa sin mor. Systern Eleanor är dock densamma och jag tycker verkligen om Stacys skådespel som den mycket omtänk-samma systern som vill alla väl, men som samtidigt håller sig lite i bakgrunden. Soundtracket av Scott Walker är passande, melankoliskt och mycket bra. Det är även Sias 10 originallåtar hon skrivit och som framförs av Raffey Cassidy och Natalie Portman. Enkel och catchy elektronisk popmusik där det gömmer sig djup i texterna. Vox Lux är verkligen ingen lättsmält film och den tål att tänkas på i efterhand. Jag tycker att Brady Corbet har gjort ett strålande jobb med regin och en handling som kändes spännande och har bra skrivna dialoger som känns trovärdiga. Man kan säga att det är en film om att hitta ljuset i mörkret genom musik. För visst hade världen varit så mycket tråkigare utan musik?

fredag 2 augusti 2019

V/H/S (2012) recension


YES IS DEAD!


Ett gäng plundrare drar runt och bryter sig in i hus och slår sönder samt vandaliserar i största allmänhet. När dem hittar gamla VHS-kassetter tar dem reda på dem och kollar på dem. Under en utav dessa plundringar hittar dem en riktigt obskyr blandning kassetter i ett hus med en död man. Kan det finnas en förklaring på någon utav VHS:erna?

V/H/S är producerad utav ett Produktions kollektiv med namn Radio Silence bestående utav bl.a. Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett och Chad Villella. Filmen är bestående utav 5 små filmer med en 6:e huvuddel som man följer. Varje del har sina regissörer och i sin helhet har filmen 9 stycken var utav några är medlemmarna som nämnts från Radio Silence. Några utav regissörerna har regisserat var och en för sig Ready or Not (2019), The Signal (2007), The Ritual (2017), Books (2011), I Sell the Dead (2008), The House of the Devil (2009) och Blair Witch (2016). Småfilmerna i denna film är en del skruvade skräckscenarier och som skulle kunna knytas ihop med huvudhistorien med en hel del fantasi men är absolut lättast att ses som separata handlingar. Filmerna i sig är det inget större fel på. Vi bjuds bl.a. på mördare, någon slags vampyr, Glitch-monstret, häxa, skumma garderobsdvärgar och en överraskning. Oftast lever filmerna upp till och levererar den VHS-kvalité som utlovas i titeln. Några utav filmerna ser dock något modernare ut och då som om dem skulle ha varit filmade med en telefon eller dylikt. En utav filmerna är delvis filmad med kamera i glasögonen på en utav skådisarna. Filmerna innehåller också rätt så skapliga effekter och får det att se snyggt och gammalt ut med enkla medel. I sin helhet så funkar det.












Filmen har en hel dröse med skådisar som skulle kunna tituleras som huvudroller men ingen utav dem sticker ut nämnvärt utan alla gör ett gediget jobb. Ingen är direkt dålig och alla levererar det som om det vore filmat live med en handkamera vilket måste på ett sätt vara rätt så svårt att skådespela till men åt andra hållet också kunna vara som vanligt skådespeleri. Det hänger mycket på fantasin och den som håller i kameran.

Jag har oerhört svårt för filmer som är filmade på det här sättet då jag tycker att det rätt så ofta blir helt hysteriskt när det används i skräckfilmer och att själva effekten med handkameran känns så medvetet sökt och på så sätt ska fånga lite extra poäng i och med det. Det har dock visat sig vara ett populärt koncept sedan Blair Witch Project (1999). Jag tycker att det funkade bra i Trolljägaren (2010) men fick där mera utav en dokumenterande känsla än något annat. Rec (2007) var helt hysterisk.

I sin helhet så kan man säga att filmen handlar om att man aldrig riktigt vet vad som väntar en när man ger sig in i det okända. Man bör vara på sin vakt men man kan inte heller sluta att vara nyfiken för annars kanske man inte hittar något utav värde heller. Det finns mycket som kan gömma sig där ute och så även denna film. Se den för den kommer åtminstone väcka din fantasi. Jag kommer däremot att nöja mig med att ha sett den en gång eller ses om för att jag bara måste leta efter en helhet. 
AWESOME!


V/H/S är den första filmen i något som senare blev en triolgi med V/H/S: Viral som kom ut 2014. Samtliga filmer är antologier där olika skräckfilmsregissörer ger sig på att regissera en kortfilm. I den här första filmen i serien så står två av mina favoriter inom genren bakom 2 av kortfilmerna, nämligen Adam Wingard och Ti West.

