Sidor

torsdag 12 september 2019

Gods of Egypt (2016) recension




Horus ska bli nykrönt kung över hela Egypten och ta över tronen från sin far Osiris. Den bortglömde halvbrodern Set kommer och stör ceremonin och utkräver sin rättmätiga plats som arvinge och dödar Osiris samt besegrar Horus som blir av med båda sina ögon. Som en händelse utav detta blir hela Egypten förslavat och tjuven Bek blir av med sin livskärlek Zaya, som under en flykt blir dödad utav en pil. Nu behöver Bek Gudarnas hjälp för att ställa allt till rätta men vart kan han finna sådan hjälp då alla antingen dödats eller förslavats utav Set?

Denna äventyrs-film är regisserad utav Alex Proyas (The Crow, 1994, Knowing, 2009) och bjuder på en fest för ögat. Trots smått billiga effekter ibland så tycker jag att han har fått filmen att se bra ut. Det är fint ljus och fina miljöer och då bland annat vid ett tillfälle då dem letar efter en ingång till den allvetande guden, Thoth, då vattnet speglar sig snyggt. Raahs miljö uppe där han sköter solen så som dödsriket är också bra gjorda. Det enda jag skulle kunna klaga på är att Anubis kunde ha gjorts något bättre men det funkar ändå. Den rörliga pyramiden är dock magnifikt häftig del i fantasiaspekt men också hur dem fått till den så väl ute som inne med den trasande och återbyggande trappan.

Jag tycker att handlingen fungerar bra och dialogen också. Karaktärerna pratar med varandra med flyt och svaren känns äkta och som en bra följd utav varandra. De lyckas också få ett djup i dem flesta utav karaktärerna trots att dem emellanåt inte har allt för
AWESOME!


långa konversationer med varandra. Det blir ett skönt band mellan Horus och Bek som växer under filmens gång. Skådisarna är också bra. Brenton Thwaits (Maleficent, 2014, Pirates of the Caribbean: Salazar´s Revenge, 2017) är bra som den sluge, sprallige och kärleksfulle Bek. Nikolaj Coster-Waldau (Game of Thrones, 2011-19, Nightwatch, 1994) är minst lika bra som den stränge, lojale och rättvise Horus. Elodie Yung (Daredevil, 2016-18, The Hitman's Bodyguard, 2017) gör ett bra jobb som den sensuelle och listige Hathor, kärlekens gudinna. Filmens lite mer osäkra kort Gerard Buler (The Phantom of the Opera, 2004, Law abiding citizen, 2009, 300, 2006) gör även han ett bra jobb som den hämndlystne, råe och maktkåte Set. Det tog mig dock 3 tittningar för att komma fram till det. Nämnas bör också Chadwick Boseman (Black Panther, 2018, Avengers: Infinity War, 2018) som den kloke och naivt fåfänge- och arrogante Thoth som tillhör ett utav filmen mera komiska inslag.

Överlag får du en spännande äventyrsfilm med en del intressanta varelser också. Några utav favoriterna är sandormarna som sprutar eld och sedan världsslukaren som får mig att tänka på Marveluniversumet Galactus samt en varelse från Necronomicon. Sets halvminotaurer som underhuggare är också rätt häftiga. Filmen handlar så väl om maktbegär och vad som kan hända om man är ute efter för mycket, som om kärlek, samt vad vi lägger för värde i saker. Det ger upphov till att man tror att Gudar betyder något så gör dem säkert det men samtidigt om du inte ger dem någon sådan så har dem inte någon betydelse. Så kan det vara med rätt mycket eftersom gudar är just utbytbart mot något annat. Jag gillar tanken på att gudarna och människorna skulle levt tillsammans vilket i filmens universum förklarar hur pyramiderna byggdes.

Denna film är klart värd att se och bjuder på en rejäl dos underhållning och action. Det är gudatrevligt.

måndag 9 september 2019

Dumbo (2019) recension




Nu var det åter igen dax för en live-version av en gammal tecknad Disney-klassiker, och denna gången stod en för mig en gång i tiden favoritregissör Tim Burton för. Har Dumbo (2019) den där Burton-charmen och stämningen man lärt älska?

Jag älskade Burtons förra film Miss Peregrine's Home for Peculiar Children (2016) baserad på Ransom Riggs novell med samma namn. Denna novell kändes som klippt och skuren för honom, och jag gillar verkligen känslan, miljöerna och kostymerna. I den spelade Eva Green rollen som Alma Peregrine. Eva återkom även nu för tredje gången i en Burton-film, och jag gillar verkligen att han har använt sig av skådespelare han samarbetat med genom åren. Det var en rolig cast att se som ett Burton-fan.

Holt Farrier (Colin Farrell) är hem-kommen från första världskriget till sin dotter Milly (Nico Parker) och son Joe (Finley Hobbins). I kriget så blev Holt skadad så han blev tvungen att amputera armen. Trots detta hemska öde så fick han jobbet tillbaka som elefantskötare på Max Medici (Danny DeVito) cirkus. Hans barn sköter om den nyligen födda Dumbo och upptäcker snart att han kan flyga genom att flaxa med sina gigantiska öron. Detta efter att Dumbo råkade nysa efter att han drog in en fjäder i snabeln. Tyvärr var Medici tvungen att sälja Dumbos mamma Mrs. Jumbo, och nu fick han klara sig själv med Farrier-familjen på sin sida.
YES IS DEAD!


Men det här med att Dumbo kan flyga är ju en sensation så Max var snabb på att utnyttja honom i sina cirkusshower. Den rika och sluge miljonären V. A. Vandevere (Michael Keaton) köper upp showen och förflyttar den till stadsmiljö där han vill ha sin partner, den trapetsande fransyskan Colette Marchant (Eva Green) ridandes på Dumbos rygg. I cirkusshowerna alltså.

Samtliga inblandade i filmen sköter sina roller väl, men karaktärerna känns väldigt platta och finns mest bara där för att föra handlingen om Dumbos sökande efter sin mor levande. Elefanten själv gjorde mig tyvärr aldrig speciellt rörd. Han är jättesöt, men det biter inte på mig. Jag vet inte hur jag skulle ha sett på honom som ett barn. Dumbo (1941) var en av mina favoritfilmer när jag var liten, men jag har tyvärr inte sett den sedan dess. En scen som stack ut för mig då och som jag fick mardrömmar av var "drömsekvensen" med dansande rosa elefanter. Denna scenen fick vi även se i den här versionen men betydligt mindre mardrömsframkallande.

För musiken står Burtons vapendragare Danny Elfman och det är den 16:e filmen de har samarbetat på. Soundtracket har det där typiska Elfman-soundet och man vet vad man får, och bra är det. Effekterna i filmen håller väldigt blandad kvalité, ibland ser Dumbo riktigt bra och levande ut men i andra scener ser han för mycket ut som en 3D-modell. När det å andra sidan kommer till miljöerna och alla snygga ridåer och hantverk har jag inget att klaga på. Även kostymerna ser otroligt snygga ut och jag gillar verkligen främst Eva Greens olika utstyrslar och sminkning. Det är dock någonting som fattas i filmen och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men om ni nöjer er med en småmysig matinéfilm så funkar den bra. Trots att magin inte finns där hela vägen.

torsdag 5 september 2019

Frimärken, Donken och wrestlingfigurer




Som liten parvel i början på 90-talet så var jag otroligt förtjust i actionfigurer, främst då Teenage Mutant Hero Turtles, Star Wars, He-Man och Action Force. 1992 hade familjen fått kabel-TV vilket innebar att vi bland annat hade den relativt nystartade kanalen TV3. Där visades något som jag aldrig tidigare hade sett. Livs levande actionfigurer som brottades. Sporten hette wrestling. Jag minns än idag Hoa-Hoa Dahlgrens och Bruno Arvidssons kommentarer om de muskulösa männen som äntrade ringen. Bästa tillsammans med Disneyklubben!

Under denna tiden hade vi i skolan en dag då vi skulle följa med någon av föräldrarna till deras jobb för att se hur det går till i vuxenlivet. Jag följde med min far som nyligen hade förflyttats från Vägverket i Nyköping till Eskilstuna. Efter att under förmiddagen hjälpt till att klistra dit frimärken på kuvert så var det skönt att äntligen få äta lunch på McDonald's, något som på den tiden kändes som något lyxigt och exklusivt. I närheten av Donken låg det en Stor & Liten-butik (om jag minns helt rätt) och självklart ville jag gå in och pappa snäll som han var lät mig köpa en leksak som gåva.

Det väldigt breda utbudet som fanns var så mycket större än utbudet i leksaksbutikerna hemma i Nyköping. Inget kunde förbereda mig på vad som fanns där långt inne på de stora hyllorna. Dessa wrestlare jag hade sett på TV fanns som actionfigurer! Alla hade sina unika funktioner, om man drog i armen på en av figurerna så gjorde den ett slag, en annan ett kast och en tredje ett hopp osv. Detta var så klart en häftig funktion men egentligen inget som intresserade mig jättemycket. Redan som barn var jag väldigt försiktig med mina


figurer och ville ej slita ut lederna på dem så de blev slappa och sladdriga. Efter att ha stått och tittat på alla wrestling-gubbar som fanns tillgängliga från Hasbro/Titan Sports serie 1 och 2 av WWF-figurer så valde jag att köpa den tuffa Rowdy Roddy Piper. Hulk Hogan som var min favorit fanns ej i butiken, vilket ju inte var så konstigt då jag förstod att han var populärast. Jag gick ut från butiken med min far och hade ett brett leende på läpparna. I påsen från Stor & Liten låg min första wrestlingfigur. Det blev flera under åren på födelsedagar och julaftnar. Just under julen somnade jag nästan varje dag till en leksakskatalog där den coolt poserande Hulk Hogan fanns med. Han var äntligen i min ägo på julafton. Men det var inte den exakta figuren från serie 2 jag fick, utan en från serie 1 i en helt annan pose. Lika glad var jag dock för det. Jag hade en tendens att bli avundsjuk på mina vänner som fick tag i figurer jag aldrig tidigare hade sett på riktigt, utan endast som en illustration på baksidan av kartongen figurerna kom i. Under något som kändes som en timme satt jag och höll i och tittade på Million Dollar Man Ted DiBiase som Jonathan fick på sin åttonde födelsedag. Detta får han höra än idag då och då. Min vän Micke under denna tiden hade bland annat Big Boss Man, Jake the Snake och den fult poserande Superfly Jim Snuka. Han lekte våldsamt med sina figurer och inte kort därefter tappade de färgen från både näsan och röven.