Wingards segment Tape 56 håller ihop hela narrativet i V/H/S där ett gäng med vandaler tittar på filmer i found-footage-genren, alltså videos som ska se ut som att de utspelar sig i verkligheten. Filmen hade funkat som en vanlig samling med kortfilmer men det känns trevligt med den här detaljen. Speciellt då karaktärerna som tittar på filmerna blir lika förvirrad över vad de har sett på som vi tittare. Det är sällan jag blir skrämd av skräckfilmer, men den första VHS-filmen vi får se på med titeln Amateur Night regisserad av David Bruckner får vi följa ett gäng med dudebros som vill få hem ett ligg efter en natt ute på krogen, där hela kvällen filmas genom en av snubbarnas gömda kamera som sitter i ett par glasögon. Det känns nästan som att man tittar på någons riktiga videos där allt håller på och urartar ju längre natten fortgår och avslutar i kaos. Formatet med en gömd kamera visat från ett par glasögon gör att man kan leva sig in i situationerna och i paniken som uppstår. Det här är min favoritsekvens i V/H/S.

Resten av filmerna håller inte riktigt samma klass enligt mig, men jag skulle inte kalla någon av kortfilmerna dålig. Alla kortfilmer hyllar olika filmer inom skräck-genren och nästan alla har den gemensamma nämnaren att det handlar om festande och sex i någon form. Ti West regisserade den små-creepy Second Honeymoon där vi får följa paret Sam (Joe Swanberg) och Stephanie (Sophia Takal) på deras semester på en nöjespark med vilda västern-tema. På natten blir paret filmade av en tredje person när de ligger och sover. Denna person bär en mask och gör små hyss, som att doppa ner Sams tandborste i toaletten. Den här kortfilmen skulle jag nog säga är delen som är mest spännande. Efter denna följer Tuesday the 17th regisserad av Glenn McQuaid. Denna del som känns som en ren och skär hyllning till slasher-genren fast med en liten egen twist på det hela. Inget märkvärdigt men smått underhållande och ett skönt avbrott då det finns lite mer humor i detta segment.

The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger regisserad av Joe Swanberg går ifrån konceptet med handhållen kamera och vi får istället se allt utspelas genom webcams på en datorskärm. Emily (Helen Rogers) pratar med sin pojkvän James (Daniel Kaufman) och visar en lustig knöl som har uppstått på hennes arm. Hon berättar även att hon har fått besök av någon spöklik identitet på natten. Det här skulle jag nog säga är den mest vrickade delen i V/H/S.

Den femte och avslutande delen regisserad av trion Radio Silence heter 10/31/98. I den ser vi hur kvällen utspelas för ett gäng med snubbar som ska gå på Halloween-fest men då hamnar i fel hus. Huset är vad det verkar tomt, men på vinden är det någon typ av sekt som håller till, och de är mitt uppe i att offra en kvinna när snubbarna kommer dit. Snubbarna tror dock det är folk från festen som håller på och skojar, men märker snabbt att allt var seriösare än vad det först verkade. Allt blir lite Scooby-Doo över det hela när vasar och knivar flyger genom köket, armar kommer ut ur väggarna med mera. Hela känslan jag fick här är att allt är väldigt mycket mer komiskt och kaotiskt i denna delen, och att effekterna är förvånansvärt snygga.

Jag är glad över att jag hittade denna filmen på Filmkedjan för 10 kronor, jag hade helt glömt bort filmen då det aldrig blev av att jag såg den när den var ny. Jag är väldigt svag för found-footage-genren överlag då det är kul att få en berättelse utspelad på ett annorlunda sätt mot i vanlig film. Och dessutom lever jag mig in i filmerna på ett helt annat sätt, speciellt idag med vloggar och allt eget material i form av ARG på YouTube o.s.v. så känns det extra verkligt med filmer inom denna genre. Jag har inte hört mycket bra om uppföljarna men är ändå sugen på att se dem. 

måndag 29 juli 2019

Some Like It Hot (1959) recension


AWESOME!


Joe och Jerry är musiker som blir vittne till en uppgörelse mellan olika maffia-ligor och blir då tvingade att vara på flykt. Den bestialiska planen är att klä ut sig till kvinnliga musiker och gå med i ett kringresande kvinnoband. Detta har dock sina direkta nackdelar och särskilt när den förtjusande Sugar Kane Kowalczyk är oerhört charmerande.