Mina wrestlingfigurer är än idag i väldigt fint skick och jag är väldigt glad över att ha dessa kvar då de påminner om en tid då jag upptäckte wrestling för första gången. Ett intresse som har svalnat och kommit tillbaka flera gånger under åren. Då Hoa-Hoa och Bruno kom tillbaka som kommentatorer på Eurosport 2009 kom intresset tillbaka, och även 2004 då WWE gick på ZTV. Då köpte jag en Triple H-figur med helt andra mer mänskliga proportioner mot de gamla charmigare figurerna med He-Man-proportioner.

måndag 2 september 2019

My Name is Nobody (1973) recension




Jack Beauregard (Henry Fonda, 12 edsvurna män) är en legendarisk revolverman som gjort mycket för rättvisan i Western. Nu har han dock tänkt att dra sig tillbaka då det p.g.a. hans ryckte har gjort så att många skurkar vill hämnas honom. Det är dock inte bara skurkar som är efter honom utan han stalkas också av den äventyrs-lystne snabba revolvermannen Nobody (Terence Hill). Nobody menar att om Jack vill bli legendarisk så måste han sluta med stil och ta hand om något oövervinnerligt som t.ex. The Wild Bunch. Innan Jack kan dra sig tillbaka finns det några som mer en gärna ser att Jack får sitt ”rättmätige” öde i form utav en gravsten.

Det här är en sådan där film som man njuter utav från början till slut. Om det inte är för den underhållande och välskrivna handlingen eller stämningen så är det också utav soundtracket som är fenomenalt och bidrar absolut till att det blir en bra upplevelse. Filmen är regisserad utav Tonino Valerii och skriven utav Fulvio Morsella och Ernesto Gastaldi på en idé från Sergio Leone. Det finns nästan ingenting att klaga på i denna film. Skådespeleriet är bra. Henry Fonda känns oerhört självklar som den blygsamt tröttsamma och rättfärdige Jack. 
YES! YES! YES!


Terence är som vanligt bra på att spela nyckfull och ivrig till gränsen på arrogant men fullt sprallig vilket Nobody är. Jean Martin och R.G. Armstrong som Sullivan respektive Honest John är också dem trovärdiga med respekt då den lite mer hale och förhandlingsbenägne Sullivan är rädd för den mer raka Honest John.

Soundtracket består egentligen bara utav två låtar och dem har en positiv uppåt anda som sätter sig på huvudet. Den ena är ledmotivet med visslingar och den andra låten används lite mer när det blir skarpt läge och vi får tacka Ennio Morricone för dem känslorna i skapandet. Filmen har överlag en väldigt positiv ton även fast den handlar om rätt så allvarliga saker. Symbolen för Nobody skulle kunna tolkas som att när en gjorts sig redo för att duellera med någon så reduceras den man står inför till en intet. Eftersom den troligtvis kommer att sluta existera. Filmen handlar också om att skapandet utav legender och fanatism. Blir man verkligen först en legend när man dör? Vad ska man se upp till? Utöver detta bjuder denna film på mycket underhållning och en hel del roliga scener. Hela följetongen med korgen samt en av dem bästa comebackerna på ren rasism jag sätt tillhör dem roligare. Barduellen och filmens episka stund är också sköna scener.

Det är överlag en mycket snygg, trevlig, rolig och underhållande film med bra musik och handling. Den tåls att ses om och om igen.

onsdag 28 augusti 2019

Us (2019) recension




2017 kom Jordan Peele ut med Get Out, en av mina favoritfilmer som kom ut det året. Den visade sig även bli en av mina favoritfilmer inom thrillergenren någonsin. Då jag mest kände till Peele som komiker i komediakten Key and Peele sedan tidigare så blev jag väldigt förvånad över att han är en sådan kompetent regissör. Det var dock ingen hemlighet att han älskar skräck och thrillers. Direkt efter Get Outs eftertexter rullade för första gången så såg jag fram emot hans kommande filmer, och nu är den här - Us.

1986 så visades det reklam om Hands Across America på TV. Det var en tillställning där det amerikanska folket skulle greppa tag i varandras händer och bilda en cirkel runt kontinenten. Detta skulle symbolisera att världshungern skulle uppstå. Eventet bakas in snyggt i filmen utan att spoila.

Den unga Adelaide Wilson (Madison Curry) går ifrån sina föräldrar när de är på semester i Santa Cruz. I lustiga huset med speglar stöter hon på en dubbelgångare av sig själv. Som vuxen har Adelaide (Lupita Nyong'o) en egen familj och återkommer till Santa Cruz för att semestra i familjens strandvilla. Minnena av dubbelgångaren kommer tillbaka och Adelaide blir paranoid, och berättar om händelsen för sin man Gabe (Winston Duke) som bara skämtar bort det.

KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD
YES! YES! YES!


Det blir han dock varse om då en exakt kopia av familjen står och tittar in genom fönstret från längre ner på gatan kort därefter. Lupita är otroligt otäck med sina blickar och hur hon pratar som Adelaides dubbelgångare Red, hon är fenomenal i rollen. Nästan lika otäcka är resten av familjens dubbelgångare Abraham (Winston Duke) kommunicerar med ljudläten, som en gorilla, dottern Umbrae (Shahadi Wright Joseph) med sitt breda leende och stirrande ögon och sonen Pluto (Evan Alex) som låter som ett skadat djur och har en mask över huvudet. Likt Get Out förekommer det mycket komiska scener även i den här filmen, och allt får en speciell och olustig känsla som nu känns typisk för Jordan Peele. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. En scen involverande N.W:A:s klassiska rap-låt Fuck Da Police fick ett av de högsta skratten från mig. Det visuella är grymt snyggt och jag älskar hur vi får se hyllningar till bland annat Freddy Kreuger i form av dubbelgångarnas handskar. Små hyllningar till skräckgenren får vi se dyka upp lite titt som tätt. Då filmen är inspelad i väldigt mörka miljöer stora delar av filmen så kommer HDR-effekten på UHD-utvågan av filmen väl till användning. Jag gillar verkligen fotot i filmen med många närbilder på familjens reaktioner men även större och bredare vyer.

Vid min första titt av Us så tyckte jag verkligen om den, och jag kan tänka mig att jag upptäcker nya saker efter varje titt. Jag hörde i en podcast hur det sades att man inte har sett Us föränn man har sett den 3 gånger. Precis som med Get Out så får jag känslan av att filmen kommer att växa på mig, och jag känner redan nu av att jag vill se den snart igen. Det måste vara ett bra omdöme.

KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD

måndag 26 augusti 2019

Shazam! (2019) recension


AWESOME!


Trollkarlarnas existens är i fara och därför skickas det ut sökningar i dimensionerna efter någon som kan föra den vidare. Efter några misslyckade försök så hittar dem så småningom Billy Batson. Han ska snart bli varse att när han själv fått en massa superkrafter efter mötet med en trollkarl men också fått en superskurk som en konsekvens utav ett misslyckat försök att hitta en trollkarlsarvinge.

Denna superhjälte-film är regisserad utav David F. Sandberg och kan nog anses vara betydligt mera en superhjälte-komedi en enbart en superhjälte-film. Faktum är att jag har rätt dålig koll på just serietidningen Shazam och hans universum mer än att jag veta att det är DC och lite där till. Jag har mest stött på honom när Youtubern Linkara (som för kännedom recenserar bl.a. dåliga serietidningar i lösnummer eller album på sidan Channel Awsome) recenserat någon serie där han förekommer. Filmen har en intressant serietidnings-känsla som annars rätt ofta inte finns i filmer baserade på superhjältar etc. jag vet ej om det är ett medvetet drag men det skulle kunna vara det för att man just ska få den där bläddrande effekten att man nästan sitter och läser en serie fast den i detta fall ändå rör sig. Känslan infinner sig också med tanke på den emellanåt något styltiga dialogen som serietidningar kan ha men dem har också en rätt normal dialog också med långa utläggningar om det ena och det andra.












Filmen är rätt så snygg också men jag har upptäckt att det väldigt sällan görs någon direkt ful film nuförtiden, och sedan hjälper det rätt mycket om man tittar på en bra tv (jäkla Davve). Det skulle kunna vara demonerna som ser något halvkackiga ut i några scener men i det stora hela funkar även dem. Tror det är så att DC-filmernas upplägg överlag med att filmerna tycks vara filmade scen från scen också bidrar till en serietidnings-känsla. Jag menar som så att det först är en scen och sen kommer en scen om något helt annat osv. utan att dem direkt har något med varandra att göra helt utan flyt. Dock tycker jag ändå att denna film flyter på rätt så bra. Storyn fungerar också och det blir ju en rätt så komisk upplevelse för ett barn när denne visar sig kunna ha superkrafter.

Skådespelarinsatserna då? Jag tycker att dem är rätt så bra och jag gillar nog samarbetet mellan både Asher Angel (Andi Mack, 2017-19) som Billy Batson och Jack Dylan Grazer (IT, 2017, Beautiful Boy, 2018) som Freddy Freeman samt Jacks och Zachary Levi (Tangled, 2010, Thor: The Dark World, 2013) som Shazam samspel eftersom dem verkar ha så kul ihop. Zachary gör en skön unge i en vuxen kropp och blir som en flummig tonåring som aldrig försöker släppa barnasinnet och samtidigt försöker agera ansvarsfullt vilket emellanåt blir ganska så knasigt. Jack Dylan Grazer gör en bra mobbad, nördig och osäker unge som bara längtar efter att få den där nördiga vännen som fattar hur han har det. Det finner han i den varmhjärtade och ansvarstagande och längtande ungen i Asher Angels karaktär Billy Batson som också görs bra. Mark Strong (Kingsman: The Golden Circle, 2017) är roligt komiskt superskurkig i sin roll som den hämndlystne och maktkåta Dr. Sivana. Marta Milans (No Tomorrow, 2016-17) och Cooper Andrews (The Walking Dead, 2016-19, Den of Thieves, 2018) gör också sina roller bra som dem varmhjärtade och omtänksamma föräldrarna Rosa och Victor Vasquez. Värd att nämna är även Djimon Hounsou (Gladiator, 2000, Guardians of the Galaxy, 2014) som spelar en seriös parodi på en trollkarl som tar sig seriös men känns både på låtsas och på riktigt. Tror det är allt snack om magi som enbart trolleri som gör det. Det blir substanslöst på det sättet.

Filmens ämnen tycker jag är vikten att ha en familj och vad det är som är en familj. Sedan vad det innebär att ha ansvar särskilt när man inser att man faktiskt insett att det kanske är det man bör ha om man har möjligheten att fixa saker till det rätta och hjälpa människor.

Jag tycker du definitivt ska se denna film. Jag lovar dig att du kommer att skratta mer än en gång om inte så av chocken att den ändå är rätt rå på sina ställen men också för att den innehåller en hel del humor. Se den också för pistolsrånsscenen inne på bensinmacken. Den räcker långt den. Nu måste jag kila. Shazam!
AWESOME!


Den svenska filmregissören David F. Sandbergs tidigare långfilmer har varit skräckfilmerna Lights Out (2016) och Annabelle: Creation (2017), två enligt mig bra filmer. Det var intressant att se honom ge sig på superhjältegenren den här gången, i form av komedin Shazam! Jag är inte så jättebekant med karaktären Shazam, mer än att han dök upp i den helt fantastiska grafiska novellen Kingdom Come från 1996 skriven av Mark Waid och Alex Ross, där Ross som är en av mina favoritillustratörer har illustrerat. Just denna miniserie berättade Zachary Levi (som spelar Shazam) att han blivit inspirerad av i en intervju med Comicbook.com. Karaktären vi ser i filmen är inte alls som den i Kingdom Come, men hans grund och principer finns där.