Denna film är regisserad utav Billy Wilder som också låg bakom en del andra filmer på 50- och 60-talet så som Sabrina (1954), Flickan ovanpå (1955), Ungkarlslyan (1960) och Sunset Boulevard (1950). Som så många andra filmer från 50-talet så håller den ett väldigt högt tempo och jag upplever ofta att man måste hänga med mer i gamla filmer än vad man emellanåt behöver göra på nya. Tror det har att göra med att tempot är just annorlunda och att det är filmat på olika sätt. Detta är en oerhört snygg film att titta på med bra ljus och skärpa. Det är väldigt sällan det blir dåligt och till och med sängscenen på tåget då det är som mest personer på liten filmyta funkar alldeles utmärkt.












I rollen som Sugar får vi den legendariska Marilyn Monroe som både med sin skådis-, sång- och sensuella talang framför rollen galant. Hon känns som en person som verkligen bryr sig om omgivningen och dem runt i kring sig. Tony Curtis är bra i rollen som Joe och var skådistalang sätts på prov när han tillsammans med Jack Lemmon, i rollen som Jerry, spelar män som klär ut sig till kvinnor. Nog för att jag tror att ingen kvinna skulle gå på deras förklädnader men lite utav charmen med filmen är att dem är lite halvdåliga. Jack Lemmon ser i sin utklädnad ut att lätt passa in som en galen Batman-skurk. Han lyckas dock charma in sig hos den något framfusiga och naiva Osgood Fielding III spelad utav Joe E. Brown. Övriga skådisar sköter sig utan nämnvärda utmärkelser. När det gäller en del mindre roller i gamla filmer känns det ibland bara som att en del är sig själva än någon speciell roll när dem är med. Oftast sticker dem inte ut lika mycket som i nyare filmer.

Handlingen är enkel, kul, spännande och underhållande och håller i princip hela vägen ut men troligtvis så skulle dem blivit avslöjade direkt i verkligheten. Skämten med maffiafamiljerna är roliga också och smuggelscenen är kul. Förmodligen skulle nog ingen tjej gå med på det som sker i slutet kanske bara enbart med rätt förklaring men det är inte så troligt. Nåväl så är filmen kul och bör ses och den slår ganska många nya filmer på sitt lilla sätt. Se den.
YES! YES! YES!


1955 regisserade Billy Wilder The Seven Year Itch där den klassiska scenen när Marilyn Monroes vita klänning åker upp är med. Det är en ikonisk bild som ni kulturintresserade säkert har sett. 4 år efter den filmen så var Marilyn med i Wilders komedi-klassiker Some Like It Hot som tragiskt nog blev en av Monroes sista filmer innan hon gick bort som 36-åring 1962.

I Some Like It Hot har Marilyn birollen som den fantastiskt härliga Sugar Kane Kowalczyk som sjunger och spelar i en kvinnoorkester. Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) spelar också i en jazzorkester, men då de blir vittnen till ett gangstergäng som avrättar en massa personer så lyckas de fly efter att ha blivit upptäckta. Då inte på vilket sätt som helst, utan de klär ut sig till kvinnor och går med i Sugar Kanes kvinno-orkester. Samspelet mellan Curtis, Lemmon och Monroe är helt otroligt roligt när det uppstår tokigheter efter tokigheter. En av mina favoritscener är då det är fest uppe i Jerrys sovhytt på ett tåg vid läggdags. Eller Jerry och Jerry, från och med när han började spela kvinna så går han under namnet Daphne. Han får till en början besök av Sugar som direkt blev fascinerad och fäst vid Daphne och Josephine (Joe) som de nya tjejerna i orkestern. Då Sugar är lite glad i drickat så blir hon sugen på lite bourbon. Allt urartade med 12 tjejer i Daphnes våningssäng som dricker alkohol och äter kex när Josephine låg och sov i sängen under, och en Daphne som blir irriterad och vill ha Sugar för sig själv.