Billy Batson (Asher Angel) är en 14-åring grabb som håller på med mycket hyss, och som inte har någonting som man kan kalla ett hem. Sedan han som barn kom ifrån sin mor på ett nöjesfält så har han levt på fosterhem efter fosterhem utan att ha trivts och fått ett fotfäste. En dag hamnar han hos de godhjärtade fosterföräldrarna Rosa (Marta Milans) och Victor Vasquez (Cooper Andrews) som redan har 4 vitt skilda ungdomar och barn boende hos sig. En av dem är superhjältefantasten Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer) som direkt försöker bli vän med en Billy som inte verkar alltför intresserad. Dock öppnar han upp sig ju mer de spenderar tid tillsammans och då Billy får superhjältekraften som förvandlar honom till den vuxna Shazam (Zachary Levi) så kommer de på den briljanta idén att lägga upp videos på YouTube där Shazam testar sina krafter och ofta failar, laserskjutning med händerna som går lite fel bland annat. Scener som dessa är otroligt roliga och passar Levi och Andrews perfekt, deras komiska timing och kemi tillsammans smittar av sig. Resten av ungarna hos fosterföräldrarna är även dem sköna, speciellt den yngsta och smarta tjejen Darla (Faithe Herman) som älskar att ha en ny storebror är otroligt charmig, och den tv-spelande Eugene (Ian Chen) är rolig omän väldigt kliché. Grace Fulton som varit med i Sandbergs förra film Annabelle: Creation gör en bra roll som den seriösare storasystern som känner att det känns tråkigt att lämna familjen för college. Familj är lite av filmens tema och man känner verkligen gemenskapen i den stora fosterfamiljen.

Asher Angels Billy är något mer cool och laid-back och det blir en otroligt rolig kontrast mot Levis löljligare och charmiga Shazam som beter sig mera som en barnunge. Men vem skulle å andra sidan inte bete sig så om man kunde överleva pistolskott, skjuta laser med händerna och flyga? Och vad vore en superhjältefilm utan en superskurk? Den skurken heter Dr. Sivana (Mark Strong) och han är ute efter Billys Shazam-krafter som dock endast en helt godhjärtad och oskyldig person kan få. Strong gör en grym prestation som Sivana, och han har andra krafter som kan framkalla de 7 dödssynderna i form av demoner. Jag älskar verkligen designen på dessa, där alla skiljer sig smått åt och har snygga effekter. Effekterna är överlag vad man nästan kan vänta sig från en DC-film numera, men jag gillar verkligen hur Shazams upplysta blixt-logo på bröstet lyser upp, och även blixrarna han skjuter ser coola och effektfulla ut. Med HDR-effekten på denna 4K Ultra HD-utgåva ser det helt fantastiskt ut.

Shazam! är en väldigt välkommen film bland alla seriösare superhjältefilmer som kommit de senaste åren, och känns lite som en frisk fläkt. Det var dessutom väldigt kul att äntligen se Zachary Levi i en större roll och film då jag inte har sett honom i så mycket sedan den störtsköna serien Chuck lades ner 2012. Jag skulle otroligt gärna se en direkt uppföljare då jag verkligen gillade humorn och karaktärerna. Innan en eventuell uppföljare så får vi se spin-offen Black Adam där Dwayne The Rock Johnson spelar denna anti-hjälte med samma namn. Den filmen ser jag mycket fram emot, speciellt om vi får samma typ av humor och effekter som i Shazam!


KÖP FILMEN PÅ DISCSHOP - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!
KÖP FILMEN PÅ CDON - DVD, BLU-RAY, 4K ULTRA HD!

lördag 24 augusti 2019

Alita: Battle Angel (2019) recension




Mitt första möte med cyborgtjejen Alita var i tv-speltidningen Super PLAY i början på 2000-talet. Jag blev genast fascinerad av karaktären och begav mig ut på internet med 56k-modemet för att kolla på bilder och veta mera om henne. Det rapporterades att James Cameron skulle göra en film på Yukito Kishiros klassiska cyberpunk-manga Gunnm (銃夢) från 1990, mera känd som Battle Angel Alita här i väst. Filmen hamnade i ett produktionshelvete och lades på is. Runt samma tid skapade Cameron den Battle Angel Alita-inspirerade tv-serien Dark Angel med Jessica Alba i huvudrollen. Nästan 20 år senare så blev filmen äntligen av, men nu med Robert Rodriguez bakom regin och ett manus skrivet av Cameron och Laeta Kalogridis.

Det tog nästan lika lång tid innan jag till slut började läsa mangan, och jag hann bara läsa de två första av 6 böcker i den relativt nyutgivna deluxe edition-utgåvan där det står "Soon to be a major Hollywood motion picture!" på baksidan. Redan här kan jag säga att Alita: Battle Angel håller sig nära ursprungsmaterialet med bara väldigt små förändringar.

Alita (Rosa Salazar) är en cyborg utan kropp som hittas av Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på en soptipp. Han tar med henne hem för att ge henne en kropp som från början var tänkt till hans dotter som tragiskt hade gått bort. Idos specialitet är att hjälpa människor och cyborgs med delar till sina trasiga kroppar. På kvällarna beger han sig ut för att leta efter delar.

KÖP FILMEN HÄR

AWESOME!


När Alita vaknar till liv så har hon inget minne av vem hon är eller vart hon kommer ifrån, men detta uppdagas under filmens gång. När hon träffar på människan Hugo (Keean Johnson) så blev hon störtförälskad på en gång. Han blir intresserad av cyborgen och introducerar henne för sporten Motorball. Det visar sig snart att det finns ett gäng onda cyborgs som tycker om att döda sina offer. Gängets ledare är den stora och otäcke Grewishka (Jackie Earle Haley) som Alita stöter på i en gränd, och där visar det sig att hon är en förjävla bra fighter.

Det är nästan otäckt hur verklig den datoranimerade Alita ser ut. Hennes utseende är lånat från Rosa Salazar, men ögonen är betydligt större och hennes drag något förändrade, även kroppen är väldigt mycket slimmare. Jag kommer på mig själv flera gånger där jag tänker att det är någonting udda med karaktären, men det är inget som tar mig ur filmen. Hon är ju trots allt en cyborg. Peter Jacksons studio Weta Digital har gjort ett fantastiskt jobb med karaktärerna och effekterna, allt är bara så otroligt snyggt. Rosa är den som sticker ut mest i filmen, och gör en riktigt övertygande och fin karaktär som går från smått naiv och oskyldig till en stark stridscyborg som funnit sig själv. Andra mindre roller som jag inte tagit upp görs av bland andra Jennifer Connelly som Chiren, Mahershala Ali som Vector och Ed Skrein som den kaxige och fåfänga cyborgen Zapan. Alla dessa gör ett gediget jobb men jag skulle säga att Rosa är stjärnan i Alita: Battle Angel.

Jag håller verkligen tummarna på att vi får se uppföljare i form av Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Det är något som Salazar har förhoppning på om tillräckligt många köper en fysisk utgåva av filmen. Den är dessutom idag Rodriguez mest inkomstbringande på hans långa meritlista. Man kan ju alltid hoppas, och att jag köper en fysisk utgåva är givet.

KÖP FILMEN HÄR

DVDBlu-ray4K Ultra HD

måndag 19 augusti 2019

SummerSlam 2019 recension


AWESOME!


Inte trodde jag att det skulle vara Brock som var den enda som skulle bli av med sitt bälte.
När det hade kommit till den matchen så trodde jag att ingen skulle bli av med ett bälte över huvud taget denna kväll eftersom det hade varit kvällens linje. Seth såg inte heller ut som att han skulle hitta intensiteten för att slå Brock men han undvek flitigt Brocks försök med supplexes och landade rätt ofta på fötter igen. När matchen gått ett tag började Seth få övertaget och Mr. Rollins kunde stampa Brocks huvud i mattan några gånger för att så småningom kamma hem segern.

I övrigt var WWE:s SummerSlam i Toronto
en halvseg tillställning då vissa matcher inte alls fick den fart man hade hoppats på. Det fanns dock några ljusglimtar här och var men den kom inte alls upp i samma kvalité som dem två senaste PPV:sen har gjort. Mest förvånad utöver det slöa tempot bjöd AJ Styles och Ricochet på. Ricochet kom inte alls upp i sin suveräna fart och om det berodde på att AJ vacklade runt och såg full ut emellanåt skall vara osagt men något fel var det på hans fokus. Han lyckades dock försvara sitt WWE US Championship. Bayley mot Ember Moon var också en match med lågt tempo och där jag framför allt var mest fokuserade på hur det såg ut när Bayleys mage åkte in och ut när hon andades så att hon såg smått gravid ut. De bjöd på några snygga saker men det var ändå inte riktigt någon fart i matchen. Bayley försvarade sitt SmackDown women’s Championship.

Matchen jag knappt kommer ihåg något från men som innehöll ett relativt högt tempo var den om Cruiserweight Championship mellan Drew Gulak och Oney Lorcan. Dessa matcher brukar vara bra och denna var inget undantag men jag tror att avsaknaden av dem båda i Raw och SmackDown gör att dem glöms bort litegrann för en annan. Drew Gulak segrade i alla fall. Desto roligare var det då när Rowan kom in och förstörde matchen mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Rowan gav Buddy en omgång som hette duga för att han sagt att det var Rowan som körde bilen som attackerade Roman Reigns (för er som följer Raw o SmackDown vet vad det rör sig om). Detta hade samma underhållningsvärde som när Edge avbröt Elias och gav honom ett Spear för att tysta honom. På tal om just Spear så var det en fröjd att se Goldberg massakrera Dolph Ziggler med just några sådan. Särskilt roligt var också att han låg och tiggde om mer när Goldberg gick ut och sedan fick just smaka på mera. Dolph bör veta vad han tigger om. Denna match blev dock förvånansvärt kort då jag såg fram emot den när den blev annonserad.

Utöver Drew och Oneys samt Buddy och Crews match så tillhörde också Alexa Bliss och Nikki Cross match mot The IIconics pre-shows-matcherna. Denna var en utav mina favoritmatcher då jag verkligen gillar det  relativt nya tag-teamet Alexa och Nikki. Det var dessutom kul att se dem lite mer utstuderat synkade i kläder och så. Det blev en fartfylld och rolig match där Alexa och Nikki lyckades försvara sitt Women´s tag team Championship mot dem förra mästarna. Becky Lynch  lyckades också försvara sitt Raw Women´s Championship mot Natalya i Submission-matchen. Det blev en hård och tuff match där båda såg ut att kunna vinna några gånger. De testa t.o.m. varandras special-move på  varandra för att se om det skulle hjälpa. En submission-match förlorar dock lite i tempo men det gjorde inte så mycket då det blev en tuff match och som skrivet gick Becky tillslut ut som segrare.