Väl på hotellet vid spelstället där orkestern ska spela så kommer dock Josephine på en idé, han ska försöka förföra Sugar genom att klä ut sig till en miljonär. Men hur ska han lyckas med att spela en sådan på ett trovärdigt sätt, och hur ska han lyckas smita undan resten av orkestern? Här kommer Osgood Fielding III (Joe E. Brown) in i bilden. Han är en miljonär med fin båt och hur mycket pengar som helst. Men inte är han lycklig för det. Osgood söker nämligen kärleken och vid första ögonkastet med Daphne så var han hooked. Från och med här uppstår det en massa roliga scener där Daphne till en början känner sig obekväm med att en mycket äldre man kommer med fräcka kommentarer och klappar på rumpan, för att till slut tycka om uppmärksamheten och alla smycket han får. Lemmons rörelser och minspel är grymt roligt och det är svårt att inte skratta när han ler brett likt Jokern i Batman-serien från 1966. Minspelet är även Curtis bra och rolig på med sina putiga läppar. En till som har putiga läppar är Monroe, och hon är väldigt rolig, söt och sensuell som den smått korkade Sugar Kane som alltid faller för fel män. Kan det kanske bli något mellan henne och Joe, som både lurar henne att han är Josephine och miljonären Shell Oil Junior?

Det här är en riktig klassiker som jag sett många gånger på tv under nyårsafton som barn och tonåring. Man kan tro att humorn kanske inte fungerar idag, men jag skulle våga säga att det är tidslös humor som ej kommer att gå ur tiden. Det snabba tempot mellan scenerna ger filmen ett fint flyt, även om det kan stanna upp ibland med fina sångnummer med Sugar Kane. Some Like It Hot är svartvit och jag tycker att det ger filmen klass och en viss känsla som passar bra med gangstertemat som är inbakat i filmen. Jag har inget att klaga på över bild-kvalitén på denna Blu-ray, däremot är ljudet rätt så lågt. Men det går ju alltid att höja. Jag tycker verkligen att ni som inte har sett filmen tidigare ska ge den en chans. Och ni som har sett den - se den igen! Jag blir åtminstone väldigt glad utav att se på den.

måndag 22 juli 2019

Secret Obsession (2019) recension




Den Netflix-exklusiva psykologiska thrillern Secret Obsession är regisserad av Peter Sulivan och skriven av honom och Kraig Wenman.

Jennifer Williams (Brenda Song) blev påkörd av en bil då hon blev jagad av en okänd mördare. Påkörningen resulterade i att hon fick en smäll som orsakade minnesförlust. Vid Jennifers sida i sjukhussängen sitter hennes man Russell (Mike Vogel) och berättar vad som har inträffat, men hon har inga som helst minnen om vem han är eller för den delen vem hon själv är. Efter att ha spenderat en tid på sjukhuset med rehabilitering tillsammans med sjuksköterskan Masters (Ashley Scott) så får hon komma med Russell hem. Väl hemma i det otroligt stora huset långt ute på landet så får Jennifer koppla av och lära känna sin man på nytt. Men är det verkligen hennes riktiga man som suttit bredvid henne hela tiden på sjukhuset och är så kärvänlig mot henne? Hon märker tidigt att allt inte står helt rätt till då hon tittar på fotografier på henne och Russell.
YES IS DEAD!


Detektiven Frank Page (Dennis Haysbert) introduceras i en scen där han köper gosedjur till sin dotter som varit spårlöst försvunnen i flera år. Frank tar sig ann fallet om vem som tycks ha velat mörda Jennifer, och han upptäcker på en övervakningskamera att det fanns en vit pickup på olycksplatsen där Jennifer blev jagad och påkörd. Sjuksköterskan försöker nå Jennifer på mobilen utan framgång, vad kan ha hänt?

Det här känns som en typisk 90-talsthriller man kunde ha sett nattetid på tv. Bara att den är snyggare filmad, och kanske har lite bättre skådisar. Det är ingen som gör dåligt ifrån sig, men inte heller någon som riktigt sticker ut. Brenda Wong sköter sig helt okej som en bortkommen kvinna som försöker vara listig och stark, men visar sig även vara smått klantig i vissa stressade situationer när minnen från förr dyker upp i huvudet. Mike Vogel sköter sig också helt okej som den mystiske Russell. Bäst skulle jag nog säga att Dennis Haysbert var som den godhjärtade detektiven, som de försökte göra lite djupare med backstoryn. Det fanns scener som var småspännande där tempot var högt och nervigt, men dessa var få och väldigt utspridda och filmen avslutades väldigt snabbt i den sista akten. Jag hade på förhand inga höga förväntningar på Secret Obsession, själva premissen var intressant men inte mer än okej utförd. Jag blev ändå smått underhållen i 85 minuter.