Nog för att jag gillar Kevin Owens fejd med Shane McMahon som handlar om den lille mannen mot företaget, och som fortfarande pågår, så stör jag mig oerhört mycket på att Shane alltid ska ha någon form utav medhjälpare med sig i matcherna. Kvällens var inte ett undantag. Dock fick både Shane, och Elias som specialdomare utanför ringen, smaka på det ena och det andra då huvuddomaren blivit knockad vid ett skede utav matchen. Detta gjorde att Kevin kunde vända Shanes övertag till sitt övertag och vinna matchen och inte sluta i WWE som var premissen om han skulle ha förlorat. Den var klart ett utav kvällens bästa höjdpunkter tillskillnad från Charlotte Flairs match mot Trish Stratus som nog var en utav dem långsammaste matcherna på eventet. Nog för att jag gillade att en kvinnlig hall of famer får ett tillfälle att köra match igen men jag tycker då allt att tempot kan få bli något högre i sådant fall. Trodde faktiskt inte att Charlotte skulle gå segrande ur den men så blev det  ändå. En annan match jag sett fram emot var Randy Orton mot Kofi Kingston. Dock blev den också något segare än vad jag trodde och det berodde delvis på att Randys wrestling-stil är något avvaktande och iakttagande vilket även saktade ned Kofi. Den slutade dock med att båda räknades ut efter att Randy stirrat ut Kofis ena unge och sedan familjen. Kofi behöll med andra ord WWE Championship bältet. Efter denna händelse så gick Kofi loss på Orton med en Kendo-stick för att skydda sin familj.

SummerSlams största höjdpunkt var dock Bray Wyatts premiär i ringen som The Fiend mot Finn Balor. Wyatts karaktär har byggts upp i Firefly Fun House och fick nu göra ett match-framträdande och inte bara dyka upp och försvinna som i några av dem senaste SmackDown och Raw avsnitten inför  matchen. Bray kommer in med en låt som är någon variant utav sin gamla plus att han har sin gamla karaktärs huvud som en lyckta när han går in. Mycket intressant psykologiskt att se och effektfullt förstås. Själva matchen blev näst intill utklassning och när Wyatt vunnit så släktes allt ned. Sedan tändes det vid där The Fiend var för tillfället. Han tittar mot Balor och sedan släcks det och skratten som vi fått höra i dem andra framträdandena hörs än en gång. Jag älskade varje sekund utav det. Fatta att ens komma på denna karaktär och sedan göra allt jobb runt den. Masken är dessutom mäkta mäktig att se bara den. Detta vill jag se mer utav och fortsätta fascineras utav. Det höjde betyget på hela showen vill jag lova. LET ME IN!

Här kan ni se alla Firefly Fun House-vinjetter i en samlingsvideo.
AWESOME!


Förra söndagen inträffade det största eventet på sommaren enligt WWE, och ett sådan jag har sett fram emot - SummerSlam 2019. Eventet ägde rum i Scotiabank Arena i Toronto, Kanada och vi bjöds allt som allt på 12 matcher med blandad kvalité. På pre-showen som höll på i hela 2 timmar den här gången så fick vi se 3 matcher, där den första var Drew Gulak som försvarade sitt Cruiserweight Championship-bälte mot Oney Lorcan, och gick där ifrån som segrare efter att han utförde sin Cyclone Crash på Lorcan. Därefter följde en match mellan Buddy Murphy och Apollo Crews. Matchen avbröts då Rowan kom in och attackerade Murphy, efter att han såg att det var han som avslöjade att det var Rowan som hade försökt skada Roman Reigns genom att köra på honom med en bil på en parkeringsplats för några veckor sedan. Det var ett oväntat och kul inslag i pre-showen. Ett annat väldigt kul och oväntat inslag var då min gamla favorit och hall of famer Edge kom in i ringen och gjorde en spear på Elias efter att han hade förolämpat Edge födelseort Ontario.

Nu till den sista matchen på pre-showen där
Alexa Bliss och Nikki Cross försvarade sitt nyvunna Women's Tag Team Championship-bälte mot Peyton Royce och Billie Kay i The IIconics. Allt börjar med att Alexa leker att hon är Buzz från Toy Story-filmerna, genom att sikta med sin arm på den skrikande duon. Detta efter att The IIconics sade att Bliss och Cross påminde om Buzz och Woody. Matchen var rätt så kort men underhållande, där Alexa utförde sitt Twisted Bliss-hopp på Peyton varav Bliss och Cross fick behålla sitt bälte. Det kommer att bli riktigt kul att följa Bliss och Cross på resan som nya champions då de har som jag tidigare har nämnt extremt bra kemi tillsammans. Frågan är bara vem det blir som kommer att hugga den andra i ryggen framöver?

Själva huvudshowen öppnade upp med att Natalya skulle visa sitt hemland vad hon hade att komma med mot Becky Lynch i en Submission-match om Raw Women's Championship-bältet. I den här matchen gällde det alltså att få sin motståndare att tappa, och det testades med både Beckys Dis-arm-her och Natalyas Sharpshooter. Båda tjejerna testade på att köra varandras finisher för den ultimata förnedringen på sin motståndare. Allt slutade inte helt oväntat med att The Man behöll sitt bälte, och en Natalya som var besviken på sig själv. En brutal och rolig match!

Dolph Ziggler som mest har gnällt den senaste tiden skulle egentligen ha mött The Miz under SummerSlam. Dock blev allt ändrat iomed Zigglers kaxiga och elaka kommentarer om Goldberg. Nu skulle han få chansen att bevisa sig mot denna hall of famer som vi senast såg i den otäcka PPV-matchen mot The Undertaker på Super ShowDown i juni (som ni kan läsa om här). Ziggler var snabb på att ge Goldberg två superkicks i rad och vid försöket med en tredje så fick Dolph smaka på en spear från Goldberg följt av hans berömda powerslam-attack Jackhammer. Dolph gick ner för räkning och när Goldberg gick ut ur ringen som vinnare så låg Ziggler kvar i ringen och hånade honom över hans attacker, och sade något i stil med att hans farmor slår hårdare. Detta pågick ett tag och Ziggler fick smaka på mera smisk från mannen utan nacke. Det blev en kort match på under 2 minuter, precis vad jag hade räknat med. Dock blev jag förvånad över Zigglers snabba superkicks, och trodde där ett tag att han kanske skulle vinna.

The O.C. är tillbaka, gruppen som består av AJ Styles, Luke Gallows och Karl Anderson. Då Gallows och Anderson står vid ringsidan så fick Styles en fördel mot Ricochet när han skulle försvara sitt United States Championship-bälte, speciellt då Ricochet kan bli distraherad. Det var en oväntat seg men metodisk match vi bjöds på och slutade med att Styles behöll bältet. Gruppen ville visa vilka det är som bestämmer och allt avslutades med att Gallows och Anderson attackerar Ricochet med sin tagteam-manöver Magic Killer. Äntligen var det nu dax för Ember Moon att få en av sina första PPV-matcher på otroligt länge. Detta hände mot Bayley som försvarade sitt SmackDown Women's Championship-bälte. Jag är van vid att få se snabba matcher med dessa kvinnor, det uppfattade jag dock inte det här mötet som. Förvånansvärt segt, men blev iaf bjuden på snygga hopp från topprepen. Matchen bjöd dock inte på någonting utöver det vanliga, men var helt okej.

En till match som blev helt okej och där Elias fick vara specialdomare var mellan Kevin Owens och Shane McMahon. Owens förvandlas mer och mer till en Stone Cold-karaktär ju längre tiden går och jag älskar det. Det känns lite som fejden Steve Austin och Shanes fader Vince hade i slutet på 90-talet. Det är också någonting som behövs och känns kul att se, och det märks inte minst på publiken som var på plats i Ontario där de flesta hurrade Owens. Om inte Owens lyckades slå Shane så skulle han sluta i WWE. Tur att så inte blev fallet, trots att Elias var med och fuskade på sina ställen där han bland annat lade krokben på Kevin.

Det har varit med många hall of famers den senaste tiden på pay-per-views och inte helt förvånad blev jag att Trish Stratus ville komma tillbaka och visa vad hon går för i sitt hemland mot Charlotte Flair. Senast då Trish gjorde en match var på pay-per-viewen Evolution i slutet på oktober förra året, och då tagteamade hon tillsammans med Lita. Hon hade fortfarande snitsen, men allt gick mycket långsammare än då det begav sig under Trish storhetstid. Dock inget förvånande då hon trots allt inte är 20 år längre. En helt okej match där folket i arenan ropade "you still got it" i kör. Något som förvånade mig var att hon inte vann, utan drottningen Charlotte står än högst upp på toppen. Detta bygger bara upp att Flair visar sig vara ännu starkare och dessutom blev det inte en fight för att göra fansen på plats nöjda, vilket i sig var skönt.

Randy Orton höll tillbaka Kofi Kingston för ca. 10 år sedan. Nu skulle äntligen Kofi få en revansch på ormen Randy, men allt slutade med att matchen blev oavgjord när båda räknades ut. En sadistisk Orton började närma sig Kingstons familj vilket Kofi så klart inte tyckte om. Så han började banka på Orton med en kendo-stick. Så man kan väl trots allt säga att han fick en revansch, men på ett annat sätt än man kanske hade förväntat sig. Vi fick se en mer hämningslös Kofi vilket var kul.

Efter att Bray Wyatt försvann från WWE i närmare ett halvår så började det dyka upp små vinjettfilmer på Raw och SmackDown. Där visade det sig snart att det var Wyatt som hade kommit på en ny karaktär. En slimmare Wyatt med ansat skägg sågar i ett av de första avsnitten av Firefly Fun House sönder en kartongfigur föreställandes hans förra karaktär. Denna gamla karaktär fick vi även se här i Wyatts nya entré under SummerSlam, i form av ett avhugget huvud som föreställer en lykta. Det var riktigt skoj att se att lyktan levde vidare tillsammans med alla trollsländor (publikens mobiltelefoner som lyser upp i mörkret). Bray som sina nya karaktär The Fiend känns som en frisk fläkt, och samtidigt som en gimmick som skulle kunnat vara hämtad från 80- och 90-talet. Det var en fröjd att se honom fightas mot Finn Balor i en väldigt kort och intensiv match. Kan man hoppas på en match mellan The Fiend och The Demon framöver? Det här var den klara höjdpunkten under eventet och förväntningarna jag hade på förhand förverkligades.

Huvudeventet där Seth Rollins mötte Brock Lesnar i en match om Universal Championship-bältet blev en skapligt underhållande sådan med många stomp-attacker från Rollins och suplexter från Lesnar. Bältet har farit mellan Seth och Brock sedan WrestleMania, och hamnade nu åter igen i Rollins ägo. Vanligtvis så är SummerSlam en av mina favorit pay-per-views från WWE, men i år blev det inte lika hett efter de senaste grymma showerna Extreme Rules och Stomping Grounds